Igår såg jag så klart första avsnittet av Gossip Girl. Jag har sett fram emot det här i vad som känns som evigheter, jag vågar nämligen inte ladda hem serier. Inte så mycket av rädsla för att åka fast som av rädsla för att min dator ska dö, vilket den hållt på att göra nu senaste månaderna.
Gossip Girl var hur som haver helt underbart! När jag hörde att det var mannen bakom OC som låg bakom blev jag lite irriterad för det finns nog ingen annan serie som jag retar mig lika mycket på. Och redan efter första avsnittet så kan jag inte låta bli att misströsta en aning och redan börja förbereda mig på det värsta. Typ att serien kommer gå helt och hållet i OC:s fotspår och blir supertråkig.
Det finns dock en del som talar emot just detta och det är det som gör mig så glad. Till att börja med bygger serien ju faktiskt på en radda böcker. Alltså kan snubben inte dra iväg på helt egna äventyr. Dessutom är serien så väldigt mycket snyggare än OC. Där OC känns så tråkigt kulissigt, en av anledningarna till att jag hatar den så, är Gossip Girl sååå snygg! Miljöerna känns hisnande och spännande, karaktärerna trovärdiga och kläderna avundsvärda.
Att man så fort ändå ska välja sida för Dan och Serena är ju vad som gör mig allra oroligast. Det är där, i Serenas val mellan Dan och vad han nu hette, som serien börjar likna OC alldeles för mycket. Där och i dubbelspelet från beräknande föräldrar, inte helt olika den så hatade Julie Cooper till sin natur. Men ändå, jag får sympati till och med för den arma Blair Waldorf, bara för att hennes mor visar sig vara en större subba än hon själv, och förmodligen också anledningen till att hon själv sakta men säkert håller på att förvandlas till en.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar