Snillen spekulerar

Jag läser med stort intresse Kens blogg. Igår skrev han att han skulle göra en spelning i Stockholm, men att han inte kunde avslöja var. Jag är ju mer eller mindre galen, och kan därför inte heller finna någon som helst ro innan jag klurat ut en svår gåta. Som var Ken skulle spela. Jag dammsög nätet på information, om än lite väl lojt eftersom jag inte hade någon tanke på att gå på spelning, om det nu skulle vara så att jag lyckades ta reda på var den ägde rum. Men eftersom jag var trött och inte mitt vanligt fullkomligt besatta jag, så orkade jag inte ens tänka tanken att vad Ken i själva verket skulle göra, snarare än att ha en spelning helt och hållet på egen hand, typ gästa en klubb av något slag, istället gästa någon annan artist som hade spelning. Därför gick jag till sängs utan några som helst svar på denna gåta. Detta renderade i sin tur i att jag drömde att Ken spelade på, och jag skämtar inte nu, Peter Benton ( den där arroganta kirurgen i Cityakuten som fick en son som var döv)s sons begravning. Så det så. Hade det inte varit för att jag nu vet att Ken faktist gästade Mange Schmidt hade jag lika gärna kunnat förvandla detta fragment av min fantasi till sanning och alltså på allvar gått omkring och trott det. Folk som knarkar har ingen fantasi. Jag har så livlig fantasi att jag inte ens behöver knarka. I shit u not.

Glättigt Gossip Girl

Asså jag förstår inte what the fuzz is about. Gossip Girl har ju visat sig vara en exakt kopia av The OC, vilket verkligen förvånar mig då det bygger på en litterär förlaga.

Jag fattar inte hur folk orkar kolla på en serie som fortfarande efter fyra avsnitt bara följer samma dramturgi som i de tre första. Då alla problem och hinder som gör det omöjligt för Serena och Dan att någonsin ha ett fungerande förhållande. Gång på gång på gång så dyker av någon fullkomligt outgrundlig anledning upp något som gör det fullkomligt omöjligt för dem att bygga vidare på deras i stort sett obefintliga relation. En relation som i stort bygger på att dom ständigt lovar varandra att ta sig tid att ta reda på om dom kan ha en relation överhuvudtaget. Det är ju så sjukt tröttsamt, men samtidigt något som alla vi som kollar på serien helt uppenbart uppmuntrar till, eftersom vi inte har vett nog att stänga av våra tv-apparater i ett ståndaktigt försök att säga ifrån. Vi har redan sett det här en gång, och den gången slutade det med att tjejen dog när hon ramlade ner från en klippa. Den här gången är det tjejens lillebror som är verkligt suicidial, om än på bättringsvägen, men hennes morsa är så gott som lika labil. Jag vägrar låta mig förföras av att serien är så jävla snygg. Det är i själva verket ännu en anledning att inte kolla på den. När kan det någonsin få vara lite skitigt? SATC har ju lyckats få NY att verka glamoröst men ändå visat upp stadens smutsigare sidor. I Gossip Girl är allt blankt och glänsande glamoröst på ett sätt som får mig att vilja se The corner bara för att få någon slags motvikt till det hela. The Corner som för dom som inte vet är en tragisk oddyssé över förfallet i förorterna, där så väl föräldrar som barn inte gör annat än knarkar och är kriminella.

The cars that go boom

Varje gång jag hör den här låten frågar jag mig hur modern och fräsch den egentligen kändes när den första gången kom,i början av 90-talet. Jag kanske är helt ute och cyklar men jag tycker den låter så 2000-tal, och har allt som hör våra dagars estetik till, vilket för mig gör det så svårt att ta in att den är över femton år gammal.

Anus ANTM

Jag vill inte låta mig provoceras av Tyra Banks men det är ju fullständigt ofrånkomligt. I synnerhet eftersom hon beter sig som ett pucko. Seriöst. Jag tyckte det var jobbigt redan i förra avsnittet hur man gjorde en så ofantligt stor grej av Heathers Aspberger, men hoppades att det kanske skulle minska lite med tiden. Igår kändes det dock om som om det bara blev ännu värre. Inte nog med att dom andra tjejerna i första avsnittet pratade om henne som om hon inte hade någon som helst uppfattningsförmåga, programmet var till råga på allt klippt så sjukt att vad man som åskådare fick se var hur tjejerna pratade skit, varpå Heather någonstans i bakgrunden gick omkring som en typisk socialt störd individ med tvångsmässigt beteende som ständigt måste putsa saker.Speglar, bänkar, handfat, come what may. Och direkt efter att någon av de andra tjejerna sagt någon liten elakhet så fick man genast se ett klipp där Heather plötsligt stannade upp i sitt fejande, tittade under lugg och lyssnade koncenterat. Att det är klippt lite väl generöst är nog ingen som helst underdrift.

Igår kom så baksmällan.Som genom ett mirkael verkar tjejerna å ena sidan ha fattat Heather inte är fullt så korkad som dom från första början trodde, bara lite speciell. Men istället för att behandla henne som den hon är, fortsätter dom att förutsätta att hon inget förstår och tilltalar henne som om hon vore ett barn.

Jag kan inte låta bli och tro att Tyra är hög på sig själv och sin förmåga att producera positiva förebilder. Detta är en övertro som utvecklats stegvis med varje säsong men som nu har fått direkt orimlga propotioner. Är det inte en nästan blind brud, så är det en brud med Lupus. För att inte tala om alla crackbarn som är mer än lovlig överrepresenterade bland programmets deltagare. Och någonstans har deltagarna köpt det. För i diskussion efter diskussion så används just potentialen som framtida förebild som ett slagträ. " Du är ju strippa, du är ingen värdig förebild", "Jag är snäll och jordnära, jag kommer bli en perfekt förebild" Ja, men du är också fullkomligt dum i huvet, kan du inte bara nöja dig med att bli bra på bild istället för att ljuga för dig själv och hela din omgivning?

Tyra har tappert försökt dementera alla rykten om att hon skulle göra några som helst anspråk på att låta etnicitet avgöra vem som vinner.Men det är klart som korvspad att det kommer förekomma sådana diskussioner, i synnerhet då det i de flestas ögon är så uppenbart att vad hon försöker hitta värdiga förebilder. Genom att å ena sidan leta förebilder och låta väldigt atypiska modeller vinna, men å andra sidan hävda att så inte alls är fallet. Hur motbevisar man något sådant?

Det är väldigt lätt att se igenom denna image när man väl börjat. Jag undrar hur Tyra tänker komma undan de faktum att tjejerna ju snart ska utomlands och prova lyckan på, och då måste flyga? Ska hon tvinga dem att köpa utsläppsrätter också? Den som lever får se.

Två gånger H

I mina ögon består svensk hiphop av två ytterligheter. Å ena sidan en väldigt kommersiell precis på gränsen till poppig hiphop ( hippop?), så till den milda grad kommersiell att vissa puritaner vägrar ta den i sin mun, eller för den delen kalla den hiphop (ja, jag är en av dom puritanerna, och ja, Snook tillhör väl en av de jag älskar att hata allra mest), och å andra sidan en hiphop som tycks ha fastnat fullkomligt i 90-talet, utan varken lust eller minsta tillstymmelse att vilja ta sig därifrån. Så väl texter som produktion osar 90-tal på ett sätt som får mig att tänka tillbaka till gymnasietiden då varje söndag var helgad åt P 3 Hiphop, då jag mer eller mindre spelade sönder Ten Brink( som så klart ingen hört röken av sedan dess) och dessutom spelade in hela programmet på kasettband, I kid you not. Såna låtar dyker alltså fortfarande upp tio år senare, men röner långt ifrån samma framgånger som de skulle ha gjort hade de bara pressats några år tidigare. Istället lever de i en tynande tillvaro på nätet där de på sin höjd uppmärksammas lite grann på något community, där några stackare tappert försöker övertala hela resten av omvärlden om dess storhet. I värsta fall är låten bra nog i original, och så kommer någon skitnödig a&r på att om man byter ut refrängens vokalist så kanske kanske det kan bli en hit. Som med Houman Sebghatis Undra om. Jag älskar den gnälliga kärringen i originalet men med Laila Adeles försök till jazz är all svärta borta.Då är det helt plötsligt finlir med skolad röst och wailwailwail. Jag vet inte vad jag ska trösta mig med.Inte fan blir det bättre att Houman tycks ha glömt bort oss finnar i den bästa textraden också. Stycket där han så listigt staplar alla immigranter med vad dom säkert saknar. Som om inte vi saknar något också. Som om kontrasten mellan skog och stad inte vore stor nog för att förvirra även oss.

Jag knegar offrar mitt blod mina tårar mitt svett för vad, för å bli fucked
Prövar mitt mod mot dom fega dag för dag men får aldrig något tack
Som sagt vet jag vad jag är kapabel till medveten om kapaciteten
Men varje gång jag tar till gatan blir jag nertittad av majoriteten
Det handlar om blattarnar utanförskap i arbetarklassen
Det handlar om bilden som alltid målas upp i aftonbladet och expressen

Man skulle kunna tycka att den sorts agiterande socialrealism som Houman Sebghati i denna låt ger uttryck för är banal. Men samtidigt är det just passionen som gör låten så mycket bättre än något som Snook lyckats kläcka ur sig de senaste åren. För där Snook har tycks ha något som av någon outrgundlig anledning försätter folk i trans, har Houman och några med honom den där så svårtåtkomliga känslan av äkthet, den där känslan som man som frälst har så svårt för att förstå att alla andra inte lyckas höra,eller som alla andra tycks undgå. Där finns ett driv och en passion som lyckas jaga alla trista tankar om nödrim, banalitet och högstadiepoesi på flykt och som istället tycker sig se att Hamish i direkt nedstående led för Gustaf Frödings arv vidare. Neda är allt det där dåliga som en låt kan vara men lika mycket allt det bra, och det så till den milda grad att jag inte kan värja mig för den.

Är det slump, otur eller ett försök att härma ett redan väl beprövat grepp som gjort att affischen till Himlens utkant är så förvillande lik den till Ogifta par? Ännu roligare, eller kanske snarare dråpligare, blir det när man inser att Lena Endre är med i bägge filmerna. Men också lite tragikomiskt eftersom filmerna är så fundamentalt olika.

Bättre med Boiling Points

När det är som allra värst för mig, när jag lyckas stötat på måndagsexemplar på måndagsexemplar av allehanda servicesslavar, alltså människor som förutom att vara så väl korkade som lata helt saknar social förmåga att dölja dessa två karaktärsbrister så försöker jag intala mig själv att om jag nu skulle låta subban, ragatan, surfittan i mig vakna så kan det hela i själva verket handla om en simpel jävla blåsning. Med det i åtanke blir det så mycket enklare att handskas med folk som inte lyssnar på vad man säger, lyssnar men ändå inte fattar vad man menar, eller som låtsas fatta och sedan hittar sin egen lilla lösning på ens önskemål. Mtv´s Boiling Points är vad som har gjort detta möjligt. Jag ser på det med jämna mellanrum för att påminna mig själv om vem jag är, hur jag beter mig och hur ogärna jag skulle vilja vara den som blir utsatt för åtlöjet att ha blivit så där katastrofalt grundlurad. Och blir lika imponerad av dem som tycks vara så fullkomligt likgiltiga, som står ut med dessa ofattbart idiotiska stolpskott. Dessa människor är mina förebilder, de är de som jag ser upp till mer än lovligt mycket, de är dom som borde hålla kurser i konsten att hantera sin ilska. Men det gör dom väl redan på sätt och vis. Med rätt goda resultat.

Jag firar att Lilla al Fadji dyker upp på Kanal 5 om några veckor med att posta den i särklass roligaste sketchen som visats i svensk tv på vääääldigt väldigt länge. I löv them funny guys.

Denna video är ju bara bästa uppåttjacket. Har redan bloggat om den en gång men det känns som om man inte kan posta denna för många gånger.

Denna spelades på mycket hög volym när jag stressad som satan lämnade tillbaka New York Wating, som för övrigt är den sämsta filmen jag sett på väldigt länge, på Casablanca Video.

Låten är verkligen rätt vidrig men har med åren fått en air av nostalgia kring sig. Tycker så väl jag som tjejerna på Casablanca som ägnade sin sista arbetstimme åt att dansa frejdigt till den.

Hur ska jag lyckas se Antikrundan,Efterlyst,Criminal Minds,Mad Men, Gordon Ramseys kitchen nightmares och Californication på en och samma kväll utan att få epilepsi utav allt zappande?

Bäst just nu Cassie Is it you

Varenda gång jag hör och ser Cassie försöker jag tvätta bort modellstämpeln på henne.Jag önskar att jag innerligt att jag undgått läsa om hur hon innan sin sångkarriär var en rätt lyckad skyltdocka. Det förstör så mycket av mitt intryck av henne. Det går liksom inte att skapa sig någon som helst uppfattning om henne som 2000-talets Aaliyah om hon i själva verket bara är någon som ska se söt ut. Hon skulle ju lika gärna kunnat ha varit med i ANTM. Men så är hon ändå helt okej.Hon sjunger lågmält och svalt om sexiga saker och jag är helt värnlös, speciellt då alla hennes goda egenskaper kombineras med Ryan Leslies genuina hantverkskunnande. Då blir det en låt som den här, som är så enkel, och som lika enkelt kunde vara lika tråkig, men som ändå blir den där jobbiga slingan man med väldigt kluvna känslor går och nynnar på i flera dagar.

Gårdagens smsfråga i Punkt.se var föga förvånande om det är rätt att Kosovo blir självständigt. Och svaren har ju inte låtit vänta på sig. Det är närmast skrattretande att läsa vad folk tycker och tänker. Det lär väl inte komma som någon överraskning att de flesta som tagit sig tid och ork att dela med sig av sina åsikter tycker att det är fel. Och sedan påstår att det kommer leda till kaos,krig och konflikter. Men vad konstigt då att det är övervägande del serber som tycker det. Serber som kommer dragande med trista argument som att Kosovo alltid tillhört Serbien och jämför med Skåne. Vore väl vettigare att jämföra med Finland eftersom det säkert fanns nationalister som tyckte att Finland gått kunde fortsatt tillhöra Sverige när det blev självständigt. Eller Norge för den delen. Och vad lustigt då att Kosovoalbanerna förmodligen vill vara självständiga av samma anledningar som serberna tycker att dom gått kan fortsätta tillhöra Serbien.

Där gräset är grönare

Tv 6 repriserar första säsongen av Weeds fredagkvällar mellan 1 och 2.Dubbelavsnitt! Helt sagolikt.Varför gå ut och dricka sig smålullig och trängas med folk som mest beter sig som könsmogen nötboskap när man kan sitta hemma och njuta av Celia Hodes sarkasmer och mer än lovligt passivt aggresiva beteende?

" I love you Tyra"

Jag blev så sjukt äcklad av att se ANTM igår. Jag hoppas mamma ringer någon gång de närmaste dagarna så att vi tillsammans kan spy lite galla över Tyra Banks. Att människan inte fattar att man tröttnar på att tjej efter tjej efter tjej verkar avguda henne som om hon vore någon slags övermänniska. Första avsnittet fullkomligt dröp av ohejdade budskap kring Banks underbara person. Om det inte var för att hon var fulländad, så för att deltagarna ville ta på henne. Lite kändes det som en enda lång egotripp. Jag förstår inte vad det är hon försöker åstadkomma.Försöker hon ge en bild av sin egen verklighet, att det är så här det är? Att unga tjejer fullkomligt dyrkar marken hon går på? För vad man uppfattar är ju att hon istället omringats sig med just de galnaste brudarna i landet, som så klart aldrig skulle våga kritisera henne, eftersom de är så tacksamma och glada att hon vill vara så vänlig att lyfta dem ur deras misär. Det är ju sååååå motbjudande.

Varför får dotterns pojkvän sitta i framsätet? Det är inte trovärdigt för fem öre. Återställ ordningen!!!

I veckan upptäckte jag genom Guds försyn att jag har rabatt på Espresso House. Någon annan rimlig förklaring att annars överhuvudtaget gå dit finns inte, inte i största allmänhet, och i synnerhet inte den sylta som företaget hyser på hörnet Rådmansgatan/Sveavägen. Där jobbar en, och jag ber att få betona just EN, vettig människa, och när hon inte jobbar måste man gå på lugnande för att orka stå ut med stället. Det går så obeskrivligt sakta. Det står disk i drivor och vad man efter 100 års väntetid får i sin hand går inte att kalla kaffe. Därför nöjer jag mig med att köpa en scones de få gånger gottegrisen pockar på. Varför accepterar vi konsumenter detta? Why?

Mitt musikaliska minne

Den här låten spelar jag lika mycket för min pappa som för mig själv. Den här låten är den bakomliggande orsaken till att jag gillar svulstig rock a la Meatloaf, hårda sköra röster som Bonnie Tyler och dramtiska tempoväxlingar mitt i alltihopa.Framförallt tycker jag inte alls att Diana Lanes fittjuckande är det minsta pinsamt utan bara så tidstypiskt att videon inte skulle vara fulländad utan det.

För så här ligger landet. Videon är tagen ur rockmusikalen Streets of fire. En rockmusikal jag inte sett, utan bara hört soundtracket till, och gjort så kanske hundra miljarder gånger. Soundtracket tillhör en av de få lpskivor min pappa köpt, på den tiden då han överhuvudtaget var så pass enfaldig att han ens vågade tänka tanken att köpa skivor, och mycket långt innan han skulle banna sina barn över att lägga så mycket pengar på plastbitar som ju går att piratkopiera. Utan att ha sett filmen, som väl är våldsam även om man har åldern inne älskar jag låten innerligt. Det är fart och fläkt, ungdom och uppror. Och för mig ett fullkomligt ofrånkomligt musikaliskt minne.

Dagens tips

Ikväll visar Svt en av mina absoluta favoritfilmer, Dirty pretty things.Det är nästa så att jag inte vågar se om den av rädsla för att det kommer första bilden jag har av den, som nu är varmt, ömt och lite vemodigt. För det är en bitvis väldigt svartsynt film om levnadsvillkoren för några hårt arbetande immigranter i London, men samtidigt också en rätt rolig film som på ett så där fånigt trovärdigt sätt lyckas väva samman olika levnadsöden som får en att som betraktare bli mer eller mindre mållös. Och om det inte låter fängslande kan man ju välja att se Dodgeball eller Se upp för dårarna istället. Men ingen av dessa två kan mäta sig med Dirty pretty things. Inte här och nu, inte imorgon eller nästa vecka, eller om ett år, eller tio år, eller om en sekund, eller om.....

Om det är någon som undrar varför jag, en vecka in i Cirkus Schlager, forfarande inte skrivit ett ord om Sjögrens smäktande stämma, Etypes hårdrockshår eller något annat fullkomligt livsavgörande som har med Melodifestivalen att göra, så beror det helt enkelt på att jag tänkte försöka att aktivt undvika festivalen i största möjliga mån. Jag har so far ( peppar, peppar) inte hört så mkt som en ynka liten ton av en enda av låtarna, vilket jag personligen ser som en väldig bedrift. Det kliar i mitt kommersiella jag av halust, en obändig lust att vältra sig i allt men jag är stark och kurerar mig själv med förra årets i särklass bästa bidrag.

Bäst just nu

Adele Best for last
" You should know that you're just a temporary fix
This is not rooted with you it don't mean that much to me
You're just a filler in the space that happened to be free
How dare you think you'd get away with trying to play me"

Egentligen är jag ju redan helt övertygad om att "Klass 9 A" kommer vara vårens i särklass bästa tv, men ändå är det en väldigt liten liten del av mig som fortsätter reservera sig.

Fast gårdagens, allra första avsnitt, var verkligen fint. Trevande och ömsint porträtterades inte bara lärarna utan också eleverna, på ett sätt som flera gånger fick mig att vilja storböla. Det var så enkelt att känna igen sig själv, men också sina klasskamrater i de där ungdomarna.Lätt att bli arg och uppgiven över att Ala tycks ha gett upp utan att ens ha gett idrotten ett försök.Över att så många av dem hade svårt att för det första uttrycka sig verbalt överhuvudtaget, och för det andra just verbalt ge uttryck för vad de var bra på, behärskade, kunde, var duktiga på.

Jag har förmodligen levt i en bubbla de senaste åren, för så fort skolpolitik kommit på tal har jag undrat vad the fuzz is about.I tron att den är precis som den var när jag gick ut för tio år sedan. Att så inte är fallet har väl så sakta börjat gå upp för mig och det gör mig både arg, ledsen och mycket upprörd.Upprörd därför att det påverkar hela vårt samhälle på så många plan, så många olika nivåer, att vi nog inte ens kan föreställa oss hur. Det är också väldigt tydligt att vi i Sverige har ett strukturellt problem.Det är inte enstaka skolor som är problemtyngda, det är något som i grund och botten gått fel. Men detta upplever jag att man från politikers håll försöker blunda för, och lösa med små korta kurer lite då och då, när man i själva verket borde sätta sig ner och ta ett helhetsgrepp, på allt från lärarutbildningen till läroplanen. Och framförallt ger det ingenting att försöka bolla skuldfrågan mellan varandra, vad som behövs är ork, lust och vilja att kompromissa för att nå en så vettig lösning som möjligt.

Det som gör "Klass 9 A" så bra är just sättet som det lyckas illustrera stora problem på individnivå. Inom journalistiken kallas det att klättra ner för abstraktionsstegen. Denna dokumentärserie är ett skolboksexempel på detta, och borde ses av alla!

I lördagsnatt när jag kom hem från jobbet och slog på tv:n möttes jag av denna skylt. Jag vet inte om jag ska tycka att den är fyndig eller bara jobbig i största allmänhet.

På tv igår

Igår hamnade jag först framför ännu en så kallad dokumentärserie på Mtv. Denna gång bar den namnet True life, och handlade om unga par som försökte få vitt skilda trosuppfattningar att gå ihop i sitt vardagliga liv. Där fanns ett par med en afroamerikansk tjej, som var baptist, och en judisk kille. Dessa två väntade dessutom sitt första barn.Det var rätt kul att se hur tjejen kämpade med att försöka få de bägge religionerna att fungera ihop, i synnerhet mot slutet då hon kom på den alldeles egna benämningen jewstian, på sitt barn, en sammansättning av jew ( jude) och christian ( kristen). Inte helt olikt Seth Cohens helt egna högtid christmaka. Mindre roligt var det dock att höra henne förklara att hennes barn självklart skulle tro på Jesus eftersom han var kristen, medan hennes kille försökte förklara för henne att det inte gick ihop med att vara jude.

Det andra paret i blickfånget var desto sorgligare att se, därför att killen i paret, som var protestant, envisades med att ständigt skrika åt sin flickvän, och då i synnerhet skrika åt henne att hålla käften. Hon i sin tur funderade som bäst på att bli Jehovas vittne och försökte få sin pojkväns tillåtelse att lära barnen om sin religion. Även om det kändes som programmet i första hand ville visa på intriger och gräl, om möjligt sprungna ur olika existensiella frågor, gjorde detta par mig mest obekväm.


Jag såg också Cooking in the dangerzone, ett program där en välkldd britt åker på en kulinarisk resa i krigshärjade länder. Denna gång var han i Afghanistan och det var minst sagt fängslande att se hur åt sig igenom landet. Egentligen är ju programmet på idéstadiet en ganska riskabel tanke men utförandet var väl gjort och klart sevärt. Synd bara att man inte kan smaka!!!

Sist men inte minst såg jag den mycket sevärda dokumentären Sami nieida jojk. För er som missade den, försök se någon av de otal repriser som sänds i veckan, eller ta en timme framför Svt Play. För alla som känner sig de minst rotlösa, eller bara inte delaktiga i något som helst sammanhang är denna film ett måste. Den är gripande, mycket fin, angelägen och samtidigt smått upprörande. I synnerhet scenen där hon går i slag en norrbottning som inte förstår till vilken nytta hon vill lära känna sina samiska rötter, upprör mer än hela resten av filmen, just för att hans ignorans och intolerans är så skrattretande. Måste ses!

Lika som bär

Roselyn Sanchez från Brottskod:försvunnen och Vanessa Marcil från Las Vegas.

Jag svär, det spelar ingen roll hur många gånger man ger sig ut på en myr och plockar de för den norrländska floran och faunan så typiska bären, man vänjer sig aldrig riktigt vid känslan av att naturen vill hämnas en för något ont man gjort. Nu är ju den här arma kvinnan en rookie, och fullt lika illa som för henne har det aldrig gått för mig. Men jag skäms inte för att medge att jag både en och två gånger stått och sett på hur myren sakta men säkert hållt på och svälja en av mina stövlar. På fullt allvar. Jag är glad att pappa alltid, med visst missnöje,alltid räddat först mig och sedan stöveln.

Varenda gång det delas ut något fint, åtråvärt pris i Top Model, så dröjer det inte många sekunder innan också värdet på vinsten avslöjas. Smycken, skor, kläder, vad det än vara månde så är det värdet som är det viktiga i sammanhanget, även om priset i fråga är fult som fan. Och varje gång summan dyker upp, och man förväntas häpna över att grejen är värd så mycket, så hinner jag tänka: Fan vad bra att dom har dyra småpriser för då kan den som vinner pantsätta den sen när hon har fått en misslyckad modellkarriär till följd av ett elakt narkotikaberoende, för då kan dom pantsätta smycket eller what may och köpa lite mer fultjack.

Kista Galleria, denna mångfaldens marknad, är också plats för ett flertal så kallade caféer. Jag har provat dem alla och idag ämnar jag slakta Café Mocco. Café Mocco är,för dem som besökt Kista Galleria, det där stället som försöker se ut som ett beduintält precis bredvid de tre mest frekventerade skobutikerna i hela etablissemanget. Jag har fikat där tidigare men vänt det ryggen då Waynes ger mer valuta för pengarna, och för att det där stället vid H&M har bättre läge. Men icke idag.Stället bredvid H&M har inte tillräckligt med lödder på sin latte så jag tänkte ge Mocco en andra chans. En tredje lär det aldrig få.

Jag har förstått att det ska vara hutlöst dyrt att få en latte i stan. Men det skamliga är att priset inte på något sätt står i relation till kvalitén på brygden man sedan bälgar i sig. På Mocco kostar väl vad jag antar är en normalstor, det vill säga på andra anrättningar en liten latten, hela 34 kronor. Detta är fullkomligt absurt, inte bara för att den är så skrattretande liten, men också för att den är lite för stark och inte tillräckligt skum. Lägg till detta att serviceslaven som tog min beställning, en tjej i 20-årsåldern, hade en snus tillräckligt stor för att jag skulle se den under läppen,en skitigt arbetströja, som att döma av fläckarna omöjligt kan ha blivit skitig under de få timmar hon stått där, och dessutom knallade runt i såna där gräsliga ökensandaler, som är smala, tunna och som väldigt lätt åker av. I dessa hade hon så klart tjocka sockar, och det är ju fullkomligt oacceptabelt.När jag sedan skulle slå mig ner hittade jag bordet jag ville sitta vid rätt snabbt, det var tråkigt nog belamrat med en massa disk. Att det var det är väl egentligen ett mysterium eftersom en annan av ställets anställda mest tycktes gå runt och slå dank och inte alls gjorde sitt jobb. Tallrikarna jag flyttade till det angränsande bordet fick stå en god stund innan den här late lakejen fann sig nödgad att avlägsna dem. Innan jag sätter min fot där igen, vilket lär dröja, om det ens någonsin kommer ske, måste stället genomgå vissa drastiska förändringar. Hur det blir med dem återstår dock att se.

Ikväll blir det nog Antikrundan igen!Det har blivit en drog, jag bara måste höra allt om den där 1800-talsvasen, se Knut Knutsson kuta omkring som ett barn på julafton bara på grund av ett örngott från 1600-talets mitt och lyssna koncentrerat när Peter Pluntky berättar vad han kan om ett smutsig, sliten mjukisnalle från 1900-talets början.

Jag, liksom många andra, blir emellanåt ganska trötta på den urvattnade,komersiella, intetsägande hiphopen som man som radiolyssnare dagligen möts av så fort man slår på en radioapparat. För mig representerar 50 cent den värsta av detta, just för att hans musik inte bara är fullkomligt intetsägande också rätt ofta är grovt sexistisk och får mig att vilja spy. Musik får för min del gärna vara sexistiskt, så länge den är svängig och allt annat än just intetsägande, och de låtar som ändå är det brukar jag exemeplvis älska att dansa till, men 50 har so far bara göra lyckats göra en låt jag fastnat för, och den har inte varit fullt lika vidrig som hans andra, och gullig på ett sätt som gör den svår att ogilla.

Hursom. Ständigt och jämt hör man vissa personer, ofta samma som klagar på komersiell hiphop, uttrycka en stilla förtvivlan om att hiphopen därför också skulle vara död, utan att reflektera över att det faktum att de ens tar upp ämnet som sådant faktiskt skulle borga för att den är minst sagt viril och livaktig och aldrig kommer att dö. Vad man tycks behöva då dessa tankegångar kommer vandrande i hjärnan är en påminnelse om den bra och oppositionella rap och hiphop som faktiskt gjorts och faktiskt ännu skapas. Påminnas om att man istället för att bara uppgivet rycka på axlarna åt att såna som 50 cent tycks ta upp allt utrymme inse att de ju finns dem som använder sitt missnöje med såna som honom för att uttrycka en annan åsikt, och det i hiphopformat.
Och i mina ögon finns det inget bättre motmedel än Dead Prez odödliga kampsång Hiphop. Trots att den känns gammal som gatan så är den mer aktuell än någonsin. Den är träffsäker på ett befriande ilsket och arg sätt och på ett väldigt demonstrativt och inger mig hopp. Texten är provoaktiv och knivskarp i sin kritik och får annan hiphop att kännas lam i jämförelse.

Back to beats, it don't reflect on how many records get sold
On sex, drugs and rock 'n' roll
Whether your project's put on hold
In the real world; these just people with ideas
They just like me and you when the smoke and camera disappear
Against the real world *echos*
It's bigger than all these fake-ass records
When po' folks got the millions and my woman's disrespected


We ride for y'all - all my dogs stay real
Nigga, don't think these record deals gon' feed your seeds
And pay your bills, because they not
MCs get a little bit of love and think they hot
Talkin' 'bout how much money they got; all y'all records sound the same
I'm sick of that fake thug, R&B-rap scenario, all day on the radio
Same scenes in the video, monotonous material
Y'all don't here me though
These record labels slang our tapes like dope
You can be next in line and signed; and still be writing rhymes and broke
You would rather have a Lexus? or justice? a dream? or some substance?
A Beamer? a necklace? or freedom?

Bacon!!!

Tråkiga Tv 3

Asså Tv 3. Vad ska man säga. Inte nog med dom plockade ur The riches ur tablån för att den inte fick några tittare, i flera veckor har dom hårdlanserat senaste säsongen av ANTM som skulle börjat idag. Men då var det tydligen någon jeppe som glömt bort att Sverige möter Turkiet. Så vips är Girlyliciouspremiären flyttad till nästa vecka. Nog för att jag gillar fotboll, och väl hejar på Sverige så länge det inte dyker upp något bättre lag ( dvs Italien, Portugal eller Spanien) men det kommer vara en nog så tråkig jävla match och jag hade verkligen sett fram emot ANTM. Amtörer!!!

Gårdagens Gossip Girl

Gossip Girl är alltför likt OC. Jag var rädd för detta redan förra veckan och igår fick jag väl mina farhågor bekräftade. Nog för att allt intrigerande väl är av en helt annan art än i OC, vilket jag är sååå tacksam för, men sista scenen med en låt i bakgrunden där man får se hur karaktärerna har det gav mig nästan utslag. När ska detta upphöra? David E Kelley gjorde det i alla sina serier. Boston Public, Ally McBeal, Chicago Hope osv. Man somnar ju nästan.

En annan sak som slog mig, och som gjorde mig lite irriterad är att de enda som inte är vita i serien fått var sin jobbig biroll. Vi pratar om de där bästisparet som ständigt drar upp sina mobiler och väl står för det mesta skvallrandet.Den ena är asiat, den andra afroamerikan men inte fan ger man dem någon tid i rampljuset, istället ska man går och reta sig på dem. Upprörande!!!

Mervärde maybe?

Jag läste också med stort intresse denna artikel. Det är förmodligen ingen nyhet att det krasst ekonomiska inte är huvudskälet till att man väljer att ladda hem filmer och tv-serier. Men frågan är ju vad produktionsbolagen och tv-kanalerna ska göra för att tittarna ska hitta tillbaka till tv-soffan? Jag har inget som helst svar på den frågan, men att det finns ett problem är väldigt tydligt. Kommer detta leda till att serierna, för att kunna säkra reklamintäkter istället fyller handlingen med en massa utstuderad smygreklam? Läskburkar, mobiler och bilmärken syns redan helt sjukt mycket men nu kanske det kommer att öpppet pratas om varumärkenas förträffligthet? Även om alternativet är att serien skulle läggas ner, vet jag inte om jag skulle orka med en i övrigt bra serie, som bara vill köpa mig som konsument. Om det är däråt det barkar hän.

En intressant aspekt av undersökningen är att man inte undersökt varför de som inte laddar hem inte gör det. Som jag då som inte vågar eller kan för att min dator är en sur liten mupp som håller på att dö.Eller om det faktiskt finns dom som har moraliska betänkligheter kring fenomenet i sig.

Detta är i alla fall värt att fundera över. Och kanske då främst i avseende av ens eget tv-tittande. Vad skulle kunna locka mig att se program och tv-serier på tv istället för på nätet? Mervärde maybe?

Man får vara elak, men man måste vara det i smyg

Ibland blir jag så där outhärdligt arg, förbannad, ilsken, vred och frustrerad. Då kommer en hejdad lust att vara elak ikapp mig. Jag vill liksom hata lite.Hämnas på alla dom som fått mig att bli så där sjukt irriterad. Kanalisera min ilska genom förolämpnigar och onda kommentarer. Men hur gärna jag än skulle vilja lyckas jag alltid stilla denna önskan. Istället letar jag mig ut på nätet och hittar andra som är elaka, och skrattar åt deras träffande kommentarer om hur hopplösa alla jävla förlorare är. För stunden känns det bättre, och jag tröstar mig med att jag i alla fall inte är lika ond som personen bakom kommentarerna, oavsett hur mycket det svider att jag skrattar åt någon, inte med någon. Jag försvarar mig också med att de som skriver de där elaka bloggarna kanske i själva verket inte är elaka, att de är just lite skämtsamma fast på ett rått och elakt sätt och att det handlar om att ta dem på rätt sätt. Det här är så klart bara ett sätt för mig att slippa självrannsaka mig själv och min del i det hela. Jag går ju exempelvis aldrig så långt till att kommentera dessa elak inlägg, varken med ett medhållande eller med att säga emot, vilket jag intalar mig själv gör mig lite mindre skyldig.

Men nu är det ju inte bara jag som gör det här.Om det är i takt med att vårt samhälle blivit ännu lite kallare och råare som gjort att folk letar sig till sidor som dessa är svårt att säga, men i samma takt som antalet mobbningssajter ökar, i samma utsträckning tvingas de lägga ner. För med antalet kommentatorer ökar också bloggarnas räckvidd och huxflux så upptäcker alla de som hånas att de hånas och då påpekas det högt och vilt att det är poltiskt inkorrekt att göra sig rolig på andras bekostnad. I samma stund dör bloggen och vi hatare måste hitta oss en ny fix. Nu när Magisk apa tvingats införa medlemskap för sin blogg, och lägga ner Stureplans vackraste, så har jag vandrat vidare till andra, kanske inte fullt lika elaka bloggar men ett självklart komplement. Vilka tänker jag inte berätta, för då kommer dom bli tvungna att lägga ner.

Sexturism i södern

Förra vekcan såg jag den djupt obehagliga filmen Mot södern. Den handlar om sexturism i 70-talets Haiti, hur medelålders vita välutbildade kvinnor åker till varmare breddgrader för att utnyttja unga (mörka) män.

Filmen är otäck, obehaglig och gjorde mig väldigt väldigt obekväm. Jag tycker att ämnet är minst sagt angeläget och något som allt för oftast glöms bort när det ska handla om sexturism, som om det egentligen inte är ett problem.Och de som resonerar så tänker väl att när kvinnor köper sex så känner de med sitt offer, försöker hjälpa det och investerar lika mycket känslomässigt i offret som rent ekonomiskt. Vad jag förstått i alla fall.

Mot södern är äcklig inte bara på grund av ämnet i sig,men också för att det behandlas så väl av skådespelare men också regissör. Charlotte Ramplings krassa rollfigur är cynisk på ett sätt som jag verkligen inte önskar någon annan människa, samtidigt som Karen Youngs karaktär är mer än lovligt naiv i sin förvissning om att vad som pågår mellan henne och den unge mannen Legba, spelad av Menothy Cesar, skulle kunna vara något mer än bara en sexuell relation, där mer än bara pengar och gåvor av allehanda slag byter händer. Just hennes naivitet är fruktansvärt provocerande i sig, därför att det samtidigt är så uppenbart att så väl hon som Ramplings rollfigur, bägge med gott minne utnyttjar männen på ön de bara tillfälligt besöker. Det skulle vara så lätt att just för att Brenda, som Youngs rollfigur heter, såsar in i sig i en känslomässig gegga bortförklara hela hennes agerande som barnslig förälskelse men just därför blir den så mycket mer uppenbar som något helt annat. Det är ett sexuellt utnyttjande och ska betraktas som ett sådant punkt slut.

Filmen är klart sevärd, om än väldigt jobbig, med viss reseravation för att slutet är om inte mer eller mindre obegripligt inte heller särskilt väl gjort.

Apropå just detta ska jag ikväll se ännu en i raden av alla dokumentärer som behandlar just den aspekt av sexhandeln vi blivit mest vana att se, och då den som sker med män som köpare, då Kanal 5 visar dokumentären Sexturisterna. 21.55 på Kanal 5.

Strangers with Candy

Strax innan jul läste jag Naken av Dave Sedaris. Det var en samling dråpliga noveller som jag fann hysteriskt roliga! Det är sällan man läser något som är så roligt, utan att då kanske läsa serier.

Rolig på samma dråpliga sätt är Amy Sedaris Strangers with Candy. Filmen som helhet kanske inte är helt hundra men där finns scener som fick mig att gråta av skratt, och då syftar jag i första hand på Kristen Johnstons enda scen i hela filmen. Den är helt sjukt underhållande. Så se Strangers with Candy!!!

"Jesus sa: vänd andra kinden. Vända kinden är det enda jag gjort."

Jag har börjat träna igen.Och att behöva stå ut med alla andra svettiga idioter som söker kontakt är egentligen anledning nog att ge upp innan man ens hunnit ta första tramptaget på spinncykeln. Men så överraskar tränaren med en låt som denna och all ilska tar jag ut på dom där idioterna som förstörde min uppväxt istället. Texten skulle inte kunna bli mer mitt i prick.Låten är perfekt inlagd i spinnpasset också för man får energi från igenstans av tempot och glädjen och bitterheten och ilskan och och och ...u just gotta love it.

"En gammal klasskamrat till mig,
nej jag vill inte gå på återträff och återträffa dig"

"Jesus sa: vänd andra kinden
Vända kinder är det enda som jag gjort"

Veckans Antikrundan gav mig en nyvunnen respekt för programmet som sådant. Jag såg det väl främst för att programmet besökte Skellefteå men blev glatt överraskad över hur genuint välgjort det är.

Till att börja med går det ju inte att tycka illa om Knut Knutsson. Det finns en grupp på Facebook som heter " Carolina Gynning, man bara måste ju älska henne" och när jag såg att några av mina så kallade "vänner" anslutit sig till den gruppen undrade jag hur dom verkligen resonerade. Man måste ingenting, och framförallt måste man inte älska Gynning. Faktum är att jag, om inte hatar henne, så hyser ett enormt förakt för henne i alla fall. Men jag antar att sättet som hennes belackare i just denna grupp anser att man måste älska henne på, är ungefär hur jag känner för Knut Knutsson.

I veckans avsnitt ilustererade han väldigt tydligt just den typen av självdistans och ironi som är just hans person. Han är passionerad på gränsen till komplett galen men på ett sätt som bara väcker förundran. Och så bjöd han på ett litet stycke där han med stor ansträngning tar sig an sportfiske, utan att lyckas det minsta. Man bara måste ju älska honom.

Faktum är att man bara måste älska så gott som alla experter för att dom är så toknördiga hela bunten. Peter Pluntky medger utan att skämmas att han vet allt om cyklar och säger det med en viss stolthet på rösten. Och så Clas Mosers hem! Jag baxnade fullkomligt. Det var som en sagolik dröm. Färgerna, tavlorna, möblerna. Där fanns verkligen allt som kännetecknar ett personligt, ombonat men samtidigt så ljuvt dekorativt hem. Jag avundas Clas Moser å det grövsta. I just detta avsnitt dök det dessutom upp en för bygden helt hemvävd expert som rabblade fiskerullar som om det inte fanns någon morgondag. Han sköt verkligen uppfattningen om att norrlänningar är tystlåtna i sank för han hade ett beundransvärt munläder. Har ni inte sett Antikrundan än så är det bara att börja nu.

Ken ska alltså döpa sin nyfödda son till Legend Knaster. Jag läste detta igår och jag har gått och ältat det sedan dess. Jag tycker å ena sidan att det är ett väldigt fräckt och originellt namn, men å andra sidan inte att är ett tillräckligt bra flöde i kombinationen av namn och det är ju helt och hållet en smaksak. Får jag någonsin barn har jag några namn på lager, sen om dom kommer uppfattas som konstiga eller udda återstår väl att se. Eller vad säger ni om Allegra, Ilona, Dalia, Liva,Lara, Lazlo,Lauri, Lionel och Marcel? Bokstaven l är ju sån fantastisk att den inte går att bortse från i såna här sammanhang. Jag är fullkomligt galen i bokstaven l, vilket väl till viss del förklarar varför jag är så förtjust i dessa namn.

Jag är med i en community där det varje vecka publiceras vimmelbilder av olika slag. Denna vecka noterade jag att man på en av bilderna kunde skymta en vårtgård. Vilket jag ivrigt försökt göra de ansvariga uppmärksamma på, eftersom jag fann det lite stötande. Det var inte provocerande så att jag gått och varit förbannad hela veckan, jag ifrågasätter bara varför man inte redigerade bilden för att dölja vårtgården. Och svaret jag fick var att de ansvariga inte redigerar bilder för att de vill visa livet som de är, och "Tråkigt nog kom vårtgården med utan att vi egentligen ville det...
". Men vad är det för jävla svar ? Det svaret i sig retar mig nästan ännu mer än att de öht övervägde att publicera bilden. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om jag möjligen överreagerar. En vårtgård är väl inget att fasa så över? Eller är det? Jag försöker hitta en manlig motsvarighet utan att lyckas, för ett ollon är långt ifrån samma sak. Jag tycker dock att de som är ansvariga borde ha granskat bilderna tillräckligt noga för att se att vårtgården syntes och sedan kommit fram till att inte publicera bilden. Men jag är väl mest arg för att de inte alls verkar resonera som jag.

Party i Party Animals

Party Animals är bra, och går att se på även om man missat ett avsnitt eller två. Detta illustrerar att serien inte alls har samma ambitioner som andra serier som utspelar sig i politikens finrum. Och det är också något som gör att den inte är så bra. För jag är verkligen skadad av den intensiva dialogen i Vita Huset, som verkligen kräver sin kvinna. Party Animals är i jämförelse välidgt mycket mer puttrig, och handlar ju snarare om relationer om än i ett politiskt sammanhang. Men det blir ändå lite tråkigt, och själv är jag minst sagt besviken.Framförallt då gårdagens avsnitt var så väldigt förutsägbart. Det skulle hållas fest och knarkas men den yngre brorsan som ville bjuda sin kontorskamrat på kola var så tafatt och fumlig som bara en lillebror kan vara. Och så gick kontorskamraten så klart till sängs med den äldre brodern istället, och så ska man sitta där och hata denne brorsa. Lillbrorsans chef är dessutom en subba av sällan skådat slag som verkar tro ha sig rätt att sätta alla i sin omgivning på plats, och man blir bara arg av att se hur hennes omgivning tillåter det. Ändå fortsätter man kolla, för lika mycket som man blir arg på dem som är kallhamrade strebers, lika synd tycker man om dem som råkar stå i deras väg. Till och med då det ibland kan vara en och samma.

Kvällens i särklass trevligaste överraskning är att Tv 8 stuvat in ytterligare en repris av Party Animnals, 23.50 ikväll! Helt underbart. Jag orkade inte se 1900 men nu tänker jag iaf stanna uppe för att se Party Animals.

I ett försök att komma ikapp mitt nyårslöfte om att lyssna på P 1 två timmar om dagen lyssnade jag imorse på Ring P1.Och blev provocerad när en gubbe från Kiruna ringde och vittnade om att det i Luleå råder en diskussion kring byggandet av ett gruppboende. Medierapporteringen har kretsat kring att vissa boende tror att villapriserna kommer sjunka. Det är svårt att veta till vilken grad detta är det främsta argumentet de för fram, men det är det som tagits till vara av meningsmotståndarna. Och det med all rätta. För som det förs fram nu verkar det som de som protesterar är galna cyniker rädda för det mesta.

Jag sökte som jag redan nämnt till Tv-stjärnan. Vilket jag så klart ångrar eftersom jag inte gick vidare.Det är lite genant att överhuvudtaget erkänna det.I synnerhet eftersom programmet visat sig vara en karbonkopia av Idol, men sämre. Jag förstår verkligen inte vad juryn ser hos vissa av dem som i onsdagens program gick vidare. Och det skulle väl kunna vara avundsjukan men seriöst. Vissa av dem hör inte hemma i tv. Jag har bara så svårt att tänka mig att de skulle kunna locka till sig en miljonpublik bara på grundval av sin utstrålning, en utstrålning som dessutom haltar någon enormt, som i mina ögon helt saknar personlighet. Its beyond me. Men nu är ju programmet inte slut än, så jag får väl hoppas på att det framöver dyker upp utmaningar för svåra för dem att bemästra.

Labbnörden

Jag skulle inte vilja påstå att Criminal Minds är en särskilt bra serien. Främsta anledningen till att jag kollar på den är att jag är löjligt nyfiken på sociopater och psykopater.Det är därför jag googlar galningar som Ed Gein, Jeffrey Dahmer och Tjikatilo ibland när andan faller på. Det är med skräckblandad förtjusning man läser om alla de bestialiska dåd dessa tre hann genomföra innan de slutligen åkte fast. Och trots att det vänder sig i magen av äckel så finns där ändå en nyfikenhet och vilja att besvara frågan varför dessa tre herrar blev som de blev.

Och där kanske inte Criminal Minds är de bästa redskapet men ändå lite av en teaser för såna som jag som skulle vilja jobba med att profilera galningar. Men ändock. Criminal Minds kan ändå emellanåt bli lite för mycket. Och då är det, för utom Shemar Moores självgodhet, datanörden Garcia som provocerar mig allra mest.

Garcia, som spelas av Kristen Vangsness, är tröttsam för att hon bara är så mycket i överkant i allt hon gör. Hon är blödigast av dem alla, och har så lätt till tårar att man undrar om hon lider av någon slags depression.Detta beror väl främst på att hon spelas så illa av Vangsness, det spelas ständigt över å det grövsta. Om hon inte är gråtmild så ska hon ihärdigt knappra på tangenterna och läsa högt ur sina databaser som rasar fram på någon av de fem skärmar hon har framför sig. Och så klart håller hon kontakt med resten av teamet genom en webbkamera.



I detta är hon inte helt olik en annan kvinnlig nörd, nämligen Abby i NCIS. Bägge represtenterar de en subkultur som tar sig uttryck i kläder och personlig stil, Garcia som någon slags rockabillybrud och Abby som gothare. Abby har också fem skärmar och pratar dessutom med sina datorer som om det vore levande varelser, samt använder en webbkamera för att kommunicera med sin chef, alfahannen Gibbs, vars uppmärksamhet och bekräftelse alla i teamet så desperat söker.

Man önskar att det manusförfattarna kunde ge en lite mer nyanserad bild av subkulturer i gemen istället för att falla för frestelsen att låta dem som betraktas som nördiga i största allmänhet, utan proppar dem fulla av nördighet i alla möjliga aspekter. Och som i långa loppet gör att serier som NCIS och Criminal Minds tappar i trovärdighet.

I dagens DN

Jag har tidigare tagit upp att Dn är en ganska ojämn historia emellanåt. Men så icke idag. Idag, då jag som vanligt " tog till vara" på en Dn som fortfarande klockan 11 inte hittat sig innanför dörren hos sin ägare, och alltså istället låg och skräpade i korridoren, var den osedvanligt läsvärd. Jag kände mig upplyft, inspirerad och glad av att ha läst den. Och kände att där fanns stoff för en massa massa inlägg som jag nu som bäst sitter och försöker få ur mig.

Vi kan väl börja med den så klart väldigt intressanta intervjun med Liv Strömquist. Jag har gått och beundrat henne väldigt länge och till och med funderat på att skriva ett väldigt långt beundrarbrev som en följd av vad jag kände efter att ha läst bland annat 100 % fett. Hon är så jävla grym och jag känner att hon verkligen behövs. Emellanåt utmanar hon verkligen mina föreställningar men på ett så underbart sätt som tvingar mig till lite självkritik och som i det långa loppet bara är utvecklande. Ibland känner jag mig som en bitterfitta bara för att resten av världen inte tycks se hur jobbigt det är att leva men att då läsa någon som till viss del tänker precis som en själv, men som ändå lyckas vara så hoppfull i all sin krasshet är så befriande, och ingjuter framförallt hopp och inspiration. Jag ser verkligen fram emot att läsa hennes nya bok och jag kan varmt rekomendera 100% fett för er som vill ha något underhållande men samtidigt utmanande att ta tag i. Gillar ni serier lite lite grann, men inte orkat ta er tid att dyka ner i den socialrealistiska genren av uttrycket finns det nog bara några få bättre ingångar.

Jag har precis varit och druckit en latte i Solna Centrum. På Espresso House. Trots att servicen är skrämmande dålig och priserna hutlösa så gick jag alltså dit. Men om jag någonsin kommer fika där igen är svårt att säga för jag fick så sjukt dåligt miljösamvete av att stödja ett företag som öppnar caféer där de endast har takeawaymuggar. Takeawaymuggar som jag mycket väl förstår tjänar sitt syfte när man de facto ska ta den varma drycken med sig men som bidrar till en massa onödig skit då folk ju faktiskt tänker sitta där och zippa på sin latte länge länge. Hur resonerar ett företag som gör så här? Vi har inte plats med en diskmaskin? Vi har inte råd med diskmedel? Vi har inte plats för porslin? Ja men ni har plats med typ hundra soptunnor som står och är lite småprovocerande i var och vartannat hörn. För det är inte bara takeawaymuggar som gäller. På Espresso House har man rationaliserat bort allt porslin och alla bestick. Det är papper och plast som gäller. Skulle min pms vara bara ännu lite värre än vad den redan är skulle jag börja gråta.