Jag ser stjärnor

Jag skulle aldrig kunna ha en bantarblogg.Jag skulle skämmas så fundamentalt om jag misslyckades. Hur skulle jag kunna dölja det för alla miljoner läsare som varje vecka vill veta hur mycket gått ner sen sist, som vill se bildbevis och veta på centimetern hur mycket jag mist i midjan?

Men jag är så mycket elakare mot mig själv än så.Istället för att dra igång en blogg så säger jag till allt och alla jag möter så fort mat kommer på tal att jag ska försöka gå ner 16 kilo till jul.Alla undrar om jag är dum i huvet som försöker gå ner 16 kilo till jul, det tycks ju vara till ingen nytta tycker dom. Själv tycker jag att ju förr desto bättre. Och dom här människorna är min gisslan.Dom kommer försynt ta varje chans dom får till att fråga mig hur det går, och det är precis det jag är ute efter.Då tvingas jag ständigt rannsaka mig själv, rättfärdiga varje liten munsbit jag stoppar i mig, bara för att jag vet att det finns folk som förväntar sig att jag ska vara 16 kilo lättare om ett par månader.

Jag gillar inte det där tramset om att man inte ska ha så höga mål.Där är jag helt inne på Big Freds linje, sikta mot stjärnorna och hamna bland stjärnorna, kärringjävel, för att citera honom exakt. Det är bara lata människor som sätter upp låga mål.Klarar dom inte högt uppsatta mål betyder ju det bara att dom inte har viljan, so why bother? Delmål kan jag förstå, det är jag också helt på det klara med att man behöver, men att inte ha ett klart och tydligt högt mål, det är bara att göra sig själv en gigantisk otjänst, genom att förska komma så lätt undan som möjligt.Och att gå ner i vikt, det är jobbigt som fan och det är det första man måste förstå.