Missled mig snälla

Finns väl förmodligen ingen som uppskattar att bli missledd, men jag tror nog att jag hatar det snäppet mer än alla andra. Och igår blev jag det å det gruvligaste. Jag antar att jag med detta fick sota för alla gånger jag ägnat mig åt den kvinnliga paradgrenen cockteasing, men det blev helt enkelt lite för mycket för vad jag tycker är acceptabelt. Som vanligt tycker jag så här dagen efter att killen är en tönt med underbett, som till råga på allt läspar, men det har liksom mindre betydelse när man är salongsberusad på en lagom packad klubb och kan konstatera att han fram tills han kläcker ur sig att han har något på gång med någon tjej är rätt bra på att kyssas. Fram tills dess tycker man mest att han är gullig och bedårande, även om man vet att det är alkholen som gör att han vågar röra en, eftersom han tidigare varit kyskare än en nunna så fort någon annan varit i närheten. Vad som händer när han sen uttalar de där orden är att han ber om en tafatt ursäkt, som jag så klart inte accepterar. Förväntar han sig att jag ska önska honom lycka till, när han minuten tidigare tycks ha tankarna på allt utom just den där tjejen? Och varför be om ursäkt överhuvudjävlataget?

Att missleda mig är det enklaste sättet att få mig att hata dig. Jag blir fullkomligt ursinnig och känner en sådan ofattbar frustration och maktlöshet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det är väl där vissa faller för frestelsen och börjar kalla alla män idioter, svin och skitstövlar. Men jag har alldeles för stor respekt för min pappa, för att något sånt här ska få mig att rucka på mina principer. Det ska mer till än så.