Män, mitt minne och jag

Jag har ett osunt bra minne, något jag är mer än väl medveten om. Men ibland undrar jag om det inte bara är så att alla andra i min närhet har väldigt väldigt dåligt minne.Det här är både bra och dåligt, men framförallt emellanåt lite läskigt. Jag tycker ju mitt goda minne är fullkomligt normalt, men så fort jag låter folk veta exakt vad jag minns och vet om dem blir dom rädda och drar därifrån.Det är ju rätt kul.I synnerhet när det är killar man vet är upptagna som kommer fram och försöker plocka upp en, och man då kastar denna vetskap i ansiktet på dem,för att understryka hur bisarrt det är att dom ändå står där och försöker.När man vet att det inte hindrat dem tidigare, då man tvingats lyssna till ett evigt ältande om mannen ifråga, som ju verkligen inte verkar vara något annat än ett svin och man egentligen bara är glad att man insett det innan det är försent.När dom sagt att dom heter något, fast man vet att dom egentligen går under något annat namn, vilket man också påpekar och man då kan se hur det börjar gå upp för dem vad dom har att göra med.När man vet att dom kör hela den där Bruce D Ego grejen och förolämpar en så snart det går upp för dem att man inte är intresserad.Och då har dom inte ens läst det The Game, det här är killar som liksom heter Drama Queen i mellannamn, och klarar inte av tanken på att bli avvisade.Då går dom hellre hem med vem som helst, oavsett längd och storlek, än att låta omgivningen se dem lämna stället ensamma. Som om någon nu verkligen skulle bry sig.