Att köa

Beroende på vilket humör jag är på, kan jag bli helt galen på folk som tränger sig i köer. Det kan vara kön till klubben, toan, på bibblan, systemet eller vid charkdisken på Hemköp. Å ena sidan hyser jag en stark tilltro till ett samhälle där man respekterar varandra, och respekterar de rådande normerna. Men å andra sidan brukar jag lika ofta tänka att det inte har så stor betydelse, och att jag borde bekymra mig för andra saker än en så löjlig liten sak som att någon råkar tränga sig.

Är jag stressad och trött, kan jag bli galen på folk som tränger sig. Då kan jag på mindre än en sekund förvandlas till den där galna kickersbruden jag önskar att jag fått vara när jag gick i högstadiet. Är jag dessutom packad skulle jag lätt börja slåss om saken. Jag föreställer mig att de som försöker tränga sig förbi mig, och då oftast i toakön när jag är ute och klubbar, har riktat in sig på mig som ett tacksamt offer, för att de inte förväntar sig att jag ska säga ifrån eller protestera, och då blir min reaktion så klart dubbelt så kraftig. Eller så försöker dom helt enkelt sätta sig i respekt. För jag vet inte vilken gång i ordningen var det en tjej som när jag var ute senast precis när jag skulle gå in kommer och hävdar att hon visst stod först i kön. Jag älskar när folk så uppenbart ljuger för mig. Här har jag stått och väntat i minst fem minuter, haft örnkoll på varenda människa som passerat, och jag vet att hon inte stod före mig. Såna här människor lyckas ju allt som oftast med vad de tagit sig för, men jag kan ändå inte njuta lite av att veta att jag i alla fall inte går på deras lögner. Samtidigt beundrar jag deras streetsmarta attityd. Som att säga att det stått där i hundra år, säga saker som gör det omöjligt för de flesta att neka dem. Och så med den auktoritet de ofta gör det, som gör att man inte vågar annat än att ge med sig.

Jag har insett att det är upp till den person som står längst fram i kön om hon vill bry sig eller inte. Folk som inte respekterar köer, att de inte gör de, avslöjar mer om sig själva, än vad jag gör om jag säger ifrån. Nog är redan sagt. Jag behöver inte protestera, jag kan bara vara säker i förvissningen om att de en dag kommer få vad de förtjänar.

Glashalt

När jag var ute på juldagen var det närmast glashalt. Efter att ha spenderat en timme på ett ställe tröttnade jag. Mest för att det inte fanns något kul att kolla på. Jag bestämde mig därför för att gå vidare. Och det i ganska raskt takt, i nerförsbacke. Springer man i en nerförsbacke accelerar man ju ganska fort, och precis när jag insåg att det började gå fortare än vad jag hade mage att mäkta med så var det liksom försent. Det gick inte att bromsa sig ur den katastrof som i raskt takt närmade sig. För precis efter att jag insett att jag borde sakta ner men att det inte gick, insåg jag att jag när som helst skulle lära känna trottaren lite närmare. Och ja, sekunden senare låg jag raklång på mage och stiftade närmare bekantskap med gatustenarna. Men. Strumbyxorna höll. Jag bröt inget, och hade så mörka strumpisar att det inte synts vilken vurpa jag gjort. Jag bara borstade bort gruset och fortsatte, om än lite saktare.

Vinterprat: Stefan Einhorn

Att lyssna på Stefan Einhorns vinterprat var sannerligen inspirerande.Jag strävar efter att bli klokare med varje dag som går, och tycker att han väldigt träffande beskrev vad som krävs för att verkligen bli verkligt vis. Jag är mest förundrad över hur rätt ute jag själv är i mitt sökande, eller kanske hur lika vi resonerar, jag och Stefan.

I ett led att bli mer ödmjuk, vill jag helst låta bli att säga saker som att ni måste lyssna på det, allt jag kan säga är att jag tyckte det var lyssnansvärt.

Å ena sidan är det en riktigt bra reklamfilm. Å andra skulle den vara bra om den handlade om precis vad som helst utom alkohol. Å det tredje handlar den om precis vad som helst, och det är det som gör den så bra.

Jag vill bara understryka för vilka det här med att skriva anonyma kommentarer av dubiös karaktär är något nytt, att jag kan se från vilken dator, vilken tid, och från vilken plats ni skriver. Det är med andra ord en inte särskilt god idé att sitta på sin arbetsplats och hata på mig, för då kan jag, med hyfsat bra koll på min umgängeskrets och var de jobbar, ganska lätt ta reda på vem det är som inte har ryggrad nog att se mig i ögonen och påstå att jag är en patetisk liten spillra till människa som inte har några vänner. Vill du inte ha lite eld i baken, skulle jag om jag vore du, börja med att be om ursäkt.

Skor

Jag är 350 kronor fattigare, men ett par snygga, bekväma och högklackade par skor som, hör och häpna, faktiskt passar mina hobbitfötter, rikare.

Mamma, vad tycker du?

Julia Timosjenkofläta

Den här kvinnan, för övrigt gift med Samuel L Jackson, spelar en av huvudrollerna i den mindre underhållande dramaserien 100 street centre. Jag har börjat kolla på det av samma anledning som jag trillat dit på Cold Case och Boones. För att det helt enkelt inte finns något annat.

I serien spelar hon en lesbisk domare. Och hon har alltid håret uppsatt i en Julia Timosjenkofläta tvärt över hjässan. Och jag avundas henne. Som bara den. Fatta att hitta en frisyr, och känna att den stämmer överrens med hela ens person att man beslutar sig för att ha den frisyren tills dagen håret börja falla av. Det kommer aldrig hända mig. För det första finns det inte en frisyr som är så gjuten på mig. Och för det andra är jag alldeles för rastlös för att nöja mig med att ha samma frisyr resten av mitt liv, jag tvivlar på att den frisyren finns, och om den finns måste den vara något i hästväg.

Lojalitet

Jag fascineras väldigt av blind lojalitet. Eller av människor som kräver total lojalitet av alla eller somliga i sin omgivning. Som förväntar sig att man ska ställa upp i vårt och torrt men inte ställer samma krav på sig själva.

Oftast är det ju sjukt smarta, väldigt manipulativa människor som beter sig så här. Och svaga, karaktärslösa människor som är så lojala och aldrig säger ifrån eller ifrågasätter. Inte nog med att de är smarta och manipulativa, de är också väldigt passivt aggresiva. Får de inte sin vilja igenom kan de aldrig bara säga rakt ut som det är, det får man höra någonstans mellan raderna, men det är så listigt förpackat att man aldrig riktigt vet om det verkligen är riktat mot en själv, eller mot någon annan. Man blir med andra ord galet paranoid.

Ibland kan jag ändå avundas de där människorna som vågar vara så där krävande. Jag önskar att jag hade människor jag kunde räkna med i alla lägen, som alltid skulle finnas där. Men mina erfarenheter har lärt mig att man aldrig kan lita på någon. Livet är alldeles för oförutsägbart för att jag med hundraprocentig säkerhet ska kunna säga att mina närmaste vänner verkligen kommer finnas där när det krisar. Nu kanske någon tycker att jag borde välja mina vänner med större omsorg, men det handlar inte om att jag har dåligt omdöme, jag är bara inställd på att precis vad som helst kan hända.

Det finns en tjej vars blogg jag läser. Hon är omringad av jasägare. Alla hennes vänner med kanske något undantag, är så lojala att jag häpnar. Hon har skrämt dem till lojalitet. Det är så ofattbart skrämmande, men samtidigt väldigt fascinerande. Jag frågar mig hur hon gör. Jag vill veta alla hennes små hemligheter. För det är ett intrikat spel att få människor att ge upp sin personliga integritet på det där viset.

För det är ju just det. Lika mycket som jag önskar att jag har vänner runt mig jag kan lita på mig, lika mycket vill jag ha människor runt mig som har integritet och vågar utmana mig. Vissa kanske inte ser någon motsättning mellan dessa bägge drag, men det gör jag. För de gånger jag hamnat i situationer då folk förväntat sig lojalitet av mig, men jag svarat med att värna min egen integritet, har det alltid slutat med att vi gått skilda vägar.

Han är ju så het att jag tror jag avlider. Just nu på ettan.

The show

Upptäcker jag något som inte är rnb,hiphop eller reggae så brukar det oftast vara av en ren slump. Okej att jag lyssnat mycket på P3 senaste månaden, mest på grund av Musikhjälpen och Mammas nya kille, och att jag slår på Mtv emellanåt, men jag är väldigt svårflörtad när det kommer till sånt som inte kommer från Jamaica eller Afrika.

Men så en gång då jag kollade på Mtv, och dom, hör och häpna, för en gångs skull, antagligen mellan ytterligare ett block av poker och Svampbob Fyrkant, som de av någon outgrundlig anledning börjat visa, visade en, jo det är sant, MUSIKVIDEO, tyckte jag faktiskt att det var bra. Till och med väldigt bra.

Den här tjejen är en underbar blandning av Regina Spector, Lily Allen, Kate Nash och Feist, och jag tokälskar just den här låten. Resten av skivan håller inte samma höga klass, men den här låten är bra nog, smart nog, för att jag ska ha överseende med det. Bara låtraden Love is a maze, life is a riddle, får mig att mycket snabbt smälta.

Drömkåken

På julafton missade jag Stuart Little. På juldagen fick jag i alla fall se Förortsungar, som för övrigt var riktigt jävla dålig. Igår missade jag Gladiator OCH Snowroller, men såg faktiskt Tomten är far till alla barnen från början till slut. Och så nu då Drömkåken! Drömkåken är helt ok, men den absolut största behållningen med filmen är utan tvekan Jan Malmsjös karaktegalna granne, samt på ett hörn Lena Nyman. Fan vad söt den kvinnan är. Jag sitter och funderar på om jag ska zappa mig igenom filmen, eftersom Project Runway ju går samtidigt, jag har ju trots allt redan sett filmen ett femtiotal gånger.

....

Denna spännande händelse, fick till följd att det i över ett års tid (!) gått omkring två killar som verkligen hatat mig innerligt. Varje gång de sett mig har de blängt elakt bara för att jag hade mage att en gång i maj förstöra en av deras utekvällar. Vad det ju egentligen handlade om var ren och skär projektion. Jag var den som gjorde det klart för dem att de inte kunde lita på sina närmaste vänner, men att de också, när det kom till kritan, var ena riktiga jävla skitstövlar.

Well, well. Jag såg dem på Bunny Wailer i juni, då såg dem på mig med avsmak. Jag såg dem på Uppsala Reggae Festival, samma sak där. Samt även så sent för två månader sedan på Mama Africa. Detta alltså mer än ett år sedan den aktuella händelse. Själv finner jag det hela rätt skrattretande, jag menar, jag är en envis jävla finne som inte accepterar när jag blir förorättad, men till skillnad från vissa andra är jag faktiskt, trot eller ej, beredd att rannsaka mig själv också. Men sånt är ju vissa individer alldeles för rädda för att göra, antagligen på grund av att de skräms av vad de om möjligt skulle kunna komma till insikt om.

Så igår då. Då stöter jag på dem igen. Kling och fucking jävla Klang. Eller vad fan jag ska kalla dem. Kanske är Bill och Bull att föredra eftersom de inte tycks ifrågasätta vad de gör, utan bara rättfärdigar det med att den andra gör det, och att det därför måste vara okej.

Till saken hör att den ena av dem är för jävla snygg för att jag egentligen ska tycka att det är att han går omkring och hatar mig. Överhuvudtaget är jag inte alls till freds med tanken på att det finns människor där ute som hatar mig. Jag är sedan ganska lång tid tillbaka, jag skulle väl säga att jag slogs av den insikten någon gång i sexårsåldern, att man inte kan vara älskad av alla. Och att det finns folk jag med min blotta uppenbarelse retar upp, kanske till följd av saker jag gjort eller inte gjort mot dem, det är helt okej, där är jag själv en lika god kålsupare. Men att människor bara kollar på mig och provoceras av mig så till den milda grad att det avskyr mig, den tanken ger mig obehag.

Han är i alla fall mycket snygg. Tragiskt nog är han om inte en haschtomte, så på god jävla väg att bli. Igår gjorde det inte direkt ont i ögonen att kolla på honom, men killen har gått ner sig rätt rejält. Well igår fick han i alla fall, för första gången på arton månader, mål i munnen och undrade vad hans kompis sagt till mig egentligen. Hans kompis har inte sagt något, men jag gjorde i alla fall klart för honom att han gått omkring och hatat mig i en evighet och dessutom vid ett tillfälle varit nära att hoppa på mig, om det inte varit för att min kompis hållit honom tillbaka. Detta tycks han helt ha glömt bort.

Och det är ju nu det blir riktigt jävla roligt. Jag slutade med att gå omkring och sura på folk i högstadiet, när jag kom på mig själv att inte ens komma ihåg varför jag var sur på vissa människor från första jävla början. Denna insikt gjorde denna kille först igår, och i en ålder av 25 år. Mycket facinerade var det att bevittna det hela, och det ska bli spännande att se om det hela fortlöper till att han kanske rannsakar sig själv en smula och inser att han är skyldig mig en ursäkt.

Om man liksom jag fascineras oerhört av dem som tar skönhet på dödligt jävla allvar, och som ler inombords när de hör människor prata om foundations, serum, mineralbaserade grejer och liknande som om det vore en vetenskap, då bara måste man genast gå in på DN och kolla in webb-tvklippen med allas vår Jean-Pierre Barda. När bitterheten över att någon så snygg och sexig som Barda bara måste gå omkring och vara bög lagt sig (eller är det för att han är bög han är snygg), lovar jag att man kommer bli helt hänförd med vilken andaktig stämma han förklarar hur man bäst får till det sotade ögat, eller fixar ögonbrynen, för den delen.

Jag gillar ändå Barda, för man märker, i alla fall i mina ögon, att killen har lite självdistans. Annat är det med vissa andra skönhetspredikanter där ute, som är så gruvligt duktiga på att mässa om vad som är rätt och fel, och hur fel man är om man gör fel.

God Jul!

Lite sent, men det tog ett tag innan jag kunde hitta ett klipp jag tyckte dög. Jag önskar hursomhelst alla mina läsare, vänner som fiender, en riktigt god jul!

Dagens!

Det jag skulle komma till i min gigantiska utläggning om skor och klänningar som gått mig förbi, var att jag står inför ännu ett val. I julklapp av jobbet fick jag en tidningsprenunmeration. Jag har visserligen ett helt år på mig att bestämma vilken tidning jag vill ha, men jag kan ändå inte låta bli att stressa upp mig lite i onödan. Ficke en för ett tag sen också, och valde då att förlänga min prenumeration på Filter, som övrigt är en jäkligt bra tidning, om det nu är någon som fortfarande undrar vad de ska ge till pappa i julklapp. Men det är så snålt och tråkigt att fortsätta på samma. Jag vill pröva något nytt. Samtidigt är jag inte helt säker på att jag behöver ytterligare en tidning som ska stressa mig med sin blotta närvaro på nattduksbordet.

I nuläget står det mellan Fokus, Café eller Språk. Möjligtvis även Topphälsa, men jag tror inte det lär hända. Någon som har bu eller bä att säga om dessa tidningar?

På förekommen anledning

Dagens!

Laleh spelade alltså samma låt i Musikhjälpen i år som förra året. Jag vägrar tro att det är Laleh själv som lider sån total brist på fantasi. Men å andra sidan vägrar jag tro att hon går med på att låta någon annan bestämma vad hon ska spela för något. Hursom tycker jag det rätt väl illustrerar hur litet musiksverige är, när samma artist besöker samma program två år i rad, och framför samma låt.

How come you don´t call me anymore

Inte för att tönten hörde till dem som gillade snacka på telefon. Men med all skit han snackade kunde man i alla fall förvänta sig att han skulle kunna leva upp till lite av det.

Jag gillar den här låten för att hennes bitterhet bara går att läsa in någonstans mellan raderna. Min bitterhet är inte det minsta jävla osynlig, skulle han ringa nu skulle jag skrika som en jävla fucking galning. Man kan ju, med all rätt, fråga sig varför inte jag ringer, men jag har så tappat lusten med denna kille. Och lite stolthet har jag väl. Jag retar mig mest på att det kommer sluta som det oftast alltid gör, genom att allt rinner ut i sanden. Av de killar jag träffat under hösten har samtliga runnit ut i sanden. Jag pallar inte med sånt. Jag vill ha ett avslut. Antar att det har något med mitt kontrollbehov att göra. Jag vill veta hur landet ligger, annars ligger jag sömnlös och undrar. Jag vill inte att någon ringer mig sent en fredagkväll och låtsas som ingenting och undrar varför jag är så sur. Klarar inte av nyckfulla, oberäkneliga människor, de går fetbort.

Mest av allt är jag väl besviken på mig själv. För att jag fortsätter älta detta. Men lite ältar jag ju för att det känns så oavslutat. Men sen så det klassiska. Jag började hoppas en massa saker. Och så hatar jag honom så djupt för att han kommer göra det ännu svårare för mig att lita på nästa, om det nu finns någon nästa. Just nu tvivlar jag så starkt på det att jag undrar om jag inte ska inleda nästa år med att gå i celibat.

Koka knäck

Jag bor som bekant på korridor. Det är sannerligen en prövning. En prövning av sällan skådat slag. Senaste i raden av irritationsmoment är det faktum att mina grannar, tillika de som var föregående veckas ständansvariga, kastade den enda fullt fungerande, hela kastrullen i köket, samt även en tekopp, två glas, två skedar och en trägaffel, som jag använt när jag kokat knäck, och som följdaktligen behövde ligga i blöt.

Allt detta åkte i soporna. Den kinesiska utbytesstudenten skyldig till detta bad om ursäkt och sa att det var det enda han kunde göra, och själv känner jag att detta inte är ett problem. Det borde det i alla fall inte vara. Ändå blir jag så förbannad att jag vill vända upp och ner på hela jävla huset. Slå sönder saker. Jag föreställer mig att det skulle kännas så sjukt mycket bättre då.

Hant tyckte jag kunde ställt smutsdisken vid min plats. Där faller hela "ligga i blöt" tanken en smula. Men det tycktes han inte förstå.

Jaja, livet går vidare. Under tiden jag skrev detta inlägg dog sex barn av malaria. De hade inte ynnesten att förfasa sig över en bortslängd knäckkastrull.

Lagen om allts jävlighet

Jag har blivit en sån där människa som jag så djupt föraktar. En person som velar. Det här har aldrig varit ett problem tidigare, först på senare tid har jag börjat vela något så fruktansvärt i alla möjliga situationer. Men i synnerhet när det kommer till shopping. Jag vet inte om det är snålfinnegenen som gör sitt till, men det är jäkligt jobbigt att se klänning efter klänning, tunika efter tunika, bli uppshoppad rakt framför mina ögon, bara för att jag inte tycks kunna bestämma mig för om jag vill köpa den eller inte.

Först var det en mönstrad tunika från Ellos som gick mig förbi. Jag har kollat på den i somras, utan några som helst överdrifter. Sett hur den blir billigare, och billigare och billigare. Nu handlar det inte ens om att den tagit slut, den har bara tagits ur handeln för att den har blivit så billig att Ellos förmodligen känner att de inte kommer tjäna tillräckligt på den. Och den här tunikan var så jag. :(

Sen var det ett par skor. Ett par knähöga stövlar i ljust brunt från Din Sko, som dessutom var fodrade, och som passade mig och mina tyngdlyftarvader alldeles utmärkt. Det mina kära läsare, hör inte till vanligheterna. Vanligtvis får jag nöja mig med fula jävla kängor som på sin höjd räcker till ankeln, och som gör mina ben om möjligt ännu kortare. Dessa tog slut. Vips så var de alla borta. Det konstiga i det här sammanhanget är att jag inte sett någon ha dem på sig. En tjej i hela Stockholm. Så frågan är ju var alla dessa stövlar tagit vägen. Var?

Sen var det en klänning från H&M. Även den blev prissänkt. Jag tänkte att jag hade gott om tid. Icke. Inte bara jag som märkt att den blivit billigare, dessa kloka människor hade dessutom gjort slag i saken och dessutom köpt den, så att det nu inte finns någon kvar åt mig.

Man kan ju välja att se positivt på det hela. Att jag sparat minst femhundra spänn på alla kläder jag inte kunnat köpa för att de tagit slut. Men nu är det så att jag bara därför inte har några snygga vinterstövlar, samt tvingas gå omkring i fjolårets trasor hela långa vintern, och det är en alldeles för sorlig tanke, för att jag ska kunna tänka på något annat.

Jag brukar ha för vana att googla gamla ragg ( ibland går jag under smeknamnet Supersnoken), bara för skojs skull. Det var ju bland annat så jag lyckades luska ut hur gammal Hashtomten egentligen var. Han hade för övrigt, sist jag träffade glömt bort hur gammal han sagt att han först var, vilket gör det hela än mer pinsamt!

Men nu över till en annan flamma. För hade vi inte haft sån sjuk jävla dålig tajming, och om han inte haft så ruskigt dåligt självförtroende att han inte pallade med min hårda hjärtliga ton, som går ut på att vara lite småvass emellanåt, tvivlar jag inte på att det kanske kunnat bli något mer än vad det nu blev, det vill säga ingenting. Kankse inte något längre bestående, men i alla fall något.

Jag googlade honom för att jag trodde att vi delade tunnelbanelinje, och för att jag inte sett honom på ett bra tag. Vilket gjort mig lite fundersam. Igår kom en fullkomligt logisk förklaring till hans plötsliga frånvaro på såväl blåa linjen, som i Kista Galleria. Tydligen dög det inte att springa på Huvudstabadet med småungar, och underhålla dem bäst man kunde med sina taskiga rapskillz, han var liksom tvungen att ha mer, ta mer. Han kommer få sitta där han sitter, men det kanske är bra för inspirationen? När han kommer ut kan han göra precis som Jay Z och 50 Cent och bli halvmedioker langare turned framgångsrik rappare. Jag menar, redan när jag träffade honom kunde han likt en schizofren mitt i ett samtal byta till engelska, vilket han förklarade med att han pratade mycket engelska...Nuff said. Maybe some time will do him good. Jag är bara rädd att det kommer göra mer skada än nytta, i synnerhet för hans redan taskiga självfrötroende. Men å andra sidan har han nu finally chansen att äta upp sig och bli lite mer biff, komma ut om två år och inte vara fullt lika mager som förr.

Dagens!

Och när det kommer till taskiga klipp har Helt Kokko nu nått en all time low, med en svart jävla ruta som acckompanjemang till låten. Jag är mycket stolt.

Lite fler listor

Jag ville verkligen inte göra den där hemtentan. Inte nog med att jag drog ihop en top 100. När jag gjort det drog jag dessutom till med en Top 50, Top 25 och Top 10. Då blev det liiite lättare att rangordna dem också. Håll till godo!

Det här året har varit ett skitår i så jävla många bemärkelser att jag inte ens orkar tänka på det. Visst, vem som helst som skulle betrakta det utifrån skulle väl kunna påstå att jag egentligen inte har något att klaga på, men själv känner jag att jag inte kommit någonstans. Jag har stått och stampat på precis samma ställe i tolv månader, utan att rör mig nämnvärt, detta samtidigt som folk i min omgivning skaffar barn, flyttar ihop, förlovar sig, gifter sig, och det ena med det tredje. Men mentalt har jag nog gjort en desto större resa i år. Jag har nått väldigt många ovärderliga självinsikter och om det är till priset av att inte komma någon annstans vad gäller jobb, bostäder och relationer, så är det jag beredd att offra det.

Jag ser fram emot 2010 med stor tillförsikt. Men just för att jag är så besviken på hur pissigt det här året varit, vill jag inte ha allt för stora förhoppningar på det kommande året heller. Det riskerar liksom bara att bli pannkaka av alltihop. Men ändå känner jag på mig att det kan bli helt jäkla fantastiskt! Bara gör det. Jag är beredd att lämna allt jobbigt som hänt 2009 bakom mig, och inte låta det diktera min framtid. Jag är verkligen det.

Dagens!

Jag gillart.

Ett virrvarr av kiss,bajs och mensblod

Jag har kommit på en sak som kan vara rätt jobbig med menskoppen. För jag hör till dem som tömmer den i toastolen, och det när jag redan sitter på den. Oftast gör jag det ytterst reflexmässigt utan att tänka på det, vilket gör att det bara är en tidsfråga innan jag tappar ner koppen i stolen och tvingas se den ligga där och simma runt i kiss och blod och kanske till och med bajs.

Ni vet när man kommer på något riktigt äckligt och inte kan sluta tänka på det. I ett avsnitt av Hells kitchen var det en kille som lyckades skära av sin fingertopp på ett rivjärn. Klantigt ja. Men det var åsynen av hans blodiga fingertopp som etsade sig fast på min näthinna. Hur jävla ont det måste göra. Själv har jag lyckats med konststycket att både en och två gånger skära mig på en skärmaskin, en som sån man använder för att skära skinka, ost, rostbiff och allsköns godheter, och bara för att pappa alltid sa åt oss att vara försiktiga var jag alltid inställd på att någon skulle gå hem med ett blödande sår. Min poäng är att när man väl börjat tänka på något man inte ska tänka på, tycks man inte kunna tänka på något annat.

Och så är det alltså just nu med min menskopp. Hur den simmar runt i ett virrvarr av bajs, kiss och mensblod är det enda jag tänker på. Kul!

Don´t date him

Det ska tydligen finnas en amerikansk, eller om det nu var engelsk hemsida, vars hela affärsidé går ut på att försmådda kvinnor hänger ut män de dejtat som varit otrogna eller behandlat dem illa, och detta för andra kvinnor inte ska råka illa ut. Det var inte riktigt sånt här jag föreställde mig när jag som nybliven feminist i högstadiet funderade kring det här med systerskap.

Hursom. Huruvida man har något som helst ansvar att berätta för någon man känner som blir bedragen, att hon eller han blir just det, är en fråga som brytt min hjärna ett tag. Till att börja med för att jag i somras såg en kille stå och gnida sitt stånd mot en tjej som inte var hans flickväns rumpa, samtidigt som hon så gullepluttigt beskriver deras förhållande som rena rama drömmen. Visst att han kanske får göra det, det vet jag inget om. Men det gjorde mig i alla fall fundersam. Sen så var det en annan kille som enligt honom hade ett öppet förhållande. Och som resonerade efter devisen att det hans flickvän inte visste hade hon inte ont ut av. Och som tyckte att jag ju gott, om jag ville, kunde få vara det där hon inte visste om. Och ytterligare än som passade på att ha lite roligt medan hans flickvän var bortrest. And the list goes on. Och jag tänker så här. Visst att jag skulle kunna gå fram till de här tjejerna och säga precis hur landet ligger. Men varför skulle jag göra det? Gör man det förväntar man sig att det ska göra skillnad. Men jag tror, är närmast övertygad om, att de här tjejerna redan vet. Om inte annat så omedvetet. Vad tjänar det då till att jag kommer och bekräftar det de förmodligen redan vet.

Att stanna kvar hos någon som bedrar än är nog för de flesta förknippat med väldigt mycket skam. För ofta stannar man kvar just för att ingen säger något. Alla vet, men ingen frågar sig vad som är fel. Man är så mån om att hålla uppe fasaden att man aldrig ens för en sekund låter den falla. Om då någon ändå vågar sig på att sticka hål på den där bubblan och man ändå håller fast vid att man tänker stanna kvar blir skammen man tvingas bära dubbel.

Från fredagens bravader kan jag delge er följande. Någonstans mellan Henriksdal och Mariatorget ligger ett stavörhänge med en röd kula och skräpar. Det är mitt. Jag sörjer det väldigt. I synnerhet eftersom jag är snålfinne och måste lägga på ett helt nytt par, även fast jag bara behöver ett örhänge. Det är för övrigt en av mina affärsidéer. Att börja sälja örhängen i stycke ifall man tappar bort ett av dem. En annan är att göra en handske i frotté som man kan torka håret med.

Som vanligt fick jag frågan vad jag hade rökt, där jag i väntan på att få komma in på toaletten slog mig sig i samspråk med några andra gäster, och utformade mitt alldeles egna kösystem som var fullkomligt slumpmässigt. Jag drog den gamla vanliga, att jag var hög på livet. De förväntar sig väl ändå inte att jag ska säga som det är? Att jag bara druckit alkohol?

Haschtomten, som jag inte träffat på två månader, och som det nu är precis på dagen två år sedan jag träffade första gången, var inte där, och jag blev faktiskt lite besviken. Han må vara en jävla hashtomten, men inget går upp mot att sitta och skråla August Town med honom en sommarnatt i juli.

Jag har slutat ha några som helst förväntningar på utekvällar. Tiden har lärt mig att man aldrig kan förutse vad som kommer att hända. Det går heller inte att förutse när man kommer ha en riktigt lyckad utekväll, för de kommer så sällan, och så helt utan förvarning, att man alltid blir rejält jäkla överraskad. Det är därför jag bävar inför att överhuvudtaget planera något inför min stundande födelsedag. Bara genom att göra det kanske jag inbillar folk att jag förväntar mig saker, och det gör jag inte. Inte längre.

Tomten med hårda klappar

Nu är jag verkligen sist på bollen, men jag skyller på att jag inte fått tag på någon bild förrän nu. Å ena sidan förstår jag de föräldrar som förfasat sig över Sexy Santa. Och tycker den är lite äcklig. Men å andra sidan är den rätt rolig. I synnerhet att han leopardkallingar på sig under byxorna. Och att folk orkar bli upprörda över något sånt här gör ju saken ännu roligare. Att det dör ett barn var trettionde sekund i malaria är upprörande, inte att rfsu väljer att porra till tomten lite.

Varje gång någon väljer att bli upprörd över någon sån här petitess blir jag alltid lika mållös över vilken bristande självdistans de har. Som inte fattar hur lyckligt jäkla lottade de är som överhuvudtaget kan bekymra sig över något så banalt som en tomte med sug i blick.

Dagens!

Nu går jag och min menskopp ut och gör stan osäker.

Vad var det jag sa? Porrfilmen är nu här.

...

Igår, precis som så många andra torsdagar denna höst, var jag på standup. Det är faktiskt inte så grabbigt eller svennigt som man skulle kunna förvänta sig, och de flesta akterna är rätt grymma! Men det som jag började fundera på igår, det är de där tjejerna som går på dejt på standup. I annat fall skulle jag väl vilja påstå att standup är ett utmärkt sätt att testa sin partner på. Man ser om man har samma humor, om han eller hon kan slappna av eller är så där avtändande självmedveten att hon mest sitter stel som en pinne hela kvällen.

Och igår var det en tjej där. Hon lyckades rätt väl dölja sin osäkerhet bakom en enorm fasad av förakt. Medan vi andra skrattade oss dubbelvikta så kollade hon på oss som om vi var fullkomligt dumma i huvudet. Jag skämtar inte. Kanske att jag överdriver en smula, men det är en helt annan sak. Nu var det bara jag som tänkte på det, förmodligen. Och hennes arma lilla sällskap som säkert var den som föreslagit att de skulle gå på standup öht. Och så klart så gick de i pausen. För såna där gånger spelar det ingen roll om de är två eller fem i samma sällskap. Bara för att den där enda bruden inte har roligt, och känner sig så sjukt obekväm med att inte ha det, så lyckas hon övertala alla de andra om att de borde gå. Det har ingen som helst betydelse att de andra har roligt och faktiskt skrattar, hennes förakt gör dem osäkra i sin tur, och gör att de vill gå bara för att slippa den där känslan av att de är fel när hon undrar varför de har så roligt.

Men sen har vi de där tjejerna som inte vågar. Som ber om sin partners tillåtelse att skratta. Som inte kan skratta om inte han skrattar. Det gör mig ännu ledsnare, för att det är ännu sorgligare. Det är tjejer som borde ägna ett år eller två åt att hitta sig själva, hitta tryggheten i sig själva, innan de ens kommer på tanken att börja träffa någon. Hela deras liv kommer vara en enda lång jakt på bekräftelse. De måste avbrudifieras. Måste. Eller måste och måste. Jag förstår bara inte vad gott som kan komma av att vi har så många tjejer vars existensberättigande ligger på om de har något värde i sina partners ögon.

Dagens!

Ge den lite tid. Ge den mycket tid. Ge den all tid du just nu har, och låt den gå på repeat.

Nämen vad säger ni? Om man skulle ta och gå och tömma menskoppen?

Ett i-landsmysterium

Kulturhusets biljettkassa är i dessa juletider ett fucking jävla skämt. Jag vet att jag är en idiot som går dit vid lunchtid, men är det för mycket begärt att man kanske har mer än TVÅ kassor öppna? Ja, jag är upprörd. Eller inte ens det. Det här är så urbota jävla korkat att jag blir mållös. Och sen är deras beredvillighet lika med noll. Jag kom dit kvart över tolv, tog en nummerlapp, och vad skådade mitt norra öga, jo, att jag hade 54 turnummer framför mig. Jag gick upp på Läsesalongen, lånade några böcker, lämnade tillbaka några böcker, och kom tillbaka tio minuter senare. Då var det turnummer 121 som betjänades. U do the math.

Det här är verkligen beyond me. Hur tänker man när man till att börja med inte har fler kassor öppna? Men sen, säkert med en åsnas intelligens förmodligen låter någon av de inkompetenta kassörskor som gör varken från eller till, gå på lunch, då det är som mest att göra? Och folk undrar varför det är krig i mellanöstern? Varför tusentals människor svälter? Varför barn far illa? Det är, när man som jag inte ens kan få hjälp inom en rimlig tidsrymd med något så enkelt som ett par teaterbiljetter, inte så förbannat konstigt.

Dagens!

Till den här står jag och juckar med underlivet och låtsas att jag är en 20årig strippa med a killer body. Det är jag inte. Jag är bara en snart 28årig, nästan 80 kilo tung brud med lite rytm i blodet.

Ankmun

Det är en tjej på mitt jobb som tycker att det vettigaste att lägga pengarna på i dessa kristider är sig själv. Då kanske ni tror att hon varit på spa över helgen, men sen det har hon inte. Istället har hon gått till Akademikliniken och bytt in några tusenlappar mot någon slags kemisk gegga som gör hennes läppar stela och svullna.

Jag som begåvats med fylliga läppar till en följd av goda gener har noll och ingen förståelse för detta. Det ser rätt festligt ut,just för att de är så plutiga.

Eftersom jag är lite konstigt lagd vill fråga henne rakt ut om hon gjort en injektion, och det bara för att se hur hon skulle reagera. Jag föreställer mig att det skulle kunna bli en riktigt rolig sketch. Hur hon blir helt tokigt röd i ansiktet och inte vet vad hon ska svara, samtidigt som det är jätteuppenbart att hon har förstorat dem. Eller så nekar hon fullkomligt. Men det är hon nog inte stark nog att göra. Till saken hör att hon är den mest intetsägande människan på hela kontoret. Pratar inte med någon om hon absolut inte måste. Jag överdriver inte.

Samtidigt tycker jag ju det är lite sorligt. Kunde hon inte gått i terapi istället? Men vem är jag att döma. Det är först på senare tid det gått upp för mig hur skämmigt det verkar vara att gå i terapi. Gör man det är man ju sjuk i huvudet. Hon vill ju bara förstora sina läppar, vad är det med det?

Oh mensen where art thou

Fuck vad jag hatar att gå och vänta på min mens. Inte för att jag inte vet om den kommer komma, jag är inte på smällen. Men på grund av lite mindre bra kostvanor har min hormonbalans blivit lite rubbad, och det som tidigare gick som klockan, verkat ha börjat gå lite efter. Seriöst jobbigt.

För att jag går och väntar gör ju att kroppen börjar jävlas med mig ännu mer, och liksom gäckar mig genom att skicka det ena falska alarmet efter det andra. Det är som om min kropp hånskrattar åt mig. När jag väntar på den så blir jag stressad och spänd över att den kommer komma när som helst, vilket leder till att den verkligen inte kommer komma. Så mycket bättre då att vakna med en motorsågsmassaker i trosorna på morgonen. Mycket mycket trevligare än att gå omkring och behöva oroa sig för röda faran på jobbet.

Den borde ha varit här för tre dagar sen. Jag ska ut på fredag och vill helst inte se ut som Barbapappa. Tack och lov har finnarna som fann ett tillfälligt hem i mitt ansikte nu gått vidare, bara en jävel kvar som vägrar mogna och som gav upp och drog sig tillbaka. Alltid lika fascinerade. Återstår att se om han gör comeback nästa månad. Mitt sockersug avstannade i lördags, det var inte tvångsmässigt längre. Som argast var jag i söndags. Alltså borde jag ha mens vid det här laget. Blläääääää.

Det är när ni läser såna här inlägg ni inte kan förstå att jag är 28 år gammal, eller hur? Jag har iaf gjort stan, eller ja, tunnelbanan, med min pälsmössa idag.

Dagens!

Det gick precis upp för mig hur genial den här låten är. Lyssna på basen och trumslingorna. Fullkomligt briljant. Får mig att vilja dansa afrikanskt. Eller till och med bli lärare i afrikansk dans bara för att få göra diagonalövningar till den här låten.

Jag och min pälsmössa - Helt Kokko gör en Blondinbella

Jag och min kära pälsmössa. Den har varit förvisad till en flyttlåda i min pappas förråd i flera år, jag hittade när jag tvingades röja i somras, och den fick följa med till Stockholm. Jag fick den när jag var åtta. Man kan tycka vad man vill om att en åttaåring har en pälsmössa, men jag tror det säger mer om min pappa än om mig. Och det kanske också ger en hyfsad bild av vilken excentriker jag ändå är, när jag är dotter till någon som vill klä ut sin dotter i pälsmössa innan nått tonåren.

Den har alltså varit med sen början av 90-talet. Fodret är trasigt och jättesmutsigt, och jag har nästan växt ur den. Ändå lockas jag av tanken på att faktiskt ha den på mig även nu. Men frågan är väl bara om jag verkligen vågar.

Jag har försökt rättfärdiga mitt eventuella nyttjande av denna pälsmössa med att det är räv, och inte mink eller något annat som föds upp på farm. Den är gjord av en räv som min farfar tog av daga när han nöjesjagade. Det skulle varit mer eller mindre död oavsett om jag skulle ha en mössa eller ej. Funkar den lama ursäkten? För jag verkligen verkligen gillar den. Men plågas av samvetskval. Så jag lägger det i era händer. Jag vill ändå flika in att jag lockas lika mycket av den nostalgi som mössan väcker, som den provoaktion den kan tänkas väcka. Det skulle vara spännande om den kommer väcka några som helst reaktioner. Men jag kanske har för höga förväntningar? Dem jag visar den för är för det mesta fullkomligt likgiltiga, men Tönten tyckte den var äcklig. Vad tycker ni?

Ägglikören utröstad

Ägglikören utröstad

Det är väl inte en dag för tidigt. Utveckligen kommer bli spännande att följa, jag har stora förhoppningar om att romrussin, likörtryffel, körsbär i likör och cocoskolan åker ut de närmaste fyra åren, och dessutom ersätts med praliner som är lika goda eller godare än min favorit gräddnougaten.

Dagens!

Om lilla london

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om det här. Jag lider enorma kval av att inte kunna bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det är fruktansvärt. Jag tror inte ni kan föreställa er hur det känns.

Å ena sidan är rappen i mina öron väldigt bra. Jag gillar flowet, ordvalet, det är mer utmanande än säg Snook, som jag älskar att hata. Jag tror jag gillar det för att han påminner väldigt mycket om Stoffe från Fattaru, så mycket att jag de första två verserna trodde det var Stoffe, tills det var något ord jag fastnade på och insåg att de måste vara någon annan. Jag gillar att han använder ord som obstinat.

Men sen liknar han också Gbg vid en tjej man fortsätter träffa fast hon knullat andra. Och den typen av grabbiga liknelser får mig att vilja vomera. Det är så osmakligt och effektsökande att jag har lust att slå honom på käften. Ja, otrohet är jobbigt, men det låter inte som otrohet,det låter bara som ren och skär avundsjuka, och det i dess absolut värsta form.

Och att de är lagt över Broder Daniel. Vad ska man tycka om det egentligen? Det funkar i början, men sen när den där kören som väl inte ens finns med i originalet stämmer in blir det lite avigt.

Det är bra för att det är nytt och överraskande, jag inbillar mig att låten vinner allra mest på det. Man ifrågasätter inte om det verkligen är bra, bara för att det känns så fräscht.

Som ni hör. Jag är verkligen helt rådvill. Det är tur att jag inte är fjorton längre, för då skulle jag ta det faktum att låten spelas på P3 som nog. Det skulle räcka för där och då har något gjort en adekvat bedömining om att låten är bra. Jag skulle inte behöva ifrågasätta, bara svälja. Om än med lite motvilja.

Mer om latmaskarna

Mna kan tycka att de som gör en gastric bypass är latam, korkade människor. Men det jag främst vänder mig emot, det är att dessa människor tycks ha så liten inblick i sitt ätande. Man blir inte så tjock som dessa människor bara så där, utan någon som helst rimlig förklaring. Oftast finns det psykologiska förklaringar, men det är dessa människor för fega för att våga möta, eller erkänna för sig själva. Det är därför jag har sån liten tilltro till att gastric bypass verkligen kommer göra någon skillnad. Det kanske behandlar symptomen men inte själva orsakerna till sjukdomen. Jag säger inte att alla som genomgår en operation kommer gå upp i vikt, men jag är övertygad om att de kommer ha ett problematiskt förhållande till mat och ätande, så länge de inte söker hjälp av terapueter eller psykologer.

Reklamer där någon inte vet vad något heter känns ju väldigt eh, vad heter det, 2000! Jag förstår dessutom inte hur man inte kan veta att det heter nässpray. Okej för tillfällig afasi, men ändå. Lamt!

Dagens!

Det jag jag är

Tönten ringde sent en fredagkväll för några veckor sedan och undrade vad jag gjorde. Jag hade precis kommit hem från jobbet och hade ingen större lust att göra något än krypa ner i min säng sova. Men så fanns det en längtan i min kropp också. Som lyckades övertala mitt förnuft och låta honom komma förbi.

Det är så förrädiskt det där. Hur man kan göra upp en plan i sitt huvud. Vad man ska säga, hur sur man ska vara, och så vet man att det bara handlar om att man förbereder sig för att man vet att man ändå är körd i det långa loppet. Att när han väl hör av sig kommer man ändå bli så glad över att han äntligen hör av sig, att man glömmer bort att han fram tills nu inte gjort just det.

Hans ursäkt var att han flängt landet runt med sitt jobb. Jo, men ett ynka ett lite sms, helst där det står hur mycket han saknar mig, eller längtar av mig, fanns det inte plats eller tid för ett sånt? Men så hade hans kusin dött också. Och att komma med anklagelser då, det kan inte ens någon som normalt är så känslokall som jag göra, så jag lät bli. Och så kom det vanliga men jag är ju här nu, och jag bara ja men ändå. Och så där höll vi på i kanske tio minuter. Och jag fick höra hur känslokall jag är ändå. Som vågar.

Men sen när han vaknat så måste han ändå dra vidare. Då är det återigen jobbet som kallar. Det var tydligen bara något tillfälligt. Jag blir irriterad. Det finns ingen tid. Vad hinner man göra på en natt. Tar man bort sömnen återstår ett samtal som kanske hinner pågå en timme eller två, och vi har inte kommit särskilt mycket närmare varandra. Då spelar det ingen roll hur mycket skit han försökt tuta i mig, jag är den som låter handlingar och inte snack ha betydelse. Och hans handlingar har inga som helst betydelser, för allt han gör är att ständigt lämna mig för något annat. Han kan tycka att det räcker, men jag gör det inte. Jag vill ha mer, men att det bara är jag som vill ha det gör mig så ledsen och arg. Jag verkar ha fått allt bakfoten. Jag orkar inte konfrontera honom heller, det ger verkligen ingenting.

Nu har det varit tyst i två veckor. Jag tänker som vanligt det värsta. Med facit i hand vet jag att inte borde göra det. I hans värld är det tydligen helt okej att inte höras på två veckor, eller mer. Helt okej. Även om man gillar varandra så mycket att man inte vill annat än stänga in sig en vecka och helt kapa kontakten med omvärlden. Kanske i hans värld men inte i min. I min påminner man ständigt varandra hur briljanta man är. Man bekräftar varandra med annat än ord. Med handlingar. Man ger varandra av sin tid. En del av mig vill finna sig i det här, för man får ju inte vara kräsen!!! Men seriöst, ska jag utplåna mig själv till oigenkännlighet för vad? För att kanske kanske få ett sent samtal och det utan någon som helst förvarning? Och då helst droppa allt jag har för mina händer? Det är inte det jag jag trodde att jag var. Det är inte det jag jag är.

En mardröm

Andra personer drömmer mardrömmar om hur de blir våldtagna, hur deras föräldrar mördas och hur de jagas av en galen psykopat. Jag drömmer mardrömmar om att jag tvingas gå på Dem Bow.

Dem Bow är en mardröm för att deras flyers till att börja med är helt vedervärdiga. Jag vet att de blivit mindre dåliga på senare tid, och man kan ju bara spekulera i varför, men att det finns män(niskor) som tror att sådana här bilder ska locka folk till att komma och dansa, och inte förstår vad bilden målar upp för slags förväntningar hos delar av publiken, borde läsa lite genusteori.



Jag svär på att gubbar på affärsresor ser dessa och undrar var den där stripklubben det annonseras om ligger.

Men så kommer det till musiken. Det är superkomerisell helt själlös rnb, hiphop, dancehall och reggaeton. Det är så tragiskt! Det finns bättre klubbar, eller det borde det i alla fall finnas. Det är väl det som är allra sorgligast. Att detta är vad som står dessa arma ungdomar till buds. De tar vad de får, och får finna sig dyngan de omges av. Stackars satar! Då kan man ju tänka att arrangörerna borde anstränga sig i alla fall lite och sätta lite heder i vad de gör. Men icke. Jag inbillar mig att de lever efter devisen att de ger folk vad folk vill ha. Men om folk inte har något andra alternativ, vad ska de göra? Stanna hemma? Dansa, flörta och supa vill alla göra, och inte behöva stanna hemma för att det inte finns någonstans att gå.

Min dröm gick ut på att jag och mina kompisar till ett Dem Bow som verkligen fräschat upp lokalerna så att det mer kändes som man var i Paris än Stockholm. Det var fräscht och förförsikt. Men musiken var helt anskrämlig. Det blev så klart en massa drama, och jag kände mig mest som en gammal tant som betraktade de här galna ungdomarna som hade så jävla roligt, eller bara inte var smarta nog att inse sitt bästa, och startade gräl efter gräl. Och just den där oskuldsfullheten som finns hos många av dem som går på Dem Bow är nog det som retar mig allra mest. De har inte lärt sig att börja ställa krav. Musik för dem är inget annat än något som står på i bakgrunden när de flörtar lite. Det är inte på liv eller död hur dj:n lägger upp sitt set. De står kvar och dansar även om låten är dålig, för de har inte ens bildat sig en uppfattning om huruvida låten är dålig eller ej. De har blivit hjärntvättade av att ha hört låten till leda på radio, så att även om de tyckte Sean Pauls eller Million Stylez senaste är jätteäcklig, har den ju börjat svänga lite vid det här laget. Jag saknar den tiden, då jag var så lättövertalad. Där jag inte ifrågasatte, utan bara lät mig förföras. Jag blev äldre, klokare, men till vilket pris?

Väcker tigern i dig

På torsdagen toppade Aftonbladet för första gången sedan början av veckan med något annat än Tiger och hans äventyr ( Bra titel på porrullen som garanterat kommer komma (!)). Det var som om första akten var slut, och och nu har Aftonbladet inlett andra akten. Vem kan det finnas kvar som man kan klämma på en kommentar? Jo, Annika Sörenstam. Vill vi veta vad Annika Sörenstam tycker, och i så all varför? För att hon är golfare? För att hon är svensk?

Jag börjar tröttna, inte så mycket på rapporteringen i sig, som hur rapporteringen ser ut. Moraliserandet och fördömandet. Jag förstår inte varför folk tar sig rätten att sitta och uttala sig om vad som är rätt och fel i det här fallet? De har noll och ingen insyn i Tiger och Elins relation, och inte heller i Tigers relation med alla de här kvinnorna. De vet ingenting. Ändå säger de saker som att Elin MÅSTE lämna Tiger. Näe, hon måste ingenting, och du måste inte sitta där och säga att hon är dum i huvet om hon bestämmer sig för att förlåta honom och stanna kvar hos honom. Hur kan folk vara så dumma att de tror att de kan sätta sig in i hur hon resonerar, och dessutom inbillar sig att hon resonerar precis som dem. Stannar Elin hos Tiger ser jag inte henne som något offer. I min värld kommer hon då uppfattas som en förmodligen ganska smart, beräknande kvinna som har förmågan att förlåta någon hon älskar, för att han gjort något hon uppfattar som nästintill oförlåtligt. Hon kanske stannar för pengarna, eller kanske för att hon älskar honom, men själva poängen är att vi aldrig kommer få veta.

Och så de här kvinnorna. De är tydligen fula, osmakliga, okänsliga horor allihopa. Men jisses. Går det inte att nyansera den bilden en aning. Vissa av dem har tagit emot pengar för att hålla käften, och jag är inte dem som skuldbelägger dem för det. Vi pratar om kvinnor som förmodligen aldrig skulle tjäna de summor Tiger erbjudit dem, om de inte sålde sin kropp eller liknande. Det handlar inte om bristande moral, det handlar om att de är smarta. Ingen som inte har varit i en liknande situation har rätt att uttala sig om hur fel det är.

Och så allt det här om att de borde tagit ansvar. Vad har dom för jävla ansvar? Seriöööööst? Jag förstår inte? De kanske ville knulla med Tiger för att han var assexig? Alla vet inte vem Tiger är, alla vet inte att Tiger är gift. Om en kille stöter på mig och attraktionen är ömsesidig, ska jag dra fram ett tjugofrågors formulär om hans civilstatus och familjeförhållanden? Det kan nog förstöra stämningen en aning. Att hålla på och skuldbelägga de här brudarna är ju bara så korkat. I min värld har de inte gjort något fel. Sen att somliga av dem är korkade nog att tro att det för Tigers del handlat om mer än sex, de får stå för dem. Man lär väl av sina misstag, eller så fortsätter man göra dem tills man lär av dem. Otrohet kan handla om så mycket olika saker, och det är just den nyanseringen jag verkligen tycker har saknats i rapporteringen. Det kan handla om sex, om makt, om kärlek. Inte förrän vi vet, vilket vi förmodligen aldrig kommer göra, är det lika bra vi låter bli att prata om saken som om vi visste vad vi snackade om.

Dagens!

Detta är en annan med konstig takt.

Loulous viktminskning

I dagens Klick, som jag normalt inte läser eftersom jag tror att man blir korkad av att läsa dylik dynga, kan man läsa att Loulou Lamotte gått ner 50 kilo. Men den som tror att Loulou gjort det genom hård träning och sträng kosthållning, tror fel. Bruden har fått en sån där operation som kostar oss skattebetalare en massa pengar, och inget annat.

Jag är inte bitter. Jag förstår bara inte varför det målas upp som att Loulou åstadkommmit något. Att hennes viktminskning är en bedrift. I mina ögon är den inte det. Det är den absolut sista utvägen för folk som är lata och dumma. Jag står för att jag tycker det. Det här är människor som inte vill gå ner i vikt, för om de verkligen ville det, skulle de klara av att gå ner i vikt utan en operation. Själv har jag som bäst gått ner 25 kilo på ett halvår, och klarar jag av det, förstår jag inte hur någon som Loulou inte skulle göra det.

Visst, jag kan å ena sidan tycka att det är rätt att vi är med och bekostar såna här operationer. Men samtidigt är jag väldigt egoistisk och tycker att de där människorna helt och hållet får skylla sig själva. Det är inte som om någon hotat dem att äta en massa bullar. De har gjort ett val att äta sig så där feta, och att då ta den lätta vägen är att låta bli att ta ansvar för sitt agerande, utan lägga det på någon annan. Det är ofattbart omoget och barnsligt att när man ätit upp sig till orimlighetens gräns sitta och böla över att man inte kunde kontrollera sitt ätande, och kräva hjälp för att gå ner. Jag upplever att vi daltar alldeles för mycket med feta människor, i synnerhet i det här avseendet.

Vad är det för skillnad på Ica Kvantum och Ica Maxi? Säg det någon som vet.

Dagens,

Min kompis säger att jag har en grej för låtar som har lite udda takt. Detta är en av dem.

Lite Halohat

Varje gång något jag inte finner bra eller av minst värde hajpas sönder i tv, tidningar och radio känner jag mig å ena sidan helt jävla dum i huvudet, som inte fattar grejen, eller som den enda förnuftiga människan i hela världen som har förstånd nog att inte haka på i gruppsykosen. Just nu gäller det det skamlösa hyllandet av låten Halo. Jag förstår det inte. Jag tycker låten mest är irriterande, pretentiös och ofattbart tråkig. I synnerhet operasticket känns så blasé att jag hellre skär mig än lyssnar på det en enda gång till.

Låten är en sak. Men sen kommer hajpen på det. Nu senast Nollnolltalets skribet Adam Svanell som tycks älska den här låten till döds och riktigt dränker Beyonce i superlativer. Det blir så patetiskt. Det är en okej bit, men det finns väl ändå bättre låtar av henne, av andra souldivor? Det känns som om man helt saknar proptioner, inte stannar upp ens för en sekund och är det minsta självkritisk, och det är ju just det som är så tragiskt.

När blev superkomerisell amerikansk rnbsoul något fint? Och är det okej bara för att det är Beyonce som framför låten? ( Ja uppenbarligen eftersom Kelly Clarkssons låt som bygger på precis samma ackordföljd i Svanells och så många andras öron är dålig och det för att det är Clarkson som inte kan leverera för att hon är tråkig och duktig). Det tycker jag är sorgligt. Varför måste man ständigt jämföra låtar med varandra, varför är det som om det pågår en ständig tävling om vem som är bäst? Jag tycker inte låten är bra nu, jag skulle tycka att den var dålig även om det så var Mary J som framförde den. Det är en dålig låt, den blir inte bättre bara för att Beyonce framför den. Är det så svår att fatta? Sluta smöra.

Dagens!

.....

De sitter och snackar om Tiger Woods och Elin. Jag börjar bli ganska less. Det första jag tänkte när jag läste att Elin tydligen hittat sms i hans mobil är att han måste vara en ruskigt orutinerad som cheater, för varenda jävla kotte vet väl att man till att börja med skaffar en separat mobil med kontantkort som man dessutom gömmer på ett säkert ställe, och sen raderar så väl skickade som mottagna sms.

Eva Emma sitter och säger att Elin kommer skämmas så mycket. Det där är något jag inte förstår. Om jag är ihop med en idiot som inte har vett att inse vilken jävla pärla jag är, ska jag då skämmas för att han inte inser det? Ska jag istället misstro honom hela gången och inte lita på honom överhuvudtaget? Det vore ju desto mer pinsamt. Att ständigt gå omkring och inte kunna lita på sin kille, utan vara konstant rädd för att han kommer bedra mig? Jag skulle aldrig orka. Någonstans måste man väl ändå ha tillräckligt med självkänsla och självförtroende och lita på att man är värd att vara tillsammans med. Misstro sin partner gör man bara om man inte känner sitt egenvärde, om man ständigt jämför sig med andra, och är svartsjuk och osäker. Tror jag.

Top 100

Jag har tusen saker och göra, och vips så vill jag inte göra något annat än blogga, städa, laga mat, peta naveln, röja i garderoben, impregnera mina skor och liknande. Så i måndags kväll fick jag för mig att jag skulle göra en årsbästalista i Spotify. Årets 100 bästa låtar hittar ni här. Måste dock säga att det ju alltså gäller de låtar som finns på Spotify. Varken 18 and ova eller Changes finns på Spotify och där har ni minst fyra låtar som kvalat direkt in på listan. För att inte tala om Set me free, Moviestar och Good life. Och så denna då. Så ja, listan är liiiite missvisande. Och jo, det kommer en Top 50, Top 25 och Top 10, men jag suger på de karamellerna lite.



Update: De är utan inbördes ordning. Orkade inte.

Jag tyckte Lorentz första singel Crush var lite småcharmig. Men sen kom all den där andra skiten han och hans bror är skyldig till och jag känner inte annat än avsmak. Och så upptäcker jag att P3:s programledare konsekvent säger M PUNKT Sakarias varje gång de påar eller avar en låt med duon, och föraktet når nya oanade höjder.

Dagens!

Mina barn och andras ungar

Jag erkänner. Jag hör till dem som kan tycka att ungar kan vara förbannat jävla jobbiga. Går jag in på ett café där det sitter tre mammalediga kvinnor med sina bäbisar vänder jag i dörren och letar mig någon annastans. Jag ogillar sättet de brer ut sig på, det är kläder, skötväskor, nappflaskor och leksaker överallt, och det ska luktas i blöjor och rätt vad det är kanske någon börjar gallskrika och vägrar sluta. Kalla mig fascist! Det här är dock bara en av alla saker jag finner jobbiga när jag ska fika. Jag kan tycka att musiken är störande, tonåringar med deras mobiltelefoner och deras påfrestande tonårsspråk också kan vara rätt påfrestande. Det har tagit mig ett tag men jag har hittat ett antal ställen där jag kan slippa de saker jag irriterar mig allra mest på, och där jag kan ha överseende med de saker jag ändå irriterar mig på, de få gånger de förekommer.

Men jag skulle aldrig gå så långt som att kräva att mitt café förbjuder barn, barnvagnar och deras föräldrar. Även fast jag tycker illa om småbarn, tycker jag hela den grejen är rätt absurd. Jag förstår inte riktigt vad den bottnar i. Är det rent och skärt maktmissbruk? Missunnsammhet? Vill jag verkligen gå på ett café som stänger ute delar av kunderna? Är det en atmosfär jag vill vistas i? Där vissa är mer välkomna än andra?

Aversionen mot barn är på något sätt okej. Det är okej att inte gilla barn. Varför vet jag inte, men det är ingen som ifrågasätter att man hatar små söta saker som för det mesta är rätt bedårande. Skulle man byta det mot djur, handikappade, norrlänningar eller långväxta, skulle det vara annat ljud i skällan. Det skulle inte vara politiskt korrekt.

Även om förbudet mot barnvagnar är ganska harmlöst tror jag det i längden kan vara farligt. För i takt med att olika grupper blir allt mer segrergerade så minskar också toleransen och förståelsen mellan dessa grupper. Barn kommer det alltid finnas i vårt samhälle, och det är väl något jag kan tycka att man som vuxen människa får lära sig att hantera, inte bara springa på barnvagnsfria caféer resten av sitt liv. För om det till slut bara finns barnvagnsfria caféer, kommer de barn som ändå vågar sig ut på stan med sina föräldrar få utstå ett hisekligt spott och spe.

Dagens!

Jag gillar inte ens hans röst. Guilty pleasureeeeee.

Om det nu är så här jävla jobbigt att spara ut till en ytte pytte page, hur jobbigt kommer det då inte bli att spara ut till den här rockfrillan jag drömmer om? Kanske inte fullt så där lång lugg, och lite mer etapper så det blir tjockare men ungefär.

Dagens!

Veckans ord

Smulanedi: okänt ursprung, yppat av Patrik, "klart och betart", i Mammas nya kille. Synonymt med bryta, det vill säga vanan att bryta ner bröd, skorpor och liknande i fil, youghurt eller mjölk.

Dagens!

Känns också så där lagom dassig. Videon alltså. Låten är guld!

Dagens!

Hur den har lyckats gå mig helt förbi är en svår svår gåta. Jag som brukar skriva i mina ansökningar att jag är noggrann. Dags för lite självrannsakan?

Tonårssynder

Är det det som är skillnaden på Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen? Att på Hultsfredsfestivalen har besökarna sex med varandra, medan Arvikafestivalens besökare är så introverta att de istället föredrar att endast ha sex med sig själva?

Gudarna ska veta att när jag i min sena tonår fem år i rad bevistade den där lilla småländska hålan för att lyssna på musik, så var självbefläckelse det absolut sista jag tänkte på. När man delar tält med tre andra personer, delar camp med fem gånger så många, och camping med 10 000 andra, så är det lite svårt att slappna av. Att ha sex går alldeles utmärkt, då är man ju åtminstone två om skammen och skulden det innebär att kliva ut i campet där man varit omringad av massa fluktare de senaste tjugo minuterna, men att pilla på sig själv? Nja. Lerfläckarna på byxorna, som snarare är bajsfläckar, att spriten till trangiaköket börjar ta slut, att kön till vattnet är lång och jobbig, att man lyckats bränna sig ett steg närmare hudcancer, är sånt som bekymrar en för mycket för att man ska kunna ta sig tid och ork att ligga i en sovsäck och runka.

Att runka är verkligen introvert. Du befinner dig på en festival med minst 10 000 andra du delar ett av dina största intressen, musik, med. Om det inte råkar vara så att du runkar till bilden av din största idol du snart ska få se på scen, så finns det ingen som helst ursäkt. Vad är det för fel på dagens ungdom om de hellre ligger på en sommaräng, ett tält, eller i ett lerigt dike och runkar, än springer runt och råflörtar med allt som rör sig?

Dagens!

Min gyd jag svär, det är en av de bästa kärlekslåtarna som gjorts!

(Med mycket uppfordrande röst)
Vill någon vara så snäll och förklara varför Try sleeping with a broken heart har ett outro på en minut?

Öhrlingspricwaterhousecoopers

Glaxo Smith Cline måste nog vara det osexigaste företagsnamnet i hela vida världen tror jag. Det är nog kombinationen av Glaxo, som får mig att tänka på laxeringsmedel, och Cline, som låter kliniskt och äckligt, som gör att det är så motbjudande.

För övrigt är det allt bra synd om receptionisterna på Öhrlings Price Waterhouse Coopers. Måste de säga Öhrlings Price Waterhousecoopers varje gång de svarar i telefon? Och hur lång tid av deras internutbildning går ut på att öva på att säga just det?

Dagens!

Inte mitt problem

Okej, nu kommer ett så där jobbigt arrogant inlägg som jag själv kan uppleva är lite jobbigt när någon annan än jag själv sitter bakom tangentbordet. Ni har med andra ord blivit förvarnade.

På väg till jobbet i måndags tröstade jag mig som vanligt med en latte. Den kostar 29,50 eftersom jag får studentrabbat (YEAH!). Men tjejen bakom kassan, som ser ut som den yngsta tanten jag skådat, som liksom alla andra tjugoplus tjejer i Stockholm verkligen anstränger sig för att se ut som en tant, hade ingen växel. Först frågade hon om jag hade typ jag tror en femma, eller om jag kunde betala mer än vad latten kostade. Ja, jag ljuger inte. Men se den gubben går inte. Det är inte mitt problem om ni inte har någon växel. Och jag tycker inte ni ska komma här och försöka lägga skulden på mig. Har ni inte växel så har ni inte, ni får ge mig mer pengar helt enkelt. Sen ville hon att jag skulle betala med kort. Ja, men om det hade gått så hade jag väl gjort det från början? Nu satte jag mig på tvären med flit och jag har väl något jävulskap att vänta men det var det värt för när hon inte hade några andra alternativ slog hon in latten som en espresso och jag fick den för femton pjuck. Så kan det gå om inte haspen är på. Jag förstår inte hur det kunde vara det billigaste alternativet hon kunde komma på. Hon såg verkligen ut att tänka så att det knakade innan hon kom på denna snilleblixt. Men det är väl ändå skillnad på 29.50 och 15 ? Eller är det inte?

Dagens!

Dagens!