Förra sommaren träffade jag en kille med den mest fantastiska afro jag skådat. Jag har en liten thing för hår, och då stort sådant. Behöver inte vara ett afro, så länge det är tjockt, fluffigt eller bägge delar. Då blir jag den där jobbiga bruden som frågar om jag får röra.
Den här killens hår var alltså helt sagolikt. Tyvärr skildes våra vägar åt mycket fortare än förväntat då han hade lämnat in sin mobil på lagning och yada yada. Lät väl så här i efterhand som en dålig ursäkt för att slippa träffa mig igen, men man vet ju som sagt var aldrig. Eftersom jag just vid den här perioden vant mig av vid att vara en plågsam klängranka så la jag, trots att jag hittade honom på facebook, ner hela saken, och tröstade mig med att om det var meningen skulle vi väl förr eller senare stöta på varann igen.
Men att jag inte varit någon klängranka, betyder ju inte att jag inte varit inne och fluktat på hans facebook emellanåt, bara för att se vad jag gick miste om. Vilket jag slutade göra för ett ganska bra tag sen. Men i brist på annat som kunde underhålla mig kikade jag hur som helst in på hans sida under veckan. Kanske för att högtidlighålla att det är nu ett år sedan jag träffade honom. Och killen har rakat av sig håret!
Så fort jag såg bilden insåg jag att det var just håret, och ingenting annat, jag attraherats av. Utan håret såg han fet och frånstötande ut. Väl medveten om att vi hade en viss kemi, tvivlar jag på att det, nu när hans hår är borta, skulle ha någon som helst betydelse. Jag är bara så sjukt lättad, nu kan jag äntligen gå vidare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar