Detta har jag lyssnat på under maj. Med lyssnat på menar jag att listan och ett par av låtarna gått på repeat.

The queen of all queens

Mamma, om du inte vill veta vad som kommer med posten om några dagar, sluta läs nu!

För på posten kommer nämligen en fem låtar lång skiva med sånger som hyllar inte bara min, utan alla mödrar i hela vida världen. Det var inte helt lätt att sätta ihop en skiva med bara mammalåtar, för även om det finns nästan hur många som helst, ville jag undvika dem som på något sätt handlade om död, sjukdom och tragik. Min mamma är i högsta grad levande, det vore sorgligt att ta med låtar som i allt för hög utsträckning tar upp gamla minnen och som önskar livet tillbaka. Kens Mamma fick helt enkelt stryka på foten, lika mycket för det som för att mamma tycker den är patetisk. Nas låt är dock med, mest för att jag gillar produktionen lika mycket som låten i övrigt. Och så är det 2pac, Lady Saw, Sizzla och Gyptian förstås. Jag hade önskat att Anthony Cruz Mama's blessing skulle finnas på Youtube, men tyvärr inte. För det är nog den i mitt tycke i särklass bästa mammahyllningen of all time. För mig.

"You´re truly a blessing, mama your special, thanks for all you´ve done for me, your love is the greatest, I got to tell you this, mama I love you sincerly"

När jag satte ihop skivan slog det dock mig verkligen hur ihjälkramad modern varit och fortfarande är. Hur många låtar om fadern finns det? Jag kan komma på två, och bägge talar om fadern som överbeskyddande eller utnyttjande. Föga smickrande. Fram för ännu fler låtar om mammor, men om pappor också. Inte alla pappor är idioter som lämnar sin säd i sticket, och dem som inte gör det, utan faktiskt tar sitt ansvar, förtjänar all respekt.

Att ta det onda med det goda

Svt måste spara. Vilket å ena sidan innebär att de arma tittare som fortfarande har tålamod med statstelevisionen ( dvs pensionärer) är lämnad åt sitt öde i sällskap med först Pistvakt och sedan Sjukan. Två svenska sit coms vars bästföredatum sedan länge redan passerat. Pistvakt kan jag väl tycka är charmigt av rent lokalpatriotiska skäl, men det är lika ofta fullkomligt avskyärt. Sjukan med bland annat Björn Gustavsson, har dock inte fullt lika många försonande drag. Okej att Lasse Lindroth, som jag i min tonår var upp över öronen förälskad i, kan fungera som ett sådant, i övrigt är spektaklet mest skrattretande dåligt.

Detta är alltså det mindre bra med att Svt tvingas dra åt svångremmen, och därför inte anser sig ha råd att producera något nytt. Med allt som Svt genom åren lagt pengar på att skapa, borde det väl ändå finnas bättre alternativ än Sjukan och Pistvakt? Och jo, det finns det. För på måndagkväll börjar man nämligen reprisera den fullkomligt geniala tv-serien Hammarkullen. Hade det inte varit för att jag i alla fall kastade ett öga åt veckans tv-bilaga hade detta gått mig helt förbi, och jag hade väl förmodligen blivit varse det hela först när det varit för sent, som brukligt är. Men nu vet jag alltså, jag är väl förberedd. Jag har inte sett Hammarkullen sedan det först begav sig, och det kan mycket väl vara så att jag romantiserar bilden av serien som bättre än vad den i själva verket var. Det är den största anledningen till att det ska bli så spännande att se serien igen. Jag minns framförallt Peter Anderssons byfåne, det där ilskna mannen som mest körde runt på sin permobil. Och Maria Lundqvists sorliga socialsekreterare. I övrigt minns jag bara inte så mycket av serien, mer än att den var så bra. Jag hoppas den kan motsvara alla mina förväntningar.

Albo eller fotboll?

Det ska bli kul att se Alborosie, men varför i hela friden måste han spela på nationaldagen? Jag hade nämligen ingen som helst jäkla aning om att Sverige spelar landskamp då, vilket väl vittnar om hur illojal jag är mot de blågula om inte annat, men nu när jag blivit mycket väl medveten om det, vill jag självklart delta i den nationalistiska yran. Det är tyvärr omöjligt för mig att vara på två ställen samtidigt, och även om jag föreställer mig att Albo går på först klockan halv tio kanske, och det rimligtvis borde finnas någon bar inne på Gröna Lund som visar fotbollen, så är det hela mycket olyckligt. Mycket olyckligt.

Vybz, Busy och Movado

ps, vad är dealen med Vybz Kartel - More Life, och de andra nya Vybzarna. Bra men slarviga och? innerliga?

För mig är grejen med Vybz, Movado och Busy att de gång på gång tycks ligga bakom de bästa cutsen på de bästa rytmerna. De är slarviga, men vinner på att de samtidigt är innerliga och väldigt väldigt charmiga. Det är långt ifrån välgjort, men om det är något som kan vinna på att vara lite opolerat är det dancehall, i alla fall om ni frågar mig. Just nu lyssnar jag som en idiot på dessa två låtar, jag har helt gett upp tanken på att gilla låtar i den takt de ges ut, jag har upptäckt att jag ändå upptäcker musiken förr eller senare. Låtarna hittar fram till mig förr eller senare, även om det så innebär att en låt jag avfärdar nu, kommer vara den jag spelar som mest om tre månader.Det tycks vara fullkomligt oundvikligt.Jag kämpar mot den delen av mig som ständigt vill ha koll och känna till det nyaste och senaste, för det är ingen vits när vissa är så produktiva som Vybz och Movado. För mig är huvudsaken att jag upptäcker låtarna, inte när jag gör det. Berikar låtarna, med sina texter och sin musik mitt liv är det nog.

Telefonskräck? Get over it!

Jag försöker prångla bort mina böcker till första bästa lättlurade stackare jag träffar på. Är det en bok som jag vill ha mer än hundra spänn för brukar jag genomföra affären rätt skyndsamt, men under den summa låter jag köparen styra. Nu har jag dock råkat på den segaste köparen i mannaminne. Vi har mejlat i snart tre veckor i ett försök om att komma överrens om när affären ska ske. Människan har fått mitt nummer men inte ringt, utan istället försökt messa, och sedan när messet inte nått fram ursäktat sig med att jag väl kanske inte har Comviq, vilket underförstått betyder att människan inte har cash på nallen och vill att jag ringer. Glöm din dröm. Vill du ha boken,får du väl för fan anstränga dig? Det är såna här tafatta idioter som jag och min pappa älskar att hata. Kan man inte ta några som helst egna initiativ, som att exempelvis övervinna sin telefonskräck genom att faktiskt öva sig i att prata med okända människor, får man väl klara sig utan kurslitteratur som man kunnat köpa för en billig penning. Och ja, jag vet att jag kommer få en kosmisk payback för att jag beter mig som en bitterfitta, men jag är beredd att ta skiten för den här idioten retar mig bara så fruktansvärt.

Veckans visdomsord

"Show more understanding, let the ignorance breeze
there´s no shame in excuse me, and thank you, please"

Platini tog priset

Jag såg Cl-finalen på en 50 tums lcd-tv i hdkvalité. Ibland är livet allt bra sweet! Jag trodde jag skulle stå och trängas ute på någon proppfull bar, eller beskåda spektaklet själv från min säng, men så nämnde jag det för en jobbarkompis, som svarade med att fråga vilken match, vilken liga och om matchen alltså spelades i Stockholm. Hon hade med andra ord inte så bra koll. Men så föreslog hon att vi skulle se den hemma hos hennes brorsa. Boys and their toys! Ibland fett onödiga, men när man ska se finalen i Champions League kommer de minst sagt väl till pass.

Så min kompis har alltså noll koll. Hon kan reglerna. Vilket jag tog för givet att hon inte gjorde eftersom hon inte ens visste vilka som skulle mötas. När Ronaldo knallade förbi i kostym tycktes det dock vara kärlek vid första ögonkastet. Innan det hade hon inte lärt känna denna man närmare, hon trodde han var svart! Haha, bara för att jag gillar honom förmodar jag.

Så hon hejade på United, jag hejade på Barca, sen gör Eto det där målet och snipp snapp snut så var Manchester Uniteds kämpaglöd slut. Är det bara jag, eller kändes dom inte lite rädda?

Vi konstaterade för kanske hundrade gången att Puyol verkligen ser ut som en grottmänniska, att Tevez borde ha råd att operera bort sitt ärr, att Messi har en sjuhelsikes jäkla spänst, och att Platini framstod som värsta mysfarbrorn när han vid prisutdelningen envisades med att klappa alla spelare på huvudet eller kinden. Jag blev väldigt rörd av detta, mer rörd av det än att rätt lag vann. Eller ja, efter omständigheterna rätt lag.

Säg bara som det är

Men eller hur Joey! Säg bara som det är, jag kan ta det. Lovar. Kan ta skitsnacket om att det inte är jag utan du, att du gillar mig som kompis, att vi väl kan vara vänner. Man tror att man föredrar att höra sanningen framför att försöka gissa sig till varför människor helt plötsligt tappar intresset och inte längre hör av sig. Men sen när rollerna är ombytta inser man hur svårt det är att säga precis som det är. Hur rädd man är för att såra någon, för att man vet hur ont gör.

Säljer sex?

Sex säljer inte längre. Eller stora tuttar. Detta trumpetar Sonja Schwarzenberger ut på Newsmill idag. Och jag håller inte alls med henne. Kanske är det så att det blivit lite sunkigt att sälja med sex, men det är inget som alla tycks ta hänsyn till. Många av Stockholms nattklubbar sprider sina flyers med lättklädda damer vind för våg. Flyers som lika gärna skulle kunna tas för flyers för vilken strippklubb som helst. Jag tror att det har blivit en fråga om vem man vill sälja något till. Att sälja en bikini har slutat handla om att på köpet ge männen i tunnelbanan något att kolla på, utan att ge kvinnorna ett uppnåeligt ideal. Ett för somliga men inte alla uppnåeligt ideal, bör tilläggas. Men sen finns det produkter som fortfarnande säljs med tuttar och rumpa, detta trots att det handlar om produkter eller tjänster som är ämnade för så väl kvinnor som män. Men tydligen lockas kvinnor till nattklubbar av bara tanken på att det finns män där. Medan männen behöver lockas av tanken på att det finns halvnakna kvinnor. Är det för att det är så, eller för att de som gör dessa flyers förväntar sig att det är så det ska vara?

Cityakuten i mitt hjärta

Även om det känns lite småmysigt att återse alla välbekanta ansikten i sista säsongen av Cityakuten, känns det samtidigt minst sagt krystat. Carol, Ross och Benton i ett och samma avsnitt? Emellanåt blev det bara för mycket. I synnerhet då Carol och Ross fick avsluta avsnittet i sin äktenskapliga säng med att Carol kunde konstatera att det varit en helt okej dag. Att Benton hann få ur sig att han fortfarande håller ihop med Cleo och att Reese hunnit bli tonåring. Det kändes inte äkta, det kändes bara som en seg uppdatering av dagsläget. Typ vad gör du nu för tiden, varför hur du aldrig av dig? Det måste ändå ha varit ett helvete för manusförfattarna att besluta vilka som skulle få återkomma, för att skriva in alla som passerat i serien vore ju fullkomligt omöjligt, att de ändå lyckats är värd all beröm.

Aldrig

Chances/changes rytmen kan, tillsammans med Rocksteady nog bli sommarens rytm. Jah Cures cut är som vanligt bland de bättre, även om More life är snäppet bättre. Medan Richies cut som vanligt för mig funkar som vägledning i livet, är Jah Cures låt en liten tröst. Det skulle lika gärna kunna vara jag som sjöng den, och det där vemodet han har i sin röst, den är väl närmast oöverträffad på senare år. Jag kan tycka att det känns konstigt att lyssna på sånger så sorgliga som hans, i synnerhet på sommaren, då det allmänna uppfattningen väl är att man ska vara glad och lycklig. Samtidigt finns det inget som är sommar för mig, så mycket som just Jah Cures sorgsna stämma som ylar ut sitt lidande för alla som vill och kan höra.

...

Så jag hittar ett exs exs Facebook. En sån där då hon håller en unge i famnen. Och jag frågar mig om det möjligtvis kan vara hans unge? För ungen ser inte ut att vara direkt till åren. Faktum är att om fotot är det minsta dagsaktuellt gör det mig till inget mindre än en rebound. Föga fucking smickrande. Sen konstaterar jag att hon inte ens är särskilt snygg. Tjejen alltså. Ungen är adorable. Det talar emot att det skulle vara hans ex. Han skulle kunna få nästan vem som helst, i alla fall tror jag det, why else would he leave me? Well well, man lär så länge man lever.

...

Har det undgått någon att Expressen tagit fel på en och annan Wanja? Förmodligen inte. Pinsamt är bara förnamnet. Det jag vill veta är om det är Wanja på bilden eller Wanja Lundby Wedin som det brustit för. Nu förstår jag ju att det var den senare, men man vet ju som sagt var aldrig.

Och som om inte detta vore nog, så har Margit Paulsen hävdat att hon tillhör den sista generationen i Europa som upplevt krig och terror. Vilken start på veckan! Grodorna och tidningsankorna både flyger och flaxar.

Törn mi ån

Kevin Lyttle kommer till Stockholm på onsdag. Det finns egentligen bara en anledning till att jag vill se Kevin Lyttle, och det är just den här låten. Men jag vill inte dansa till den en halvkall onsdagkväll i början på maj, jag vill dansa till den het julinatt, då jag är solbränd och snygg. Just nu inte så mycket. Just nu är jag om inte pank, så i alla fall inte tillräckligt tät för att lägga ut minst 400 för att stå och trängas med en massa förortskids som kommit dit av samma anledning som jag, nämligen höra den där enda låten. Så det får vara helt enkelt. Eftersom han är ett onehitwonder lär han ju fortsätta turnera världen runt på sommarhalvåret med sin enda hit värd namnet, så det lär inte vara sista chansen. Och om det så är det, är det inget jag sörjer.

Skala sakta men säkert

En av mina grannar hade idag en vän på besök. En vän som när jag kom in i köket för att laga frukost stod och skalade potatis. Jag kan inte påstå att det gick undan. Faktum är att det gick så sakta att jag för ett ögonblick trodde att Gud tryckt på pausknappen och nu satt och hackade fram verkligheten. Så jag gav honom tipset att till att börja med sikta med att få ner skalet i diskhjon och inte sopkorgen, för diskhjon var större och enklare att träffa. Han följde mitt råd. När jag sen kollat till min mikrogröt noterade jag att han höll potatisskalaren i bladet och skar yttepytte små bitar, inte ens en cm stora, en och en åt gången. Inte som jag eller någon annan, som ju håller potatisskalaren i skaftet( döh!) och bara drar bladet fram och tillbaka. Jag visade honom hur man skulle göra, för är det något jag med tiden lärt mig är det att när det kommer till matlagning kan KTH/KInördar vara precis hur jäkla korkade som helst. De kan lösa avancerade matematiska problem, men vet inte hur man använder en potatisskalare. Men här bröt då hans kompis in och undrade vad som var problemet. Och sa att det nog skulle bli bra. Men sen märkte även han bristerna i hans väns sätt att skala potatisen. Men sa till mig att det nog skulle bli bra. Varpå jag fick ursäkta mig med att jag bara ville hjälpa till, för att spara tid. När jag i själva verket fick klåda av att se människan stå där och skala i slowmotion.

Åh! Jag har en dejt med Blair Underwood om ganska exakt 25 minuter. Detta eftersom de avsnitt av SATC som han medverkar i går i repris just nu. Han har lite fula öron, men man kan ju inte få allt. Om det när något jag har överseende med när det kommer till Blair så är det hans öron.

Since you been gone

Mitt bästa recept mot brustet hjärta. Lyssna på den här låten och verkligen insupa visdomen i låtraden " You had your chance, you blew it, out of sight, out of mind", böla lite och sen som hon säger "I´m moving on, yeah, cuz of you, I get, I get what I want". Jag undrar dock om det är menat som att man vet vad man vill ha, eller får vad man vill ha. Jag är helt inne på den första tolkningen.

Hot peppa riddim 2009

Music Playlist at MixPod.com

Pälsdjursallergiker

Bitterfittan har för ett ögonblick tagit över Helt kokko. Bitterfittan är irriterad över bruket av ordet katt/er för att benämna mänskliga varelser av honkön. Bitterfittan är inget pälsdjur, hennes intelligens överstiger vida en katts. Hon är och kommer aldrig vara en katt, och skulle aldrig beskriva någon annan kvinna i sin omgivning som en katt. Och hon vill att alla som gör det omedelbart slutar med det. Tack för att ni tog er tid.

Dagens dubbel!

Jag gråter för att det är så bra!

Stolt hatare

Anonym sa...

Har du lyssnat på tex Danjah, Million Stylez, Joey Fever? De är alla svenskar, säger du att deras musik är "grötiga" och att de "gurglar" fram låtarna?

Om du hade orkat läsa inlägget ordentligt, hade du kunnat konstatera att jag underströk att jag menade reggae på svenska. Min, väldigt retoriska fråga till dig blir då om Danjah, Million Stylez eller Junior Natural sjunger på svenska? Nämen så då så. Million Stylez må gurgla fram sina låtar i lika stor utsträckning som Governor Andy, men det låter fan så mycket bättre på engelska än på svenska. Om det inte gick fram så var det det jag vill få sagt.

Dagens !

Jag vill vara först först först! Så när jag noterar att denna video lades ut för snart ett år sen knyter jag näven i fickan och tänker att nästa gång, nästa gång det kommer en bra låt som samtidigt låter lite dålig, då minsann. Då ska jag minsann vara först med att upptäcka den och föra ut den till den stora massan. Visserligen kommer denna bli en sommarhit först om tre veckor,om ens det, om ens överhuvudtaget. Men den kommer i alla fall bli en sommarhit för mig. Han gurglar ju fram delar av refrängen! Helt underbart. Ge mig sommar, sol och kort tajt kjol nu, och jag ska dansa till denna.

What have I done to deserve this?

För att citera Dusty Springield.
What have I, what have I, what have I done to deserve this? Ibland inbillar jag mig att Stockholms förenade klubb och konsertarrangörer kommit över mitt schema, och att de gör upp sinsemellan om att lägga konserter och klubbar jag hemskt gärna vill gå på, på de lönehelger då jag jobbar. Nu missar jag alltså Maximus Dan. Inte för att jag är ett särskilt stort fan, men ändå! Jag ser fram emot Alborosie så sjukt mycket mer, men fatta om de hade kunnat skjuta på denna konsert tre veckor så jag hade kunnat gå. Eller så kan jag försöka hitta ett normalt jobb som inte går ut på att man betjänar onyktra människor mellan 21 och 05 varannan lördagnatt. Några tips?

Alborosie på Tyrol!

Jag har fått ledigt från slutet på juni till början på augusti, förutom en ynka liten lördag, och inte vilken ynka liten lördag som helst, utan givetvis lördagen då Uppsala Reggaefestival går av stapeln. Så jag har försökt få detta pass bortbytt, då det har varit det enda som funkat. Och fick igenom ett byte som går ut på att jag måste stå ut med glada nationaldagsfirare från klockan 16 till klockan 02.30. Bara för att jag ska kunna gå på festivalen. Dagen efter att bytet gått igenom kan jag kosntatera att Alborosie spelar på Tyrol på nationaldagen! Life sucks! Så nu måste jag byta bort passet jag bytt till mig. Får väl se i hur bra jord det faller.

Hans snack om Jah och religionen klingar rätt falskt om man tar i beaktande att han närvarade och deltog i en misshandel som slutade med att en miste livet. Ett brott han visserligen har avtjänat, men som han inte direkt tycks ångra eller känna skuld över. Kanske inte så konstigt att han funnit gud, då han ju har lättare att förlåta än andra.

....

Tydligen är jag ihop med någon. Tydligen är jag någons tjej. Jag vet inte vem denna någon som går omkring och hävdar att vi har ett förhållande är, jag har aldrig träffat honom men om jag någonsin gör det har han lite drama att vänta. För hur mentalt efterbliven får man vara om man, bara för att man är svartsjuk, sprider rykten om att man är ihop med någon? Jag frågar mig hur?

Särskilt smart är dock inte min "kille" i alla fall inte, kanske just därför han inte är min kille. För om det var någon han inte borde ha understrukit vår relation inför, så var det just mannen han igår påtalade vår status för. Det kan ju vara hela tanken, att han vet att killen han sa det till förmodligen skulle nämna det för mig, och att jag då skulle bli fly förbannad, och i så fall har han verkligen lyckats, men jag tvivlar på att så är fallet. Han såg mig och golaren, som jag känner väl och dessutom väl om inte är ihop med, så är mer än vän med, pratas vid både en och två gånger, och kanske kramas och vara lite kärvänliga. Inte på något sätt utstrålade vi att vi är ihop, men jag vet att åtminstone jag har en tendens att skicka ut vad folk kallar energier, och kanske var det dessa energier den här vettvillingen som påstår att vi är ihop kände av. Kände sig hotad av.

Eller så ville han se vad min vän hade att säga till försvar. Om han skulle våga sig på att konfrontera honom. Hade min kompis och jag de facto varit ett par hade det ju kunnat utvecklas till något riktigt spännande. Nu fick ju pojkvännen jag fram till idag varit helt ovetande om, i alla fall bekräftat att min kompis och jag bara är just det.

Normalt gillar jag drama. När det drabbar alla andra utom mig själv. Nu är jag bara så jävla förbannad att jag önskar att jag hade ett minst sagt tråkigt och väldigt innehållslöst liv.

Att inte svara är också ett svar

Finns det något avsnitt av SATC som tar upp språklig förbistring? Som handlar om hur hur någon av tjejerna inte kan kommunicera med sin älskare? Hur de inte förstår varandra mer än ytterst bristfälligt? Nä, just det. Följdaktligen vet jag inte hur jag ska hantera en sådan här situation i verkligheten, då jag inte har overklighetens erfarenheter att luta mig emot. Särskilt pratsamt blev det då rakt inte, mer än rena artighetsfraser som avhandlade ålder, arbete etc. Och nu vill människan ses igen! Jag får sån ångest bara av att tänka tanken på att behöva träffa någon jag inte kan kommunicera med igen. Att ens kommunicera med honom om att ses igen är helt uteslutet. Han har, med vad jag tror är lite hjälp from a friend, författat två, om jag är snäll, rätt bedårande sms på väldigt dålig svenska. Gulligt kanske någon skulle säga. Själv får jag panik av tanken på att avvisa honom, då jag föreställer mig att han förmodligen inte ens kommer förstå att det är det jag gör.

Men sen får jag panik av känslan av att veta hur det är att inte få svar själv. Jag hatar det. Här lämnar man ut sig, gör sig själv sårbar med allt vad det innebär av möjlig förnedring, och så får man bekräftelse på alla sina misstankar när svaret uteblir. Att svaret uteblir är den värsta typen av avvisning man kan genomlida. Värre än ett brutalt uppvaknande i form av "Jag gillar dig mer som en kompis". Jag kanske överdriver detta, eller det vet jag att jag gör, men jag måste bara få bearbeta lite här.

För varje jäkla gång jag tar mod till mig att skicka det där smset, eller mejlet, så är det som om jag sätter hela min stolthet på spel. Det får bära eller brista! Om då svaret uteblir får jag det kastat i ansiktet att jag minsann inte ska tro att jag är något, hur kunde jag för mitt liv inbilla mig att han skulle gilla mig. Det borde jag väl ändå fatta, att han inte är intresserad av mig. Jag ljuger inte när jag säger att det är så sjukt mycket skönare att ta ett minst sagt ärligt, och kanske elakt, avvisande, för med brist på reaktion inte bara håller jag hoppet liv. Samtidigt dödas väldigt effektivt mitt mod.

Tråkigt nog föreställer jag mig att alla är precis som jag. Jag brukar vara ganska rak med mitt ointresse, men nu tycks det som om språkförbistringen gjort att jag ömkar den här arma killen lite extra, och alltså inte kan förmå mig själv till att skicka ett simpelt jäkla dumpningsmess. Men vad vet jag, han kanske tar avvisanden skitbra. Faktum är att han borde det. Han ser ut som en blandning mellan Fredro Starr och Tupac och borde inte ha några som helst problem att hitta någon annan tjej han inte heller kan kommunicera med. Det är ju inte som om jag är all that!

Anledningen till att Tingeling lyckades skapa en diplomatisk kris mellan Sverige och Ryssland var alltså att parodin var för träffande. Klart som fan att Ryssland blir sura då! Det är ju som om någon suttit och spionerat på dem när de planerat pausunderhållningen, och fått för sig att förstöra alltihop. Det är inte som att man med två månader kvar, efter ett års förberedelse, kan börja ändra på saker och ting bara för att någon fjantnation i nordeuropa får för sig att göra sig lustiga på ens bekostnad. Bättre då att bli rejält jävla förbannad och anklaga dem för att vara avskyvärda galningar som borde läggas in på mentalsjukhus.

....

I torsdags gick jag alltså på konsert med ett band som tog allt mellansnack på ett språk jag varken förstår eller behärskar. Det var en närmast surreaslistisk känsla att stå där och höra en av de fyra sångarna stå och tjattra om vad jag antar vad både det ena och det andra, och inte förstå ett ord av vad de sa. Känslan förstärktes av att jag inte trodde dagen då jag faktiskt skulle få se Magic System live, någonsin skulle komma. Den där känslan som å ena sidan fick mig att inte vilja göra annat än hela konserten igenom nypa mig själv i armen, men å andra sidan fick mig att verkligen till fullo förstå hur lyckligt lottad jag är, som ju faktiskt får just det.

Men det kom ju inte utan prövningar. Även om jag och min kompis varit mer eller mindre inställda på att konserten säkert skulle bli försenad, och det då rejält, började tålamodet tryta när sista förbandet, vilket var Medina som till min stora besvikelse inte spelade Magdansös, gick av 90 minuter efter det att Magic System skulle ha gått på. Det i särklass värsta med att gå på konserten är inte trängseln eller värmen, det är väntan. Det hade man i torsdags dock löst genom att ha förband på förband på förband på förband. Jag räknade inte, men skulle gissa på att antalet förakter översteg fem. Dessa var av väldigt blandad kvalité. Somliga, som Medina, vann väl på charm, men sen fanns det rena lågvattenmärken, som endera körde playback, och somliga som tyvärr inte gjorde det. Vissa som lät som fritidsgårdsrap, och som var den mest spretiga samling musikanter världen förmodligen skådat, och andra som när de inte vankade fram och tillbaka på scenen som om de höll ett valtal helt sonika vände rumpan till och skakade på allt gud givit dem.

Efter att Medina gått av infann sig då denna väntan. Den är olidlig för att man aldrig vet hur lång den är. Det kan röra sig om en halvtimme, men kanske en kvart, eller i värsta fall en timme. Människorna runt omkring oss kom och gick, köpte öl, dansade och snackade. Själv ville jag stå kvar på stället, mest för att det var en bra plats, men värmen gjorde det mer eller mindre outhärdligt. Så efter trettio minuter eller så vågade jag och mitt sällskap ut för lite frisk luft. Luft vilken utan vi förmodligen svimmat av utmattning. Efter ytterligare tio minuters väntan då vi mest dansade vågade vi lämna vår plats igen för att köpa en öl som vi delade.

Men det var väntan värt. När Magic System äntligen gick på, mer än två timmar efter utsatt tid, försvann all den där otåligheten jag samlat på mig. Bara försvann. Utbyttes i total eufori över att inte behöva lyssna till en inspelad version av Bouger Bouger, över att få höra en förkortad version av Kit De Mie, och dessutom få bevittna hur de fyra killarna lite väl rutinerat dansade väl inövade koreografier till nästan var och varannan låt. Emellanåt tappade de styrfart, men aldrig mer än någon för publiken inte helt bekant låt, och den vann de tillbaka så fort de valde att framföra någon av sina många hits. Det var total dansglädje på golvet, och emellanåt, när väktarna inte riktigt hängde med, även på scenen. Även om jag retade mig på att väktarna var så snara att föra bort folk från scenen, i synnerhet då gruppen inte tycktes ha något problem med att ackompanjeras av lite dans, var det lätt en av årtets största konsertupplevelser, och något som inte kommer överträffas på väldigt väldigt länge.

I come prepared

Efter konserten igår, som jag kommer recensera längre fram, fortsatte jag mot bättre vetande vidare. Till ett ställe som var mer eller mindre stendött, där jag bara stötte på gamla spöken och där dj:n när jag föreslog att han skulle spela Rockstedy riddim bara kollade på mig helt oförstående. Där jag fick dansa till gammal skit i stil med Warning, The mission och Richie Spice. Jag förstår att det är mer eller mindre kutym att spela Ganja farmer på en reggaeklubb, men gränsen till att göra det, och i nästa bli mer eller mindre förutsägbar är hårfin. Så efter 90 minuter hade jag och mina fötter fått fullt tillräckligt. Man kan ju fråga sig varför jag brydde mig om att stanna så länge, men jag är en snålfinne. Jag slår ut allt jag lagt på en utekväll och dividerar med antalet timmar jag roat mig för att få fram kostnaden per timme. Att då betala hundra kronor för att stanna på en klubb mindre än en timme finns liksom inte på kartan, oavsett hur jäkla ont man har i fötterna.

Väl ute på gatan ville mitt sällskap ta en svarttaxi, vilket jag inte var sen att banga på, mest på grund av just de nyss nämnda smärtande fötterna. En man hörde oss dryfta detta och erbjöd att köra oss till Solna för 200 kronor. Men återigen, jag är en snålfinne och jobbar dessutom i en taxiväxel där vi erbjuder fast pris. Det vore väl ändå själva fan om jag inte, med mindre att göra i vissa stunder, roat mig med att ta reda på vad det skulle kosta att åka samma sträcka med mitt eget bolags bilar? Jag vet följdaktligen att det skulle kosta inte ansenligt mycket mindre, men i alla fall mindre än 200 kronor att åka i en mycket fräschare bil. Varför jag orimligen är beredd att hoppa i herrns bil om han inte går ner lite i pris. Vilket han ju också gjorde. Snålfinnen - Världen 1-0 !

Och nu, reklam

Ursäkta, men äter hon inte glassen väldigt sakta? Ja jag vet att det är löjligt att likt jag dissikera reklam, och framförallt ifrågasätta olika reklamsnuttars trovärdighet, då reklam ju tycks gå ut på att sälja med just bristen på den samma. Men ändå. Hon börjar snaska på glassen när hon åker tunnelbana, alltså är hon på väg till jobbet efter att ha käkat lunch. Vidare sitter hon på jobbet och äter samma glass i vad jag upplever är evigheter. Sen tar hon, som genom ett mirakel hem väldigt fort, fortfarande glassen intakt, och konstaterar att hon är dyrkad av hela Londons befolkning. Varför gick hon överhuvudtaget tillbaka till jobbet efter lunchen om hon bara var där lika länge som det tar att ta en tugga? Och hur lyckades hon motstå frestelsen att ta ännu en tugga på vägen hem? Eller är hela poängen med att hon äter den så sakta, att den är så mäktig att den räcker längre än man kan föreställa sig? Och inte heller smälter medan man sitter på jobbet efter lunchen och i timmar som hon sortera vad jag antar är mejl? Eller så här kanske. Hon blir så förvånad över den kungliga behandlingen att hon i rena chocken glömmer att slafsa i sig glassen som hon normalt sett gör? Hon tar liksom tre tuggor under tiden hon hinner åka tunnelbana, sitta på jobbet och komma hem till sin bejublade fanskara. Jamen jaha, ja då är det nog en i högsta grad väldigt kunglig glass. Mer kunglig en den Magnum Mandel jag tryckte i mig på under tio minuter för tre veckor sen.

Jag är vid närmare eftertanke beredd att utföra ett experiment för att ta reda på om den här reklamen verkligen är trovärdig. Det kräver att någon är beredd att köpa en Magnum Temptation på väg tillbaka från sin jobblunch, som bara får ligga högst en tunnelbanestation från arbetsplatsen, för att sedan sitta på jobbet i tjugo minuter och sedan ta sig hem, till hemmet som bara får ligga i snitt tre tunnelbanehållplatser från jobbet och under denna tid alltså bara ta tre tuggor och sedan avrapportera till mig om glassen håller för detta, det vill säga inte smälter. För det tror jag nämligen att den på vad som måste vara minst trettio minuter nämligen kommer att göra. Har jag några frivilliga?

Dagens!

Det finns bara en av dig

Jag frågar mig hur manusförfattare tänker när de namnger en karaktär. Om de redan då sitter och funderar över vad karaktärens barn ska heta, eller om de bara väljer ett namn i mängden. Rachel Green är ju ett ganska vanligt namn till exempel. Men i och med att Vänner haft en sådan ofattbar genomslagskraft vore det ju lite korkat om en manusförfattare, när han namnger en karaktär inte först kollade upp så att det inte redan fanns en karaktär med det namnet. Men när vem det nu var kom på att döpa doktor Mark Greenes dotter till just Rachel, var det just det man inte gjorde. Följdaktligen finns de två Rachel Green. De stavar visserligen inte likadant men ändå. Kul tycker jag. Och kanske också illustrativt för hur vanligt namnet är.

Dagens!

Sommarens riddim. Detta eftersom jag fortfarande hört mer än en av cutsen på Sweetnice.Tråkigt nog får man inte höra ens en minut på mina favoritcut efter Etanas, Cocoa Teas Sweeter så alla som kan måste genast kolla in den på Spotify. Det är en underbar kärleksförklaring!

Vad jag vill vara

På youtube ligger det en jättekonstig version av Wannabe, och så ligger det en muteversion som jag inte begriper varför den ens ligger ute. Så jag lägger ut texten istället för att klistra in ett klipp. För det är verkligent texten som förtrollat mig. Musiq lyckas sätta ord på känslor jag aldrig vågat artikulera, av rädsla för att skrämma någon. Men så vågar han, och genast känns det så sjukt mycket bättre. Låten är verkligen en helt fantastisk, i år, helt oöverträffad kärleksförklaring som om den yppades av någon man jag var förtjust i, genast skulle övertyga mig fullkomligt om hur vi vore som gjorda för varandra.

Girl your smile is like a sunrise, I miss you when you're not around
When you're here there's no such thing as a cloudy day
Girl your love is like a good high, when I'm up I don't wanna come down
Cuz one touch from you can take all my pain away

It sure would be nice if this could last for the rest of my life
And that's the reason why I wanna be

I wanna be more than a night
I wanna be more than a moment that you spend in your life
I wanna be more than a day
I wanna be more than the words that I say to you babe

Girl I see heaven in your eyes, I swear I'm in paradise
When I think about it something comes over me
If it's a dream don't wake me up tonight, I wanna put your hand in mine
Let me show you what a little bit of you and I could be like, cuz it..

It sure would be nice if this could last for the rest of my life
And that's the reason why I wanna be

Tell me how could I feel like this even though we just met, Cuz
I ain't supposed to, get so close to, someone like this so fast
If it feels like this (like this) now, I'll do whatever I gotta do to keep you girl,

Dagens!

Om jag rökte på skulle jag göra det till den här låten. Sitta på en invadderad balkong i Hjulsta och se solen gå ner över västerort. Men nu gör jag inte det så det får bli samma balkong, utan rökat, och med vin eller te istället. Fan vad hård jag är!

Missa inte!

München, kanal 9 ikväll klockan 21.00. Och den som liksom jag är överförjust i SATC känner igen den äldre damen som spelar Golda Meir, det är ingen mindre än Mirandas hembiträde Magda. Snacka om ombytta roller. I ena stunden östeuropeiskt hembiträde i amerikansk dramkomediserie, i nästa Israels premiärminister. Omväxlande arbete!

Still in love

Vore ju jäkligt skönt med ett avslut men jag har vant mig vid tanken på att jag aldrig kommer komma över honom. Han kommer förfölja mig resten av mitt liv, mest till följd av hans totala ointresse av att låta mig tala till punkt, eller ens få komma till tals överhuvudtaget. Jäkligt fegt, men oh så behändigt. Då tvingas man ju inte konfronteras med sina egna känslor heller, vilket i hans fall måste vara väldigt skönt. Tänk om han kom på att han ångrar sig också. Ångrar att han så krampaktigt håller fast vid att han inte vill ha mig. Men det är förmodligen bara som jag inbillar mig.

Dagens!

"Får jag ringa dig?"

Asså ja klart du får göra det, men jag kan ju också ta mig rätten att inte svara.

Seriööööööst!Varför fråga? Ett försöka till ett respektfullt bemötande? Bara beklämmande i mina ögon. Man gör väl för fan vad man vill? Fråga om lov om att ringa någon? I don´t get it!

Karma

Strax innan jul var jag ute med några kompisar och träffade då en kille som, i ett försök att imponera på mig och mina vänner, tyckte det var ett lysande beslut att göra en bakåtvolt på det inte särskilt fulla dansgolvet. Tyvärr var det ändå en tjej som råkade stå i skottlinjen och fick hans känga i ryggen, och sen raskt, efter att hon skällt ut killen ifråga, valde att lämna klubben. Varken jag eller mina kompisar blev särskilt imponerade, kanske främst på grund av att han träffade den där stackars tjejen. Hade han inte det hade det kanske låtit annorlunda.

När jag träffade killen igen kände jag genast igen honom som den där killen som gjorde en bakåtvolt och träffade en tjej i ryggen, så han gjorde ju ett minst sagt bestående intryck. Tråkigt nog är det ju också det enda han i min värld ärkänd för. Följdaktligen var det också det enda vi pratade om, till hans stora förtret. Att imponera på mig och mina vänner slog helt enkelt över i ett ältande av hans misslyckande.

När jag på Valborg frekventerade en hemmafest gjorde jag det ödesdigra misstaget att glömma namnet på en av de andra festdeltagarna. Till mitt försvar, vilket är ett minst sagt lamt försvar, hälsade jag på honom först och sedan på ungefär tio andra människor, så att jag glömde vad han hette borde vara ursäktat. När vi sen pratades vid senare gjorde jag ännu ett misstag då jag medgav att jag glömt vad han hette. Något han sedan plågade mig och omgivningen med att påminna oss om resten av kvällen. Drog den där " Har vi setts förut" " Vad var det du sa att du hette?" "Vad hett du nu igen?" Sjukt tröttsamt men antagligen enligt honom jättekul.

Men när jag igår träffade bakåtvoltskillen igen, och återigen plågade honom med att förmana honom om att inte göra några bakåtvolter på Berns terass, som för övrigt var så packad att ingen kunde röra sig ens det minsta utan att alla föll ihop en gigantisk hög på dansgolvet, så insåg jag varför jag stötte på den där odräggliga människan på Valborg. Där och då undrade jag gång på gång vad jag gjort för att förtjäna detta, men är sjukt nöjd med att jag inte lät mig provoceras. Jag fick utstå detta bara för att sätta mig in i hur bakåtvoltskillen måste känna när jag varje gång jag ser honom känner mig nödgad att påpeka att han inte skulle ge sig på bakåtvoltandet igen. Han är lika trött på att höra det, som jag blev av att blev påmind om att jag glömde den där stackars killens namn. Karma kallas det visst.

Är det bara jag som föreställer mig att en kvinna som tre veckor efter sin förlossning väljer att gå ut och festa skulle få utstå ett enormt skuldbeläggande? Jag säger inte att det inte ska vara så, jag tycker bara att det är lite sorgligt att vissa killar med någon absurd självklarhet ens kan överväga tanken på att gå ut, trots att de precis satt ett nytt liv till världen.

Bloggkändisar

Känslan av att känna igen någon, men inte veta från var, för att i nästa stund inse att man vet vem människan är bara för att man läser personen ifrågas blogg, är minst sagt surrealistisk. Jag har kommit på mig själv med att nästan hälsa, så välbekant inbillar jag mig att jag är med de här människorna som jag inte känner, men vars tillvaro jag känner så mycket bättre. Och eftersom de inte är kända på riktigt känns det verkligen löjligt. Så löjligt att jag inte förstår varför jag ens erkänner det. Att riktigt kända människor tvingas hälsa på okända människor dagarna i ände är mer regel än undantag, det är en av följderna av att stå i rampljuset. Men någon som bara skriver en privat blogg? Då har det gått för långt.

Men hursomhelst. Det är alltid lika kul att se dessa människor in the flesh. Med bloggen är de väldigt noggranna med hur de utmålar och framställer sig själva. Sällan får man se dåliga eller mindre lyckade bilder, inte heller berättar de om sina misslyckade försök att ta sig in på klubben genom att komma släpande med namnet på arrangören. På bloggen är ju allting alltid frid och jäkla fröjd. Men i verkligheten. I verkligheten ser jag att så snygg var hon inte, hon blir bara bra på bild, och att hon nog måste dra in magen väldigt mycket på sina bilder för damn vad tjock hon var.

Ingen vill följa med mig ut ikväll. Samtidigt befinner sig en miljon(!) människor i Pakistan på flykt. Att jag då kanske får leva med att gå ut själv är inte fullt lika jobbigt.

Äiti

Tänk er en blandning av Sissela Kyle, Ia Langhammar och Ann Petrén klädd i helblått från Flash eller Joy och du har min mamma i ett nötskal. En kvinna som skickar vykort när hon åker till Göteborg över dagen! Det här är inte bara lite gulligt, det är fullkomligt bedårande. I synnerhet eftersom jag inte får annat än tidningar, räkningar och lågpriskataloger. Det är få förunnat att i dessa dagar får brev eller vykort. Jag har varit en flitig pennfajtare som man sa när man fortfarande läste KP, men i takt med de senaste tio årens tekniska utveckling har jag helt och hållet slutat skriva brev, såna man faktiskt postar och måste BETALA för att de ska komma fram ordentligt, och helt och hållet hemfallit åt mejl eller chat. Mamma och jag slutade efter jul, då hon på julaftonsmorgonen då hon högljutt deklarerade att hon skaffat Facebook (eller Facebox som hon säger) att prata i telefon. Nu ringer hon mig högst var sjätte vecka, mot tidigare varje vecka. Allt annat avhandlas via Boxen. Det är väl en vanesak, och det skulle kännas konstigt att ringa henne när jag ju faktiskt kan mejla eller chatta med henne, men jag kan ändå sakna att prata med henne ibland.

Jag får panik

Paniken jag får när jag tråcklat in mig i en på gränsen till för liten, väldigt tajt klänning och efter att ha konstaterat att den är just för liten och för tajt ska försöka åla mig ur den överträffas nog bara rejäl dödsångest. Så bara måste det vara. Jag står i provrummet med armarna i vädret och ju mer jag viftar med dem, desto mer övertygad blir jag om att jag aldrig någonsin kommer få av mig plagget ifråga. Det är så skrämmande. Det är som om reptilhjärnan tar över fullkomligt och man på mindre än en sekund eller två slutar tänka rationellt. Typ i stil med att om man fått på sig klänningen borde man rimligtvis få den av sig, eller att det förmodligen bara blir värre av att man får panik. Det där börjar jag tänka på först efter en minut eller två, efter att jag hyperventilerat i närmare en kvart. Men vad hjälper det då? Skadan, det vill säga paniken, är ju redan skedd.

Some people have it twisted

Jag hittar inga andra cuts på denna rytm. Mycket synd om mig. Nu är ju dock denna ändå, utan att jag hört de övriga, lätt bäst, och detta bara för att hon säger "Some people have it twisted". För mig räcker det att man säger det, och låten kan, hur jäkla dålig den är i övrigt, bli rätt bra. För att inte tala om att hon sitter där och viftar med händerna på ett sätt som ser allt annat än naturligt ut. Så där höll jag på när jag var 17 och den enda på Nolaskolan som lyssnade på Fattaru och rappade med på Mackans verser.

Nämen seriöst. Jag tror detta blir 2009 års Drop leaf riddim. Så sant som jag heter Kokko.

Om jag var en pojke

Om jag börjar tröttna på den här låten än? Nja, inte alls faktiskt. Men jag kan tänka mig att det finns vissa som hellre genomlider tortyr än tvingas lyssna på den enda gång till. Jag är därför ytterst tveksam till den spaning jag strax tänker leverera. Risken att folk tröttnat på originalet och därför inte vill befatta sig med något ens det minsta lik den, är nämligen överhängande. Men jag hyser stora förhoppningar om att den ändå blir en yttepytte liten sommarplåga. Bara pyttepytteliten. Och det som talar för det är att svennebanan ju bara lyssnar på reggae på sommaren. Det och på taskig eurodisco ( obs ej Kate Ryan, hon är GRYM). Då får radion gärna spela If i were a boy hur jäkla många gånger som helst, om det innebär att vi slipper eurodiscon. Men det är nog att begära bara lite för mycket.

Svensk reggae

Reggae på svenska blir sällan bra. Bara för att undgå eventuella missuppfattningar är det jag som tycker det. Och då är det så. Det finns svensk reggae som väl är okej och kanske bra, men reggae på svenska, nja, det finns på sin höjd två bra låtar.

Varför måste det låta så fasligt grötigt? Varför måste de gurgla fram låtarna?

Ändå är det folk som absolut älskar ihjäl reggae på svenska. Jag bara undrar om dessa människor lider av tillfällig sinnesförvirring eller kanske är hörselskadade. Hur kan de för sitt liv tycka att det här är bra? Hur? I somras hajpades Movitz ihjäl och själv stod jag där och hatade dem då lika mycket som jag står här och hatar nu och förstod inte hur folk inte kunde höra att flowet var gräsligt och texterna mediokra. Okej att jag är svår att imponera på, men varför tycks alla andra vara så väldigt lättövertalade? Är det ängsligeheten som gör att folk tycks vara okapabla att forma personliga åsikter om saker och ting? Att de tror sig sakna reellt kunnande för att våga uttala sig? Men så tyck ingenting istället då? Håll inte bara med för sakens skull.



Lyssna bara på Syster Sol exempelvis. Är det någon som på allvar tror att hon pratar som hon sjunger? Hon förställer rösten å det grövsta och jag sträcker snabbare än kvickt efter skämskudden. Jaja, ni är väl blinda för alla hatare, så vem bryr sig?

Idag när jag gick från träningen till jobbet med min beundrare, som har ett öppet köttsår på sitt vänstra långfinger och som det därför är jättesynd, så synd om att jag överväger att ge honom min tub Eight hour creme, kom jag på att jag är väldigt bra på att identifiera shemales. Frågan är bara var, hur och när jag kan få nytta av denna förmåga.

Livets lotter

Ett skyltfönster intill Burestads skor på Norrtullsgatan ( hur uttalar ni Norrtullsgatan? det är för en av mina jobbarkompisar irritationsnummer förmodligen ett, två och tre när folk säger Nåtullsgatan) funkar som galleri. Under vintern har man kunnat beskåda två olika konstverk av väldigt skiftande karaktär. Av den första minns jag en kanin som sa " Allt är farligt, bäst att stanna hemma!" och jag ber till Universum att jag aldrig någonsin tänker likadant. Nu har man återigen bytt konstverk till ett som heter Livets lotter. Och om du bor i Stockholm och rör dig kring Odenplan är det lätt värt en liten omväg! Jag blev bubblig och glad av att ta del av det här konstverket och kommer så förmodligen bli varje gång jag passerar det under veckan som kommer. Mer sånt i livet! Mer sånt!

Gnagsår

Det började med att jag våren 2006 köpte ett par jättesöta röda ballerinaskor i skinn. Supersöta! I affären kom jag med vis möda i ett par 36:or och slog till. Jag kunde ha dem en gång, och fick samma kväll jag hade det gå barfota hem från tunnelbanan för att smärtan var för stor. Jag har försökt ha dem ett par gånger efter det, men det har alltid slutat med enorm tandagnisslan.

Man kan tycka att jag efter detta borde vara vis av erfarenhet. Veta bättre än att fortsätta köpa ballerinaskor eller liknande i storlek 36. Okej att mina fötter på längden kanske är ett par 36:or men det är de inte på bredden. Jag har hobfötter, lika breda som långa. Hade jag varit statist i Sagan om ringen hade man inte behövt sminka mina fötter, de duger gott som de är. Men så är jag ju så jäkla snygg att jag hade funkat bättre som alv, för om jag drar lite i öronen ser jag underskön ut! Helt sant!

Well, well. Nu sitter jag här med inte bara ett, utan två par vårskor, visserligen inhandlade till ett pris som skulle göra både min mamma och min farmor ( supersnålfinne nummer ett och två) mycket stolta. Det och tre skavsår. Jag har stora förhoppningar om att dessa ska ha läkt och att huden ska ha härdats lagom till midsommar, och att jag sen ska kunna nöta upp skorna på de tre veckor i juli då jag har semester, men jag tvivlar. I synnerhet då jag ämnar utmana ödet å det grövsta genom att hoppa runt i ett par av dem på Magic Systemkonserten jag ska på nästa torsdag. Efter det blir jag nog sängliggande en vecka, eventuellt mer. Men jag tänker inte göra misstaget att lova mig själv att aldrig köpa ett par 36:or igen. Det finns ingen som helst idé. Hösten och vintern får mig att helt och hållet glömma att mina fötter inte ser ut som ett träsktrolls, och jag kommer förmodligen skriva ett likadant inlägg om ett år.

Ung och dum

På väg hem från pysselkväll från Sandra hamnade jag efter Rinkeby framför en tjej som väldigt högljutt pratade dålig engelska med någon i sin mobiltelefon. Hon pratade så dålig engelska att jag först inte vågade tro att hon var svensk, men tyckte samtidigt att hon bröt på ett typiskt svenskt och väldigt norrländskt sätt. Av samtalet att döma pratade hon med någon som var mer än en vän. När hon lagt på började hon genast prata med sin killkompis om människan hon pratat med. Hon förklarade att hennes kille vara i Italien för att fixa sina papper, men försäkrade att han skulle komma tillbaka. Med varje station som vi passerade ökade min nyfikenhet något ofattbart, om jag inte fick reda på var den här killen kom ifrån skulle jag nog ligga sömnlös hela natten. Men så klämde hon slutligen ur sig det. Han var ju inte italienare, han var från Ghana! Men ambassaden hade försäkrat att det bara skulle ta några dagar. Hon förklarade också ingående att när de först blivit ihop hade han inte gillat att hon gick ut jämt, så det tog slut och sen blev dom ihop igen då hon ju kunde tänka sig vara hemma någon gång ibland. Men nu var han som sagt i Italien för att fixa sina papper. Och skulle komma tillbaka. När jag klev av tåget kunde jag inte låta bli att skaka på huvudet åt den här stackars bruden, tills jag insåg att det inte är ett dugg synd om henne. Det är rätt åt henne. Hon måste få göra sina egna misstag. Även om det så innebär att hon förgäves sitter och väntar på en kille som aldrig kommer "kommer komma tillbaka". Jag gjorde tack och lov aldrig det misstaget, men hade, om jag hade varit lite yngre och dummare lätt kunnat.

The winner is...

I ett led att marknadsföra Urban Cruise, bestämde sig Yayo Magazine för att lotta ut en natt med en kvinnlig bloggare. I en video med bloggaren förklarades reglerna utförligt. Tävlingen gick ut på att man skulle beskriva vad man ville göra med bloggaren, och hon intygade att man "fick göra vad man ville med henne" förutsatt att man såg till att vinna tävlingen. Det har moraliserats enormt över denna tävling eller utlottning på Nyheter24.se, och i vissa bloggar. Om det inte varit för att Nyheter24 uppmärksammat tävlingen, hade den kunnat gå helt obemärkt förbi, men eftersom de valt att skriva om det hela, har sponsorer blivit upprörda, chockade och hela tävlingen stått på spel! Jag tycker själv att det är osedvanligt ofräscht att lotta ut en natt med en tjej, oavsett hur man väljer att göra det, men är inte förvånad över att någon kommer på idén att göra det, faktum är att de som förfasar sig över detta i mina ögon är minst sagt naiva. Vad är det som är så förvånande med detta? Det dåliga omdömet? Den obefintliga självkritiken?

Nu är tävlingen hur som helst avgjord, och jag kan inte låta bli att fråga mig om beslutet att låta en tjej är en kompromiss från arrangörernas sida. Motiveringen är långt ifrån originell, och nästan skrattretande färglös. Det måste kort sagt ha funnits minst ett tiotal liknande motiveringar med i tävlingen, eller så lät man den enda deltagande tjejen vinna, bara för att. Det är hur som helst mesigt. Man kan tycka vad man vill om tävlingen, och det är väl i och för sig hedervärt att genom detta ändå inte ytterligare provocera, men samtidigt framstår ju arrangörera av tävlingen som bara en aning hycklande. Visst att det förväntade kanske hade varit att låta en hormonstinn tonåring som inte vill göra annat än förverkliga sina fantasier vinna, och att det ur det perspektivet är en aning överraskande att låta en tjej vinna, men arrangerar man en sådan här tävling får man väl ändå stå för det? Eller är det meningen att alla som moraliserat över tävling och gapat om koppleri nu ska stå med lång näsa och skämmas? I don´t get it.

Finne Dysterkvist

Ser jag finsk ut? Ibland så, ja! När jag är blek och jävlig så ser jag osedavanligt finsk ut, men inte på det där klassiska Linda Lampenius/Tarja Halonen / Mumintrollssättet, utan lite mer Finne Dysterkvist typ. Rent generellt skulle jag säga att både jag och min brorsa ser väldigt slaviska ut. Han ser ut som vilken random good lucking jugge som helst, lite lik Jason Ackles och Jonathan Rhys Meyers, medan jag intalar mig att jag ser mer rysk ut, typ. Sen om det verkligen stämmer, är väl ytterst tveksamt!