Jag får panik

Paniken jag får när jag tråcklat in mig i en på gränsen till för liten, väldigt tajt klänning och efter att ha konstaterat att den är just för liten och för tajt ska försöka åla mig ur den överträffas nog bara rejäl dödsångest. Så bara måste det vara. Jag står i provrummet med armarna i vädret och ju mer jag viftar med dem, desto mer övertygad blir jag om att jag aldrig någonsin kommer få av mig plagget ifråga. Det är så skrämmande. Det är som om reptilhjärnan tar över fullkomligt och man på mindre än en sekund eller två slutar tänka rationellt. Typ i stil med att om man fått på sig klänningen borde man rimligtvis få den av sig, eller att det förmodligen bara blir värre av att man får panik. Det där börjar jag tänka på först efter en minut eller två, efter att jag hyperventilerat i närmare en kvart. Men vad hjälper det då? Skadan, det vill säga paniken, är ju redan skedd.