När jag såg Smala Sussie på bio tyckte jag den var superbra. Det känns nu som väldigt länge sedan, därför är det med stora reservationer jag tipsar om att Svt visar den ikväll klockan 22.00. Jag är rädd för att jag har vuxit ifrån den typen av spetsfundiga humor som präglar filmen. Men det behöver ju inte betyda att någon av er inte skulle finna den underhållande.

Medan vi sitter i våra tv-soffor och låter oss charmas av Tony Soprano, samtidigt som vi är brutalt medvetna om hans dubbelnatur, lever Roberto Saviano i en verklighet där hans liv står under ständigt hot från Tonys själsbröder i den napolitanska camorran.Där vi fängslas av Tonys charm, har Saviano i sin bok tagit på sig uppgiften att montera ner just denna charm, få oss att se bortom faschinationen för glamouren och försöka få oss att förstå att vi alla ger den organiserade brottsligheten möjlighet att fortleva just för att vi aldrig stöter på den, och då vi stöter på den gör det med ögon av häpnad över något svårbegripbart. Som när han berättar om ett möte med en ung pojke som inget hellre vill än att ansluta sig till camorran för att de kan ge honom makt, kvinnor och pengar för att sedan " dö som en riktig man dör, bli mördad". En företagsrörelse som omsätter tusentals miljarder, som ger dem möjlighet att efter eget huvud leva upp till omvärldens förväntningar av dem, om det så är att bo i en replika av Tony Montanas palats.

Maffian gör sig bra på film och tv för att politiker och företagare saknar den karisma som omger bossarna, tror Saviano. Att han skulle sväva i livsfara slog honom aldrig. Men han ångrar sig inte även om han lider med sina nära och kära som drabbats i nästan samma utsträckning som han själv. Hade inte boken blivit en sådan framgång hade maffian förmodligen aldrig brytt sig om att hota honom men med över en miljon sålda exemplar ökar medvetenheten för vad camorran egentligen är, och vad den står för hos oss alla, och i samma stund som vi nås av insikten att detta inte alls är några smågangstrar utan målmedvetna företagare, då blir också Saviano som författare och journalist farlig, och bossarna i Neapel rädda, där de desperat sökt skydd i de bunkrar som de tvingas leva sina liv i.

När jag senare i förra veckan såg American Gangster så var det förstås inte helt oväntat att vad Saviano vittnat om skulle poppa upp så snart Frank Lucas, spelad av Denzel Washington, langade upp den första sedelbunten till bankiren. För just vad American Gangster gestaltar, hur kriminell verksamhet drivs som ett multinationellt företag, är vad Saviano försöker göra oss medvetna om, men ockå vad bossarna är så rädda för att vi ska inse. Så länge vi ser dem som småganstrar, snarare än entrepenörer, finns det inget att frukta.

Filmen, som jag haft orimliga förväntningar på, är tidstrogen på ett sätt som får mig att undra varför forna tider alltid blir så snyggt på tv och film. Lasermannen fick 90-talet att kännas fräscht, medan det känns deprimerande att gå omkring i den glaskuliss som Stockholm 2007 är här och nu. Där finns många underbara biroller, som så klart känns igen från en rad andra sammanhang, Deadwood, Cityakuten, The Wire och Wu Tang Clan för att nämna några ( RZA!!!!!!!). Där finns två catchfrases som väl inte kan undgå någon, och om du missat dem har du helt enkelt sett en annan film, för både Denzel och Russel säger sina respektivt till döddagar. Där finns en familj som precis som idag, precis som i Sverige, blundar för var pengarna kommer ifrån, trots att de så klart är plågsamt medvetna om vad livet de lever kostar i mänskligt lidande, så gott som dagligen, men som de inte frågar om eftersom de inte vill höra de platta lögnerna. Där finns en vacker kvinna som inte bara en men två gånger är den som utsätter Frank för vara, först när hon köper honom en chinchillapäls som gör att ingen kan undgå honom, och som sedan vill sitta kvar som måltavla i bilen i väntan på hämtmaten( det är väl bara en envis feminist som jag som ser detta som en metafor,eller?).

Den inledande avrättningen som undvikligen för tankarna till Maffiabröder, ter sig efter två timmar obegriplig. Och det är just detta ständiga flackande, att filmen inte hålls ihop av annat än en vilja att föra handlingen framåt som gör den mindre bra. Det är över två timmar av väntan på en spännande upplösning. Under den tiden är det två olika filmer, en om Frank Lucas uppgång och fall, och en om Richies kamp mot en korrumperad vänkår.

I samma sekund som Filip och Fredrik langade upp den där hunden på slaktbänken bytte jag kanal. Men dokumentären som Svt visade levde inte upp till mina förväntningar.Den var inte helt oväntat väldigt amerikansk i sin naivitet och världsförbättrariver. Killen ville göra omvärlden, eller snarare USA, uppmärksamma på de illdåd som befolkningen i Sudan stått ut med, och det med en barnslig förhoppning om att hemlandet skulle ta på sig uppgiften att leka världspolis. Hans enfald är rörande men samtidigt lite skrattretande. Någon har sagt att vi europeer är cyniska men jag skulle snarare se oss som sunt realistiska. Visst kan en man försätta berg men att den här killen skulle väcka världssamvetet med några bilder är övermåttan naivt. Ändå är dokumentären nödvändigt och minst sagt angelägen. Det enda som är mer upprörande än illdåd som dokumentären vill göra omvärlden uppmärksam på är omvärldens ointresse kring de samma.

UPPDATERING:

Nu finns Djävulen kom till häst att se på Svt Play.

Tisdagar är en öken i tv-sammanhang. Medan programmen hopar sig riktigt rejält på måndagar så är tisdagar en tom och händelselös tv-dag. Och nej, jag hör inte till de DHfrälstas skara och kommer så aldrig göra.

Nu så finns det dock ett litet ljus i mörkret. Där det tidigare inte funnits något att hålla fast vid så har nu Tv 4 + tagit på sig uppgiften att fylla min annars så innehållslösa tisdagkväll med vad jag tror är den väldigt informativa dokumentärserien "Små i stora världen", en serie som skildrar det småväxta paret Roloffs umbäranden i en värld där allt ter sig som så väldigt mycket större. Det här är precis den typ av tv-serie som min pappa föraktar med all den kraft han kan uppbringa, genom bitska syrliga små kommentarer om att man där tv-serien går in rinner förnuftet ut. Själv så är jag ytterst kluven men kan, med samma obehagskänsla som man betraktar en bilolycka, så klart inte hålla mig själv från att beskåda detta verk som gränsar till lyteskomik.

Små i stora världen Tv 4+ 21.00

Seriöst. Med alla jävla skitprogram som Svt sänder i repris dagarna i ända så skulle man kanske kunna förvänta sig att en dokumentär om Darfur och folkmordet i Sudan skulle repriseras även det. Men som av en Guds försyn så gör det inte det. Detta enligt lagen om allts jävlighet då jag ju måste välja mellan säsongsavslutningen av Boston Tea Party, eller nyss nämnda dokumentär.Och näe, den kommer inte finnas tillgänglig på Svt Play heller, då skulle jag öht inte ta mig tid att skriva detta klagobrev.

Jag pushade för Mitt stora feta grekiska bröllop så sent som för bara några månader sedan. Nu visar trean den igen, imorgon klockan 21.00. Se den igen då.

Varför i hela friden la Tv 4 ner Kockduellen? I retrospektiv, med alla outhärdliga ordlekar som så gott som dagligen plågar tittare timma ut och timma in så skulle nog vem som helst föredra repriser av Kockduellen när som helst. Programmet var roligt, underhållande och kanske till och med informativt. Och sedan det las ner har den svenska kändisskaran ökat, på så väl gott som ont, så deltagare skulle man nog inte behöva leta med lykta efter. Faktum är att många är så kändisskåta att dom nog skulle göra sitt yttersta för att få tillfälle att laga mat samtidigt som de får chansen att pråmåta sin senaste skiva/bok/film/pjäs, detta genom att ta med egen odlad palsternacka från sitt lantställe på västkusten.

Jag har funderat på vad jag skulle ta med mig till Kockduellen och jag är väldigt tråkig och förutsägbar men jag kan inte låta bli att tillstå att senap, ren och hjortron med största sannolikhet skulle finnas i den där fina lilla papperskassen, som ju inte fick kosta mer än 80 kronor.

Bäst just nu

Inte nog med att jag missar Kalla fakta.Svt visar Whale Rider. Som ju är mer än lovligt pretto och som man absoultu inte ska se om man är bakis eller allmänt rastlös men som om man är sugen på ett berörande drama är klart sevärd.

Svt 2 klockan 22.25 om jag inte missminner mig.

Ikväll missar jag Kalla Fakta. Jag kollar aldrig på Kalla Fakta, jag är för rastlös och börja leta efter fjärrkontrollen efter fem minuter. Men ikväll tänker de ta upp ett minst sagt osynliggjort ämne, nämligen manlig prostitution. Bara trailern lovar ett anläget program som satt ribban rätt högt och jag hoppas att jag lyckas fånga reprisen, om det nu går i repris.

My Heritage

På Facebook finns en applikation kallad My Heritage. Vad som väl var tänkt att göra det lättare att hitta sina landsmän har istället förvandlats till något som gör att vi ickesvenskar nu kan återerövra alla de skällsord vi fått leva, och i viss mån fortfarande lever med. Och där råder ingen brist på fantasi. För i samma ögonlick som användarna själva ges chansen att definera sin etniska tillhörighet vet fantasin inga gränser. Där man tidigare blivit placerad i skaran av svenskar med ett "annat etniskt ursprung än svensk" har man nu möjligheten att frivilligt låta sig kallas, eller bli kallad, juggejävel, finnvandrare, mumintroll eller cykeltjyv. Den politiskt korrekte har givetvis inte varit sen att dra sitt strå till stacken med floskler som världsmedborgare, globalist, komsopolit, jordbo, men detta är ju prov på att indelningarna finns där, hur gärna somliga än vill intala sig själva att vi alla är barn av samma jord. Att vara svensk kan vara att vara mer än bara det, och kanske är det just det som är svenskt i sig. My Heritage illustrerar detta bättre än något integrationsprogram någonsin kommer att göra.

Kvinnor offside

Vad jag trodde skulle vara en sorglig, tung dokumentär visar sig vara en vass rolig dramedi med dokumentära inslag. Just de dokumentära inslagen gör mig osäker och emellanåt lite irriterad, hur kan dom överhuvudtaget tillåtas göra en sån är film om det nu är som filmen vill påvisa att det är?
Det finns dock aldrig utrymme att bli verklig arg eller upprörd, då tjejerna i filmen har vett att sätta saker och ting i perspektiv. Och vinner gehör hos sina medmänniskor, samma personer satta att vakta dem.Lojaliteten som växer fram mellan den ansvarige kaptenen, hans kluvenhet inför uppdraget, men också inför hela situationen som sådan, och hur han tar ställning för tjejerna och deras öden, är charmig och gripande. Med hjälp av komedi dissikerar man en politisk fråga som är absurd på gränsen till det skrattretande, på ett ytterst förtjänstfullt sätt.

Jackie Brown 21.00 Tv 6

Missa inte Jackie Brown på Tv 6 ikväll klockan 21.00. Det är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. Pam Grier är en förebild av rang i så många avseenden att jag inte vet var jag ska börja. Jag vågar inte säga att den är bättre än Pulp Fiction för då kommer somliga av er helt tappa förtroendet för mig. Men det tycker jag. Musiken är fullkomligt underbar, vissa av låtarna är helt oförglömlliga. Själv kommer jag sitta på jobbet och kan alltså inte se filmen, därför beordrar jag alla som kan att göra det, då kommer det inte kännas fullt lika bittert. I synnerhet då det så gott som aldrig kommer något bra på tv på tisdagar och det är just därför jag tagit på mig det här arbetspasset.

Gymmet och jag

Eftersom jag är lika neurotisk som George i Seinfeld är det en bedrift att jag överhuvudtaget orkar ta mig till gymmet. För det är som tickande bomb. Där finns så många människor att irritera sig över, fälla tysta omdömande över, att om det inte vore för att jag ständigt har på mig MD:n så skulle mitt huvud sprängas.

Till att börja med har vi gamlingarna. I synnerhet en av dem retar mig något fruktansvärt. Hon är typ 75 bast och vi brukade spinna tillsammans förr men inte nu längre. Innan varje pass sitter hon och stretchar tio minuter i en korgstol i tjejernas omklädningsrum. Hon sitter med bena rakt upp i luften, lika mycket för att tänja som för att göra sig märkvärdig över att hon är 75+ och rörlig. Och så hälsar hon. Varför då? Vi har aldrig talats vid, varför börja nu? är en kommentar som dyker upp i mitt huvud mina sämre dagar.

Sedan har vi dom jag nu går på gruppass med. För dom gruppass jag går på drar till sig samma gäng vecka ut och vecka in. Där finns det en kvinna, eller en kvinna som jag tror skulle kalla sig själv tjejkvinna fick hon chansen. Hon är VÄLDIGT högljudd. Hon sjunger med i låtarna trots att hon varken kan texten, är totalt tondöv och tydligen inte är helt bekant med melodin. Hon slaktar villigt varje Florence Valentin låt som spinncoachen sätter på, och det är synd för ingen låt ger mig så mycket ork som just Pokerkväll i Vårby Gård. Vidare så svettas hon såna enorma mängder, detta till ackompanjemang av glada tillrop och hurranden som kan skrämma den mest härdade. Och när hon svettats tillräckligt så tar hon givetvis av sig tröjan för att fortsätta träningen i bara träningsbh:n. Vad ska man säga om det? Det är väl inget annat en ett utmärkt exempel på hur det är dåligt att vara ohämmad.Hon har en partner in crime som nästan slår henne på fingrarna i det här avseendet, det är en albinokvinna på runt 30. Hon strippar hon med för glada livet. Och visar i samma veva sitt stora intresse för delfiner för alla som är i närheten. Hon har en gigantisk delfin mitt emellan skuldrorna. Kanske är dom två. Dom är på tok för stora och helt sjukt utsuddade så det går inte annat än begråta det hela.

Vidare alla dessa kvinnor runt 50+ som inte tar i utan mesar runt termin efter termin efter termin med 1 kg:s hantlar. Vem försöker dom lura? Dom lägger alltså tusentals kronor per år på att träna men har inte vett att ställa upp realistiska mål där dom faktiskt kan få se resultat. Det är ju bara så provocerande. Ungefär lika provocerande som när dom tar med sig sina tonårsdöttrar som inget annat gör än använder fel teknik ständigt och jämt och blänger på allt och alla.

Så där går då jag och irriterar mig på alla dessa stackars satar som måste dela gym med mig. I gymmet, där jag mest står på en åka skidor maskin och åmar mig till takten av Diwalirythm så dömer jag ut hälften av killarna som bögar och den andra halvan som dopade. Och skakar lite sorglöst på huvet över killarna som inte tränar ben utan fokuserar på armar så till den milda grad att de är löjligt hur oproptionerliga de ser ut. Och efter varje runda bicepscurls går dom fram till spegeln för att beskåda underverket ( dem själva) och nickar alltid lika belåtet till spegelbilden mittemot. Så som dom stönar när dom lyfter tungt vill man helst bara försvinna från jordens yta.

Jag blänger inte nödvändigtvis på folk, bara på äckliga killar som stirrar lite för länge på mig eller på mina bröst. Och dom brukar ha vett att sluta, inte alla men i alla fall dom flesta. Feta människor kollar jag med dolt förakt och jag vet att jag borde skämmas över det men jag tycker uppriktigt nog bara riktigt synd om dom. Ändå är jag glad att dom finns där för dom får mig att orka bränna ytterligare tio minuter, får mig att avstå den där cheeseburgaren, får mig att slinka in i en affär och prova kläder som är för små bara för att sätta mig i deras sits för någon minut. Dom är liksom min hare. Dom springer förbi mig för att påminna mig om vad jag varit och vad jag alltid kommer att förbli om jag inte aktar mig. I gymmet finns det en tjej som sedan dag ett surmulet blängt på mig varje gång jag kommit ens i närheten av henne. Och i veckor har jag gått och grubblat över just varför, vad hos mig som provocerar henne så. Tills jag alldeles nyligen insåg att jag nog är en sån där fet människa som hon använder för att sporra sig själv. Cirkeln är sluten.

Varför inte alla älskar Kid Svensk har jag väldigt svårt att förstå. Själv rörs jag till tårar över hur exakt och precist allt är, in i minsta lilla detalj. Filmen är tidstrogen på ett sätt som fullkomligt överrumplar beskådaren, igenkänningsfaktorn är så väl för mig, som är finne själv, som för mellanstadieklassen jag ser filmen tillsammans med, att döma av deras återkommande fnitter, mycket stor.

Ändå är den bitvis också mycket allvarlig, och sorglig. Det finns något väldigt tragiskt över relationen mellan Kirsi och hennes mamma,en sorgsenhet som gör mig och förmodligen också en del andra obekväma. Ett obehag som är ständigt närvarande, men som alla kämpar så hårt för att få att försvinna.

Kirsi vill att hennes pappa, som på något sätt förolyckats, ska komma och lära hennes mamma att bli svensk. Men exakt hur han ska lära henne det, vad och på vilket sätt får vi inte veta. Jag kan känna igen mig i känslan av att leva med det ständiga utanförskapet, som emellanåt förstärks ytterligare av föräldrar som vill visa på en stolthet, men som bara får utanförskapet att bli större.

Filmen skildrar mycket bra den typ av självförakt som inte kommer av ålder, men av skam. Hos Kirsi i form av utanförskapet som sådant, och hos hennes mor i form av det misslyckande hon känner som arbetslös.

Min pappa brukade hota med att flytta tillbaka till Finland bara då jag och min bror inte de bästa av barn, och det resulterade i en sällan skådad tandagnisslan. Vi såg Finland som ett kulturellt u-land fullt av inget annat än bärskog, och skogstv. Ett u-land som var okej att nödgat besöka två veckor om året, en resa man gjorde oavsett om man ville eller inte, men inte ett land man för evigt kunde tänka sig att bosätta sig i. Men som man med ålderns rätt kommit att älska.

Med exempel på människor som fallit offer för omständigheterna illustrerar Michael Moore i sin senaste film Usa:s sjuka sjukvårdspolitik.En sjukvårdspolitik som sorgligt sällan gör sig påmind i de otaliga sjukhusserier som visas på tv.

Som underhållning kan jag verkligen uppskatta den, även om första timmen är väl seg, och ger mer av det dokumentära än filmen i övrigt. Få andra gör idag humor av politik som Moore. Men det som kanske provocerar de flesta är hur han låter detta förvanldas till fånigt effektsökeri, allt i jakt på ett skratt. För tidvis kommer han helt ifrån filmens tema och verkar ha som motto att med upprepningens mantra få sina landsmän att förstå hur mycket bättre välrden utanför landets gränser är. Vilket är lika mycket propaganda som något annat, men dock något Moore försökt kamofluera som en kul komedi.

Ingenting irriterar mig så mycket som när jag sträcker mig efter en mandarin i fruktkorgen och får en otrevlig överraskning av rutten frukt i handen. Och då är det väl egentligen inte det att frukten är rutten som gör mig så arg utan det faktum att folk inte tänker längre än till sitt eget väl och ve, utan låter frukten ligga kvar där och sprida den där söta doften av skämd frukt. Och jag hatar att vara den, som trots att jag vet att jag inte borde, som också tar bort frukten. Efter år i restaurangbranschen så går det inte att gå förbi en skämd tomat utan att låta den förpassas till närmaste papperskorg.

Men vi som är dom som alltid gör sånt här måste sluta vara dom som är dom. Bara sluta cold turkey, och se på fanskapet när vi alla druknar i rutten frukt. Även om jag är tveksam till om det alls skulle starta några som helst väckarklockor.

Dagens bakgrundslåt

Intressant intervju med Ken i senaste numret av Rodeo.(Artikeln finns i nuläget inte utlagd på nätet så länken går till pdf:n, intervjun finner du på sidan 22.)

Roligast är när han helt oblygt påpekar att han garanterat är den mest spelade artisten i Sveriges alla förorter. Med undantag för, och jag citerar , " kanske värsta stora iranska popstjärnan". Men det är också det mest bestående med hela intervjun. Den får mig att vilja få någon att göra en relevant kompartiv studie mellan hur medierna valt att behandla Ken respektive Zlatan. En jämförelse som jag är väl medveten om är väldigt uttjatad, men inte desto mindre relevant. De är bägge samma andas barn, och har av fullkomligt olika anledningar, men av samma orsaker, ofrivilligt blivit utsedda till bad boys. Ännu intressantare blir det när man betänker att mediernas förhållande i relation till bägge ständigt förändras. De är nyckfulla på ett sätt som gör etablissemanget kring dem bägge så där änsliga och osäkra som bara svenskar och journalister kan bli.

Vidare hävdar Rodeo som ju bilden illustrerar att det skulle råda kritikerkonsensus kring Ken, och det gör det väl mer eller mindre kring Zlatan också. Men jag håller verkligen inte med om detta. Detta är något som Rodeo tar sig tillfälle att klappa sig själva på axeln för, just för att de varit smarta nog att knyta Ken till sig med sin blogg. Vilket man så klart ska applådera dem för. Jag gillar Rodeo men just det här visar på ett väldigt tydligt sätt hur väldigt liten den här världen är, en värld där alla känner alla och där det mer eller mindre råder konsensus hela tiden och när det inte gör det så råder det konsensus om att det inte gör det. Självbedrägeri kallas det visst tror jag.

Det Rodeo väljer att kalla kritikerkonsenus är i mina ögon inte något annat än ren och skär rundgång. Något som var och varje artist, skådespelare och författare i Sverige upplever så fort de är aktuella med en ny skiva, pjäs, film eller bok. Då går dom från noll till hundra snabbare än snabbast. Och som mediekonsument vill man efter att ha sett, och kanske till och med ögnat igenom den femte eller sjätte intervjun med människan ifråga, och detta utan att journalisten lyckats tillföra något av det minsta värde till vad människan redan sagt i de tidigare intervjuerna, spy på helveteskapet. Eller åtminstone ta en paus från allt.

Tomten läser min blogg! Jag skulle inte kunna vara lyckligare. Jag vill passa på att därför offentliggöra min önskelista.

Presentkort på Blic( till nya glasögon eller linser) men bara en delsumma.

Presentkort på Clas Ohlsson ( till en digitalvåg) men bara en delsumma.

Presentkort på Ikea ( till allt jag behöver till sommarstugan).

Men alltså inte DN. Jag lider enorma kval. Vill inte betala för något som är gratis på nätet men orka inte läsa på nätet heller.

Hurra!

Jag har gått här och verkligen sörjt att Kullenberg varken hörs eller syns i svensk media. Jag har verkligen saknat henne. Så detta gör mig verkligen helt löjligt glad.

Bortsett från att jag de senaste dagarna titt som kännt ett gigantiskt sug efter ketchup, alltså ett sånt där sug som får en att vilja gå in på Konsum och köpa en flaska och sen sitta och skeda i sig, så har jag under morgonen helt utan förvarning fått munchies på kinakål, senapspanerad wienerschnitzel och mjölkchoklad.Jobbigast är att det är ett sånt där övermänskligt sug som inte går att förklara för att man blir lika överrumplad varje gång.

Trist utan tidning

Att leva utan DN är som att leva i en fullkomlig kunskapsöken. Jag känner ig fullkomligt dum i huvet. Jag vet ingeting om någonting. Förra veckans skottdrama i Finland passerade mig helt obemärkt. Det måste vara så här det känns att vara dum i huvudet.

Skämt å sido.Jag läser faktiskt gratistidningarna och det är när jag inte har Dn som komplement jag inser hur fullkomligt andefattiga dom är på djupare mening, sammanhang och fördjupning. Där finns vem, när,och var. På sin höjd kanske ett hur men aldrig någonsin utrymme för det där så fänslande varför. Det är sorgligt när man betänker att det främst är mindre bemedlade som läser tidnignarna. Och visst, Metro kan komma och klappa sig själv på axeln och säga att dom i alla fall ger människor möjlighet att läsa en tidning alls och folk tack vare dem får nyheterna i sin hand. Ja men till vilket pris, vad är det för slags värld som förmedlas? Ger den verkligen svar på det man verkligen vill veta eller är det ständiga upprepningar av förenklade förklaringsmodeller?

Jag har själv inte prenumerarat på DN på flera månader. Istället har jag som av en Guds försyn hamnat på en korridor där någon utflyttad människa glömt att göra flyttanmälan, varpå tidningen morgon efter annan blivit liggande kvar alldeles ensam och övergiven i korridoren. Och då har jag helt oblygt tagit den, eller som min arbetskamrat så fint uttryckte det, tagit vara på den. Nu är den dock försvunnen och jag har den senaste veckan levt helt utan tidningen, utom de dagar då jag tagit en latte på Waynes där man kan få Dn på köpet. Något man nog bör undersöka innnan man köpt latten för den kan vara slut. Detta erbjudanden nappar jag främst på på torsdagar och fredagar. Då är det mervärde i DN. På stan, även om den är absurt ojämn, och på fredagar helt oumbärliga filmrecensioner, Ramqvist eller Stragekrönika och fredagsrocky. För alla andra dagar är tidningen som ett tärningsspel. Ena stunden superintressant kulturkritik, i nästa sida upp och sida ner med teater, teater, teater.

Då säger människor att jag borde läsa den på nätet. Men jag är en äckligt konservativ puritan som inte förstår hur man gör. Med en tidning på tröskeln tar jag den i min famn, bär den till min säng, låtsas läsa Sportbilagan fast jag i själva verket bara bläddrar igenom den och lämnar den åt sitt öde i pappersinsamlingen, tar sedan Kulturen om jag har bråttom och läser Rocky och viker sedan försiktigt ihop bägge två och låter dom vänta på bättre tider. Tider då jag är lämnad åt mitt öde i tunnelbanan då näst tåg, som ska ta mig ynka två hållplatser är försenat tio minuter. Till någon minut i rulltrappan då man måste speedläsa för att hinna klart innan man är ute i mörkret på Västra Skogens torg. Sällan har jag sinnesro att lägga mig ner och läsa tidningen. Den åtnjuts helt enkelt allra bäst på väg, där tiden ändå bara är en rymd som av en rastlös själ som mig själv måste fyllas med mening, annan än att som så många andra sitta och stirra in i medpassageraren mittemot.

Av samma anledning kan jag inte läsa den på nätet. För nätet är oändligt stort och jag är för rastlös för att kunna finna mig. Jag finner förtröstan i att läsa DN blad för blad, det ger mig en förvissning om att jag inte går miste om något, att jag där kunnat välja mellan de artiklar jag velat läsa, och låta bli dem jag vill undvika. På nätet saknar jag detta, att kunna se vilken ordning jag ska läsa dem, vad som borde vara intressant och fängslande och fascinerande. Det förvirrar mig istället så jag låter bli. Med internet är jag också alltid på väg, där finns inte ro att sätta sig in i en arm moders lidande, eller för den delen skänka tillräckligt med uppmärksamhet för att begripa sig på hur andra människor verkligen resonerar.

Men ändå är jag för snål för att se till att den alltid ligger där i hallen när jag vaknar. Trots att dom ringer och försöker muta mig med att dom bjuder på tidningen måndag till fredag. Under förevändningen att jag betalar 231 för att helgerna. Vilket ju landar på en nätt summa av 700 kronor för tre månader. Vilket ingenstans i min värld är det samma som att faktiskt bjuda på något. Jag kan gott ta tidningen måndagar till och med fredagar men utan helgerna.Ge mig den bara. Så jag slipper fortsätta vandra i denna öken av okunskap.

Jag brukar tycka det är lite töntigt när fans känner med sina idoler. Typ sörjer med dem och sånt. Pubertalt på något sätt. Och därför vet jag inte vad jag ska säga till mitt försvar nu när jag känner precis likadant som dom jag annars ser ner på. För stackars Kanye West,hans mamma har dött. Det är inte mer synd om honom än någon annan vars närstående dött, ändå gör det liksom ont i mig. Jag känner honom inte personligen, men hans musik och texter har betytt enormt mycket för mig och det är väl en av förklaringarna till att jag nu känner som jag gör, även om delar av mig vill bortfärda dessa känslor som löjliga. Vad spelar det för roll att jag sitter här och tycker synd om honom? Men om inte annat får detta mig att värdesätta mina nära och kära ännu mer, något som även andra händelser i min direkta närhet fått mig att inse hur lyckligt lottad jag är, och gjort mig mer uppmärksam på att just detta.

Sitt inte och tror att svenska reklambyråer är nytänkande och idérika. För de är dom ju uppenbarligen inte. Istället sitter de och dammsuger nätet och snor redan väl beprövade recept som dom tror att vi svenskar inte ska kunna nosa reda på är karbonkopierade, och sedan inte orkar hitta på en vettig ursäkt för att dom tagit. Den evighetslånga idén att låta svenskar hälsa på i framtiden, var tydligen australiensisk från början. Och som jag här illustrerar är Clas Ohlsson senaste reklamfilm en exakt kopia av Fatboy slims video. Originalet är bättre för att det är otvättat, och luktar så mycket mer hemmavideo än vad reklamen för Clas Ohlsson någonsin kommer göra.

I åter till Cold Mountain befäster Philip Seymour Hoffman sin nästintill ohotade position som min absoluta favorit birollsinnehavare. För trots att han är en väldigt bra skådespelare så är han i mitt tycke som allra bäst i de många biroller han gjort. Dessa är desto fler, men han agerar då också på ett sätt som får i alla fall mig att undra om det är just för att en biroll ger så lite utrymme och tid att göra ett bestående intryck som gör att Hoffman alltid tycks vara i sitt esse. Han är oförglömmlig i en annan av mina favoritfilmer, Almost Famous, men också i Boogie nights och Happiness.

Om jag nu så innerligt hatar Average Joe, varför älskar då jag, och vad det verkar hela Sveriges befolkning, Gustav Svensson ? Egentligen borde hans självsäkerhet, och irriterande ovana att ständigt prata om sitt yrke, Björn Borg och överhuvudtaget bara andas en enorm övetro på sin egen förmåga, få oss alla att stänga av. Är det för att Susanne Reuter står där och lite mer syrligt och sarkastiskt tar ner Gustav på jorden, än vad hennes amerikanska likar gör? För min del är Gustav lite rolig mest för att han är hanterbar och en lite mer underhållande version av min pappa. I verkligheten blir medelsvensson grinig när han inte får mat( läs när kvinnan måste göra ett ärende i stan och kommer hem sent och hänvisar till någon av de hundra matlådorna hon så omsorgsfullt gjort i ordning), han gnäller på kort sagt allt som finns att gnälla på. Är det inte tv-programmet man kollar på, så är det trasorna man vågar kallar kläder, hur man kryddat maten (" hungern är bästa kryddan"), eller vilken frisyr man har. Han har inte själddisciplin nog att låta bli att äta godis, men sen förebrår han sin sambo för att hon köpte godiset, och påpekar att han ju blir så sur när hon låter bli att köpa godis till honom på hans egen inrådan. Gustav, och min pappa, är två livs levande självmotsägelser, den ena skrattar jag gott åt, medan den andra kan vara lite jobbig att leva med i längden. Hoppas du fick en fin fars dag!

Idag läste jag ut boken Pervers, skriven av Anna Bäsén och Niklas Långström. Det är en väldigt läsvärd bok, som jag verkligen kan rekommendera. Visst höjer man på ögonbrynet både en och två gånger. Det finns avsnitt som är väldigt provocerande, och det av vitt skilda anledningar. Som när en kille förklarar att 11-åringar visst skulle vara mogna att ha sex och att det är okej att som vuxen ha sex med barn om bägge samtycker. Eller intervjun med killen som väntar på att hans schäfertik tänker ta initiativet. Trädälskaren som alla kritiker pratade så mycket om när boken kom, var inte det jag reagerade starkast på, men hennes historia var likväl intresseväckande.

Boken är bra för att författarna verkligen strävat efter att göra sina intervjupersoner rättvisa, oavsett vilken sexualitet dessa haft. Sådant är verkligen beundransvärt, själv skulle jag ha svårt att låta bli att uppröras alldeles för mycket, och inte kunna göra dem samma rättvisa. Det är också bra att författarna ständigt betonar att boken inte på något sätt är representativ och att det är vanligare än vad vi tror att man har en ovanlig sexualitet.En rolig detalj är att Freud verkar övertygad om att så gott som alla sexuella preferenser, som anses ovanliga, har sin grund i kastrationsånget. En, två, tre ja till och med fem gånger får man läsa om kastrationångest. Efter ett tag sitter man och väntar på namnet Freud, kastrationsångest, psykoanalys. Och när de inte kommer tror man att författarna mer eller mindre skämtar med en.

Att Svt lyfte ur Elephant ur tablån har väl inte undgått någon vid det här laget. Vad som nu diskuteras är huruvida detta var rätt eller inte. Även om jag kan förstå hur de som tycker beslutet var riktigt resonerade så finns det i mina ögon lika många anledningar att visa filmen. Just för att ta upp ämnet till diskussion. Överallt har skottdramat diskuterats, med experter som fått svara på frågor från läsare och tittare. Men den största frågan av dem alla, varför, kvartstår. Att då visa en film som Elephant ser jag inte som ett problem, filmen ger en väldigt vettig utgångspunkt för just den frågan.

Det var tänkt att jag skulle illustrera detta inlägg med en helt idiotisk reklam från tunnelbanan. Men det var för mycket folk i tuben för att jag skulle våga hala fram min kamera.Reklamen, som riktar sig till ungdomar som vill plugga utomlands, ska locka dessa till en mässa med representanter från olika skolor och universitet närvarande. Detta med orden " En mässa för DEG som funderar på att studera utomlands" eller något i den stilen. DEG. Inte dej eller dig. DEG. Skulle lätt kunna misstolkas som ett försök att vilja kommunicera med ungdomarna på deras villkor och slänga sig med koola fräcka slangord för pengar. Att man kan ansöka om DEG för att få plugga utomlands. Att det kostar väldigt mycket DEG att plugga utomlands. Vad vet jag. Helt galet att ingen rättat till detta misstag är det hur som helst. Och framförallt väldigt pinsamt.

När jag åkte tbanan idag så satt det ett äldre par i fyran bredvid. Dessa två satt snett mittemot varandra och yttrade inte ett ord på två hållplatser, jag förstod inte ens att de var i sällskap med varandra förrän mannen, efter rätt många minuter frågar kvinnan om hon kan sy fast ett kardborreband på hans morgonrockskärp. Jag fann hela situationen minst sagt absurd. Just för att jag inte förstod att dom var i sällskap, och jag därmed antog att han där och då helt plötsligt uppmanade en vilt främmande människa att sy hans morgonrock. Situationen blev än mer underhålllande då kvinnan inte verkade särskilt road av att prata om huruvida hon kunde sy dit ett kardborreband eller inte, utan så snabbt som möjligt försökte byta samtalsämne. Detta medan mannen envisades och undrade var man kunde få tag på kardborre och om han, eftersom att kvinnan visade sådan motvilja till att hjälpa honom med detta, kunde hitta ett hos den skräddare han tänkte antlita för uppdraget.

Jag är satt med en förbannelse. En förbannelse som gör att varje konsert jag köper biljett till, eller ens tänker tanke att se, kommer bli inställd. Detta hände med den första Bone thugs konserten i somras, den andra förra månaden och nu också Gentlemankonserten jag tänkt besöka i lördags. Gentleman har turnerat för flitigt och åkt på en infektion. Så går det när man överanstränger sig och inte ägnar sig tillräckligt åt röstvård. Så nu är jag visserligen 300 kronor rikare, men också vad jag hade hoppats på kunde bli höstens bästa konsertupplevelse fattigare. Frågan är vad jag ska lägga pengarna på istället. Ett par nya jeans, skor eller bara en redig fylla ?

Det här hade också kunnat bli en sommarhit. Men icke sa nicke. Låt den skvala runt i novembermörkret istället helt utan mål och mening. Jag vet att Wyclef är superkomersiell och att många rynkar på näsan åt honom av just den anledningen, och det provocerar mig ganska mycket. Lyssna på hans låtar istället. Blunda och föreställ er att ni inte visste att det var Wyclef som skrivit den. Hade ni hatat lika mycket då?

Nu lever ju just den här låten sitt eget lilla liv för att Wyclef, förmodligen medvetet, lånat en rad eller två ur Wu Tang Clans C.R.E.A.M, men det är jag väl förmodligen den enda som tycker. För när man betraktar de bägge låtarna närmare inser man att de inte delar några som helst likheter. Vilket väl också det visar att Wyclef lyckats. Eller så är det bara jag som är skadad. Förmodligen är det ingen som gillade Wu Tang då som bryr sig om komersiell dynga som bara spelas på The Voice idag. Och de som tycker låten är grym är förmodligen för unga för att någonsin ha hört Wu Tang Clan, eller för den delen Fugees. Bara så sent som för några dagar sedan var det några 13-åringar som lyssnade på Mary J i t-banan. Det gjorde mig lika irrterad som glad. Irriterad för att jag hatar just det fenomenet i sig, att ungdomar sitter och besudlar vårt offentliga rum med musik. Men ändå glad för att de också kunde känna gläjde och förmodligen också hitta styrka i Mary J:s försök att göra slut på allt drama i sitt liv.

Nu mejlade jag precis Plus. Det känns genast mycket bättre.

Ticnet har ändrat proceduren för hur man köper biljett och det irriterar mig å det grövsta. Tidigare kunde man gå in på hemsidan och boka en biljett. Då blev man tilldelad ett bokningsnummer som man uppgav när man sedan köpte biljetten på uthämtningsstället. Detta gav utrymme för kunden att ändra sig utan att behöva vara orolig över om eller när man kan förvänta sig att få tillbaka pengarna. Vilket jag tycker är mycket bra. Att Ticnet nu insett att detta gör att folk inte hämtar ut sina biljetter utan bara fortsätter och boka och boka om och boka om in i det sista borde väl inte förvåna någon. Faktum är att man undrar varför det dröjt så länge. För nu måste man som kunde köpa biljetten istället. Detta via Internetbank av något slag. Jag gillart inte kan jag säga. Inte bara för att det innebär att jag inte kan ångra mig, det blir också krångligare att lösa tillbaka biljetten, faktum är att det inte går eftersom ångerrätt inte gäller. Detta är fullkomligt avskyvärt. Sjukt odemokratiskt att bara låta dem med tillgång till Internetbank kunna köpa biljetter, men sedan inte ge konsumenterna rätt att byta tillbaka biljetten. Seriöst.

Det är mycket möjligt att jag hatar barn. Och så hyser jag ingen som helst beundran för dem som tar åt sig äran för att passa de små liven, det vill säga dagispersonalen heller, för dom gör ju uppenbarligen inte sitt jobb. Hur ska man annars förklara att jag på Solna Bibiliotek idag fick bevittna hur en hel buffelhjord klampade sig upp för trapporna mellan våningarna? En buffelhjord som gjorde en poäng av att provocera med sitt klampande. Delar av samma buffelhjord skrek under denna vandring en ramsa. Seriöst, jag har tappat tron på framtiden, och det verkar alla skolpersonal i Solna kommun också ha gjort för det var ingen som tog hänföraren av ramsan i örat. Det är provocerande så det förslår och jag vet inte vad jag ska göra med denna ilska, hur jag ska kanalisera den utan att framstå som en bitter och sur gammal kärring som hatar livet. Dom är ju bara barn, dom vet inte bättre. Nä men se där ännu en anledning att lära dom veta hut då? Det kan väl ändå inte vara så svårt. Om jag, barn till två invandrare, uppvuxen med skilda föräldrar som bägge varit arbetslösa har vett att förstå att hur man ska bete sig, då borde det väl ändå inte vara så svårt?

Jag vill härmed passa på att varna alla neurotiska stockholmare för att de den närmaste veckan eller två, med allra största säkerhet kommer ramla över någon praoande högstadieungdom. Jag är väl medveten om att Stockholms skolor är så många att dom säkert har praoveckor mest hela tiden men ny tycks det som om praoeleverna i synnerhet letat sig till Stockholms innerstad. Och jag skulle önska att jag hade ork och tålamod att låta dem pröva sin servicemindedness på mig men då tålamod är något varken jag eller min far har något övermått av, så hemfaller jag ganska snart i att sucka djupt åt eländet istället.

Gårdagen var med andra ord en pärs. Jag fick börja med att stå i kö på SF Sergel i vad som kändes hundra år, då det bara fanns två öppna kassor och biträdet jag valt inte var den vassaste kniven i lådan. Sedan följde ett besök på Wedins då jag åskådade en praoelev som ordinarie personal mest lämnat åt sitt öde och som bäst stod och försökte gömma sig i ett hörn. Och på Kulturhuset, där fick jag den blaskigaste latten i stada,serverad av en försynt och mycket blyg tonårsmus. Henne kamrat stod mest i vägen och visste inte vad han skulle göra. Ja, men så låtsas i alla fall att du vet vad du håller på med, då invaggar du folk i en falsk trygghet. Det har jag gjort sen första dagen jag gav mig in i leken, och ingen har synat min bluff så här långt.

Ska det verkligen vara så att vi vanliga döda ska vara beredda att pröjsa 33 kronor för en latte som är vedvärdig bara för att någon snorunge ska få tillfälle att läras upp till vad som kommer vara hennes eller hans extrajobb för resten av grundskolan?

Vadå antiklimax?

Kvinnan som vi på jobbet sitter och älskar att hata, allas vår kära Singelmamma Susanne, valde alltså bort mannen i sitt liv. Hon, som väl tar priset för årets mest självutlämnande människa, någon som berättat allt , och då menar jag verkligen allt, om sig själv, oavsett om vi velat läsa det eller inte, valde alltså att fortsätta livet som ensamstående mamma.Hon motiverar till och med sitt beslut med anledningen till att hon ens satte sig i karusellen till att böjra med, nämligen barnen. Och om detta inte är det slutgiltiga beviset på att hon är just precis den typen av hemska attention whore som svenska folket med dokusåpornas framfart lärt sig att älska, så vet jag inte vad. Sen kommer det säkert vara experter som uttalar sig och säger att just det oförutsägbara är vad som gör dokusåpaformatet så tilltalande. Men allra tydligast visar det ju att dokusåprna inte skiljer sig det minsta från övriga tv-dramer. Karaktärerna är utbytbara och skiftar från säsong till säsong och dom är bara där för att underhålla oss, och detta med en inbillad känsla av autencitet, i jakten på kärlek, pengar eller framgång. Varken något mer eller mindre.

Missa inte Sandor / Ida ikväll. På Kanal om en timme. Själv har jag redan sett den och kommer nog zappa mellan den och Wimbledon, trots att jag starkt ogillar Kirsten Dunst. Men filmen finns på min att se lista, detta trots att den inte fick så bra kritik. Man måste se på skitfilm också bara för att lära sig skilja agnarna från vetet. Och så är ju Paul Bettany med.Han är ju så sööööööt. Senaste dagarna har blivit lite av en lite Kirsten Dunst overload då jag redan förra söndagen satt och hatade hennes rollfigur i Monas Lisas leende och igår såg Marie Antoniette. Den är ju inte så pratig överhuvudtaget så det var det uthärdligt. Tillsammans med Jennifer Garner måste hon vara två av de mest överskattade skådespelerskorna just nu.Och visst, jag kan medge att dom ser bra ut, men det är också de enda de har att komma med.

Dagens bakgrundslåt

Så du tror att du kan dansa

Kanal 5 ska samproducera en nordisk version av So you think you can dance.Och med risk, om inte särskilt stor, för att få äta upp mina ord, så tror jag inte att Kanal 5 är tillräckligt bra på att snurra sina lurviga för att få den här produktionen att leva upp till förlagans rykte. Till att börja med så kommer programmet få leva med att jämföras med originalet, och när det kommer till egenproducerat så finns det bara två stora produktioner som lyckats, Robinson och Let´s dance. Desto fler är misslyckanden som ingen ser, eller som är så skrattretande dåliga att folk beskådar dem för att få sig ett skratt eller två. Top Model är väl det allra bästa exemplet på detta. Jag vidhåller att man, om man vill ta sig an en produktion av detta slag måste försöka göra sin egen grej, just för att komma ifrån jämförelserna. När Floofiller gjordes så var kraven och reglerna så väldigt mycket lägre, där fanns inte en enda deltagare som hade överlevt genom den amerikanska förlagan. Och jag tror inte att de verkligt talangfulla skandinaver, som den nordiska produtkionen är i så desperat behov av, kommer söka sig till programmet. Dessa dansare har funnit andra vägar till en framgångsrik karriär, detta genom att förmodligen flytta utomlands för att utvecklas som dansare och artister. Men som underhållning tror jag säkert att serien kan ha vissa behållningar, även om jag tvekar på om talangerna kommer räcka ända fram.

Jericho, som går på tiden då det i mina ögon verkligen inte finns något annat att se, duger en torsdagkväll men skulle om det tävlade mot Heroes, Weeds eller någon annan serie bli tvunget att se sig självt besegrat. Serien är en räcka upprepningar, där det uppstår problem på problem på problem och där Skeet springer runt med en ständigt allvarsm min och gör de mest dråpliga saker och sen får en utskällning av sin mamma ( " hur tänkte du?"), och sin pappas tysta medgivande. Hans extjej, vars pappa är skurken som sitter på all el, visar tåga då alla andra står handfallna och försöker göra sina beslut moraliskt försvarbara. Och det är väl detta som är seriens premiss, att vi som tittare ska börja ifrågasätta exakt hur långt vi själva skulle kunna gå, skulle vi stjäla, döda, plundra om omständigheterna krävde det? Att allt skulle vara en enda stor konspiration känns, postlost, inte särskilt nytt. Istället tenderar just denna intrig ge utrymme åt skådespelarna att spela över å de grövsta. Underhållande visserligen, men det dödar spänningen fullkomligt.

Men det är intressant hur Facebook lockar fram folks sanna jag. Ett jag som saknar självinsikt, humor och självdistans.