Han jag glömt namnet på ringde ytterst pliktskyldigt upp mig i söndags för att låta meddela att han eventuellt skulle jobba över, och frågade sedan om jag hatade honom.Varför skulle jag göra det? Förakt är så väldigt mycket vettigare, han är inte ens värd att hata. Saken är den att det blir så fruktansvärt uppenbart att han bara gör det här för att han gillar uppmärksamheten när han frågar en sån sak.Och att han vill att det ska vara som han föreställer det sig, när jag inte var ute efter något annat än lite sällskap.Det var han som föreslog att vi skulle ses, sen "glömde" bort det,sen övertalade mig att jag skulle bjuda på middag, och sen bestämde sig för att jobba över istället, inte jag.För mig hade det här kunnat stanna vid halv tre i onsdagsnatt när han bad om mitt nummer, då hade jag kunnat sagt nej, och bara gått därifrån.Istället har jag i sedvanlig ordning blivit ett hopplöst offer för omständigheterna, vilket gör mig lika frustrerad och ledsen som alltid annars. Jag hatar maktlösheten sådant här föder.Jag kommer inte ihåg vad han heter, hans nummer finns inte på eniro, och jag känner ingen han känner så att försöka facebooka honom är fullkomligt uteslutet.Skulle jag kunna göra det skulle jag planera en gruvlig, mycket gruvlig hämnd av klassiskt snitt som inkluderar att jag lämnar ut hans nummer till ett gäng björnar i jakt på sällskap.Passar det inte så.
Men mest av allt hatar jag att jag så gärna vill ha hämnd.Jag trodde jag vuxit ifrån det här, men det kommer jag nog aldrig göra.För jag vet inte hur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar