....

Idag när jag låg ute och solade kom det mitt i alltihopa fram en vilt främmande människa och började prata med mig. Han insåg ganska snart att han förväxlat mig med någon annan, men det hindrade honom inte från att ändå stå kvar och försöka föra ett samtal. Det hela var minst sagt bisarrt. Han inledde med att fråga hur varmt det var, vilket jag ju omöjligt kunde veta, och sen informerade han mig om att han också tänkt sola idag men att hans mamma skulle bjuda på lunch, vilket jag inte heller hade något intresse av att höra. Och slutligen frågade han om min bok, Att leva i ljuset, och varför jag hade den, på vilket jag svarade att det antagligen berodde på att jag ville läsa den, och han då konstaterade att den nog måste finnas på biblioteket. Sen gick han.

Han gjorde mig sannerligen förbryllad. Vad försökte han åstadkoma med alla sina frågor? Sökte han kontakt? Jag kan tillstå att jag kanske inte direkt öppnade mina armar, men det berodde väl främst på att han inte agerade efter de normer jag är van vid, vilket gjorde mig osäker och på min vakt. För mig hade det mest normala varit om han bett om ursäkt och sen bara gått därifrån. Jag förundras bara över hans totala brist på social kompetens, that´s all.