Mama, im coming home

Jag har, enligt mig själv, inte författat ett enda vettigt inlägg på säkert minst två veckor.De inlägg som ändå gått att läsa la jag in lite så där hipp som happ några timmar innan jag strosade iväg för att se Jah Cure,och dessa har väl varit okej, men den senaste tiden har läsare fått nöja sig med Dagens.Och ändå har jag hela tjugo läsare om dagen! Jag är helt mållös.Jag förstår liksom inte hur det är möjligt.Det går liksom inte ihop.

Jag är iallfall tillbaka i ett land,en stad,ett hem med el och fast uppkoppling och jag ska göra mitt yttersta för att ta igen min frånvaro på allra bästa sätt. Till att börja med genom att berätta om min minst sagt traumatiska finlandsvistelse.

Till att börja med var jag mer än lovligt bakis då jag kom till Arlanda dagen för min avfärd.Det blev en två och till slut sju öl på en och samma kväll.Jag dricker vanligtvis vin,aldrig mer än tre glas, men eftersom jag inte brydde mig om Ras Shiloh, och inte hade någon att prata med eftersom jag är så känslig att jag gör slut med alla mina vänner stup i kvarten fanns det inte så mycket annat att göra i väntan på Jah Cure än just dricka. Så det var vad jag gjorde.Vilket, kombinerat med mindre än fem timmars sömn gjorde att jag,väl på Arlanda inte ville annat än illa kvickt få i mig något koffeinhaltigt.

Efter att ha fått det upptäckte jag raskt att mitt flyg gick från terminal två och inte fem som jag trodde och fick traska i vad som kändes som en evighet, detta väldigt varm och illamående eftersom kaffet inte gjorde så mycket mer än piggade upp mig lite smått. Vid incheckningnen stod en lågstadieklass från Sydafrika bestående av tolv småpojkar med alldeles för korta byxor och höll uppe kön. När jag slutligen fick lämna in min gigantiska väska försäkrade jag mig om att jag inte behövde hämta ut den för att checka in den igen i Helsingfors varpå killen bakom disken lite tveksamt försökt uttala Kuusaamo utan att förolämpa mig och mitt fosterland.Jag inser så här i efterhand att jag aldrig borde ha frågat.

I väntan på att få gå ombord planet hann jag gå runt i Taxfreen och börja sukta efter en Versaceparfym som kostar åttahundra kronor.Jag vet att den kommer bli min en vacker dag, ju förr desto bättre, jag behöver den för att min samling ska bli komplett.Lika mycket som jag behöver så väl Dior, Chanels och Calvin Kleins miniture sets.

Med på planet till Helsingfors var förutom jag, den afrikanska lågstadieklassen också Dr Alban.Det var stabilt.Det var också mkt lustigt eftersom jag så sent som dagen innan ju till slut fick träffa han jag trodde mig ha glömt namnet på som glömde bort vår första dejt, och struntade i den andra.Jag gav honom helt enkelt en tredje och sista chans och han tog den.Det jag skulle komma till var att han ser ut som Dr alban på sitt körkort men när jag sa det såg han ut som om han när som helst tänkte slå mig väldigt hårt så jag tänker aldrig mer nämna det igen, eller för den delen likna någon jag träffar vid Dr alban. Jag har förstått att det är lika illa som om någon skulle likna mig vid Barbapappa.Vilket så här efter alldeles för mycket korv, och riktigt smör som jag vanligtvis aldrig äter, inte skulle vara en förolämpning utan bara the darn right truth.

Jag hade blivit ombedd att köpa vin och cigarrer och när vi något försenade landade på Helsingfors försökte jag snabbt sicksacka mig igenom de stora klungor av desperata charterresnärer för att nå taxfreen, bara för att väl där få veta att taxfreepriserna bara gällde på reser mellan euländer och att jag följdaktligen borde ha passat på att handla i sthlm.Vilket ju så här i efterhand är fullkomligt rimligt, jag måste väl ha blivit förvirrad av Dr Albans uppenbarelse, eller kanske berusad av den där parfymen.

I Kuusaamo var det hela femton grader, och det kändes väl inte särskilt välkomnande. Absolut inte efter att jag blev stående vid bagagebandet utan att få återse min väska. Jag började där och då bittert ångra att jag överhuvudtaget ifrågasatt personalens förmåga att föra mitt bagage till Kuusaamo eftersom jag är den som tror att sånt där är ödesdrabbande. Men jag har lärt mig att ta sånt där med jämnmod, och imponerade faktiskt på mig själv genom att inte bryta ut i tårar utan bara skaka på axlarna åt det hela och tänkt att om detta skulle hända,vilket jag tror det gör de flesta resenärer förr eller senare, är det väl bättre att det gör det när jag ska till finska lappland, och inte till säg, oh det här har inte alls att göra med att jag drömmer om att hjälparbeta, säg Kongo eller Sudan.

Så utan bagage, men glad över att vara framme, och på bättringsvägen från den illaartade bakfyllan hoppar jag in i bilen och åser skog,skog,skog,skog,skog.Jag får veta att min farmor är ett paket som personalen på hemmet där hon bor i stort sett bara vänder på några gånger om dagen, och man försäkrar mig flera gånger, från flera olika håll, om att jag nog mår bättre av att inte träffa henne. "Det är ingenting att se" är en replik som kommer ringa väldigt länge i mina öron efter denna sommar, som jag vet bättre än att inte ifrågasätta.

Veckan i Finland följdes sen av att läsande,korvätande,bastande, lite mer läsande och sudokulösande, och en sex timmar lång bilfärd hem. Det var i runda tal en medeltempratur på kanske tio grader, och det regnade nästan konstant. Jag såg färre renar än vanligt, plockade inte ett enda bär, la inte ut nät en endaste gång,men fick stifta bekantskap med en lavskrika som så fort jag tog fram kameran var som spårlöst försvunnen.