Walk a mile in mine shoes

Busstrejken.Hm.Vad kan man säga om den som inte redan har blivit sagt? Förmodligen ingenting eftersom det upptagit en hel del plats i den lilla bubbla till bloggosfär som jag uppehåller mig i. Folkstackare måste gå flera mil till arbete,systembolag,vårdcentral, vart det än nu vara månde dessa arma människor är på väg.Ja men visst är det väl förjävligt att dom där förbannade jävla busschaufförerna inte har vett att vara lite tacksamma, dom har väl inte valt sitt yrke för att man tjänar så bra som bussförare, då hade dom väl kunnat bli aktiemäklare?Så brukar det låta när sånt här kommer på tal.Kanske inte när bussförare strejkar, men alldeles för ofta när sjuksköterskorna gör det.

Själv är jag lite fundersam över hur jag ska lyckas ta mig hem efter dagens konsert. Eftersom jag de senaste två dagarna raskt nog promenerat sträckan Solna Norrmalm både en och två gånger utan att tycka det var särskilt jobbigt skulle jag kunna tänka mig gå till Djurgården.Jag insåg dock precis att jag ju faktiskt kan ta Djurgårdsfärjan, så Djurgårdsfärjan it is.Den slutar dock gå vid ett tror jag så problemet kvarstår. Att gå därifrån klockan två på natten med ett par glas vin innanför västen är inte ett alternativ.Det är såna här gånger man önskar att man inte haft några feministiska ideal överhuvudtaget och tryckt upp tuttarna i ansiktet på någon mindre nogräknad kille med bil som hade kunnat komma och hämta mig på lilla allmänna gränd.Han måste vara tillräckligt snygg för att andra runt omkring ska bli avundsjuka, men inte ha så bra självförtroende att han förväntar sig en gentjänst.

Eller så kan jag ringa till Taxi Stockholm och fråga om resegarantin gäller? Men lilla gumman, om du tänker efter både en och två gånger så inser du nog ganska snart ATT DET INTE FINNS EN CHANS I HELVETET att resegarantin gäller under pågående strejk.Men så kan ju dagens ungdomar inte ens peka ut Afrika på en jävla karta, att då begära att dom skulle vara kapabla att forma egna tankar är nog alldeles för mycket begärt.