Hunter

Det finns en kille som inbillar sig att jag imorgon på Beenie Man konserten tänker springa runt och leta efter honom. Han tror fel. Men bara det att han inbillar sig just detta håller på att driva mig till vanvett. Seriöst! Jag jagar killar som avvisat mig, och han har inte kommit så långt än. Så än så länge har jag ingen som helst vettig anledning att ränna efter honom.

Och inte ens om han avvisade mig är det säkert att faktiskt skulle jaga honom. Historien med allas vår Mr Magic ( han har nu fått en egen spotifylista, haha!) lärde mig det. Att det inte ger något. Att det inte är lönt. Det var liksom kört, varför då förödmjuka sig själv ytterligare lite mer genom att förnedras? Jag skulle visserligen ge vad som helst för att få prata till punkt, säker på att han faktiskt lyssnade, och i min hjärna har jag en lista på precis vad jag skulle säga. Och i min hjärna får allt jag säger honom att tänka om, så till den milda grad att han ger mig en andra chans.

Annars då? Det första jag gjorde när jag kom efter att ha köpt salvan var att smeta på lite. Med betoning på lite. Det tog fyra timmar för det att gå in i huden. Och eftersom jag ska ut betyder det att jag måste hoppa i duschen nu om jag ska ha en sportslig chans att se ut som en normal människa när jag struttar runt på stan.

Och så kan jag inte bestämma vilket nagellack jag ska ha. Snålfinnen är påt igen. I lördags målade jag nämligen såväl tå som fingernaglar i Mavalas Nice. Men på fingrarna nöts det bort på fem dagar så jag har tagit bort det. På tårna sitter det som berget, och jag är för snål för att ta bort det innan det i alla fall börjat nötas bort lite. Så dilemmat är ju om jag ska ta två olika, köra på samma, vilket ju är tråkigt som fan, eller gå emot mina principer och faktiskt ta bort de på tårna också. Jobbigt.