Dagens !

Maj gaad vad bra den här låten är. Nu kommer jag bli så där grov som min pappa ( och kanske också mamma) hatar att jag är men den här låten knullar min hjärna som ingen annan just nu. Jag dööör. Med det sagt åker jag nu till Hjulsta för att hämta lite färskpotatis och kanske palla lite vinbär.

I tunnelbanan

Guden - Hej mami
Jag -Hej
Hans kompis - Var ska du?
Jag - Södra teatern
Hans kompis - Vad ska kolla på?
Jag - På killar
Guden - Men kan du inte kolla på oss
Jag - Näe ni är alldeles för små
Guden - Va? Asså vet du hur gamla vi är? Vill du se mitt leg eller? ( Reser sig upp och tar upp sitt sedeletui
Jag - Bara det att du är beredd att visa leg säger väl ganska mycket? Men okej visa ditt leg
Jag kollar på legget och konstaterar att han är född 1975, tio år tidigare än jag trodde, och lämnar tillbaka det.
Guden - Tror du mig nu då?
Jag - Får jag kolla på det igen
Guden -Men du kollade ju nyss på det varför ska du kolla på det igen?
Jag kollar på det igen för att denna gång kolla på bilden
Jag - Men det där kan ju vara någon av dina brorsor
Guden - Jag har inga brorsor bara systrar
Jag - Det kanske är en väldigt ful syster
Guden - Det är bara kvinnor i min familj
Jag - Okej men du ser ut som du vore typ 23, och det är väl okej om man vill ragga 18-åringar, skippa kepsen på sned, örhängen i form av bokstäver och lägg på dig tio kilo och du kommer se äldre ut
Guden - Nej, jag är inte ute efter 18-åringar, det här är min stil, det är så här man ser ut i mitt land, jag är från Dominikanska
Jag - Jaha, ja men du ser i alla fall väldigt barnslig ut. Vad heter du ?
Guden - Jesus men det är inte mitt riktigt namn, mitt riktiga namn är Rickardo
Jag - Men varför kallar du inte dig själv för det då?
Guden - För att jag är en gud

Kötid

Kristoffer Lundström intervjuas i På stan om sina utevanor, och svarar på frågan om hur länge det är värt att köa att han köar i högst fem minuter. Och det är en i allra högsta grad relevant fråga. Misstaget som många gör är att de inte innan de ställer sig i kön bestämt sig hur länge de kan tänka sig vänta på att få komma in, och helt enkelt glömmer hur länge de stått där. Jag är ju så klart så smart att jag redan då jag ser kön, och på mindre än en sekund avgör om den är lång eller inte, bildar mig en uppfattning om hur fort det kan tänkas gå, och sen utifrån det sätter upp en övre gräns för hur länge efter det jag är beredd att vänta. Finns ju inget värre än att stå i en kö och sen kliva ur den precis innan det börjar röra på sig. Å andra sidan märker man ju rätt snart om det ine rör på sig överhuvudtaget, där är min gräns satt till tio minuter. Om kön inte rört på sig inom det, kommer det med allra största sannolikhet inte göra det, eller dröja innan det gör så, och att då stå och väna känns ju minst sagt fruktlöst.

Men sen hänger det givetvis på om man har några som helst alternativ. Någon som inte har en b-plan kanske kan köa en halvtimme, medan någon som har andra ställen som lockar inte är fullt lika tålmodig. Det handlar helt enkelt om att lägga upp en strategi!

Ännu ett i-landsproblem

Ikväll ska jag ut. Problemet är bara att jag är tjock och har mensmage, vilket ju inte är vidare värst sexigt. Jag har provat min outfit, som jag kom till mig i en dröm, både en och två gånger och tycker inte det ser så jättefarligt ut. Men någon annan kanske tycker jag ser helt anskrämlig ut? Jag menar, det finns folk som på Flashback på allra största allvar kallar Frida Fahrman för groteskt fet, vad är inte då jag?

Nu undrar jag hursomhaver om jag kanske ska skippa min planerade outfit bara för att jag vet jag inte kommer kunna slappna av med min feta fula mage som står ut likt en kanonkula och får mig att se på smällen ut. Men jag har ingen som helst jäkla aning om vad jag ska ha på mig istället. Jag menar, vad klär en mensmage? Ingenting skulle jag väl vilja påstå, och det beror på att när man har mens ska man inte gå ut, man ska stanna hemma och kolla på chickflix och äta glass. Inte reta småpojkar som ändå inte kommer få doppa eftersom man har just mens.

För övrigt är jag allvarligt skadad av att som tonåring ha läst i Hänt Extra att Donna Martin, nej jag menar Tori Spelling, aldrig skulle kunna tänka sig använda ett plagg hon fotograferats i. För mig är det kanske inte fullt lika illa, eller det är kanske när jag tänker efter ännu värre. Jag kan inte ha samm outfit på samma klubb två gånger. Det betyder till att börja med att jag gör mitt allra yttersta för att försöka komma ihåg vad jag haft på mig de senaste trettio gångerna jag varit ute, men också måste försöka hålla reda på vad jag haft till vilken klubb. Jag gör inte det här för någon annans skull än min egen, jag skulle bara inte klara av tanken att framstå som fattig eller fantasilös. Att det här beteendet är lite skadat är jag också mycket medveten om, men jag kan helt enkelt inte rå för det.

Men kanske är det just på grund av detta som jag inte vet vad jag ska ta på mig ikväll. Outfiten jag hade i åtanke var verkligen ny, tidigare helt oprövad, och nu återstår bara återanvändning av gamla kombinationer, vilket bara känns så trött. Det finns ett starkt alternativ, men det saknas ett skärp. Jag är är tjock, jag är inte en skärpkvinna. Då kan man ju tycka att jag ska låta bli att köpa kjolar med hällor, så är det problemet ur världen, men det är lättare sagt än gjort, i synnhert om kjolen bara kostar hundra pix. Dagens i-landsproblem.

Hänt i Huvudsta

Huvudstabadet är sannerligen en underbar inrättning. För femtio kronor får man en gräsmatta att ligga på, tillgång till toalett, en vattenkran, en kiosk och en bassäng full av solkräm och skrikand barn. Och så står man under deras badvakters ljuvliga beskydd. För de må jag säga, Huvudstabadets badvakter ser verkligen om sina gäster. Till att börja med varnar dom i högtalarsystemet om ankommande parkeringsvakter. Till saken hör att det råder stor brist på parkeringsplatser just kring badet, vilket lett till att många felparkerar. Något som parkeringsvakterna i just Solna tagit fasta på. Av vad jag förstått åker dom dit så gott som dagligen för att sätta dit några arma solbadare. Om det nu inte vore för att badvakterna varnar oss badande om att parkeringsvakterna är i antågande.

Vidare uppmanades jag en annan gång då jag var där att i hettan komma ihåg att dricka mycket för att undvika solsting. Den här omtanken är verkligen gullig. Okej att de här killarna ska försöka förhindra att jag drunknar, men att jag betalar för min parkeringsplats, och dricker ordentligt när det är varmt borde väl ligga mest på mig själv?

Men så utspelade sig också följande historia. Om ni tycker att den är lika rolig som jag återstår dock att se.
I högtalarna kunde man höra följande:
" Vi vill informera alla föräldrar med barn i den lilla bassängen att samtliga barn skall ha badkläder, vi upprepar, vi vill uppmana alla föräldrar med barn i den lilla bassängen att samtliga barn skall ha barnkläder"

Det hade väl inte varit särskilt anmärkningsvärt om det inte senare följdes av

"Vi vill nu be alla barn och vuxna i den lilla bassängen att kliva upp då personal måste rengöra poolen"

Man behöver inte ha blivit tilldelad Nobelpriset för att räkna ut vad som hade hänt. I synnerhet inte eftersom det sekunden senare passerade just en badvakt med händerna inlindade i plastpåsar, med siktet inställt på just den lilla bassängen.

Det är i Huvudsta det händer.

...

Och ännu roligare blir LuAnns prat om äktenskap när man om man som jag snokar vidare i saken och lyckas ta reda på att även grevens fjärde äktenskap, det med LuAnn, inte heller höll.

....

Är inte The real housewives of New York det bästa som visats på väldigt väldigt länge? Gårdagens avsnitt när Ramona först flippar över att Alex bjuder med sin man på en tjejkväll, sen drar som askungen när klockan passerat ett visst klockslag, och där LuAnn fick dåndimpen av att presenteras med förnamn för en vanlig dödlig chaufför, var förstklassig underhållning om ni frågar mig. LuAnn var fram till igår, innan incidenten med chauffören min favorit, men i och med just denna tappade jag helt respekten för henne. Jag borde väl inte vara förvånad, men jag tilltalades av LuAnns klass och stil. Nu var det ju dock samma sak som fick henne att falla till föga. Trodde inte amerikaner var så noga med titlar, men när dom väl är det blir det en stor sak. Att sen Betteny reagerade så starkt gjorde ju saken så himla mycket roligare, hon illustrerade väldigt väl exakt hur fånig hela grejen var. Där vann Betenny desto mer respekt.

Det är något väldigt overkligt med dom här människorna, som om dom och deras liv inte är på riktigt, även fast det är så tydligt att det är just det.

Set me free

Nu är det den här som gäller, Set me free. Den som lyssnar ordentligt kan höra hur han rimmar skin på melatonin. Om blekningsgrejen kan jag tycka att det verkligen är så sorgligt och tragiskt som han sjunger, men jag vet inte om det är rätt att skuldbelägga folk för att dom gör det, vi borde väl snarare försöka skapa en värld där människor är lika mycket värda? Låter jag som John Lennon nu eller?

Tomtar på loftet

Haschtomten har jagat mig i två år, tills jag för några veckor sedan kände att jag ändå inte hade något bättre för mig än att sitta och sjunga i tunnelbanan med honom en fredagnatt, till våra medresenärers stora glädje.

Det var kul tills jag insåg att jag träffat en replika av mig själv. Någon som pratar konstant, ständigt byter samtalsämne, som älskar att börja prata med främmande människor. Jag har aldrig upplevt det att jag pratar i ett som särskilt jobbigt, men när jag nu träffat någon som gör det vet jag på ett ungefär vad jag under de senaste tio åren utsatt min omgivning för. Och de där excentriska dragen jag tyckt varit så charmiga med mig själv, blir i sällskap med den här mannen ganska snart outhärdliga.

Jag blev förvånad över hur snabbt jag förvandlades från just den där sprudlande pratkvarnen jag normalt är, till det totalt motsatta. Det var visst någonstans runt Odenplan, om jag inte minns fel.

Dagen efter vill han givetvis ha mitt nummer men just på grund av intensiteten i vårt umgänge, och den energi vi tycks ha kände jag att det ju endera kunde sluta i total eufori, men desto mer sannolikt i ren katastrof. Så han fick helt enkelt lära sig leva utan mitt nummer.

Veckan som följde ångrade jag det givetvis att jag inte gett honom mitt nummer. Det var tills jag, i ett försök att snoka reda på hans nummer, kom över hans födelsedatum. Inte nog med att han ljugit, det ganska rejält. Hade jag vetat hur gammal han var, hade det aldrig ens funnits på kartan. Än värre blir det när jag, efter att ha pratat ihop med mig en kompis inser att jag är långt ifrån den yngsta tjejen han roat sig med. En 42-åring som springer efter 20-åringar, och röker på som en borstbindare, jag tror inte det finns något mer avtändande. Och då har jag tänkt efter länge och väl.

Dagens dikt

Om han inte är för ung är han för gammal
Om han inte är nykterist är han en jävla haschtomte
Om han inte är svartsjuk är han själv notoriskt otrogen

Dagens !

Till den det berör

Jah bless!

Hur pinsamt är det att inte känna igen en kille som typ raggat på en två tre gånger bara för att han ändrat frisyr? Hur? Jag vet inte ens varför jag berättar detta, men jag antar att det är en del av bearbetningen. Han smet som askungen dessutom, sa att han skulle ta ett samtal, och sen var han borta. Buhu.

Hår

Jag börjar bli ruskigt långhårig! Så att det är jobbigt. Jag lovade min frissa att inte komma tillbaka förrän tidigast i augusti men nu kliar det minsann. Det är när jag ligger på sängen och håret i nacken liksom böjer sig uppåt för att det är så långt som jag får lust att låna första bästa trimmer och raka av mig rubbet. Men mamma skulle nog börja gråta då tror jag, och det vill jag inte så jag får fint ge mig till tåls.

Och ju längre jag väntar desto bättre, för nu tänkte jag inleda projekt spara page. Jag har konstaterat att mitt hår växer ungefär en halv centimeter i månaden, och i den takten lär mitt hår vara Amelie från Montmartre långt till jul. Vilket är precis lagom. Den vänstra bilden ger ett ungefärligt hum om vad jag siktar efter. Frågan är dock om jag ska ha rak eller ojämn lugg. Det är frågan.

Pappa har alltid rätt

Precis innan jag drog till jobbet imorse ringde min pappa. I ett försök att göra plats för vad det nu är han och hans sambo om möjligt kan behöva plats för i sitt förråd, är mina gamla skolböcker, barbiekläder hänvisade till min sommarstuga ( JA DET ÄR MIN STUGA!). Han ringde med anledning av detta för att försäkra sig om att han inte kastade fel lådor. Olyckligt nog hade nämligen råttorna hittat in i en av dem och ätit upp stora delar av en vintterock, samt kissat över alla kläder i samma låda. Den stank kort sagt rätt illa och skulle följdaktligen till soptippen.

Pappa frågade förstås hur det var annars, och jag svarade i vanlig ordning sanningsenligt att jag var lite bakis, varpå han säger "Igen?" Vaddå igen? När var jag bakis sist. Han vill då påstå att jag när vi pratades vid för några veckor sedan gav samma svar på samma fråga. Detta har jag inget som helst minne av, och har det passerat mer än två veckor vet jag inte heller om det verkligen är något att förfasa sig över. Eller är det? Senaste tiden har jag kanske varit bakis till och med oftare än så.

Jag gjorde väl precis som vilken annan 27-åring som helst med en krögarpappa som knäcker ett par vinare i veckan att han väl inte var så mycket bättre själv men på det fick jag inget gensvar, och när jag sen gick till tunnelbanan ko jag på varför. Pappa må dricka en eller två vinare i veckan, men han blir aldrig full. Han kan sitta och sippa på en vinare en hel lördagkväll och på sin höjd bli pratglad. Oftast nöjer han sig med ett par glas. Jag å andra sidan går ju all in, och det är därför jag blir just bakis. Pappa har alltid rätt, eller hur var det nu?

Tröst

Men jag har faktiskt fått en spelning. För när jag som bäst låg och deppade över att gubben nobbat mig fick jag ett mejl från min lärare som undrade om jag ville köra fem låtar på Momma på lördag! Fem låtar är typ ingenting, i bästa fall kanske åtta minuter på sin höjd, och jag tänkte göra en fuling och förbereda så jag kan spela tio om jag får. Men jag måste samsas om utrymmet med fyra andra av hennes adepter, så det kan bli lite tajt.

Till saken hör att det är lesbisk klubb, och jag är en tråkmåns som inte kan tänka längre än min mycket korta näsa räcker. Låtarna jag tänker spela är med andra väldigt förutsägbara, men de är å andra sidan de låtar som kom first to mind när jag fick erbjudandet. Behöver jag säga att She´s royal är en av låtarna? Och att It´s a pity är en annan?

Jag är hursomhelst sjukt taggad! Det ska bli så obeskrivligt kul. En vecka kvar och jag är redan nervös!

Tiggaren

När jag var ute i torsdags försökte jag tigga mig till min första spelning. Det var tänkt att jag skulle göra det redan förra veckan, men då satt herrn som bestämmer på stället och häckade i ett hörn av dj-båset hela kvällen utan att röra sig så mycket som en centimeter. Till råga på allt hade han redan tagit in en ny stjärna, och jag kände att det skulle vara att inkränkta på hennes revir att komma och smöra. Så jag lät snällt bli.

Men så alltså inte torsdags som precis passerade. Vid ett väl valt tillfälle gick jag fram till människan och sa att jag ville spela där, varpå han genast undrade vad jag tänkte spela. Till saken hör att den här gubben på sätt och vis är hela anledningen till att jag blivit en sån rytmnörd, för när jag förra hösten besökte en klubb han spelade på önskade jag en låt och fick då just frågan vilken rytm det var. Vilket jag så klart då inte visste, och vilket han ju också visste att jag inte visste. Han var bara ute efter att testa mig, och han lyckades. Men efter det gjorde jag precis som i alla klassiska Hollywoodfilmer, gick hem och började plugga på, för att aldrig igen utsättas för den förödmjukelsen.

Så när han frågade mig i torsdags vad jag tänkt spela var det återigen ett test, men den här gången var jag förberedd. Inte bara visste jag vilka låtar jag tänkte spela utan exakt vilka rytmer. När jag sagt det sa han lite avmätt att det lät bra men att vi väl kunde ta det när vi var nyktra. Jag kan tillstå att jag var lite berusad, tillräckligt för att minuter tidigare gjort en ordentlig på vurpa dansgolvet som lämnat ett tydligt avtryck på min klänning, men sa att om han inte var nykter, skulle han väl ändå inte kunna spela. Han kom då med nästa ursäkt, att han var tvungen att kolla det med ägaren först, som ju så klart var på semester. Och flikade in att många ville spela där ( vilket jag starkt betvivlar). Ägaren skulle inte komma tillbaka förrän i oktober, och innan dess kunde det inte bli aktuellt att jag skulle få spela. Där och då höll jag nästan på att få spel! Jag ville typ slå honom i huvudet med en stekpanna. I synnerhet då han i nästa andetag, efter att jag påpekat att rytmerna jag valt vid de laget skulle vara inaktuella, ju hade gott om tid att öva på!

Jag är en rastlös själ, och jag VET att jag inte kommer orka vänta till oktober. Man kan tycka att människan skulle kunna ge mig en halvtimma i början av kvällen då det ändå inte är en själ på stället, för det jag behöver lära mig handskas med är nervositeten av att faktiskt ha lyssnare. Allt annat är ju mer eller mindre klappat och klart, det enda jag behöver är publikens reaktioner.

Jag vet fortfarande inte om han försöker spela svår, eller om han mer eller mindre dissade mig, och förväntar sig att jag är typen som kommer jaga efter honom. Det återstår att se om jag verkligen orkar det, jag har lagt ner det där med att jaga efter män, oavsett anledning. Jag kan dock slå vad om inte bara en krona, utan minst hundra, att det första gubben gjorde när han vaknade i fredags var att kolla upp rytmerna jag nämnde, och att jag kommer höra dem när jag går dit igen på torsdag.

Dagens !

Dagens !

En faders kärlek

Han brukade ta mig till Eddahallen på onsdagarna, eller om det var torsdagarna, innan jag skulle till nattis, och oftast var vi dom enda där. När jag fick fotvårtor tvingade han mig att bada med sockiplast, vilket gjorde jätteont och blev typ utskrattad av mina kompisar.

Jag var besatt av Lena Ph och Lili och Sussie, och fick Lenas sommarturné på video. Den brukade vi kolla på och han pausade då så jag skulle hinna med klädbytena. Jag bytte mellan min Mimmi Piggklänning och en annan klänning jag hade.

Det har tagit mig 27 år att förstå, att hur jobbigt jag än tyckte att det han gjorde då var, så gjorde han det alltid av kärlek och omtanke. Jag vet att jag kan uppfattas som otacksam, men det är bara för att det inte fins ord för att beskriva hur mycket jag uppskattar allt han gjort för mig, och så här i efterhand skäms jag verkligen över hur jag gnällt över vad han försökt ge mig. Hur jag aldrig uppfattat det som att han försökt ge mig en upplevelse, utan varit dum nog och trott att han försökt försaka mig något annat. Förlåt.

....

Ingen kille jag träffar tycks kunna leva upp till mina krav. Det vill säga ha jobb, inte comviq kontant och kunna prata svenska. Men så när jag träffar någon som faktiskt lever upp till de här kraven, så hittar jag bara andra krav han inte lever upp till. Han har inte snygg överkropp. Jag är snäll när jag säger att han är snyggare med kläderna på. Men han tycker att jag är rolig. Ha, kan det verkligen vara så att jag faktiskt är det också? Gud vet!

Dagens !

Plankarn

Idag var såååå nära att åka fast i tunnelbanan! Verkligen stresspanikångestnära! Innan ni börjar gnälla över att jag inte pröjsar vill jag bara ursäkta mig med att jag inte åker mer än kanske tre gånger i veckan, försöker gå i så hög utsträckning som bara möjligt, och köper normalt månadskort men har inte gjort det nu för att jag inte jobbar och inte pluggar.

Det lustiga är att jag undrat hur dom kontrollerar smsbiljetterna! Och idag är jag varse. Bara för att jag plankar har jag blivit väldigt paranoid, och av någon anledning idag mer paranoid än vanligt. Jag påminde mig själv när jag stod på perrongen att jag borde bli mer försiktig, typ sitta i slutet på vagnen så jag ser om de kommer gående i gången. Alltså klev jag på i slutet av en vagn, bara för att just då upptäcka att dom stod längst bort i vagnen. Då tänkte jag att jag skulle skicka in en smsbiljett. I samma sekund som jag gör just det inser jag att de ju kommer se att jag mottagit det för typ en minut sen, vilket inte håller. Och eftersom jag är värsta tönten som inte orkar tjafsa och inte kan ljuga, så hoppar jag istället av och tar nästa tåg. Jag hinner tänka att det var onödigt som fan att köpa den där smsbiljetten då jag ju ändå klev av men när vi når Duvbo så visar det sig att de klivit av och står där och väntar på oss. När jag sen blir ombedd att visa min biljett och ger min mobil till kontrotanten ber hon om mitt telefonnummer för att hon ska kunna ringa och kontrollera. Min nojja når nu nya oanade höjder. Jag hinner tänka hundra fullständigt irrationella tankar, som att hon tänker ringa spärrexpeditören men hur ska han komma ihåg mig? Att det var någon civil kontrollant som såg att jag messade efter att jag klivit på första gången? etc.

Tack och lov ringde hon till någon central och kollade vilken tid jag skickat det, och jag klarade mig. Nu får det vara nog med vardagsdramatik!

Dagens !

Bitterfittan här

Sist jag var ute var det en kille som mycket ihärdigt flörtade med mig. Efter att ha kastat både ett och annat ögonkast åt mitt håll vågade han sig till slut fram för att prata. Han var söt, kanske lite kort, och hade tråkigt nog en föga smickrande mustasch, men jag var beredd att ha överseende med det för att han var som man brukar säga boyfriendmaterial.

Det vill säga var. Även hans kompis hade fått upp intresset för mig, och då mustaschmannen efter att ha tagit kontakt till förmån för sin vän tog ett steg åt sidan tänkte jag att han kanske var blyg, och lät det bero. Men skämtade med hans kompis om att jag inte bestämt mig vem av dem jag skulle välja.

Ganska snart blev jag likt Askungen tvungen att dra, och eftersom mustaschmannen fegat ur och låtit kompisen ta upp jakten på mig helt, lät jag helt enkelt kompisen få mitt nummer.

När vi senare möttes upp var mustaschmannen med, men då kom det fram att han varit upptagen hela jävla tiden. Jag vet hur skrattretande det är att jag blir upprörd över en sån här grej, men jag verkligen blir just upprörd. Jag tycker det är elakt, rent av ondskefullt, för att inte säga på gränsen till galenskap, att missleda någon så grovt som den där mannen gjorde. Och jag antar att det retar mig ännu mer just för att han var just boyfriendmaterial. Hade han varit det minsta lilla fulare, hade jag låtit saken bero, men nu är jag inte bara besviken, jag är djupt bitter.

Men man kan ju verkligen fråga sig hur mycket boyfriendmaterial han verkligen är om han går ut med sina killkompisar och i sällskap med dem inte skäms över att öppet flörta med andra brudar. Hans glans falnar ganska snabbt när man tar sånt med i beräkningarna. Jag blir ändå irriterad som fan när jag tänker på det, för den där mobbade lilla tjejen jag var på mellanstadiet tänker att han kanske inte alls var intresserad av mig, han kanske bara ville veta om han hade en chans. Och att utnyttja någon annan för att själv må bra, det är väl att sjunka så lågt som det om möjligt går att sjunka, eller ?

Nu har jag hursomhaver hittat den här skojaren på facebook och även om han är lika snygg som jag minns honom har han en ful tatuering, en ful flickvän och är en dålig rappare. Han är kort sagt en kliché ända ut i fingerspetsarna. Inte så konstigt då att han flörtar med mig för att göra sitt liv lite mer spännande.

Dagens !

Kalla det vad fan du vill

Jag har egentligen inget substantiellt att säga om Beenie Mankonserten, mer än att det i början gick hiskeligt fort, nästan overkligt fort, så fort att det inte fanns någon som helst chans att han skulle orka i just det tempot mer än tio minuter. Sedan slog han mycket riktigt av på tempot, för att ta upp det igen ytterligare en kvart senare, följt av ett MJ-medley. Det var mer soca än dancehall, handukarna vevade runt som propellerblad på dansgolvet, och själv blev jag mest besviken för att han inte tycks ha nog med tilltro till publiken för att spela lite nyare grejer. Men sen fick jag stå och hoppa som en galning till Frame I & I och det räcker egentligen gott och väl.

Efter konserten följde det alltid lika stressiga momentet att försöka ta sig vidare till nästa ställe innan alla hundratusen andra människor, och det på en buss som aldrig kommer, och som när den väl kommer ska rymma just alla de där hundratusen människorna. Samtidigt får man rapporter om att stället man ska till är knökfullt, och man hinner tänka att man ju lika gärna skulle kunna åka hem. Men så lyckas någon som genom ett trollslag ändå fixa in en och det första man möts av är en idiot som inte gjort annat än utnyttjat en de senaste halvåret, och då hjälper inte en fyra tequila särskilt långt, att kvällen kommer sluta i besvikelse är redan ett faktum. Och så börjas det bråkas och man blir typ allvarligt rädd att man ska bli ihjältrampad av en hjord skräckslagna människor. Hur mycket kan hinna hända på 90 minuter egentligen? Hur många tankar kan en hjärna hinna producera? Musiken är för dålig för att man ska vilja befinna sig på dansgolvet, men man har ju trots allt redan betalt hundra kronor för att komma in, så då kan man ju stå och snacka skit med alla som står och röker, i väntan på att musiken kanske ska bli lite bättre, men fortfarande gammal som gatan, det vill inte säga vare sig Serve and protect eller Indiscretions. Och man blir blängd på av någon som är bitter för att hon tycker att jag ska hålla mig till mina egna, som med en blick anklagar mig för att försöka vara svart, och jag får uppbåda all psykisk styrka jag har för att boxa undan hennes dåliga vibrationer. Och sen dyker någon lallare som försökt snacka sig in i ens trosor i över två år upp och gör ett nytt försök, och man tröttnar på skiten och drar, och underhåller de arma svennarna på tunnelbanan med att sjunga August Town, i hopp om att "försöka sprida ett budskap".

Dagens !

Moving on

Förra sommaren träffade jag en kille med den mest fantastiska afro jag skådat. Jag har en liten thing för hår, och då stort sådant. Behöver inte vara ett afro, så länge det är tjockt, fluffigt eller bägge delar. Då blir jag den där jobbiga bruden som frågar om jag får röra.

Den här killens hår var alltså helt sagolikt. Tyvärr skildes våra vägar åt mycket fortare än förväntat då han hade lämnat in sin mobil på lagning och yada yada. Lät väl så här i efterhand som en dålig ursäkt för att slippa träffa mig igen, men man vet ju som sagt var aldrig. Eftersom jag just vid den här perioden vant mig av vid att vara en plågsam klängranka så la jag, trots att jag hittade honom på facebook, ner hela saken, och tröstade mig med att om det var meningen skulle vi väl förr eller senare stöta på varann igen.

Men att jag inte varit någon klängranka, betyder ju inte att jag inte varit inne och fluktat på hans facebook emellanåt, bara för att se vad jag gick miste om. Vilket jag slutade göra för ett ganska bra tag sen. Men i brist på annat som kunde underhålla mig kikade jag hur som helst in på hans sida under veckan. Kanske för att högtidlighålla att det är nu ett år sedan jag träffade honom. Och killen har rakat av sig håret!

Så fort jag såg bilden insåg jag att det var just håret, och ingenting annat, jag attraherats av. Utan håret såg han fet och frånstötande ut. Väl medveten om att vi hade en viss kemi, tvivlar jag på att det, nu när hans hår är borta, skulle ha någon som helst betydelse. Jag är bara så sjukt lättad, nu kan jag äntligen gå vidare!

Dagens!

Dagens!

Dagens!

Hunter

Det finns en kille som inbillar sig att jag imorgon på Beenie Man konserten tänker springa runt och leta efter honom. Han tror fel. Men bara det att han inbillar sig just detta håller på att driva mig till vanvett. Seriöst! Jag jagar killar som avvisat mig, och han har inte kommit så långt än. Så än så länge har jag ingen som helst vettig anledning att ränna efter honom.

Och inte ens om han avvisade mig är det säkert att faktiskt skulle jaga honom. Historien med allas vår Mr Magic ( han har nu fått en egen spotifylista, haha!) lärde mig det. Att det inte ger något. Att det inte är lönt. Det var liksom kört, varför då förödmjuka sig själv ytterligare lite mer genom att förnedras? Jag skulle visserligen ge vad som helst för att få prata till punkt, säker på att han faktiskt lyssnade, och i min hjärna har jag en lista på precis vad jag skulle säga. Och i min hjärna får allt jag säger honom att tänka om, så till den milda grad att han ger mig en andra chans.

Annars då? Det första jag gjorde när jag kom efter att ha köpt salvan var att smeta på lite. Med betoning på lite. Det tog fyra timmar för det att gå in i huden. Och eftersom jag ska ut betyder det att jag måste hoppa i duschen nu om jag ska ha en sportslig chans att se ut som en normal människa när jag struttar runt på stan.

Och så kan jag inte bestämma vilket nagellack jag ska ha. Snålfinnen är påt igen. I lördags målade jag nämligen såväl tå som fingernaglar i Mavalas Nice. Men på fingrarna nöts det bort på fem dagar så jag har tagit bort det. På tårna sitter det som berget, och jag är för snål för att ta bort det innan det i alla fall börjat nötas bort lite. Så dilemmat är ju om jag ska ta två olika, köra på samma, vilket ju är tråkigt som fan, eller gå emot mina principer och faktiskt ta bort de på tårna också. Jobbigt.

Dagens !

Locobase

Eftersom jag är less som fan på att flagna, vilket jag obegripligt nog gör trots att jag scrubbat mig varje kväll i bastun i två veckor, och sedan dessa varje gång jag duschat, uppsökte jag idag apoteket. Kvinnan hade då mage att hävda att jag fått soleksem. Nej det är inte soleksem. Det kliar inte, jag är bara torr! Jag behöver inte en hydrokortisonsalva, jag vill ha ett mjölkbad! Trots att jag hatar locobase tog jag den förpackning hon gav mig, men jag kommer inte ha tålamod med den där tuben särskilt länge. Det tar säkert hundra år för den att torka. Hundra år! Och sen tyckte hon att jag skulle använda kylbalsam. Men jag har inte bränt mig, jag skyddar mig, hur svårt kan det vara att fatta? Vi pratade helt enkelt inte samma språk. Nu ska jag steka två dagar och hoppas att de sista döda hudcellerna på min kropp flyr fältet.

När jag stod där och väntade på att få prata med biträdet kom det in en ganska snygg kille. Han hade dock lite sliten blick vilket fick mig att stå och vela om jag skulle banga eller inte. I det avseendet är jag verkligen skadad av filmen Vuxna människor. För mig handlar det aldrig om folk i rulltrappor, utan människor överallt hela tiden. Det blev hursomhelst ännu jobbigare när jag såg honom gå ett varv i butiken och sen mot kassan där han tog ett paket kondomer. Eftersom han såg så sliten ut, verkligen sjavig till kläderna, undrade jag om bruden låg kvar hemma i lägenheten och väntade på honom. Det var det intrycket jag fick. Kanske för att han verkade lite irriterad. Livlig fantasi, men jag kan inte hjälpa det!

Jag har också inhandlat en kastrull. Detta eftersom jag köpt en menskopp som efter varje mens ska kokas. Fräscht I know, men så sjukt mkt fräschare än vad bindor, tamponger och troskydd någonsin kommer vara.

Denna kastrull inhandlade jag på Clas Ohlsson. Där såg jag också det mest skrattretande jag sett på länge. En kvinna runt minst 55+ som kämpade riktigt hårt för att vara inne och hipp, genom att ha ett par såna här skor, men som antagligen på grund av just sin ålder, inte klarade av att klämma ner sina av klimakteriebesvär o så svullna små fossingar i ett par riktiga skor med justerbar rem, istället köpt ett par där remmen är i kardborre! Jag dog. Kassören trodde jag skrattade åt honom, men jag kunde inte hålla mig, det såg bara för jäkla taskigt ut. Jäkligt synd att jag inte kan hitta någon bild, för jag vet att det hade kunnat glädja fler än mig.

....

Är det bara jag, eller tyck inte de sena 80-talisterna, och tidiga 90-talisterna vara ett osedvanligt positivt gäng? När jag idag vandrade Odengatan fram och gjorde mitt absolut yttersta för att undvika Greenpeaceslavarna, slog det mig hur flera av dem var så där overkligt positiva och glada. En av dem som jag kategoriskt vägrade titta i ögonen vände sig när jag gått förbi om och önskade mig mitt otrevliga bemötande till trots en trevlig dag.

Jag är mycket medveten om hur bitter, cynisk och svartsynt jag framstår när jag ifrågasätter deras glada humör, men den känns ju bara så påklistrad. Så påklistrad att jag tycker direkt synd om de här människorna, för den baksmälla som måste följa på att komma hem efter att i några timmar stått och låtsats vara trevliga. Den där typen av glada anda som de visar prov på är ytterst sällsynt, och jag har personligen mött den endast en gång, och då från en djupt religiös människa. Greenpeacerna är endera frikyrkliga hela bunten, eller så delar miljöorganisationen ut uppåttjack till sina gatupredikanter.

Feel free to wear sunscreen

Det första jag gjorde efter att ha anlänt till min sommarstuga, som ligger i Kallviken, som ligger utanför Lövånger, som ligger utanför Skellefteå, som ligger i Västerbotten, om någon nu undrade, var att slå mig ner i en solstol på altanen, slå på radio, i hopp om efter en tio timmar lång bussfärd genom landet, få lite välbehövlig vila.

Strax innan hade jag rådgjort med min pappa om huruvida jag verkligen behövde solskyddsfaktor, varpå han bara konstaterat att det nog inte var nödvändigt. Från min pappas sida, och delvis från min mammas, har jag välsignats, eller förbannats, beroende på hur man ser på saken, med ett pigment som gör att jag väldigt sällan bränner mig, och väldigt lätt blir brun. Detta har gjort mig lite övermodig, och lett till att jag har just bränt mig då jag trott att jag gått säker. Gemensamt för dessa tillfällen är då jag råkat somna i solen.

Vilket jag ju så klart gjorde nu också. Fyra timmar senare vaknar jag något sömndrucken och kan konstatera att det där med att skydda sig inte är så dumt ändå. För att exponera framsidan och endast framsidan i fyra timmar kommer, hur bra pigment man än må ha, leda till att huden antar en lätt röd ton. Och kliar. Och ömmar. Jag kunde inte sova på mage på kanske tre dagar. Det är väl rätt åt mig, och med tanke på att min mage nu är brunare än något annat så har ju blivit fin även om jag fått lida lite pin.

Som ett brev på posten har så klart börjat flagna också. Inte bara på de ställen som jag bränt mig på, utan kort sagt på hela kroppen. Vilket ju är jättekonstigt, för normalt sett brukar jag oftast flagna om jag bränt mig. Jag är dock långt ifrån nöjd med detta att se ut som en fjällande fisk, i synnerhet eftersom jag skrubbar mig så gott som dagligen. Jag har helt enkelt ett aldrig sinande förråd av döda hudceller som vägrar släppa taget. Så nu vet ni det också.

....

Idag när jag låg ute och solade kom det mitt i alltihopa fram en vilt främmande människa och började prata med mig. Han insåg ganska snart att han förväxlat mig med någon annan, men det hindrade honom inte från att ändå stå kvar och försöka föra ett samtal. Det hela var minst sagt bisarrt. Han inledde med att fråga hur varmt det var, vilket jag ju omöjligt kunde veta, och sen informerade han mig om att han också tänkt sola idag men att hans mamma skulle bjuda på lunch, vilket jag inte heller hade något intresse av att höra. Och slutligen frågade han om min bok, Att leva i ljuset, och varför jag hade den, på vilket jag svarade att det antagligen berodde på att jag ville läsa den, och han då konstaterade att den nog måste finnas på biblioteket. Sen gick han.

Han gjorde mig sannerligen förbryllad. Vad försökte han åstadkoma med alla sina frågor? Sökte han kontakt? Jag kan tillstå att jag kanske inte direkt öppnade mina armar, men det berodde väl främst på att han inte agerade efter de normer jag är van vid, vilket gjorde mig osäker och på min vakt. För mig hade det mest normala varit om han bett om ursäkt och sen bara gått därifrån. Jag förundras bara över hans totala brist på social kompetens, that´s all.

Dagens !

När andra svennar bara lyssnar på reggae på sommaren, är sommaren den tid på året då jag faktiskt lyssnar på annat än reggae. Som den här. Och Laleh, Salem, Kristinia Debarge, Miss Li och Säkert.

....

En av mina grannar står alltid upp och äter. Det retar mig. Det retar mig att det retar mig. Ska han till skillnad från mig envisas med att faktiskt äta i köket, kan han väl i alla fall ta sig tid att sitta ner? Det är inte för inte vi har två bord och åtta stolar. Men näe, han är väl hungrig och stressad, och finner inte ro nog att slå sig ner. Vilket leder till att jag som måste beskåda hur han hastar i sig vad det nu är han äter, blir stressad. Jag vet att jag låter som en lättpåverkad tönt, men så då är jag väl det då. Bara därför ska jag meditera på saken lite.

Real housewives of New York

Den här kvinnan har en man som tjänar miljoners miljarder triljoners triljarder, så varför är hon inte snyggare i håret? Varför har hon utväxt? Varför har hon nötta, kluvna hårtoppar? För att det är nästa stora grej? För att hon är lat? För att hon inte hittat rätt frissa? Så många frågor, så få svar.

No bwoy ( Kartel diss)

All respekt åt Queen Ifrica! Även om jag gillar riktigt snuskig dancehall börjar bli trött på att det tycks vara det enda dancehall idag handlar om. Jag har inte brytt mig om att ens ta del av hela rompin shop, daggeringgrejen, för det jag förstår det inte. För mig handlar om dancehall om just dans, och höra Vybz tjata om hur han juckar tusen gånger lockar mig inte. Då gillar jag de låtar som är mer subtila, eller helt enkelt inte så rakt på sak. Och tydligen är jag inte den enda som lessnat, eftersom många med mig tolkat Ifricas senaste som en diss mot just Kartel.

Men å andra sidan blir jag så less på Ifricas pretentiösa stämma. Hon är ju så duktig på att läxa upp folk, tröttnar hon inte? Om Vybz är reggaevärldens supersyndare är Ifrica en fundamentaltisk frikyrkopastor, ständigt där att komma med goda råd och uppfodrande förmaningar. Hon måste vara rena rama ängeln själv som aldrig tycks tvivla, jag önskar att jag hade ens hälften av hennes självsäkerhet och styrka. Saken är bara den att i alla fall jag börjar uppfatta just den där självsäkerheten som arrogans, något som inte är en särskilt tilltalande egenskap. Men så försöker hon inte vara till lags heller, hela hennes karriär handlar väl om att göra just motsatsen till vad som förväntas, att leverera sanningar med lite udd, på ett lite taggigt provokativt sätt.

Jag bara önskar att hon kunde tagga ner tempeltramset lite. Klart det finns tusentals tjejer som använder sex som ett sätt att få bekräftelse, men det finns också dem som vet precis var gränsen för en destruktiv sexualitet går. Det finns utan tvivel massor av tjejer som inget hellre vill än låta sig utnyttjas av Kartel, men sättet som Ifrica underskattar unga tjejer och kvinnor på retar mig något så fruktansvärt. I hennes värld tycks unga tjejer vara just offer som tycks sakna förmåga att tänka själva. Hon sällar sig till skaran som mer eller mindre hävdar att det här är resultatet av kvinnans sexuella frigörelse, men jag ser inte sambanden. Att tjejer tar för sig sexuellt kommer, så länge de skyddar sig, aldrig vara något negativt. Att de finns dem som blir utnyttjade och och idioter som utnyttjar dem är bara sorgligt, men jag önskar att Ifrica skrivit en låt om poängen med att sex ska vara njutningsfullt, och inte, som hon i mina öron nu gör, delvis skuldbelägga tjejerna.

Dagens!

Lyssna på Domaino! Han vet hur man gnäller på ett bra sätt, utan att det blir outhärdligt för lyssnaren, och på ett sätt som gör att texten blir mer innerlig.

Till minne av

Idag är det på dagen 32 år sedan min morbror tog livet av sig, dagen innan min mamma skulle fylla 19. Jag hedrar hans minne med den här låten. Även om den är mer än lovligt svartsynt tror jag att han just därför skulle ha gillat den.

The Game ft Lil Wayne - My Life Official Video
. -

Dagens!

Mitt tålamod är lika med noll. Jag har fått Traktor av min mentor och försöker sätta ihop ett fittjävlakukbra djset men så känner det där förbannade skitprogrammet inte av den här låten, så jag kan inte ha med den. Blllllllläääääää!

....

När slutar det göra ont? Eller låt mig omformulera det, slutar det någonsin göra ont? Det har gått mer än sex månader och det har ännu inte gått en dag utan att jag tänkt på Honom både en och två gånger, och det smärtar ännu mer att veta att han mår utmärkt och har det okej, det är bara jag som fortfarande är fucked up och vägrar tro att jag någonsin kommer komma över honom. Jag grät över honom senast i torsdags och kommer väl göra det igen när jag lyssnar på låten en gång till.Jag vågar inte ens tro att jag någonsin kommer känna likadant för någon, jag vågar inte ens försöka hoppas på det. När han är gift eller död och begraven blir jag väl så illa tvungen men tills dess, om jag visste var han bodde, skulle jag gå runt hans kvarter.

Dagens!

This is what i am talkin about. I present to you, the Svartvit flugsnappare

Den bruna, ellikä morsan som man också kan säga, blir fett sur om jag står och glor på henne för länge innan hon ska mata ungarna. Farsan, den svarta bryr sig inte.

Reflektioner

Nej jag har inte dött. Bara flytt storstan till förmån för ett en stuga utan el målad i falurödfärg, där man vaknar av att solen letar sig in mellan fönsterbräda och rullgardinen. Där jag med stor fascination iakttar flugsnapparens mycket jämställda barnuppfostran. Där jag däckar i säng varje kväll efter att ha ägnat timmen innan åt att meditera i en 60 grader varm bastu. Där jag lever på nyponsoppa, makrill, ägg och tonfisk. Där jag inte tycks göra annat än prata, diskutera, gräla, wich ever way you want it, med min pappa. Där jag gör allt han säger åt mig, inte för att han säger åt mig, utan för att jag själv vill, för att jag vet att jag behöver. Där jag kan andas, tänka, tänka färdigt, få tala till punkt.

Jag lyssnade på Sofia Jannoks sommarprat och råder er att göra det samma. Jag kände igen mig, inte för att jag samlar svennepoäng. Som finne gör man inte det. Nej som blekblatte samlar man invandrarpoäng, försöker tappert bli mer invandrare än man redan är. Man behöver inte bryta som de där arma svennarna som inte haft råd att flytta från hooden gör, men man vidhåller gärna just att man faktiskt inte är svensk.

Jag har överdoserat på svensk musik och pop och detta kommer få fungera som en kom ihåg lapp till mig själv, lägg till Salems, Ane Bruns och Lalehs senaste på Spotify. En annan favorit är Lily Allens Fuck you, den måste gå upp på alistan nästa vecka, den spelas minst en gång i timmen. Henrik Torhammar är väldigt smart men pratar för fort och för mycket som om han faktiskt tänker högt, och i längden blir det outhärdligt, men vid det laget har man vant sig och då tycker man inte längre att det är fullt så illa. Han gick på semester idag så nästa vecka blir det till att irritera sig på den där Patti Hansén som låter speedad han med.

P3 döper om inte sina program efter programledarna eller vad de handlar om, som P3 Kultur, Christer etc, efter engelska låneord och jag frågar mig själv varför. P3 Live heter nu P3 Live Session, Mitt P3 heter P3 Hood, och P3 Festival heter P3 Summersession. Går P3 om möjligt samma öde som Mtv till mötes? Tack och lov behöver jag bara lyssna på P3 eller P1 en vecka till, sen är det över.

Varför lyssna alls? Kanske någon då frågar sig. Men utan radion börjar jag prata med mig själv. Det gör jag visserligen redan, och vill låta meddela att jag är ett vi. Vilka det här viet består av vet jag ännu inte men lovar återkomma när jag vet. Jag vet bara att vi krattade barr här om dagen och då kom fram till att vi sen när vi gjort det skulle göra något annat, typ kanske skura bron.

De närmaste dagarna ämnar jag, jag menar vi, ämna åt att kratta ännu mer barr, röja undan en gammal koja från sådär 30 före informationstidsåldern, eventuellt måla lite, lata mig ännu lite mera, meditera det vill säga basta, gräla/diskutera/prata med min pappa, samt gå igenom mina skolböcker från lågstadiet och återigen konstatera att jag inte var något annat än ett mindre underbarn.

Dagens!