Veckans Antikrundan gav mig en nyvunnen respekt för programmet som sådant. Jag såg det väl främst för att programmet besökte Skellefteå men blev glatt överraskad över hur genuint välgjort det är.

Till att börja med går det ju inte att tycka illa om Knut Knutsson. Det finns en grupp på Facebook som heter " Carolina Gynning, man bara måste ju älska henne" och när jag såg att några av mina så kallade "vänner" anslutit sig till den gruppen undrade jag hur dom verkligen resonerade. Man måste ingenting, och framförallt måste man inte älska Gynning. Faktum är att jag, om inte hatar henne, så hyser ett enormt förakt för henne i alla fall. Men jag antar att sättet som hennes belackare i just denna grupp anser att man måste älska henne på, är ungefär hur jag känner för Knut Knutsson.

I veckans avsnitt ilustererade han väldigt tydligt just den typen av självdistans och ironi som är just hans person. Han är passionerad på gränsen till komplett galen men på ett sätt som bara väcker förundran. Och så bjöd han på ett litet stycke där han med stor ansträngning tar sig an sportfiske, utan att lyckas det minsta. Man bara måste ju älska honom.

Faktum är att man bara måste älska så gott som alla experter för att dom är så toknördiga hela bunten. Peter Pluntky medger utan att skämmas att han vet allt om cyklar och säger det med en viss stolthet på rösten. Och så Clas Mosers hem! Jag baxnade fullkomligt. Det var som en sagolik dröm. Färgerna, tavlorna, möblerna. Där fanns verkligen allt som kännetecknar ett personligt, ombonat men samtidigt så ljuvt dekorativt hem. Jag avundas Clas Moser å det grövsta. I just detta avsnitt dök det dessutom upp en för bygden helt hemvävd expert som rabblade fiskerullar som om det inte fanns någon morgondag. Han sköt verkligen uppfattningen om att norrlänningar är tystlåtna i sank för han hade ett beundransvärt munläder. Har ni inte sett Antikrundan än så är det bara att börja nu.