Liar liar

jag har funderat mycket på varför hashtomten jag träffade för några veckor sedan, och som jagat mig något år eller så, ljög om sin ålder. Och det enda jag kommit fram till är att han gjorde det föra att han kunde. Och för att han antagligen inbillade, och intalade sig själv att ingen någonsin skulle ertappa honom. Han hade inte räknat med att supersnoken Eveliina Kokko skulle sitta framför sin burk hemma på sin kammare och leka privatdeckare, och på mindre än två dagar lyckas få fram inte bara hur gammal han var, utan också vad han egentligen hette.

Egentligen är jag inte ett dugg förvånad. Men samtidigt blir jag förbryllad över hur grovt han underskattar sin omgivning. Han tror för det första att alla tror blint på allt han säger. Nu säger jag inte att han är en luffare, men någon som röker på konstant skulle i alla fall inte jag ha fullt förtroende för. Men det förväntar sig alltså han. Vidare förstår jag inte hur han kan tro att han någonsin ska kunna inleda en vettig relation med någon av de där fjortisarna han träffar, när han inte är uppriktig med dem från början. Tror han på allvar att det skulle vara okej med dem att han påstår sig vara tio år yngre än han i själva verket är? Hur kan tro något sånt? Det förstår jag verkligen inte. Hur man efter att har ljugit om en sån sak, ska kunna lita på något han häver ur sig. Bortom mitt jäkla förstånd!

Dagens !

Vad är det för universell lag som säger att allt, jag säger allt, måste ta slut samtidigt? Först tandkrämen, sedan deodoranten och nu toapappret. Vidare om jag får gissa, så kommer säkert alla lampor att gå precis när klockan slagit nio och jag ingenstans längre har att handla.

Based on a true story

Andras bröder jobbar som lärare, läkare, poliser, ekonomer, systemvetare, taxichaffisar, bagare, kockar, underskötare, advokater. Vad gör min? Han sågar ner träd i skogen bara för att resten av sin lediga tid jaga oskyldiga djur, for the fun of it.

En dag när han som bäst traskade runt där i skogen för skojs skull, då det inte är säsong för något just nu i hans landsände, stötte han på en trebent ren. För er som inte vet hur en ren ser ut, bifogar jag här en bild. Hur en trebent ren ser ut får ni själva försöka lista ut.



Så där står han öga mot öga med den lytta lilla renen. Min rättrådiga bror kollar öronmärkningen, och förmodar jag kollar sedan upp vem som äger den lytta lilla renen, ringer ägaren och säger med mogen stämma att han stött på en trebent ren, varpå ägaren säger " Put him out of his misery" varpå min bror givetvis gör det. Och för detta belönas han med köttet från just den där arma lilla lytta renen. Jag påstår inte att detta händer varje dag, men när det kommer till min bror är det inte på något sätt anmärkningsvärt. När det kommer till min bror är ingenting som händer honom då han är ute och traskar i skogen anmärkningsvärt, det bara är.

Dagens !

Att det ska vara så förbannat svårt att hitta en lagom tjock man i sina bästa år som klär sig snyggt, har vackra händer, är rolig, charmig och läcker, gillar fotboll och är en lika stor rytmnörd som jag? Jag ger upp. Om jag visste att utsikterna skulle vara bättre, skulle jag utan tvekan bli lesbisk.

Dagens !

PMS

Normalt sett anser jag mig ha ganska starkt psyke. Jag är inte hård som sten, men jag börjar inte böla av första bästa förolämpning. Det ska liksom mer till än tjockis, hora, idiot, för att jag ska känna mig förnärmad. Det finns säkert de i min bekantskapskrets som inte alls håller med om detta, som tycker jag är överkänslig och blödig, och visst, det kan jag vara, men jag snackar nu generellt.

Men så kommer då de få dagar i månaden då jag kanske är lite ur balans. Inte riktigt mitt vanliga jag. Då krävs det fan inte mycket för att jag ska falla i gråt. I lördags när jag jobbade var en sån dag. I vanliga fall står jag ut med det mesta för mitt jobb kräver det. Mitt jobb är ganska tålamodskrävande, och jag har gjort det till lite av en sport hur mycket jag är beredd att ta. Kunderna må vara hur jäkla konstiga, dumma, och sjukt jäkla elaka som helst, men jag tänker inte låta dem knäcka mig. Inte ge dem den tillfredsställelsen. Jag vet att de inte är ute efter att knäcka mig, men vem som helst som varit i min sits, att efter att man jobbat sju timmar och har en kvar, så börjar man bli rätt konspiratorisk, och tro att det är ens tårar dom jagar.

Så när man kombinerar min pms, med kunden som inte tycks vara ute efter att göra något annat än jävlas med mig, ska det rätt mycket till för att jag inte ska ta åt mig. Då räcker det med ett litet subba för att jag ska vilja ta lunch, stämpla ut och aldrig mer komma tillbaka.

Idag är situationen annorlunda. Jag kom inte in på Facebook och efter att försökt i en kvart höll jag på att gå i bitar. Jag var helt ärligt på gränsen till att likt ett litet barn ställa mig mitt golvet, hoppa upp och ner och skrika rakt ut i ren förtvivlan. Om jag visste att det hjälpte, och att det var socialt accepterat, skulle jag inte tvivla en sekund på om det var värt det eller inte. Men jag sväljer förtreten och erkänner vilken kraft jag i och med mitt ursinne faktiskt besitter, för att få nytta av den vid något annat tillfälle. När den kan komma bättre till pass.

Dagens!

Det där paret på min arbetsplats som håller hemligt att dom är ihop fortsätter att förbrylla mig. Det som är så patetiskt är ju hur dom överdriver sin egen betydelse. Att någon överhuvudtaget bryr sig. För det är ju själva anledningen till att de håller de hemligt. De inbillar sig att de bryr sig. Men de flesta vet inte ens vilka dom är, dom som vet vilka dom är bryr sig inte, så det är med andra ord dom som vet vilka dom är, som bryr sig, som de försöker undanhålla det ifrån. Och man kan ju verkligen fråga sig varför. Varför?

På Tony Matterhorn var det en väldigt upptagen kille som stod och grindade någon som inte var hans flickvän, och det helt ohämmat, och allt annat än lätt vänskapligt. Jag känner honom inte, men hans tjej är en av de där otaliga tjejerna med en blogg jag läser. En blogg där hon skriver inte bara om sitt eget liv, utan också om sin relation med just honom. En relation som jag, fram till då jag i torsdagsnatt såg honom stå och smiska en annan brud på rumpan, betraktat som så sund man nu kan betrakta en relation man egentligen inte har någon djupare insyn i.

När jag såg honom stå där frågade jag mig förstås varför. Självklart kan dom ha ett öppet förhållande, men i min värld sköter man då saker som denna lite snyggare. Som en av de tjejer han har en relation med, är det jag som får leva med skammen, när ryktena om hans bravader drar som en löpeld genom bekantskapskretsen.

Jag inbillar mig att han, och andra som helt ohämmat tycks glömma bort den där partnern som antagligen ligger hemma och sover så fort de fått i sig lite sprit, förmodligen är så jävla korkade att de tror att de kan komma undan med det hela. Han såg ut att tänka att det nog inte fanns en jävel som kände honom eller visste att han faktiskt har en flickvän. Eller att det inte hade så stor betydelse, för det hela var ju ändå så jäkla oskyldigt.

Pappa paranoja

Pappa trodde på alla största allvar att det fanns sprutnarkomaner som stack in knark i toapappret på allmänna toaletter, för att med flit smitta oskyldiga med hiv. Och så tillhörde han den där skaran människor som envisades med att tapetsera in hela toaringen med toapapper bara för att undvika smittspridning. Det var en syn må jag säga.

Disneytajm

Min pappa jobbade natt, så onsdag till lördag, med mellanlandning hemma några timmar på eftermiddgarna, var jag på nattdagis. För er som inte vet, så erbjuder vissa kommuner barnomsorg även för nattarbetande personal. Man får middag, kvällsfika, godnattsaga, en säng att sova i, frukost, och kanske taxi till skolan. Och man får leka med barn vars föräldrar har så spännande yrken som poliser, brandmän, läkare, sjukskötare och kockar!

Iaf. Jag tror pappa hade lite dåligt samvete över att han på grund av sitt yrkesval blev tvungen att låta mig växa upp utan brukligt fredagsmys, av typen då ungarna äter sig mätta på chips och glass framför tv:n och sen somnar på vardagsrumsmattan framför Fångarna på fortet. Just Fångarna sörjde jag inte så mycket, men när detta utspelade sig visade Svt en föregångare till Disneyklubben, som gick under namnet Disneytajm. Har ett vagt minne av att jag skrivit om detta tidigare. Disneytajm hade en manlig programledare i övre medelåldern med mustasch, som satt i ett kontrollrum på Svt och pratade om filmerna han precis hade visat, eller precis skulle visa. Återkommande serier var svartvita, väldigt gamla, men så mycket bättre, Zorro, samt Batman, den där ljudeffekterna kommer upp i bild, så att det ska ge intryck av att fortfarande vara en tecknad serie. Till detta kom en massa klassiska Kalle Anka filmer, vissa av dem har verkligen etsat sig fram i mitt minne. En med Kalle och Piff och Puff och en honungsfabrik var synnerligen bra.

Detta gick jag alltså miste om, allt för att min pappa valt en yrkesväg som krävde att han istället för att umgicks med sina barn en lördagkväll, tjänade fulla människor. Det var tills videobandspelaren äntligen gjorde sitt intåg i vårt hem på Ploggatan i Skellefteå. Med videbandspelaren öppnades oanande möjligheter. Då kunde ju pappa äntligen spela in programmet åt mig. Vilket han gjorde. Av vad jag tror är kärlek.

Eller har jag drömt det?

Kom hem från Tony Matterhorn med något glas för mycket innan för västen, och hann slumra till några timmar innan jag var på jobbet igen. Och det blev den där typen av alkoholindränkt sömn som gör att man inte kan skilja på dröm och verklighet. Jag har ett starkt minne av att jag träffade en kompis, vi kan kalla honom Koffi Olomide, för Koffi är hans främsta stilförebild. Jag vet fortfarande inte om jag faktiskt träffade Koffi på Tony Matterhorn, eller om jag bara drömt det. Läskigt. Och idag då, efter att ha legat uppe hela natten och somnat först i gryningen slumrade jag istället lagom till tretiden efter att ha tryckt en pizza. Då drömde jag att jag träffade pappa, vi var ute och la nät. Han ville ha relationsråd av mig. Tydligen hade han något på gång med en 35-åring som messat och ville hitta på något, och pappa visste inte vad det innebar. Att detta inte stämmer är jag rätt säker på, men när jag vaknade var jag ändå lite tveksam. Jobbigt.

Min stockholmskväll

Vilket ställe är du oftast på? Mama africa.

Favoritbar?Ljunggren.

Favoritklubb? Den jag driver i mitt sovrum varje dag, från när jag vaknar tills när jag somnar, jag kallar den Cuckoo's nest, och den kommer en vacker dag flytta ut till en lämpligt stor lokal i Stockholmsområdet. Bara bra reggae och dancehall!

Hur viktig är musiken när du går ut? Det varierar. Blir jag meddragen av någon annan så är jag beredd att leva med nästan vilken musik som helst, då är jag ute efter sällskapet, men får jag själv välja går jag oftare efter musiken, än klientelet.

Stockholms bästa dj: Ashman.

Här firar jag min födelsedag: Först indiskt eller thailändskt, sen någon öl, och sen valfri urban eller latinklubb, allt i glada vänners lag.

Här skulle jag fria: Inte för att det lär hända, men Skinnarviksberget ligger väldigt bra till.

Undviker: Ställen där jag inte känner mig med bekväm, och känner mig otrygg. Typ där kriminella element gör uppgörelser, eller där det endast handlar om yta.

Om du sitter själv i en bar, vad gör du? Messar, kollar på folk, och hittar på historier om deras livsöden.

Är du stammis någonstans? Mama africa. Börjar väl så smått bli en del av interiören.

Vad beställer du alltid: Vitt vin.

Vad dricker du helst: Mojito. Men min religion( läs diet) förbjuder mig, så då brukar det bli tequila eller gt istället, om jag vill ha något starkare.

Äter på väg hem:Det beror på var jag befinner mig rent geografiskt. Om Söder,typ Götgatan, en gyro på Medis, om Slussen eller City QP, om Odenplan en kebabrulle. Under mina dagar på Jensens hade jag en fabläss för pizzaslice från Sleven, men dom har gjort om den till en minipizza som inte alls är lika god. Som ni hör gillar jag mat.

Äter dagen efter: Vad som helst som min religion ( läs diet) tillåter. Brukar få något sjukt sug efter kött, en gång åt jag vad som kändes som ett kilo stekt lövbiff. En grillad halv kyckling kan också sitta bra.

Vad är det första du gör när du kommer hem? Kissar.

Om du fick återuppliva en klubb i Stockholm, vilken skulle det vara? Varför? Mycket svårt. Studio One som det var runt -04, eller Matador som det var sommaren -06.

Vilken utekväll skulle du ge allt för att slippa återuppleva?Den gången då jag drack mig apfull på min kompis födelsedagsfest, gick på Metropol i Sumpan, blev uppraggad i T-banan av någon kriminell latinokille, kallade min kk för knullunge, fick en hjärnskakning och spydde tre gånger utanför Donken på Fridhemsplan utan att någon frågade hur jag mådde.

Hur är du att springa på ute? Kan nog vara ganska påfrestande om jag är på det humöret. Jävligt charmig, men samtidigt tankspridd som bara fasen. Intensiv är ett ord folk använder för att beskriva mig.

Hur länge är det värt att stå i kö? Beror ju helt på när klubben stänger. Desto närmare stängning, desto mindre värt.

Bästa sättet att få kontakt med någon: Börja med att söka ögonkontakt kanske? Kan bli svårt annars. Sen börja prata om precis vad som helst.

Bästa gå-ut-plagget/plaggen: Vill man dansa så är ju en tajt kjol inte idealiskt. Vill man ragga är dock kort klänning eller kjol en höjdare. Självförtroende är dock allra snyggast.

Bästa baren/utestället att vara ensam på: En där det är så mycket folk att det inte märks att man är ensam.

Kan man träffa kärleken ute? Ja, det gjorde jag. Juldagen -08 på Berns terass. Det varade tre dagar. Har inte hänt sen dess, men jag tror och hoppas.

Har du blivit utslängd någon gång? Näe, och det är jag jävligt stolt över.

Har du blivit dumpad på krogen/klubb någon gång? It´s been known to happen!

Har du fejkat stämplar? Nej, för när jag gick på högstadiet skrämde dom oss med att om vi gjorde det,så skulle vi bli portade från Söder, som var min hemfritidsgård. Och jag hade, pga min väldigt auktoritära pappa, sjuk respekt för fritidsledarna, i synnerhet en som hette Lena.

Förfest eller efterfest?Förfest. Förväntningar, förtvivlan, förhoppningar.

Dagens!

Spelningen ikväll är en klubbspelning. Man får alltså vara glad om han överhuvudtaget dyker upp, och stannar i mer än en kvart. Och om han då överhuvudtaget gör något annat än bara står still på stället. Jag har med andra ord inga som helst förväntningar på den här spelningen. Det är det enda sättet att försäkra mig själv mot allt för stor besvikelse.

Det är dock trösterikt att läsa Matterhorns twitter och konstatera att han ju i alla fall är på svensk mark, ja till och med in the general Stockholm area. Nu är det ju bara nio timmar kvar som det kan hända precis vad som helst på, innan han förväntas göra vad det nu är han förväntas göra.

Och nej, det är inte någon sugardaddy som möjliggjort att jag kan gå på den här spelningen. Jag gör allt för konsten. Säljer böcker, skivor, strykjärn och skor, och står ut med tanken på att nästa månad blir den då jag en gång för alla tröttnar på havregrynsgröt med mjölk och kanel, samt biffnudlar. Stå och gnugga rumpan mot en killes stånd kommer ganska långt ner på den listan.

Jag tror inte han kommer spela Survivor. Man kan ju alltid hoppas. Men näe.

Jeng

Friidrottsvm skulle inte kunna vara mer ointressant. Jag tycker det är fånigt. Det verkar i stort bara gå ut på att se hur långt killar och tjejer från olika länder kan kasta olika saker och föremål, må det vara kulor, diskusar eller stavar. Men så finns det ettg gyllene undantag, och som av en slump råkade jag imorse innan jag skulle iväg till jobbet, och var tvungen att kasta i mig någon slags brulch, slå på tv:n just när den här anledningen ska visa vad han går för.

Jag talar om Alhaji Jeng. Han är inte tillräckligt bra för att få samma uppmärksamhet som de andra svenskarna, men jag bryr mig inte. Alhaji gör mig till en trånande fjortonåring. Den trånande fjortonåringen har satt upp bilder på Jeng på insidan av sin garderob. När Mr Magic såg dem sköt han genast igen dörren och sa att min pojkvän inte fick kolla på. För i en parrallell verklighet inbillar jag mig att jag och Jeng är som gjorda för varandra. Man kan ju alltid låtsas.

Jag blir ofta anklagad för att bara kolla på fotboll för de snygga killarnas skull. Då tycks man glömma bort hur många fula fotbollspelare som det finns, och som jag hejar på, typ Puyol och Gattuso. Men vore det så, skulle jag faktiskt erkänna det. Som jag erkänner att den enda anledningen till att kollar på stavhopp är Jeng. Och då skiter jag fullkomligt i hur det går för honom, och hans mottävlare.

Sex i bur

För att höras och synas som artist idag krävs det att man gör något verkligt uppseendeväckande. Tyvärr har det för kvinnliga artister som Ciara och och nu Shakira, inneburit att man inte bara spelar på sin sexualitet, utan verkligen inte gör något annat än just det. Jag vet att jag låter som en mossig moraltant, men jag menar verkligen allvar när jag säger att jag tycker den här utvecklingen är djupt beklaglig. Jag förstår att gränsen mellan sensuell, sexig och porrig är väldigt skiftande, och att det säkert finns dem som tycker att Shakira gick över gränsen för mycket längre sen, samtidigt som det finns dem som inte ser någon som helst skillnad mellan det hon gör nu, och det hon gjort tidigare. Men själv upplever jag hennes senaste video som minst sagt vulgär. Kanske beror det på att inte bara video, utan också låten, är riktigt jäkla usel, jag har inte hunnit fundera särskilt djupt på det.

Jag kan hursomhelst tycka att dessa desperata försök att med hjälp av sex, och med en estetik hämtad från porrfilmernas värld, väcka uppseende, nästan är lite skrattretande. Det blir ju nämligen så utstuderat. Det som väcker uppseende idag är det som är kreativt, nyskapande och fantasirikt. Sen kan en video som är allt det, fortfarande spela på sex, nakenhet, men huvudsaken är i alla fall att man gör något nytt. Inte som nu bara rapar upp samma gamla vanliga klyschor om porrnaglar, burar och brudar i kroppstrumpor som svankar så att dom får kramp. Det blir bara löjligt.

Oavsiktlig crossover

Adam Goldberg spelar Joeys svåger i serien med samma namn. Adam Goldberg gästade också, i slutet av förra årtiondet, Vänner, där ju också Joey är med. När jag såg detta tänkte först "Smart, han var alltså med och gjorde en crossover". Men näe, så var det inte alls. Tydligen finns det inte tillräckligt många up and coming actors i Hollywood, för att förhindra fadäser som den här från att inträffa. För vad som hände i Vänner, och som jag också sett hända i CSI, ER, Third watch, är att en skådespelare återkommer i någon eller flera av serierna för att spela olika karaktärer. Där och då när det händer, faller också illusionen om att den där akutavdelninge, det där rättslabbet, och den där brandstationen faktiskt finns på riktigt. Istället blir det för mig som tittare väldigt uppenbart att allt bara är på låtsas. Och att rollbesättarna inte fattar att jag som tittare är smart nog att känna igen, eller komma ihåg om någon redan varit med i serien, men då i rollen av någon helt annan.

...

Den här flyern får mig verkligen att vilja åka till Skanstull, lägga 120 spänn i inträde, och sen åskåda hur Stockholms alla samlade gettodrägg försöker förföra varandra till tonerna av Rap de armas.

Jag vet att man ska välja sina strider, men när jag ser sån här dynga kan jag inte låta bli att ge mig i kast med väderkvarnar. För jag, som lyssnar på dancehall, en musikgenre som av alla utom möjligtvis dem som lyssnar på den, uppfattas som enormt sexistisk och närmast kvinnofientlig, borde väl inte kasta sten i glashus? Men jo, just av den anledningen. Varför inte ändra sakernas tillstånd? Varför ständigt välja minsta motståndets lag? Är det ett horhus eller nattklubb? Jag bara frågar mig. Det är så motbjudande. Så frånstötande.

Dagens!

Flummaren i mig har verkligen hittat hem när det kommer till låtar som den här. Flummaren vågar tro när det finns någon annan som sätter ord på det hela.

Parkbron, Skellefteå

En restaurerad Parkbron.


Parkbron i Skellefteå var helt fasansfull när jag var liten. Bron är enkelriktad, och har på sin vänstra sidan en gångbana. På den högra är det bara ett räcke, och ett ytterst tunnsått sådan. Allt man ser är älv,älv,älv! Väldigt skrämmande för en sexåring som kunnat cykla på sin höjd något år, och då bara på sommarhalvåret. Att jag följdaktligen vägrade cykla till höger, i synnerhet då det när som helst kunde komma en bil susandes bakom mig, borde inte komma som någon överraskning. Pappa löste detta med att cykla på fel sida tillsammans med mig. Han visste att det var fel, att han borde lära mig att övervinna mina rädslor, men han hade väl inte hjärta att säga emot. Istället cyklade vi mot bättre vetande mot mötande medtrafikanter. Vi fick veja för såväl cyklister som promenadglada. En gång påpekade en mötande att vi faktiskt cyklade på fel sida, och om jag inte minns helt fel gick pappa i försvar. Sa något om hur rädd jag var. Hur jag trodde att jag skulle halka och falla fritt i vad som såg ut att vara hundra meter, landa med ett plask, driva i väg med strömmarna, och drunkna.

Jag har fortfarande en enorm respekt för det där broräcke, eller hur tunt det är. Ögonen dras ofrånkomligen mot det där blågröna under bron, virvlarna som när jag gick på mellanstadiet faktiskt slukade en kille som roade sig med att springa under bron, där det enligt rykten finns en rostig brospann att balansera på. Att jag inte var mer rädd, framstår så här i efterhand som mycket konstigt. Och att inte fler var rädda som jag.

En annan sorglig liten spillra till människa som jag träffat med jämna mellanrum den senaste tiden, som under denna tid intalat mig att jag är speciell, att han gillar mig, saknar mig, längtar efter mig, har nu klämt ur sig att han har flickvän. Jag börjar hysa allt mer förståelse för de honor i min direkta omgivning som kallar alla män svin och skitstövlar. Själv hyser jag fortfarande hopp, jag är en obotlig optimist i det avseende. Att jag sen är uppvuxen med en ensamstående pappa gör väl givetvis sitt till, en sådan sak gör det väldigt svårt för mig att hata män.

Men tillbaka till den här jeppen. Han kommer alltså hem till mig, ute efter att få sig något. Vi blir dock avbrutna, och gör upp planer om att ta upp det hela senare. Efter att han bangat en kväll, pratas vid en annan och det kommer då fram att han är hos den här så kallade flickvännen. Där och då bara lackar jag, och lägger på. När han sen ringer nästa dag överväger jag i en nanosekund att inte svara, men är alldeles för nyfiken på att höra hans patetiska ursäkter, för att kunna låta bli att inte göra det.

Dom har varit ihop en vecka, och han har tänkt berätta säge han, till och med lovar han. Som om jag bry mig? Att han inte gjort det är ju det som är av betydelse. Och inte hade han några som helst tankar på sex när han kom till mig. Han ville ju bara leka lite. Ja men även om så var fallet, skulle hans flickvän verkligen tycka att det var okej att han åkte hem till en annan tjej och tog henne på rattarna lite för skojs skull, bara så där, därför att? Den frågan möts av total tystnad. Det är väl här det börjar gå upp för honom att han gjort bort sig.

Sen kommer det där vanliga återhämtningsförsöket om att vi ju är kompisar bla bla bla. Men näe, hur ska jag kunna lita på honom? Han har lurat i mig en massa skit under de månader vi umgåtts, och tror att jag är okej med att vara något han har på sidan när han inleder ett förhållande, med en tjej jag är nästan helt övertygad om att han inte har några känslor för, utan som han bara är ihop med för att kunna säga att han är ihop med någon. Men glöm din dröm! It ends here!

Jaså, jaså

Förut svarade jag nästan alla idioter som skrev till mig på Happy Pancake. Det spelade ingen roll hur fantasilösa deras mejl var, jag avvisade dem vänligt men bestämt genom att ta mig tid att faktiskt formulera ett vettigt svar. Men nu har något hänt. Jag är fullkomligt skoningslös. Helt obarmhärtig. Någonstans på vägen har jag insett det fullkomligt fruktlösa i att skriva till någon jag inte har, eller någonsin kommer ha, något intresse för. På en sajt som Happy Pancake riskerar man dessutom att, även om man avvisar någon, på något sjukt sätt uppmuntra personen ifråga, vilket leder till att man dras in i en härva av kallprat via mejl. Föga angenämt.

Nu är det alltså slut på det. Jag raderar helt sonika alla de brev ( nu låter det som om jag får flera hundra i veckan, så är inte fallet ) som går ut på att göra sig fyndig över min presentation, skickar mig sitt nummer, direkt frågar om vi ska ses, följer standardformulär 1a vad gäller nätdejting och undrar var jag bor, gör annars och vad jag jobbar med? samt dem som inte har något bättre att komma med än att jag ser bra ut.

Det här faller i de bästa fall väl ut. Men vissa har bara gett sig den på att dom ska få mig till att svara. De är nätstalkers. Senaste exemplet var en kille som började med att skriva "Okej nu kör vi, du har varit singel länge nog" vilket väl underförstått ska betyda att han var den jag så länge letat efter. När jag inte svarade på det skickade han nästa dag ytterligare ett mejl där han bara skrev "Okej, slipp då", bara för att understryka att han nu gett upp, och vilket gigantiskt misstag jag gjort som inte gett honom chansen.

Det här är alltså vuxna människor. Som beter sig som om de fortfarande gick i grundskolan. Känslomässiga krymplingar som inte klarar av ett avvisande, som inte ens är att räkna som ett avvisande. Vissa människor upphör helt enkelt aldrig att förvåna.

Finally free

Det tog mig åtta jäkla månader, men nu är jag fri från den hangup jag haft hängade över mig sedan årets början! Och det är så sköööööönt! Jag känner mig helt plötsligt så fri, det är nästan helt obeskrivligt.

Egentligen handlar det väl inte om någon regelrätt hangup, för dem brukar för min del gå ut på att jag stalkar ämnet för just min hangup tills han säger åt mig att dra åt helvete och stanna där tills det fryser till is. I det här fallet insåg jag att jag inte hade något att vinna på att visa prov på mina stalkertendenser, och jag har också vid det här laget blivt vis av erfarenhet. Jag förstod rätt snabbt att om jag var det minsta efterhängsen skulle alla mina chanser att någonsin igen få till det med den här killen vara som bortblåsta.

Vad det snarare har varit fråga om är ren och skär hjärtesorg. Han har varit ständigt närvarande i mina tankar, även när jag som hårdast försökt intala mig själv att jag glömt honom och gått vidare. Jag har trott mig se honom överallt på stan, kommit på mig själv med att faktiskt leta, och hoppats på att få stöta ihop med honom. Självklart har detta aldrig hänt när jag varit som mest inställd på det, utan när det varit som mest opasssande. Jag har gnagts av tanken på att han träffat någon ny, föreställt mig exakt hur hon måste se ut, hur perfekt hon måste vara, och till och med lärt mig hata två bloggbrudar som jag föreställer mig är exakt hans typ, och som dessutom flitigt frekventerar de uteställen han besöker. Tänkt att om han blir ihop med någon som henne, då är det helt jävla KÖRT! Helt kört! Och bara fallit djupare och djupare ner i min självömkan.

Varenda låt som handlat om kärlek, framförallt olycklig sådan, eller sådan som på något sätt går ut på att man inte kan leva för någon annan, har fått mig att tänka på honom. Och fått mig att innerligt förstå att han aldrig, någonsin, kommer träffa någon som kommer älska så mycket som jag älskat honom. De här låtarna har skänkt mig en ofattbar tröst, men framför allt erbjudit mig en möjlighet till bearbetning, då jag förstått att det jag går igenom är långt ifrån unikt.

Jag har föreställt mig att jag förmodligen aldrig kommer bli kär igen, verkligen inbillat mig själv det! På allra största allvar. Vilket även det gjort att jag blivit allt mer modfälld över min situation, i synnerhet eftersom hela ansvaret till att vi gick skilda vägar låg på mig.

Samtidigt har jag känt mig väldigt arg, ledsen och sårad över att han aldrig gav mig utrymme att förklara. Hur han var så snar att döma mig, hur lätt han hade att hitta en anledning till att ta sig ur det hela. Hur han gjorde något som kanske kunde blivit ett problem framöver, till något avgörande redan på en gång. Dömt ut honom som okänslig, omogen och fruktansvärt envis.

En bidragande orsak till att jag nu faktiskt kan titta tillbaka på det vi hade, och inte var bitter över den framtid vi aldrig fick, utan istället glädjas åt hur den erfarenheten berikat mig, är att jag tvingats gå igenom ytterligare en smärtsam separation. Den liksom satte allt i perspektiv, och någonstans inom mig kände jag att det fick vara slut med det här nu, jag kunde inte fortsätta längs den vägen jag slagit in på, jag måste ta mig vidare. Och jag har känt att det faktiskt funnits en annan framtid, och hyser stora förhoppningar om den. Jag tvivlar inte på att våra vägar kommer korsas igen, men om de inte gör det, är det inget jag sörjer. Sånt är inte upp till mig, det är upp till universum.

Att vara den andra kvinnan

För ett tag sedan sprang jag på ett gammalt ragg. Vi hade inte setts på säkert fyra månader, men jag blev glad att träffa honom och upptäcka att han mådde så mycket bättre än sist. När jag först avvisade honom blev han nämligen så där bitter som bara någon som mår riktigt dåligt kan bli, där hatet liksom lyser i ögonen och sipprar ut i varje stavelse man uttalar. Att då träffa honom igen och upptäcka att allt det där hatet och den där ilskan var som bortblåst var väldigt trevligt. Jag påpekade det för honom, men han hade ingen förklaring till varför hur det kom sig att han verkade så mycket mer harmonisk. Vi bytte nummer, med förevändningen att vi kanske kunde ses någon dag framöver, och då som mer än vänner. Jag var helt införstådd med vad vi skulle göra.

Jag gick sedan in på hans facebook och förstod då genast vad som gjort honom på så gott humör. En blond, förmodligen ganska naiv, tjugoåring. Inget jag då kände att jag behövde konfrontera honom med, i såna här situationer lever jag efter devisen att kunskap är makt, men att det gäller att spela sina kort rätt. Så jag lät det bero, och påminde mig själv om att ta upp det när tillfället blev det rätta.

Så var vi bägge online på msn en kväll och han undrade vad jag var upptagen med. Hade jag inget bättre för mig kunde han tänka sig komma förbi. Jag gick rakt på sak och undrade vad hans flickvän skulle tycka om saken. Han kom då dragande med det som börjar låta som en repad skiva. Att hans flickvän visste att han gillar sex, bla bla bla. Men han skulle givetvis inte berätta för henne. Och hon visste inte att han om han fick chansen doppade på annat håll. Men i hans ögon hade dom ( eller han) ett öppet förhållande.

Någon utan några som helst skrupler kanske inte skulle bry sig om detta. Men jag har tack och lov det. Jag skulle kanske kunna tänka mig bortse från hans äckliga sätt om sexet verkligen var of the chart, men hur ofta blir det det när man inte kan sluta tänka på den där dumma bruden som ligger hemma och undrar var hennes pojkvän håller hus? Vill man ens förknippas med någon som har så lite respekt för någon han påstår sig älska?

I de fall någon varit otrogen mot sin partner med mig, har det framkommit först efteråt, och då alltid för egen del lämnat en mycket bitter eftersmak. Det har ju då inte funnits så mycket jag kunnat göra åt det hela, och jag är tacksam över erfarenheten. Erfarenheten att människor sällan är vad det utger sig för att vara. Att ett förhållande som kan uppfattas som lyckat och idealiskt av omgivningen, egentligen rymmer så väldigt många fler dimensioner. Framförallt är jag tacksam över att inte vara den som blivit bedragen. Det är självklart tråkigt att det gör det så sjukt mycket svårare för mig att lita på killar jag själv vill inleda något med, bara för att andra varit dumma nog att visa mig sina rätta jag. Men om jag har att välja mellan att vara överdrivet misstänksam, eller naiv och godtrogen, väljer jag alltid det förstnämnda.

Malin Biller är ett komisk geni! Jag vet att jag har en tendens att överdriva men nu menar jag allvar. Går ni in på hennes blogg och läser några av hennes strippar så är jag övertygad om att ni kommer förlänga era liv med i alla fall någon minut, i bästa fall år eller dagar.

Dagens !

Inget unknown number

Mitt liv är så innehållslöst att jag aktiverar mitt medlemskap på Happy Pancake bara för att ha något att fördriva tiden med. Något jag bittert får ångra då en användare, med en i mina ögon rätt allmän presentation av vad han gillar och ogillar, postar ingenting annat än sitt telefonnummer. Inte för att det har någon betydelse, men herrn har inte heller illustrerat sin presentation med någon bild. Hade han det hade jag kanske kunnat förlåta honom, det finns ju trots allt vissa som är så desperata att de utan att känna människan ifråga faktiskt inte anser sig behöva någon bild, utan ringer upp främmande människor i hopp om att få kontakt. Jag tillhör inte den kategorin och förundras över att andra gör det. Jag menar, det kan ju inte vara så att AnteSthlm skulle komma på tanken att bara skicka sitt mobilnummer till mig om det inte vore för att han tror att det faktiskt skulle funka. Alltså måste han ha lyckats med denna metod tidigare. Eller så är han ytterligare ett bevis på att nätet bara är fullt av kompletta galningar som kommer stalka en till döds.

Rasta should be deeper

Eftersom torsdagen av Uppsala Reggae festival var vigd åt i första hand svensk musik, såg jag ingen vits med att åka dit den dagen. Och att de svenska akter som ändå är sevärda, fick uppträda på fredag eller lördag säger i mina ögon ganska mycket om hur bra(!) svensk reggae är. Hade man verkligen velat uppmärksamma svensk reggae, hade man varit konsekvent och verkligen vigt hela dagen åt svensk musik. Men att som nu låta Junior Natural, Hoffmaestro och Governor Andy uppträda på någon av de andra två dagarna, vittnar om att man från festivalens sida tycks göra skillnad på svensk reggae och på svensk reggae. ( Om nu Hoffmaestro överhuvudtaget kan räknas som reggae).

Med varje minut som Junior Kelly var försenad, desto mer orolig blev jag över att inte få höra Love so nice. Även om jag vet att låten är en modern klassiker, tog det mig ganska lång tid innan jag upptäckte den. Men när jag väl gjorde det blev den en given favorit. Att jag, och förmodligen väldigt många andra i publiken förväntade sig att han skulle spela den, är därför inte så konstigt.

Nu blev han som sagt sen, och kom ut först tjugo minuter efter utsatt tid. Som frekvent konsertbesökare har jag vant mig vid att artister dyker upp i värsta fall en timme efter utsatt tid, men med vanliga konserter är det ju allt som oftast så att det sällan finns någon gräns för hur länge artisten kan hålla på, om man bortser från stängningstider och annat. I festivalsammanahang däremot, tillåts artister sällan dra över, eftersom scenen måste riggas om för nästa artist, som allt som oftast går på ungefär trettio till sextio minuter senare. Nu gick Junior Kelly på 20 minuter för sent, men hade nerver nog att dra över lika länge, och gott var väl det, för annars hade det blivit en mycket kort och sorglig konsert.

När han väl kom tog det dock inte många minuter innan han fick med sig publiken, som ju tålmodigt väntat på honom i 20 minuter. Han lyckades också hålla uppe det tempo han startade i, när han ganska snart spelade just Deeper. För mig har just den låten ett symboliskt värde. Jag är inte rasta, för mig handlar det mer om musiken, och det budskap som artisterna försöker förmedla. Det om kärlek, acceptans och respekt. I det avseendet uppfattar jag hans låt inte bara som en uppmaning om att inte bara reggeakulturen ska handla om yta, utan om att hela vår värld förvirrat sig i en värld som bara tycks handla om yta. Framförallt slås jag av hur mycket falskhet det finns. Det finns så många människor där ute som utger sig för att vara rättfärdiga, men det är en inbillad rättfärdighet, som inte handlar om att förlåta människor deras brister, utan håna dem för just dessa, och det utan för ens sekund rannsaka sig själva. Mer ödmjukhet! Mer självrannsakan!

Konserten blev med andra ord väldigt kort, och fick enligt mig ett väldigt abrupt slut. Att han inte spelade Love so nice blev för mig en besvikelse av monumentala mått, om inte helgens största. Men hade han å andra sidan fått spela lite senare, och lite längre, istället för att som nu få det otacksamma uppdraget att värma upp publiken från deras eftermiddagslur, är jag säker på att han gett ett lite bättre intryck.

Dagens!

Jag tycks överge mina feministiska ideal ett efter ett. För nu när jag inte har några pengar, efter att ha supit bort dem mot bättre vetande, finns det inget jag hellre vill ha än en sugardaddy! Jag har varit typen som mycket hårt hållt på att inte under några som helst omständigheter låta mig bjudas på någonting, bara för att slippa känslan av att jag förväntas återgälda tjänsten, och då helst genom att stå och gnugga rumpan mot någons stånd en hel kväll. Det skulle jag fortfarande inte göra, men det finns bara så mycket kvar jag vill göra i sommar som jag inte har råd med! Typ gå på B-real! Eller Tony Matterhorn för den delen! Lika mycket som jag vill att någon bjuder mig, vill jag ha någon att gå med! Det gäller för alla de saker jag förväntar mig att min partner ska bjuda mig på. Jag vill åka ballong, dricka drinkar på Himlen därtill, spela boule, käka surströmming på Tennstopet, svulla på Ellora, men för inget av detta har jag något sällskap. Det är inte så att jag saknar vänner, faktum är att jag har nästa precis lagom många. Men jag tycks ha en osviklig förmåga att hamna i sjuk osynk med dem. Vilket för vissa skulle vara anledning nog att göra sig av med dem, men inte med mig. Jag har tålamod jag. Bidar min tid. Tänker att man får ta det för vad det är. När jag sitter där och jobbar helg efter helg och alla andra helt plötsligt lever loppan som om det inte fanns någon morgondag intalar jag mig själv att det finns en anledning till det. För allt är en gåva. Jo så är det.

Dagens !

När jag gick i gymnasiet lyssnade jag sönder Ordkrigskivan. Med på den var Glaciuz the ICY, och jag var väl om inte kär, så mer eller mindre besatt av honom. Han var stenhård och så där stolt och arrogant som jag verkligen önskade att alla killar skulle vara. Och så hade han en tvättbräda som inte var av denna världen. Så var det med det. Nu är han med i Same blood boyz och påstående "bra för att var svenskt" har aldrig varit mer träffande. Det är så bra! Jag tycker inte han är lika snygg längre, tiden då jag lyssnade på rap för att killarna är söta är sedan länge förbi. Någonstans på vägen tyckte jag att det något lätt groupieaktigt att ens bry sig om något sånt. Det finns massor av brudar ( och kanske killar också) som inte bryr sig om en artist är bra eller inte, bara dom kan skryta med att dom knullat en känd person så räcker det. Att jag inte hör till en av dem, borde väl inte komma som någon överraskning. Faktum är att jag tycker dessa människor är ganska äckliga.

Kära dagbok

Så om vi bortser från konserterna, som jag som sagt måste ruva lite på, var festivalen ändå helt klart underhållande. Fanns ju vissa saker som gjorde den mindre minnesvärd. Till att börja med börjar åldern ta ut sin rätt. Igår kände jag mig hopplöst gammal, och inte ens på något bra sätt ( om det nu finns något bra sätt), utan bara på alla möjliga dåliga sätt. Jag kände mig som en clown! En frisk 27-åring har i bästa fall hus, hund, hane. Springer inte runt på en festival med randiga knästrumpor, knickers och vita hängslen! '

Just den här åldersnojjan gjorde mig lite ur gängorna när det kom till raggningsdelen av festivalen. Jag såg ingen som helst vits med att ragga, eftersom jag ju ändå skulle åka hem, vilket resulterade i att det enda jag gjorde var att flörta lite försynt. Att jag sen påmindes om att stora delar av den manliga delen av det mänskliga släktet är idioter som knullar en och sen väljer att ignorera en, gjorde ju förstås sitt till. Jag vet att jag har mig själv att skylla helt och hållet, och man lär så länge man lever, men come on. Vad är problemet? Skäms du över mig? Men då är det kanske du och inte jag som har dåligt omdöme? Hur svårt ska det vara att få ur sig ett jävla hej hur är det med dig? Tydligen stört jäkla omöjligt. Jag pallar inte med den här charaden! Jag vet att det inte beror på att dom skäms över mig, men i såna här lägen tar mitt dåliga självförtroende helt över och jag kan inbilla mig ungefär precis vad som helst. Mer sannolikt är oftast att dessa svin är i sällskap med något nytt kuttersmycke, som de tror kommer bli galna av svartsjuka om de så bara tittar efter en tutte. Vilket väl säger mer om dem själva än om deras sällskap!

Men att flörta kan ju vara kul det med. I synnerhet när man som jag har flörtat med en person inte bara en, utan kanske tre gånger, och de tror att de flörtat med olika individer varje gång, då ju tillfällena är spridda över en tidsperiod på ett par år. Jag har stenkoll på vem han är, här har stalkern i mig tagit över fullkomligt, men han inte en susning om vem jag är. Ska jag facebooka kanske? Hur i hvete ska jag förklara att jag lyckats snoka reda på honom, och få det att låta trovärdigt?

Jag blir bara så äcklad när jag påminns om människors sanna färger. Det tycks som om detta varit veckan då människor visat sin sanna natur för mig. Killar som å ena sidan betett sig som rena rama svärmorsdrömmarna visar sig ha flickvänner. Något jag inte vetat hur jag ska förhålla mig till. I ena fallet trodde jag att vi hade något going. Han var ett klassiskt fall en kille jag inte är attraherad av men som verkligen kunde utmana mig intellektuellt. Plus att vi hade zazazo! Och så har han hela tiden haft en flickvän! Jag är helt mållös!

Somliga skulle väl kanske påstå att jag är dum i huvudet som låter en sån petitess påverka min festivalupplevelse, men det är bara sån jag är! Väldigt lättpåverkad i det avseendet. Och det är inte som om det förstör min kväll, men det är onekligen något som gnager mig.

För mig har Uppsala kommit att förknippas med slutet av sommaren. Nu är det liksom över. Det har gått alldeles för fort, och som vanligt känns det som om jag slarvat bort den. Istället för att spara pengar till hösten, har jag slösat dem på helt meningslösa utekvällar i sällskap av ingen speciell. Jag lovade mig själv att det inte skulle bli så här redan i maj, men ändå sitter jag här nu mer eller mindre luspank utan några bestående minnen av sommaren 2009. Samtidigt vet jag precis vad jag vill med hösten, vintern, våren och nästa sommar. Jag har planer och jag ska sätta dem i verket.

Jag vet att jag borde skriva typ tusen inlägg om Uppsala, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja, och jag vet inte ens om det finns någon enda person som är ens tillnärmelsevis lite intresserad av att läsa om min sida av saken. Jag har nämligen lusläst Nyheter 24:s festivalblogg, och tråkigare redogörelse av konserterna får man ju leta länge efter. Det är så jag inte vill att det ska bli. Så när jag kommit på ett sätt att komma runt att få en konsertrecension att låta som en tråkig pretentiös upprapning av referenser, så lovar jag att publicera resultatet här. Känner jag mig själv rätt lär det bli framåt kvällningen.

När jag gick på högstadiet fick vi på biologin göra ett experiment. Det gick ut på att man satt på knäna, satte armen vid ena knäet för att mäta upp avståndet till fingerspetsen och där placerade en tändsticksask på högkant. Sedan skulle man med armarna bakom ryggen knuffa omkull tändsticksasken med nästippen. Detta kan bara kvinnor göra. På grund av något med höften, som min biologilärare förklarade det. Vad jag undrar är hur i hela världen man kom på att man skulle kunna testa detta med hjälp av en tändsticksask, eller hur man ens kom på att göra en sån sak.

Dagens!

Länge var Never let me down med Kanye West min pepplåt. Länge länge. Men nu har det istället varit den här som peppat mig. Folk i min omgivning tar mig för givet, behandlar mig som skit, bedrar mig, utnyttjar mig, men jag står pall för jag vet att jag står under högre makters beskydd. Så är det bara!

Gårdagen bjöd till att börja med på en panikartad bussresa, då det plötsligt började störtregna. Där jag satt i klänning och inget annat än en munkjacka med mig att ha över blev jag lite stissig. Men väl framme i Uppsala skingrades regnmolnen. Inne på området hinkade jag ett par glas vin, och kollade till att börja med på Junior Kelly. Tjugo minuter för sen hann han inte spela Love so nice. Om det sen beror på just hans försening är svårt att avgöra, jag är i alla fall väldigt besviken. Collie Buddz var väl helt okej, men hade lite för bråttom och litade kanske lite för mycket på sin mycket unga publik. Men gensvaret på Come around gick inte att ta miste på. I synnerhet eftersom den där väldigt söta doften av det som av somliga betraktas som direkt samhällsomstörtande låg rätt tung över vissa delar av festivalområdet.

Förra året åt jag kanske fem langos. I år nöjde jag mig med en, strax innan jag började knalla mot tågstationen för att åka hem. Då hade jag ändå hunnit se väldigt många akter, och kände att jag var rätt färdig. Jag hade till och med blivit uppraggad av en kille som precis efter att han berättat hur sugen han var på kola, ville ha mitt telefonnummer. Varför i hela världen då? Efter mitt avvisande inleddes en ganska ihärdig kampanj för att få mig att ändra uppfattning men då var det ju redan för sent. Sen hängde det väl inte bara på kolan, men om det kan få honom att sluta, fine!

Publiken på Uppsala, och framförallt då den manliga delen av den, är väldigt homogen. Det gäller därför att om man tänker ragga, och inte gör det första gången man får ögonkontakt och hoppas på att stöta ihop igen senare, ta ett ordentligt jäkla signalement på människan. För att springa och leta efter någon med dreads och svart piketröja och jeans i ett beckmörker är väldigt fruktlöst.

Nu måste jag se om mina skavsår. Tog mot bättre vetande på mig mina docs som jag inte använt på kanske ett halvår. Följaktligen har jag lyckats nöta bort hud på valda delar av mina fötter, och måste plåstra om dem.

Dagens!

Im off to Uppsala. Spelar han inte den här låten kommer jag seriöst starta ett upplopp. Jag har mina docs på mig, så jag driver inte!

Samma lika

I brist på annat har jag under sommaren börjat kolla på Cold Case. Och insett hur extremt mallade alla Jerry Bruckheimers serier är. Han har satt mallen som nu alla produktionsbolag tycks gå efter.

Teamet ska bestå av mellan fem och sju huvudkaraktärer. Utöver det förekommer det i varje avsnitt några gästande karaktärer, och med jämna mellanrum dyker återkommande gästande karaktärer upp. Det är i sammansättning av de fem huvudkaraktärerna som man snabbt märker att alla Jerrys serier följer samma mönster. Efter ett tag känns det som om man sitter och kollar på samma serie, även fast man i själva verket har zappat mellan Brottskod försvunnen, CSI och Close to home.

I samtliga serier återfinner man ett team med två kvinnor, en svart man, någon som är ensamstående, någon som är homo, någon som är före detta missbrukare, någon med ett dunkelt förflutet.

Detta har ju för Bruckheimer visat sig vara ett vinnande koncept, men frågan är väl varför vi tittare köper det? Varför vill vi stöta på samma upplägg gång på gång? Och varför ser vi på alla serierna när de påminner så om varandra? Är det just därför? Vi skulle ju lika gärna kunna nöja oss med att se på en av dem, så har vi sett ungefär samtliga. Eller varför nöjer han sig inte med att göra bara en serie?

För egen del tycker jag att det funkar, i brist på annat alltså. Men det är när man som jag på en enda dag kan se såväl Criminal Minds, Close to home, Cold Case och Brottskod försvunnen, som likheterna blir så uppenbara att dom inte går att bortse från. Det är ju mycket tack vare att han förändrar grundintrigen, det vill säga i vilken del av brottsbekämpningen som serien utspelar sig, som han lyckas vinna tittare. Men personligen tycker jag att inte att det räcker. Serierna känns ändå för lika.

Brian J White

Om han ändå kunde raka av sig den där mustaschen! Jag tyckte han såg helt okej ut i Stomp the yard, men hans rollkaraktär var så osympatisk att jag bara därför ogillade honom. Och nu såg jag honom precis i CSI Miami, återigen i en karaktär som var mindre likeable.Och så med den där förbannade tangorabatten. Vem har rått honom att behålla den? Den får honom att se ut som 44, inte 34 som han verkligen är.

Jobbigt läge

Vad i helvete ska jag ha på mig på URF imorgon? Jag ska bara stanna över dagen och orkar till skillnad från förra året inte konka på en ryggsäck med extratröjor. Så jag har alltså att välja mellan att svettas påbyltad med tröja på tröja, eller frysa och bli ännu mer förkyld än jag redan är. Största dilemmat står mellan kjol/klänning eller byxor. Jag känner mig så okvinnlig i byxor. Inte för att jag är det, utan för att jag inte har ett enda par byxor som sitter så snyggt och sexigt som jag vill. Men om jag har klänning måste jag ha strumpbyxor, och det är emot mina principer att ha det på sommaren. Jag svettas kopiöst om jag har strumpbyxor på mig sommartid. Leggings skulle ju kunna funka, om det inte vore för att jag då ser ut som en mammaledig 35-åring som försöker se ut som en kool 23-åring. Jobbigt läge.

Paranoida Pelle

Ni kommer tro jag skämtar nu, men Allan Ballan vägrar kasta kondomen i soporna. Personligen är jag en stark förespråkare av att toaletter ska ta skit, och endast skit. Jag har förklarat varför för Allan Ballan kanske femhundra gånger, men han tror att om han lägger kondomen i soporna kommer sopgubbarna, som är maskopi med polisen, när dom hittar kondomen där de står och gör ingenting annat än går igenom folks skräp, lägga den åt sidan. När sedan polisen fått vantarna på Allan Ballans säd förvara dom den tills det sker en ouppklarad våldtäkt. Vips så planteras kondomen med Allan Ballans säd på brottsplatsen, och han blir oskyldigt dömd för ett brott han inte begått.

Nu tror ni att jag driver men Allan Ballan har inte minsta tillstymmelse till humor i sin 185 cm långa, 90 kilo tunga kropp. Det är hundra procent tungsinne för hela jäkla slanten. Eftersom han nu vet att jag inte vill att han spolar ner den, så gör han det i smyg. Varje gång tvingas jag påminna honom om det, men likväl hör jag ljudet från toastolen, och ett urskuldande om att det redan är för sent. Och bara för att jag inte vill att han spolar ner den så skyndar han sig att göra just det. Jag tror detta är vår fäll ner toaringen eller inte fajt. Men jag får väl vara glad, det skulle ju kunna vara något annat.

Jag är förföljd

Jag känner mig persoligt förfölj av den här låten. Att det säkert finns fler som också känner sig förföljda av Sean Pauls nasala stämma tvivlar jag inte på. Den maler och maler i mitt huvud och jag håller på att bli galen ( om jag inte redan är det). Är det för att jag tycker den är dålig som den satt sig som berget? I mina öron är den här låten ett utmärkt exempel på riktigt dålig komersiell dancehall. Det är enformigt, monotont och väldigt, väldigt fantasilöst. Jag skulle hellre dö än spela den som dj. Av samma anledning går jag inte heller på klubbar som Dem Bow, för inte nog med att de spelar låtar som den här, de släpper in killar som har samma frisyr som Sean Paul. Det är en trend jag hade kunnat leva utan, cornrows med rakat på sidorna. Kan man bli mer wigger undrar jag? Högst tvivelaktigt.

Nattresor

Att jag, som jobbar på ett taxibolag, åker mycket taxi, kommer kanske inte direkt som någon överraskning. Som anställd blir jag nämligen bjuden på taxi om jag jobbar till efter klockan ett, och det gör jag i alla fall minst en gång i veckan.

Efter alla de otaliga gånger jag susat genom Stockholm city nattetid vardagar har jag dragit en slutsats. På vardagnätter är det bara taxibilar, kriminella och torskar ute och kör. Kanske har jag förläst mig på Jens Lapidusl, men jag föreställer mig att alla som susar förbi mig på Klarastrandsleden i 140 en valfri vardagnatt är på väg till något Shurgaard förråd för att hämta kola, alternativt på väg till någon uppgörelse i Sollentuna, för det tycks ju vara där alla uppgörelser äger rum.

Min slutsats bygger jag bara på fördomar. Killarna som kör dessa bilar ser väldigt hårda ut, bilarna är oftast lite halvrisiga, inte såna där skrikiga saker som någon högre upp i hierarkin skulle ha för att stajla. Jag föreställer mig också att bilarna hundra gånger av hundra är sprängfyllda med skjutvapen, och när jag passerar Casino Cosmopol är jag alltid helt säker på att jag kommer hamna i ett skottdrama. Någon som behöver lite fantasi? Jag har så det räcker och blir över.

Det roligaste med att somna i solen är att när man vaknar, av att solen gått i moln och man håller på och frysa ihjäl, så är alla borta och man har inte en susning om hur länge man legat där och gnisslat tänder.

Dagens!

Jag verkligen älskar den här typen av kompromisslösa reggaeballader. Älskar!

Dagens!

Låten knäcker, videon suger. " We were never meant to be, we just happened". Amen to that!

....

Klart som fan han saknar tjejen han har, någon som ställer upp på strypsex kan vara svår att hitta, så när man väl gör det håller man(haha) hårt i henne.

Man kan tycka vad man vill om strypsex, så länge man är medveten om vilka risker det medför får väl folk göra vad de vill. Men jag tycker ändå det är intressant hur många av dessa rnbkillar som är riktigt down and dirty, när deras image utåt är så helylle. Eller är det bara jag som fått det om bakfoten? Jag kan tycka det är lite skrämmande, och avtändande.

Rsvpgalningen

En av mina så kallade vänner på Facebook rsvp:ar till alla event han blir inbjuden till. Inte nog med att han rsvp:ar till alla event i Stockholm, där han ju faktiskt bor, utan han svarar att han kommer attenda events i Malmö och Göteborg. Detta vore väl inte särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att han tackar ja till flera events i olika städer samma datum. Jag bara frågar mig varföööööör? Varför? I mina ögon framstår han som lite lätt ängslig, vill ha koll på läget och kanske inte vågar tacka nej av rädsla för att folk då ska hata honom. Men hela poängen med events försvinner ju om det är en massa jeppar som rsvp:ar till event de ändå inte kommer gå på. Av såna som honom. Jag bara önskar att han kunde sluta. En vanlig lördag kan han ha tackat ja till, jag skämtar inte, kanske fem olika events i tre olika städer, å det samtidigt som han själv håller i två andra events. Drives me crazy!

Så han vill inte köra bortamatch, ser bättre ut med kläderna på och kallar mig för Roberto Carlos för att jag har så kraftiga ben. Rena rama drömmen! Vad han trodde att jag skulle ta som en komplimang skulle de flesta andra tjejer ta som en förolämpning. Jag är mer eller mindre likgiltig. Sån är jag.

The walk of shame

Varje gång man lyckas ragga upp någon uppstår den självklara frågan vem man ska åka till. Hemma eller borta? För mig är det allt som oftast helt uteslutet med bortamatch. Jag kan inte sova, tycker det är pinsamt med inneboende kompisar och hatar att traska till tunnelbanan klockan halv nio på morgonen med smält smink i hela ansiktet, då det känns som om hela världen ser att jag ägnat hela natten åt att synda.

Detta funkade som argument tills jag stötte på en man som tycktes resonera precis som mig, om man bortser från hela sminkgrejen. Det var när jag kom in på just den biten som han började skratta högljutt. Han hade aldrig hört talas om uttrycket till att börja med, men har nu tagit upp det varje gång vi pratats vid, antagligen för att påminna sig själv om det, då han ändå ser ett värde i uttrycket som sådant.

Men sen kom hans säljsnack. Typ att det där med blickarna, och nojjan was all in my head. Att jag bara inbillade mig. Att ingen skulle tänka the less of me där jag sitter på tuben i ett horrött fodral och ser ut som sju svåra år. Allt för att han ska slippa sova i en knarrig 90-säng med tunn madrass. Okej, det är inte skönt, men å andra sidan är det långt ifrån lika pinsamt för honom att åka hem nästa morgon, som det är för mig.

Men finns det egentligen några som helst fördelar med bortamatch? Jag har förstått att den enda är att man kan just dra så fort man får chansen, men då måste man ha osedvanligt dåligt omdöme. Själv drar jag aldrig hem någon som jag inte inte kan stå ut med nästa dag. Inte ens jag är så dum.

Dagens !

Nej, jag har inte vunnit på triss, jag blir bara så glad av den här reklamfilmen!

Utan att skämmas ens det minsta är jag beredd att erkänna att jag älskar att snacka skit. Vill inte ha en massa eget drama, men ältar gärna andras. Men det är alltid lika jobbigt när jag får höra något som bara ett fåtal människor vet om. Det är ju för att det är en hemlighet som det vore så kul att berätta för alla man känner som om möjligt kan tänkas bry sig. Bara det att någon väljer att hålla något hemligt är en ganska god fingervisning om att något är lite lurt. Om ni nu är ihop, varför inte bara stå för det? Varför hålla något sådant hemligt? Skäms ni för varandra? Jag förstår det inte.

Jag kallar honom penntrollet

En vacker dag i maj såg jag en bedårande vacker man med hår som ett penntroll. Under ett flertal timmar försökte jag få ögonkontakt med honom utan att lyckas, och sen när jag blev tvungen att gå, först då vaknade han till och noterade min närvaro. Så jävla typiskt.

Sen dess har jag inte träffat på penntrollet igen. Jag har fått tips från vänner om var han kan tänkas gå ut, och lagt ut efterlysningarna på honom till de vänner som inte vet vem han är, där jag kort och gott beskrivit honom som ett penntroll. Kort, muskulös, svintoliknande afro som står rakt upp, snygg klädstil? Ingen du känner igen? Vilken otur.

Nu har hela sommaren passerat och jag har fortfarande inte fått återse penntrollet. Jag börjar misströsta. Men det kanske är till det bättre, för när jag slutar leta, så kommer han förmodligen dyka upp fortare än jag kan föreställa mig.

Fashion statement

Ve och fasa, jag har nu olika nyanser på nagellacket på fingrar och tår. Tröstar mig med att jag ju är den enda som vet om det, den enda som tänker på det, och att det inte kan vara hela världen. Hur var det nu igen? Det dör fler människor varje dag på grund av orent vatten, än i väpnade konflikter. Det är ett problem, inte att jag har olika färg på nagellacket.

Missled mig snälla

Finns väl förmodligen ingen som uppskattar att bli missledd, men jag tror nog att jag hatar det snäppet mer än alla andra. Och igår blev jag det å det gruvligaste. Jag antar att jag med detta fick sota för alla gånger jag ägnat mig åt den kvinnliga paradgrenen cockteasing, men det blev helt enkelt lite för mycket för vad jag tycker är acceptabelt. Som vanligt tycker jag så här dagen efter att killen är en tönt med underbett, som till råga på allt läspar, men det har liksom mindre betydelse när man är salongsberusad på en lagom packad klubb och kan konstatera att han fram tills han kläcker ur sig att han har något på gång med någon tjej är rätt bra på att kyssas. Fram tills dess tycker man mest att han är gullig och bedårande, även om man vet att det är alkholen som gör att han vågar röra en, eftersom han tidigare varit kyskare än en nunna så fort någon annan varit i närheten. Vad som händer när han sen uttalar de där orden är att han ber om en tafatt ursäkt, som jag så klart inte accepterar. Förväntar han sig att jag ska önska honom lycka till, när han minuten tidigare tycks ha tankarna på allt utom just den där tjejen? Och varför be om ursäkt överhuvudjävlataget?

Att missleda mig är det enklaste sättet att få mig att hata dig. Jag blir fullkomligt ursinnig och känner en sådan ofattbar frustration och maktlöshet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det är väl där vissa faller för frestelsen och börjar kalla alla män idioter, svin och skitstövlar. Men jag har alldeles för stor respekt för min pappa, för att något sånt här ska få mig att rucka på mina principer. Det ska mer till än så.