Efter att ha läst en mycket intressant intervju med Julian Schnabel, och efter det Johan Cronemans vittnesmål, var mina förväntningar på Fjärilen i Glaskupan skyhöga. Så här i efterhand kan man väl tillstå att de infriats, men inte på det sätt som jag föreställt mig.

Fjärilen i Glaskupan är en väldigt sorglig, och samtidigt väldigt vacker film. Den påminner en om hur skört livet är utan att för den skull bli banal. Samtidigt är den rolig, cynisk och svart, som åskådare är det som om man stigit på en emotionell bergochdalbana som i ena stunden får en att gråta långa floder av tårar, bara för att i nästa skratta så befriat.

För mig är Fjärilen i Glaskupan en film jag önskar jag alltid kunde bära med mig då den på ett pretantiöst sätt bjuder på livsvisdomar av det mest självklara slag, som man allt som oftast har en tendens att glömma bort, men som man borde ta sig tid att påminna sig själv om.