Om Uppdrag Granskning

Jag har ältat senaste Uppdrag Granskning för mig själv lite fram och tillbaka, vädrat mina åsikter lite här och där på webben, men inte blivit fan så mycket klokare. Till att börja med är organiserad brottslighet ett väldigt vanskligt ämne att ta sig an. Endera tenderar man att bli väldigt abstrakt och prata siffor, oavsett om det gäller fängelsedomar, straff eller antal rån och brott. Eller så vandrar man iväg i någon slags emotionell gegga där tittaren inte alls får grepp om vad det är man försöker förmedla. Och det är väl just det som är problemet med Uppdrag Granskning. Förarbetet, försöket att kartlägga Denho Acars liv är ett genuint gjort grävjobb. Och man förmedlar detta på ett väldigt bra och effektivt sätt, som verkligen får mig som tittare att tycka genuint synd om honom. Men när man sedan ska ge honom möjlighet att själv förklara hur han resonerar kring sin person, sin organisation, då faller det hela så platt, då i synnerhet med frågor som " Är det kul att leda en kriminell organisation?". Vilken ledare som helst skulle bli ställd av en sådan fråga därför att den vittnar om en bristande insikt i vad man som ledare för en samling som OG emellan ställs inför. Jag frågar mig var man bytt läge, var gick man från förståelse till förudmjukelse? Försöker man förråa intrycket av Acar genom att få honom att erkänna att det är superkul att hota folk? Tror man på största allvar att han ska svara att han njuter varje sekund han ser skräcken i folks ögon? Det är verkligen synd att programmet faller så, och faller så hårt, när det är så bra i övrigt. Om man undantar den där dråpliga intervjun med en fjortonåring som förmodligen inte inser vidden av vad han pratar om, när han förklarar att han ser upp till Acar. Även där tycker jag mig snarare se uttryck för Josefssons människoförakt, snarare än insikt om hur hopplös den här killen tycker att framtiden ter sig.