Kalla det vad fan du vill

Jag har egentligen inget substantiellt att säga om Beenie Mankonserten, mer än att det i början gick hiskeligt fort, nästan overkligt fort, så fort att det inte fanns någon som helst chans att han skulle orka i just det tempot mer än tio minuter. Sedan slog han mycket riktigt av på tempot, för att ta upp det igen ytterligare en kvart senare, följt av ett MJ-medley. Det var mer soca än dancehall, handukarna vevade runt som propellerblad på dansgolvet, och själv blev jag mest besviken för att han inte tycks ha nog med tilltro till publiken för att spela lite nyare grejer. Men sen fick jag stå och hoppa som en galning till Frame I & I och det räcker egentligen gott och väl.

Efter konserten följde det alltid lika stressiga momentet att försöka ta sig vidare till nästa ställe innan alla hundratusen andra människor, och det på en buss som aldrig kommer, och som när den väl kommer ska rymma just alla de där hundratusen människorna. Samtidigt får man rapporter om att stället man ska till är knökfullt, och man hinner tänka att man ju lika gärna skulle kunna åka hem. Men så lyckas någon som genom ett trollslag ändå fixa in en och det första man möts av är en idiot som inte gjort annat än utnyttjat en de senaste halvåret, och då hjälper inte en fyra tequila särskilt långt, att kvällen kommer sluta i besvikelse är redan ett faktum. Och så börjas det bråkas och man blir typ allvarligt rädd att man ska bli ihjältrampad av en hjord skräckslagna människor. Hur mycket kan hinna hända på 90 minuter egentligen? Hur många tankar kan en hjärna hinna producera? Musiken är för dålig för att man ska vilja befinna sig på dansgolvet, men man har ju trots allt redan betalt hundra kronor för att komma in, så då kan man ju stå och snacka skit med alla som står och röker, i väntan på att musiken kanske ska bli lite bättre, men fortfarande gammal som gatan, det vill inte säga vare sig Serve and protect eller Indiscretions. Och man blir blängd på av någon som är bitter för att hon tycker att jag ska hålla mig till mina egna, som med en blick anklagar mig för att försöka vara svart, och jag får uppbåda all psykisk styrka jag har för att boxa undan hennes dåliga vibrationer. Och sen dyker någon lallare som försökt snacka sig in i ens trosor i över två år upp och gör ett nytt försök, och man tröttnar på skiten och drar, och underhåller de arma svennarna på tunnelbanan med att sjunga August Town, i hopp om att "försöka sprida ett budskap".