Frusna män söker kärlek gör mig iskall

Jag tycker det är så väl väldigt genant, som ofattbart sorgligt att titta på Frusna män söker kärlek. Och då har jag ändå försökt vara lite snäll mot de deltagande tjejerna, verkligen funderat och försökt förstå hur dom resonerar men faktiskt inte lyckats.
Till att börja med går det inte att komma ifrån att musikläggaren haft a swell time genom att bara använda gamla 80-talshits, som i mitt fall bara för tankarna till lågstadiediscon i Sunnanåskolans uppehållsrum, men som också är så ofattbart dåliga att man inte för sitt liv frivilligt skulle lyssna på skiten. Johnny Logan, Wham, Journey exempelvis. Det väcker så många frågor. När samlades produktionsbolagen och gjorde upp om vilken produktion som skulle ta vilken genre? Bonde söker fru fick en något blandad kompott, medan Ensam mamma söker har Svenska favoriter och Frusna män fick 80tals hits. Okej att man nischar programmen lite, men det börjar bli lite väl övertydligt.

Tillbaka till själva programmet. Det som upprör är hur heteronormativt det är, och att ingen verkar reagera på det. Det verkar bara så självklart för att alla deltagande att tvåsamhet is the shit, men också att det är en sällsynt skatt, och att man därför måste vara beredd att offra mycket för att få den. Till exempel flytta till norraste Norrland, börja gilla jakt och fiske, och ge upp hela sitt självbestämmande. För det är ungefär det jag hör när jag hör deltagarna prata. Tjejerna får liksom bara svira omkring på hockeyrinke, ute i skogen, och så kommer killarna och pratar med dem lite då och då för att se vem som passar dem bäst. Två av tre av killarna vill ha någon som är intresserad av jakt och fiske. Nu kanske jag har lite fördomar, men finns den tjejen överhuvudtaget? Jag är mycket tveksam. Och hur hade du tänkt att det skulle gå till i praktiken. Du tar en tjej som har noll och ingen erfarenhet av natur och jakt och så ser du till att hon skaffar jägarlicens.Och sen what? Hela poängen med jakt är att man måste vara tyst, så särsilt romantiskt blir det väl ändå inte. Det är inte som att man sitta och diskutera livet stora frågor i ett älgtorn. Sett ur den synvinkeln upplever jag killarna som väldigt världsfrånvända. Å ena sidan väldigt naiva som tror att det kommer funka, å andra sidan rent ut sagt pompösa av bara fan som tror att tjejen så till den milda grad ska vilja gå upp i dem och deras intresse. Men det kan vara så enkelt att vad killarna glömt att nämna är att dom vill ha någon som tar aktivt del i deras intresse, inte har samma intresse. Och då är jag lite snäll.

Tjejerna då? Jodå dom verkar nästintill lika naiva. Men det bestående intrycket är att dom verkar helt hjärntvättade av kärleksmyten. Tvåsamheten har blivit ideologi, för att inte säga religion, och det går att spåra framförallt i dessa program. För hur kan det annars komma sig att unga tjejer är beredda att ens överväga att flytta norrut, bara för en killes skull? Min första tanken är att dom flyr från något. Jobbiga hemförhållanden, taskiga pojkvänner, noll framtidsutsikter. Och det gör mig ledsen, förbannad och arg att se.Jag trodde liksom att vi kommit lite längre än så här. Att människor som inte upplevt kärleken i alla fall hade vett att ifrågasätta vad de egentligen är de söker, och om lycka är beroende av kärleken, eller om det går att skapa sin egen lycka. Men tydligen inte.