Att köa

Beroende på vilket humör jag är på, kan jag bli helt galen på folk som tränger sig i köer. Det kan vara kön till klubben, toan, på bibblan, systemet eller vid charkdisken på Hemköp. Å ena sidan hyser jag en stark tilltro till ett samhälle där man respekterar varandra, och respekterar de rådande normerna. Men å andra sidan brukar jag lika ofta tänka att det inte har så stor betydelse, och att jag borde bekymra mig för andra saker än en så löjlig liten sak som att någon råkar tränga sig.

Är jag stressad och trött, kan jag bli galen på folk som tränger sig. Då kan jag på mindre än en sekund förvandlas till den där galna kickersbruden jag önskar att jag fått vara när jag gick i högstadiet. Är jag dessutom packad skulle jag lätt börja slåss om saken. Jag föreställer mig att de som försöker tränga sig förbi mig, och då oftast i toakön när jag är ute och klubbar, har riktat in sig på mig som ett tacksamt offer, för att de inte förväntar sig att jag ska säga ifrån eller protestera, och då blir min reaktion så klart dubbelt så kraftig. Eller så försöker dom helt enkelt sätta sig i respekt. För jag vet inte vilken gång i ordningen var det en tjej som när jag var ute senast precis när jag skulle gå in kommer och hävdar att hon visst stod först i kön. Jag älskar när folk så uppenbart ljuger för mig. Här har jag stått och väntat i minst fem minuter, haft örnkoll på varenda människa som passerat, och jag vet att hon inte stod före mig. Såna här människor lyckas ju allt som oftast med vad de tagit sig för, men jag kan ändå inte njuta lite av att veta att jag i alla fall inte går på deras lögner. Samtidigt beundrar jag deras streetsmarta attityd. Som att säga att det stått där i hundra år, säga saker som gör det omöjligt för de flesta att neka dem. Och så med den auktoritet de ofta gör det, som gör att man inte vågar annat än att ge med sig.

Jag har insett att det är upp till den person som står längst fram i kön om hon vill bry sig eller inte. Folk som inte respekterar köer, att de inte gör de, avslöjar mer om sig själva, än vad jag gör om jag säger ifrån. Nog är redan sagt. Jag behöver inte protestera, jag kan bara vara säker i förvissningen om att de en dag kommer få vad de förtjänar.