Är vi svenska fans här allihopa?

Idag avslöjar Lagerbäck vilka som är uttagna i landslaget. Och jag skulle inte kunna bry mig mindre.Alla vet vilka som kommer få spela, jag skulle bli vääääldigt förvånad om Lasse tar ut någon helt otippad jöns från något lag ingen haft pejl på. Men det känns skönt att peppen inför EM äntligen kan få komma igång, även om jag är med väl medveten om att jag säkert kommer få ångra att jag sagt det. För nu kommer det liksom inte handla om så mycket mer, varken för min eller för sportsveriges del.Det kommer vara fotboll, och som dom brukar säga på nyheterna, annan sport. Givetvis så fort hockeyn är över. Men den är både ointressant och lite läskig, i alla fall tycker jag att det är skrämmande hur omhuldad den där Douglas har blivt bara för att han halft tacklade ihjäl någon. Leif Bork sa att han ingjöt mod i spelarna. Ja, och var en helt underbar förebild för alla hockespelande unga som åskådade det hela antar jag.

Stadium har virat in sina säkerhetsbågar med banderoller i gult och blått som ropar " Vi är svenska fans allihopa", något som jag finner synnerligen provocerande. Okej att jag i stundens hetta kan tolerera att Allbäck gör ett mål, om det nu hänger på det. Men jag väntar alltid tills laget haft några medgångar innan jag öppet vågar visa mitt tycke. För på pappret ser det svenska laget verkligen så lite ut för världen att jag finner det patetiskt att ens våga hoppas på att det kommer gå vidare från gruppen. Då hejar jag hellre på enskilda spelare i laget, följer dem i varje liten detalj, varje steg de tar. Som Rosenberg och Kimpan. Eller Felipe Scolari, den i särklass största anledningen till att jag hejar på Portugal, oavsett vad min omgivning säger åt mig. Och hur jag faktiskt kan heja på flera olika lag, just för att jag hejar på spelarna, ser till deras personliga framgång, inte så mycket som till laget som helhet. Att jag i teorin inte tål Spanien, men ändå inte kommer blinka en enda sekund då Cesc spelar. Att så länge hans insats är värdig, så spelar en förlust ändå inte någon större roll, för att min stolthet och glädje kommer med hur han presterar. Där finns det för få anledningar, för få incitament och motiv till att heja på Sverige, det är där det brister. Sett till antalet anledningar blir jag aldrig uppeldad innan spelet satt igång, då jag fånigt nog vaknar upp och ändå vill att Sverige ska lyckas.