Två gånger H

I mina ögon består svensk hiphop av två ytterligheter. Å ena sidan en väldigt kommersiell precis på gränsen till poppig hiphop ( hippop?), så till den milda grad kommersiell att vissa puritaner vägrar ta den i sin mun, eller för den delen kalla den hiphop (ja, jag är en av dom puritanerna, och ja, Snook tillhör väl en av de jag älskar att hata allra mest), och å andra sidan en hiphop som tycks ha fastnat fullkomligt i 90-talet, utan varken lust eller minsta tillstymmelse att vilja ta sig därifrån. Så väl texter som produktion osar 90-tal på ett sätt som får mig att tänka tillbaka till gymnasietiden då varje söndag var helgad åt P 3 Hiphop, då jag mer eller mindre spelade sönder Ten Brink( som så klart ingen hört röken av sedan dess) och dessutom spelade in hela programmet på kasettband, I kid you not. Såna låtar dyker alltså fortfarande upp tio år senare, men röner långt ifrån samma framgånger som de skulle ha gjort hade de bara pressats några år tidigare. Istället lever de i en tynande tillvaro på nätet där de på sin höjd uppmärksammas lite grann på något community, där några stackare tappert försöker övertala hela resten av omvärlden om dess storhet. I värsta fall är låten bra nog i original, och så kommer någon skitnödig a&r på att om man byter ut refrängens vokalist så kanske kanske det kan bli en hit. Som med Houman Sebghatis Undra om. Jag älskar den gnälliga kärringen i originalet men med Laila Adeles försök till jazz är all svärta borta.Då är det helt plötsligt finlir med skolad röst och wailwailwail. Jag vet inte vad jag ska trösta mig med.Inte fan blir det bättre att Houman tycks ha glömt bort oss finnar i den bästa textraden också. Stycket där han så listigt staplar alla immigranter med vad dom säkert saknar. Som om inte vi saknar något också. Som om kontrasten mellan skog och stad inte vore stor nog för att förvirra även oss.

Jag knegar offrar mitt blod mina tårar mitt svett för vad, för å bli fucked
Prövar mitt mod mot dom fega dag för dag men får aldrig något tack
Som sagt vet jag vad jag är kapabel till medveten om kapaciteten
Men varje gång jag tar till gatan blir jag nertittad av majoriteten
Det handlar om blattarnar utanförskap i arbetarklassen
Det handlar om bilden som alltid målas upp i aftonbladet och expressen

Man skulle kunna tycka att den sorts agiterande socialrealism som Houman Sebghati i denna låt ger uttryck för är banal. Men samtidigt är det just passionen som gör låten så mycket bättre än något som Snook lyckats kläcka ur sig de senaste åren. För där Snook har tycks ha något som av någon outrgundlig anledning försätter folk i trans, har Houman och några med honom den där så svårtåtkomliga känslan av äkthet, den där känslan som man som frälst har så svårt för att förstå att alla andra inte lyckas höra,eller som alla andra tycks undgå. Där finns ett driv och en passion som lyckas jaga alla trista tankar om nödrim, banalitet och högstadiepoesi på flykt och som istället tycker sig se att Hamish i direkt nedstående led för Gustaf Frödings arv vidare. Neda är allt det där dåliga som en låt kan vara men lika mycket allt det bra, och det så till den milda grad att jag inte kan värja mig för den.