Det jag jag är

Tönten ringde sent en fredagkväll för några veckor sedan och undrade vad jag gjorde. Jag hade precis kommit hem från jobbet och hade ingen större lust att göra något än krypa ner i min säng sova. Men så fanns det en längtan i min kropp också. Som lyckades övertala mitt förnuft och låta honom komma förbi.

Det är så förrädiskt det där. Hur man kan göra upp en plan i sitt huvud. Vad man ska säga, hur sur man ska vara, och så vet man att det bara handlar om att man förbereder sig för att man vet att man ändå är körd i det långa loppet. Att när han väl hör av sig kommer man ändå bli så glad över att han äntligen hör av sig, att man glömmer bort att han fram tills nu inte gjort just det.

Hans ursäkt var att han flängt landet runt med sitt jobb. Jo, men ett ynka ett lite sms, helst där det står hur mycket han saknar mig, eller längtar av mig, fanns det inte plats eller tid för ett sånt? Men så hade hans kusin dött också. Och att komma med anklagelser då, det kan inte ens någon som normalt är så känslokall som jag göra, så jag lät bli. Och så kom det vanliga men jag är ju här nu, och jag bara ja men ändå. Och så där höll vi på i kanske tio minuter. Och jag fick höra hur känslokall jag är ändå. Som vågar.

Men sen när han vaknat så måste han ändå dra vidare. Då är det återigen jobbet som kallar. Det var tydligen bara något tillfälligt. Jag blir irriterad. Det finns ingen tid. Vad hinner man göra på en natt. Tar man bort sömnen återstår ett samtal som kanske hinner pågå en timme eller två, och vi har inte kommit särskilt mycket närmare varandra. Då spelar det ingen roll hur mycket skit han försökt tuta i mig, jag är den som låter handlingar och inte snack ha betydelse. Och hans handlingar har inga som helst betydelser, för allt han gör är att ständigt lämna mig för något annat. Han kan tycka att det räcker, men jag gör det inte. Jag vill ha mer, men att det bara är jag som vill ha det gör mig så ledsen och arg. Jag verkar ha fått allt bakfoten. Jag orkar inte konfrontera honom heller, det ger verkligen ingenting.

Nu har det varit tyst i två veckor. Jag tänker som vanligt det värsta. Med facit i hand vet jag att inte borde göra det. I hans värld är det tydligen helt okej att inte höras på två veckor, eller mer. Helt okej. Även om man gillar varandra så mycket att man inte vill annat än stänga in sig en vecka och helt kapa kontakten med omvärlden. Kanske i hans värld men inte i min. I min påminner man ständigt varandra hur briljanta man är. Man bekräftar varandra med annat än ord. Med handlingar. Man ger varandra av sin tid. En del av mig vill finna sig i det här, för man får ju inte vara kräsen!!! Men seriöst, ska jag utplåna mig själv till oigenkännlighet för vad? För att kanske kanske få ett sent samtal och det utan någon som helst förvarning? Och då helst droppa allt jag har för mina händer? Det är inte det jag jag trodde att jag var. Det är inte det jag jag är.