Mitt musikaliska minne

Den här låten spelar jag lika mycket för min pappa som för mig själv. Den här låten är den bakomliggande orsaken till att jag gillar svulstig rock a la Meatloaf, hårda sköra röster som Bonnie Tyler och dramtiska tempoväxlingar mitt i alltihopa.Framförallt tycker jag inte alls att Diana Lanes fittjuckande är det minsta pinsamt utan bara så tidstypiskt att videon inte skulle vara fulländad utan det.

För så här ligger landet. Videon är tagen ur rockmusikalen Streets of fire. En rockmusikal jag inte sett, utan bara hört soundtracket till, och gjort så kanske hundra miljarder gånger. Soundtracket tillhör en av de få lpskivor min pappa köpt, på den tiden då han överhuvudtaget var så pass enfaldig att han ens vågade tänka tanken att köpa skivor, och mycket långt innan han skulle banna sina barn över att lägga så mycket pengar på plastbitar som ju går att piratkopiera. Utan att ha sett filmen, som väl är våldsam även om man har åldern inne älskar jag låten innerligt. Det är fart och fläkt, ungdom och uppror. Och för mig ett fullkomligt ofrånkomligt musikaliskt minne.