Egentligen är jag ju redan helt övertygad om att "Klass 9 A" kommer vara vårens i särklass bästa tv, men ändå är det en väldigt liten liten del av mig som fortsätter reservera sig.

Fast gårdagens, allra första avsnitt, var verkligen fint. Trevande och ömsint porträtterades inte bara lärarna utan också eleverna, på ett sätt som flera gånger fick mig att vilja storböla. Det var så enkelt att känna igen sig själv, men också sina klasskamrater i de där ungdomarna.Lätt att bli arg och uppgiven över att Ala tycks ha gett upp utan att ens ha gett idrotten ett försök.Över att så många av dem hade svårt att för det första uttrycka sig verbalt överhuvudtaget, och för det andra just verbalt ge uttryck för vad de var bra på, behärskade, kunde, var duktiga på.

Jag har förmodligen levt i en bubbla de senaste åren, för så fort skolpolitik kommit på tal har jag undrat vad the fuzz is about.I tron att den är precis som den var när jag gick ut för tio år sedan. Att så inte är fallet har väl så sakta börjat gå upp för mig och det gör mig både arg, ledsen och mycket upprörd.Upprörd därför att det påverkar hela vårt samhälle på så många plan, så många olika nivåer, att vi nog inte ens kan föreställa oss hur. Det är också väldigt tydligt att vi i Sverige har ett strukturellt problem.Det är inte enstaka skolor som är problemtyngda, det är något som i grund och botten gått fel. Men detta upplever jag att man från politikers håll försöker blunda för, och lösa med små korta kurer lite då och då, när man i själva verket borde sätta sig ner och ta ett helhetsgrepp, på allt från lärarutbildningen till läroplanen. Och framförallt ger det ingenting att försöka bolla skuldfrågan mellan varandra, vad som behövs är ork, lust och vilja att kompromissa för att nå en så vettig lösning som möjligt.

Det som gör "Klass 9 A" så bra är just sättet som det lyckas illustrera stora problem på individnivå. Inom journalistiken kallas det att klättra ner för abstraktionsstegen. Denna dokumentärserie är ett skolboksexempel på detta, och borde ses av alla!