Jag såg Cl-finalen på en 50 tums lcd-tv i hdkvalité. Ibland är livet allt bra sweet! Jag trodde jag skulle stå och trängas ute på någon proppfull bar, eller beskåda spektaklet själv från min säng, men så nämnde jag det för en jobbarkompis, som svarade med att fråga vilken match, vilken liga och om matchen alltså spelades i Stockholm. Hon hade med andra ord inte så bra koll. Men så föreslog hon att vi skulle se den hemma hos hennes brorsa. Boys and their toys! Ibland fett onödiga, men när man ska se finalen i Champions League kommer de minst sagt väl till pass.
Så min kompis har alltså noll koll. Hon kan reglerna. Vilket jag tog för givet att hon inte gjorde eftersom hon inte ens visste vilka som skulle mötas. När Ronaldo knallade förbi i kostym tycktes det dock vara kärlek vid första ögonkastet. Innan det hade hon inte lärt känna denna man närmare, hon trodde han var svart! Haha, bara för att jag gillar honom förmodar jag.
Så hon hejade på United, jag hejade på Barca, sen gör Eto det där målet och snipp snapp snut så var Manchester Uniteds kämpaglöd slut. Är det bara jag, eller kändes dom inte lite rädda?
Vi konstaterade för kanske hundrade gången att Puyol verkligen ser ut som en grottmänniska, att Tevez borde ha råd att operera bort sitt ärr, att Messi har en sjuhelsikes jäkla spänst, och att Platini framstod som värsta mysfarbrorn när han vid prisutdelningen envisades med att klappa alla spelare på huvudet eller kinden. Jag blev väldigt rörd av detta, mer rörd av det än att rätt lag vann. Eller ja, efter omständigheterna rätt lag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar