Nyfikenheten

Så fort drevet går, och någon kändis gjort bort sig, hur det nu än vara månde, så behöver jag aldrig vänta speciellt länge förrän någon av mina närstående försynt ska ringa mig för få veta vem det är. Det här är män som nog är det i särklass nyfiknaste och skvallrigaste människorna jag känner, men som aldrig skulle medge det.Dom har stenkoll på allt och alla i hela sin omgivning, vet allt från skostorlek till bilmodell för alla i byn, bara för att det är något dom av någon absurd anledning lagt på minnet. Men att själva surfa in på Flashbacks Skvallerforum skulle aldrig falla dem in.

Lite beror skvaller och intresset för andra på grunda av bristen på andra intressen. Men samtidigt visar en rimlig nivå av nyfikenhet på ett genuint intresse för sin omgivning. Ändå är nivån för vad som är rimlig hårfin, och långt ifrån gemensam för alla,somliga uppfattar nyfikenhet hotande. Det har fått mig att undra varför. Jag kan personligen känna att det är jobbigt som fasen med folk som ständigt undrar varför varför varför, för att dom tvingar mig att rättfärdiga allt jag gör och det är jobbigt för att jag inte har gjort det och att det är jobbigt att dom genom sina frågor tvingar mig att göra det. Varför gör du ditt, varför gör du datt? Ja, vad fan har du med det att göra? Varje sådan fråga låter lika mycket som en förebråelse som den fråga den är, och det gör mig djupt obekväm.

Men så är jag egentligen likadan själv.Begåvad med en sjuk nyfikenhet, och också galet minne, vilket ofta skrämmer folk i min omgivning.Jag har med tiden lärt mig att tona ner det ena draget, och inte låtsas om att jag vet vad jag vet när det kommer till det andra, men varför ska jag egentligen tvingas göra det? Jag kan inte låta bli att komma ihåg att du sa så där och då om den där.Du får väl skylla dig själv, eller passa din tunga lite nogrannare. Vad folk sällan tänker på är att man lägger på minnet vad dom faktiskt säger, och absolut inte räknar med att man ska konfrontera dem med vad de tidigare faktiskt sagt, och då i ordalag som jag ska alltid, eller jag ska aldrig mer. Detta ska man alltid, tycks det, ta med en nypa salt, och inte som jag, rista in dem för evigt i mitt minne, och sedan, när människan inte lyckas leva upp till sina löften, påminna dem om detta.

För så är det.Kunskap är makt, och så är det med förtroenden också. Att berätta saker för människor ger dem makt över mig, och det är därför jag med tiden kommit att bli allt mer försiktig med vad jag låter folk veta om mig.Det är sorgligt att jag tvingat mig själv att bli så på min vakt, men jag kan inte rå för att jag räds den dagen då den jag anförtrott mig vänder mig ryggen, med vetskap om alla mina brister,misslyckanden, svagheter.