At sea with Silja

Jag var på kryssning med min mamma i helgen. Till att börja med så blev vi mer än lovligt nöjda redan när vi som bäst höll på att stiga på och insåg att finnarna är lite sämre än oss på alla sätt och vis. Alla mindrevärdeskomplex flyger, trots att man skäms en smula över det, väldigt fort överbord då man står bredvid en landsman som är lite blekare, har lite sämre klädsmak, och som beter sig ungefär som kusinen från landet. Sorgligt men ack så jävla sant.

Redan vid inköpet av första fikan i något som på Silja Serenade kallades Cafe Orient, och som ni kanske kunde gissa er till var inrett med fina kuddar och mosaikbord, blev jag ofattbart tacksam över att jag aldrig gett mig in kryssningsfartygsbranschen. Jag har varit på god väg både en och två gånger men som av en lycklig slump har jag alltid fallit på målrepet, antagligen för att min finska är för dålig, eller helt enkelt för att någon annans finska är bättre. Jag säger lättad därför att kvinnan 55+ som betjänade mig var den mest rutiniserade människa jag stött på på flera år. Faktum är att hon påminde väldigt starkt om hur jag själv måste ha uppfattats när jag var som sämst under min Jensenstid ( då jag fick klagomål för att jag lät just rutiniserad). Noll ögonkontakt, bara ett stilla stirrande på skärmen och så en monoton röst som säger samma sak som den förmodligen redan sagt flera hundra gånger redan, bara den senaste dagen. Noll entusiasm, noll passion.

Hela grejen med kryssning har jag så här i efterhand förstått är att det ju faktiskt inte finns någonstans att ta vägen. Genom att inte bjuda på något annat än det resenärerna redan betalt för tvingar man dem att köpa allt annat som dom i sin enfald trodde sig kunna hitta i hytten. Jag pratar om så elementära saker som tvål, tandkräm. Och så tar man så klart hutlöst betalt. Hytterna erbjuder inte några som helst möjligheter att laga mat, alltså måste man äta allt ute, och det till priser väl som är fullt normala men som ändå känns, för någon som normalt sett äter för trettio kronor om dagen.

Snålfinnar som vi är så satsade så klart jag och min mamma på buffén. Vi och femhundra andra hungriga kändes det som. Jag skämtar inte. Något med kombinationen av buffé och mat får folk att regrigera till apstadiet, och tro att jorden kommer gå under imorgon om man inte ser till att äta så man får valuta för pengarna. Mig själv inkluderad. För även om det så skulle stå ostron på skaldjursbordet, så tror ni inte att man ändå vågar sig på att tycka att det är snålt tilltaget? Det finns gravad lax, men jag ville ju ha rökt. Det finns räkor, men inte rostat bröd till dem. Kort sagt, jag borde få bestämma vad det ska finnas på buffén, därmed basta. Kanske är det för att hålla folk lugna över vad dom kan tänka sig sakna som man får dricka obegränsade mängder öl och vin.

Bridgeblandningen i taxfreen var slut.Jag låter hinta om vad medelåldern på färjan kan ha varit.Att det på grund av bridgeblandningens frånfälle ändå var så sjukt bra stämning förvånar mig, hur klarade sig de stackars pensionärer som råkat bli utan ?

När jag och min mamma som bäst luktade oss fram genom parfymshopen ramlade mamma över Light Blue från Dolce&Gabbana. Varpå kvinnan vid min sida frågar om det där Dolce och grabbarna är ett nytt svenskt märke. Jag upprepar. Dolce OCH GRABBARNA. Det är vad min lilla mamma gått omkring och trott att det står. Nu vet hon bättre. Faktum är att hon till och med kan uttala det korrekt. Jag är mycket stolt.

Vi strosade runt i Finlands huvudstad hela långa lördagen och så fort vi kom ombord igen gick vi och bastade. Det gick inte att låta bli, då vi bägge är väldigt svältfödda på bastubad i vanliga fall.Tydligen så till den milda grad att mamma utsåg bastubadet till det bästa med hela kryssningen. Vad det säger om min mamma låter jag vara osagt.

Taxfreen besökte vi både en och två gånger, eftersom jag aldrig blev klok på införselreglerna.Jag är det fortfarande inte.Vad jag vet är att ginlongdrink räknas som vin och inte öl eller cider och att jag därför fick nöja mig med ett flak, men att jag kanske borde vara tacksam eftersom det vägde vad som kändes som ett ton. Och då finns det folk som på allvar köper en sån där liten kärra med åtta flak på. Och ändå var det mig och mamma taxfreegubben kollade snett på.Varför? Kan väl ändå inte ha något att göra med att vi var kvinnor eller?

Och så alla dessa medelålderspar som man ser mer fulla än lovligt, som kör sina svarstjukedramer som dom gjort flera gånger förr, bara för olika publik och med olika birollsinnehavare. Och när man som bäst tänker att dom kanske borde ta och gå och lägga sig eller kanske äta något, då står dom med en ny öl i baren. Man vill bara gå fram till dem och skrika att dom inte behöver ännu en. Dom behöver kaffe och kaka.

Jag är också förvånad att det inte blev rent sjöslag när hockeyn visades och det stod klart att vilket lag som än förlorade, så skulle det vara fel lag. Men att inte visa den överhuvudtaget skulle väl vara en ännu större risk,och det en risk man inte är beredd att ta.