Haschtomten har jagat mig i två år, tills jag för några veckor sedan kände att jag ändå inte hade något bättre för mig än att sitta och sjunga i tunnelbanan med honom en fredagnatt, till våra medresenärers stora glädje.
Det var kul tills jag insåg att jag träffat en replika av mig själv. Någon som pratar konstant, ständigt byter samtalsämne, som älskar att börja prata med främmande människor. Jag har aldrig upplevt det att jag pratar i ett som särskilt jobbigt, men när jag nu träffat någon som gör det vet jag på ett ungefär vad jag under de senaste tio åren utsatt min omgivning för. Och de där excentriska dragen jag tyckt varit så charmiga med mig själv, blir i sällskap med den här mannen ganska snart outhärdliga.
Jag blev förvånad över hur snabbt jag förvandlades från just den där sprudlande pratkvarnen jag normalt är, till det totalt motsatta. Det var visst någonstans runt Odenplan, om jag inte minns fel.
Dagen efter vill han givetvis ha mitt nummer men just på grund av intensiteten i vårt umgänge, och den energi vi tycks ha kände jag att det ju endera kunde sluta i total eufori, men desto mer sannolikt i ren katastrof. Så han fick helt enkelt lära sig leva utan mitt nummer.
Veckan som följde ångrade jag det givetvis att jag inte gett honom mitt nummer. Det var tills jag, i ett försök att snoka reda på hans nummer, kom över hans födelsedatum. Inte nog med att han ljugit, det ganska rejält. Hade jag vetat hur gammal han var, hade det aldrig ens funnits på kartan. Än värre blir det när jag, efter att ha pratat ihop med mig en kompis inser att jag är långt ifrån den yngsta tjejen han roat sig med. En 42-åring som springer efter 20-åringar, och röker på som en borstbindare, jag tror inte det finns något mer avtändande. Och då har jag tänkt efter länge och väl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar