Det första jag gjorde efter att ha anlänt till min sommarstuga, som ligger i Kallviken, som ligger utanför Lövånger, som ligger utanför Skellefteå, som ligger i Västerbotten, om någon nu undrade, var att slå mig ner i en solstol på altanen, slå på radio, i hopp om efter en tio timmar lång bussfärd genom landet, få lite välbehövlig vila.
Strax innan hade jag rådgjort med min pappa om huruvida jag verkligen behövde solskyddsfaktor, varpå han bara konstaterat att det nog inte var nödvändigt. Från min pappas sida, och delvis från min mammas, har jag välsignats, eller förbannats, beroende på hur man ser på saken, med ett pigment som gör att jag väldigt sällan bränner mig, och väldigt lätt blir brun. Detta har gjort mig lite övermodig, och lett till att jag har just bränt mig då jag trott att jag gått säker. Gemensamt för dessa tillfällen är då jag råkat somna i solen.
Vilket jag ju så klart gjorde nu också. Fyra timmar senare vaknar jag något sömndrucken och kan konstatera att det där med att skydda sig inte är så dumt ändå. För att exponera framsidan och endast framsidan i fyra timmar kommer, hur bra pigment man än må ha, leda till att huden antar en lätt röd ton. Och kliar. Och ömmar. Jag kunde inte sova på mage på kanske tre dagar. Det är väl rätt åt mig, och med tanke på att min mage nu är brunare än något annat så har ju blivit fin även om jag fått lida lite pin.
Som ett brev på posten har så klart börjat flagna också. Inte bara på de ställen som jag bränt mig på, utan kort sagt på hela kroppen. Vilket ju är jättekonstigt, för normalt sett brukar jag oftast flagna om jag bränt mig. Jag är dock långt ifrån nöjd med detta att se ut som en fjällande fisk, i synnerhet eftersom jag skrubbar mig så gott som dagligen. Jag har helt enkelt ett aldrig sinande förråd av döda hudceller som vägrar släppa taget. Så nu vet ni det också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar