....

I torsdags gick jag alltså på konsert med ett band som tog allt mellansnack på ett språk jag varken förstår eller behärskar. Det var en närmast surreaslistisk känsla att stå där och höra en av de fyra sångarna stå och tjattra om vad jag antar vad både det ena och det andra, och inte förstå ett ord av vad de sa. Känslan förstärktes av att jag inte trodde dagen då jag faktiskt skulle få se Magic System live, någonsin skulle komma. Den där känslan som å ena sidan fick mig att inte vilja göra annat än hela konserten igenom nypa mig själv i armen, men å andra sidan fick mig att verkligen till fullo förstå hur lyckligt lottad jag är, som ju faktiskt får just det.

Men det kom ju inte utan prövningar. Även om jag och min kompis varit mer eller mindre inställda på att konserten säkert skulle bli försenad, och det då rejält, började tålamodet tryta när sista förbandet, vilket var Medina som till min stora besvikelse inte spelade Magdansös, gick av 90 minuter efter det att Magic System skulle ha gått på. Det i särklass värsta med att gå på konserten är inte trängseln eller värmen, det är väntan. Det hade man i torsdags dock löst genom att ha förband på förband på förband på förband. Jag räknade inte, men skulle gissa på att antalet förakter översteg fem. Dessa var av väldigt blandad kvalité. Somliga, som Medina, vann väl på charm, men sen fanns det rena lågvattenmärken, som endera körde playback, och somliga som tyvärr inte gjorde det. Vissa som lät som fritidsgårdsrap, och som var den mest spretiga samling musikanter världen förmodligen skådat, och andra som när de inte vankade fram och tillbaka på scenen som om de höll ett valtal helt sonika vände rumpan till och skakade på allt gud givit dem.

Efter att Medina gått av infann sig då denna väntan. Den är olidlig för att man aldrig vet hur lång den är. Det kan röra sig om en halvtimme, men kanske en kvart, eller i värsta fall en timme. Människorna runt omkring oss kom och gick, köpte öl, dansade och snackade. Själv ville jag stå kvar på stället, mest för att det var en bra plats, men värmen gjorde det mer eller mindre outhärdligt. Så efter trettio minuter eller så vågade jag och mitt sällskap ut för lite frisk luft. Luft vilken utan vi förmodligen svimmat av utmattning. Efter ytterligare tio minuters väntan då vi mest dansade vågade vi lämna vår plats igen för att köpa en öl som vi delade.

Men det var väntan värt. När Magic System äntligen gick på, mer än två timmar efter utsatt tid, försvann all den där otåligheten jag samlat på mig. Bara försvann. Utbyttes i total eufori över att inte behöva lyssna till en inspelad version av Bouger Bouger, över att få höra en förkortad version av Kit De Mie, och dessutom få bevittna hur de fyra killarna lite väl rutinerat dansade väl inövade koreografier till nästan var och varannan låt. Emellanåt tappade de styrfart, men aldrig mer än någon för publiken inte helt bekant låt, och den vann de tillbaka så fort de valde att framföra någon av sina många hits. Det var total dansglädje på golvet, och emellanåt, när väktarna inte riktigt hängde med, även på scenen. Även om jag retade mig på att väktarna var så snara att föra bort folk från scenen, i synnerhet då gruppen inte tycktes ha något problem med att ackompanjeras av lite dans, var det lätt en av årtets största konsertupplevelser, och något som inte kommer överträffas på väldigt väldigt länge.