Boston Tea Party fortsätter att underhålla på ett i svensk tv just nu oöverträffat sätt, Babben har inte så mycket att komma med i jämförelse oavsett vad alla andra tv-kritiker försöker intala mig och resten av befolkningen.

Men,som alltid så kan man ha invändningar. Och det är emellanåt väldigt pubertalt. Om det är något man måste köpa, och kanske ska se som det roliga i sammanhanget är jag rädd för att jag kommer tröttna på F&F snart. Det är kuk, snopp och knulla i varje program, oavsett vad det handlar om. Sjukt tråkigt. Och då har jag inte ens tagit upp underrepresentationen av kvinnor. Rio ska representera halva befolkningen. Och hon blir avbruten HELA tiden. Annars har det bara varit män. Hur män är, hur män gör, vad män gör, och varför män gör så. De enda fall man pratat om kvinnor är då man sett dem som en paria, som de där livstidsdömda kvinnorna Leif GW pratade om, och som han så klart tog tillfället i akt att fälla ett omdöme baserat på deras utseende om. Kalla mig ful och sur feminist, det är jag van vid vid det här laget.

Jag kan egentligen inte förstå varför programmet heter Videokväll hos Luuk. Hos mig konnoterar det långfilm, inte musikvideos. Och att gäst efter gäst väljer låtar som dom inte ens gillar, och låtar där dom gillar låten men inte videon tycker jag gör att programmet fallit. När jag hörde idén trodde jag att gästerna skulle prata om videon, inte om tusen andra saker. Kom igen, var jag verkligen så fel ute hela tiden?

Närbild med Fredrik Sahlin är hur mycket försök att göra James Lipton på svenska? Typ 100 procent? Kan väl lyckas men publiken är alldeles för liten och jag tror inte det är elever från Scenskolan, eller att dom får ställa frågor.

Det är kul att läsa om hur alla förfasar sig mot Micke Persbrandt. Alla utom han själv. Detta samtidigt som 150 000 människor tvingats fly i Kongo av rädsla för sitt eget liv.

Om jag nu så innerligt hatar Average Joe, varför älskar då jag, och vad det verkar hela Sveriges befolkning, Gustav Svensson ? Egentligen borde hans självsäkerhet, och irriterande ovana att ständigt prata om sitt yrke, Björn Borg och överhuvudtaget bara andas en enorm övetro på sin egen förmåga, få oss alla att stänga av. Är det för att Susanne Reuter står där och lite mer syrligt och sarkastiskt tar ner Gustav på jorden, än vad hennes amerikanska likar gör? För min del är Gustav lite rolig mest för att han är hanterbar och en lite mer underhållande version av min pappa. I verkligheten blir medelsvensson grinig när han inte får mat( läs när kvinnan måste göra ett ärende i stan och kommer hem sent och hänvisar till någon av de hundra matlådorna hon så omsorgsfullt gjort i ordning), han gnäller på kort sagt allt som finns att gnälla på. Är det inte tv-programmet man kollar på, så är det trasorna man vågar kallar kläder, hur man kryddat maten (" hungern är bästa kryddan"), eller vilken frisyr man har. Han har inte själddisciplin nog att låta bli att äta godis, men sen förebrår han sin sambo för att hon köpte godiset, och påpekar att han ju blir så sur när hon låter bli att köpa godis till honom på hans egen inrådan. Gustav, och min pappa, är två livs levande självmotsägelser, den ena skrattar jag gott åt, medan den andra kan vara lite jobbig att leva med i längden. Hoppas du fick en fin fars dag!

Fuck Facebook

För att jag inte orkar se hur mina plågoandar är smalare, snyggare och fan så mycket mer lyckade än vad jag är. För att jag inte står ut med att behöva medge att jag inte åstadkommit någonting överhuvudtaget de senaste fem till tio åren utan bara har 200 000 i studieskulder,noll framtidsutsikter, är århundraden från förstahandskontrakt och dessutom har svårt för att binda mig. För att mitt alltid lika dåliga självförtroende gör att jag inte vågar fråga folk om dom vill bli kompis med mig, av rädsla för att dom ska nobba mig, vilket ju vore helt förståeligt eftersom jag är så misslyckad. Eller för att jag är en av dom där plågoandarna dom gör sitt yttersta för att undvika. För att jag påminns om att jag varit en lika stor plågoande för vissa. För att jag inte orkar med skulden och skammen av att ha varit det utan också måste leva med det faktum att mina offer har förlåtit mig medan jag fortfarnande vill hämnas på mina (plågoandar). För att det bakom varje knapptryckning lurar en olycklig tonårsförälskelse som man inte vill bli påmind om. För att folk hycklar om hur goa och glada vi var på 90-talet, när vi i själva verket inget annat gör än snackar skit och hatar varandra innerligt. För att det kort sagt känns som att vara tillbaka i grundskolan, på både gott och ont.

Känns som jag bombar med en massa musikvideos och det är väl långt ifrån tanken med den här bloggen. Denna video, som mest får mig att tänka på Disneyfilmer från 90-talet, visar att Mary J Blige är och förblir en levande självmotsägelse. Det är drama på drama på drama på drama, och sen en låt om hur det är slut på dramat där texten ändå talar om hur mycket drama det varit och förmodligen alltid kommer vara runt henne för att hon alltid lyckas hamna mitt i allt drama. Men det här är en uppåtlåt, bara upptakten får att bli så där fånigt uppspelt och förväntansfullt, som liksom bara får en att bli så där tokgglad och lämna allt som varit bakom sig. Och kanske orka ta itu med det man har framför sig.

Dagens Youtubeklipp - Mange Schmidt Jag talar ut

Bäst just nu: Rilo Kiley Silver lining

Ska man skratta eller gråta?

När jag läser Catharina Grünbaums senaste språkspalt blir jag så väl full i skratt som fullkomligt förfärad. Dagens unga kan på största allvar inte stava till Carl von Linné. Vid rättningen av årets nutidsorientering fann DN:s rättare att en del av de deltagande eleverna hade tendenser att skriva blomsterkungens namn fonetiskt, som Kal fån Lene. Visst är det lustigt till en början, men på vems bekostnad? Skrattar jag med denna arma 14-åring eller åt honom? Jag vill kunna skratta åt det och hoppas att barnen väl efter ytterligare några år i skolan kommer kunna stava till blomsterkungen, eller någon annan känd svensks namn, men samtidigt tappar jag fullkomligt tron på framtiden. Dagens ungdom måste vara bortom all räddning om dom på fullaste allvar ser rådjur som det största hotet mot villaträdgården, och som något vissa börja dränka i öl för att råda bot på. Jag är mycket väl medveten om att vissa underpresterande elever, som inte kan svaren, sitter och hittar på ur eget huvud, det gjorde dom när jag gick i högstadiet, men det är samtidigt sorgligt ur så många aspekter att jag helst av allt vill sätta barnen i ett arbetsläger som koncentrerar sig på nutidshistoria, läsning och stavning.Hur kan dom vara så jävla korkade? Har dom inte vett att blädda igenom morgontidningen, eller passa på och läsa någon tidning på webben där dom sitter, dom där latmaskarna? Har dom ingen som helst intresse för omvärlden? Förstår dom inte vidden av att inte kunna stava och hur handikappade dom för alltid kommer vara om dom inte nu faktiskt försöker lära sig? Sätt dom på en popkulturell svältkost och låt dom bara läsa DN, Fokus och Kp, bara lyssna på Studio 1, Konflikt, bara titta på Aktuellt, Rapport och Agenda så kanske det blir någon ändring på fanskapet.

På www.celebheights.com kan man kolla hur långa alla kändisar är.Egentligen intresserar det inte mig så mycket.Jag har dock en besatthet.Att så fort jag ser en medelkort artist eller skådespelare,som alltså kan vara lika kort som jag, på tv raskt som bara attan gå in på imdb.com för att vaska fram personen ifrågas längd. So far vet jag, att jag, och min mamma, är lika korta som Brittany Snow, Britney Spears, Pink, Lisa Weil ( nästan koolast av allt, hon är ju trots allt Paris Geller, hallå liksom), Carmen Electra, Madonna, Jamie Pressly och Mena Suvari. Vad det är som gör att jag kan spotta någon och konstatera att vi nog är lika långa har jag inte orka fundera vidare länge på men kanske är det bara en god uppfattning om mina,och deras, tillkortakommanden.

Den här reklamfilmen är den i särklass bästa som går på tv just nu. För mig som för tillfället läser socialantropologi illustrerar den väldigt mycket vad många av de teoritiker jag just nu sitter och sliter mitt hår för att förstå försöker säga att globalisering är. I den här filmen illustrerat genom dessa turister som väl inte direkt är några kosmopoliter men väl uppskattar vad de tror är genuin västkaribisk kultur.

Snipp snappp snut, så var Sopranossagan slut

Och om det inte vore för att Tv 3, otroligt nog, kommer in som en räddande ängel med senaste säsongen av Cityakuten så har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle klara mig. Även om jag sedan länge accepterat faktum så känns det så jobbigt. Jag kan till och med leva med att slutet var abrupt, men känslan av att det fattas något är ändå så svår att skaka av sig.

I Rodeo skrev Caroline Ringskog Ferrada Noli för ett tag sedan om hur , och på vilka grunder,olika tv-kritiker valt att kritisera Sopranos. Och det var igår när jag såg det sista avsnittet jag till fullo förstod hur Emily Nussbaum menade när hon hävdar att det i själva verket är vi tittare som är Melfi och att vi i våra analyser av honom och det sublima i serien projicerar våra terorier på honom. Just det faktum att jag i min enfald tolkade AJ:s brinnande SUV och den skrikande turistguiden i Little Italy som symboler för en svunnen tid och att det i det moderna amerika inte finns plats för en förlegad hierarki med monopol på spel, skulder och våld, visar att Sopranos, och också Six feet under väckt ett behov hos tittarna att teoritisera och analysera kring detaljer i serien som förmodligen helt saknar någon djupare mening.

När jag förra sommaren hyrde sista säsongen av Six feet under och såg avsnittet med Nathans födelsedag med kommentatorspår, där det av någon outgrundlig anledning flög in en fågel, så sa Alan Ball att han fått så många frågor om den där fågeln men att det bara var en fågel. Kanske ett rätt väntat svar från mannen bakom skapelsen, i ett försök att blidka alla blidkar han inte någon, men samtidigt skriker man som åskådare efter svar på att man fattat det rätt och att den där fågeln väl skulle representera Lisa, precis som den där duvan skulle på Nathan och Brendas bröllop.

Jamen okej. Hela Jeremy Pivens spelstil går väl måhända ut på att spela över å det grövsta, vilket han gör med bravur i rollen som Ari Gold, men också gör att hela hans karaktärsbygge kan falla minst sagt platt om det inte stämmer i övrigt. Just som är fallet med hans biroll i The Kingdom. Och också något jag tyckte ännu visade sig än tydligare då jag i såg Piven gästa Seinfeld i avsnittet The Pilot som sändes i veckan. Där skulle han provspela till rollen som George i tv-serien som George och Seinfeld som bäst håller på att sälja in till tv-bolaget. Där George är intensiv och neurotisk blir George i Pivens händer intensiv men snarare suicidal och inte alls cynisk på det där underhållande sättet. Det här illustrerar väl just hur olika roller kan ta sig, beroende på helt och hållet vem som tar sig an dem om inte annat.

How i hate you Average Joe

Vart jag mig än i tv-världen vänder, så står han där, han som vi i svenskt tal väljer att kalla medelsvensson, och som i USA går under epitet Average Joe. Han är ofta tunnhårig, överviktig med ett okej jobb som inte betalar honom tillräckligt, en ofattbart snygg fru och några ungar, inte sällan tonårsdöttrar som han ständigt oroar sig för, och som kronan på verket, ett nästintill sjukligt intresse för fet mat och någon typisk amerikansk nationalsport som baseball eller amerikansk fotboll.

Ständigt hotas hans världsbild av den fullkomligt oförstående omgivningen. Endera går han omkring och oroar sig för att sonen är bög( som i Jims värld) , eller så låtsas han vara hipp för att vinna tonårsdotters gunst( som i Listen Up, Jason Alexanders tappra försök till ett liv efter Seinfeld, där man också kan skymta en ex-Huxtable).

När det kommer till vad jag irriterar mig allra mest så finns det bara så mycket att jag har svårt att bestämma mig. Men allt bottnar väl framför allt i att Average Joe, porträtterad i serier och på film, står för en drömtillvaro, och en väldigt manlig sådan. En snygg fru, underbara barn, och detta utan att behöva rannsaka sig själv det minsta. Average Joe är egocentrisk och konseravativ, utan minsta antydan till att inse sina egna brister. Han lever i den verklighet som tydligen lockar tillräckligt många manusförfattare för att vi tittare ska riskera att drunka i floden av serier som porträtterar dessa män.

Och där Average joes världsuppfattning krockar med omgivningens så ska det enligt tv-branschen uppstå humor? Jag finner det inte underhållande att se James Belushi gå omkring och oroa sig över att sonen är bög, för det i sig är inget jag tycker att man ska oroa sig över, inte heller är det underhållande att han på allvar gör det. Och därför är serier som dessa så sorgliga. I verkligheten, den jag vistas i all min vakna tid, där förekommer dessa par aldrig i en så komisk tillvaro som det där burkade skrattet vill inbilla mig. Istället ser jag tillbakahållna tårar hos dessa trofefruar då det sitter i Dr Phils fåtölj och förklarar varför de vill lämna den där manschavunisten i stolen bredvid.

Fergies nya singel Clumsy är jobbig på så många plan att jag inte vet var jag ska börja. Men mest irriterande av allt är hur låten verkligen gör det fullkomligt uppenbart att, för den som möjligen kan ha undgått detta, Fergie är den största bajtaren på jordklotet. I den där fabriken som tillverkar poplåtar på ett löpande band bara genom att lått Will.I.Am sätta upp ett finger i luften och känna vartåt vinden blåser har Fergie spenderat otaliga timmar. Hur kan man annars förklara att hon började med en låt som alla förväxlade med Pussycat Dolls? Fortsatte med en som skulle vara en blink till M.I.A och nu senast försöka se ut som Carrie Bradshaw i videon till Big girls dont cry? I Clumsy, som är så förskräcklig att jag härmed vill utfärda en varning till den som känner sig lockad att leta reda på odågan i fråga, så har Fergie nappat på Christina Agulieras 60-tals fix, kanske medvetet eller med viss ironi, men det är varken bra eller särskilt roande. Istället blir det bara platt, tråkigt och inte alls så där småfräckt som det skulle kunna vara.

Jag tycker det är så tråkigt att framförallt kvinnliga artister måste göra album efter album med tio låtar som har tio olika sound bara för att kunna tilltala så många som möjligt. Det blir som allra sorgligast för såna som Fergie, för där Christina Aguliera och Pink kanske har attityd eller röst så har Fergie inget annat än vad hon tror är sexighet, men som är för sexigt för att vara sexigt och istället bara blir mest porrigt.

Döda dagar

Vissa dagar kommer det ingenting på tv. Men av någon outgrundlig anledning så står burken ändå på, och av någon lika outgrundlig anledning ligger jag i sängen och zappar, fullkomligt medveten om att det inte kommer någonting på tv. Idag är en sådan dag. Men jag tänkte för en gång skull bryta trenden och faktiskt försöka se Moulin Rouge, som börjar på trean klockan nio. Ännu en sån där trevlig överraskning som man kan behöva efter att behövt lyssna på en lat bibliotikarie försöka att på enklast möjliga vis bli av med en invandrarman +50 som ville låna körkortsboken och inte ens föreslog att han skulle att han skulle ställa sig i kö utan bara sa att flera redan gjorde det. Det gjorde väldigt ont i mig att se det. En dag då jag gått och funderat på om det är bisarrt eller mest coolt att min farmor skalade färskpotatisen genom att lägga ner alla i en hink och snurra runt med en pinne. En dag då jag slagits av att min lillebror kallade de få och mycket sällsynta röda potatisarna från landet för lilapottoja när han var mycket mindre än han är nu. En dag då jag bedrövats över hur långt borta snön verkar vara, vilket känns så underligt då det så sent som i fredags till och med luktade snö. Men så är ju de gulnade löven i rönnen utanför mitt fönster väldigt fina.

Pappa, som idag ringde sitt veckosamtal, vill passa på och påpeka att det, vad jag än må säga, inte är något tillfällighet att tre judar precis blivit tilldelade Nobelpriset i ekonomi. Dessa tre har helt enkelt sina föräldrar, som såg till att de inte läste serier, lyssnade på popmusik och kollade på tv att tacka för sina framgångar, och sina prismiljoner.

Jag kommer gå som på nålar hela veckan. Veckan kommer vara som en enda lång nedräkning till sista avsnittet av Sopranos. Bara därför kommer jag råka hamna bredvid någon storkäftad kickers från Akalla som så klart ska avslöja upplösningen för alla sina 100 kickerspolare som tagit över vagnen helt och hållet med sina fullkomligt vidriga modestatements, där killarna har kungfuskor, mjukisbyxor, JÄTTEMYCKET hårspray, tjejerna mjukisbyxor, flipflops fast det är typ tjäle, JÄTTEMYCKET smink, och väldigt jobbiga Jambasignaler. Där kommer jag sitta helt utan något som helst försvar och inte våga säga ifrån och istället höra precis hur sagan Sopranos slutar. Så föreställer jag mig det i alla fall. Men så har jag ju också en tendens att var mer än lovligt dysotopisk ibland.

Se inte The Kingdom. Ingen, jag säger ingen, i den filmen kommer undan med hedern i behåll. Faktum är att det är svårt att förstå om filmen verkligen är ett actiondrama eller bara en väldigt påkostad parodi på ett actiondrama. Jennifer Garner, som jag aldrig gillat, och förmodligen aldrig kommer att gilla, springer runt och lipar och är det kvinnliga alibit, som så klart drivs av hämndbegär för att hennes mentor blivit sprängd i bitar av någon fundamentalistiskt arab. Jamie Fox är alfahannen som gör vad hans chef tycker är irrationella val, av precis samma anledning som Jennifer Garner. Allt detta kryddas av ett manus som är helt vedervärdigt där replik efter replik faller totalt platt, och där de repliker som är tänkta att vara roliga och driva med kulturella och språkliga missförstånd mellan araber och amerikaner, eller om man så vill öst och väst, blir bara sjukt plumpa. Chris Cooper är bombexperten från Södern, han från Arrested Development lite nörden som inte kan hantera vapen och som så klart blir kidnappad( vilket ju är tur för hade saudierna kidnappat någon annan i superfemman hade man varit tvungen att släpa på en kille som ju inte kan hantera vapen lika bra som säg Cooper, Garner eller Fox kan).

Än värre blir det då Jeremy Piven dyker upp och spelar den vidrigaste arketypen everseen on the big screen, med en frippa som osökt för tankarna till Russel Crowes rollfigur i The insider. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att Piven är så svårt att ta på allvar men just det faktum att han spelar över och han med tiden kommit att BLI Ari Gold är nog två anledningar.

Ska man nödvändigtvis se en film där saker sprängs och människor skjuts ihjäl så vänta tills Shot em up har premiär, när nu det är. Eller gå och se Hairspray, Råttatoullie, Min bästa vän, Sicko. Det finns kort sagt en rad andra filmer som är väldigt mycket bättre än The Kingdom. Så se den inte.

Dagens Youtubeklipp- Smack the pony

Har gått och längtat, trängtat och verkligen sett fram emot den första snön hela veckan. Det har varit svinkallt, till och med med mina måntt mätt. Så min besvikelse över att vädret gjort värsta vändningen nu och det är typ "varmt" och regnar får mig att vilja gråta i kapp med dropparna som faller.

När jag alldeles nyligen röjde i min bokhylla, där jag av någon fåfäng anledning sorterat pocketböckerna efter färg och nyans, ramlade över Strages Mikrofonkåt och såg bilderna så väcktes en stilla undran om var alla dom där rapparna som släppte en skiva och sen inte hörts av egentligen har tagit vägen. Var är Ayo och Feven? Var har dom tagit vägen?

På gymmet har spinningtränaren valt Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård som en av låtarna att flåsa till. Vilket väl är kul, nu när jag börjat komma över min ilska över att gruppen bara gör Clash på svensk, men är det kul också när det sitter en tjejkvinna i 55 årsåldern bredvid och sjunger fel i refrängen?

Videokväll med Luuk får ikväll storfrämmat som man säger i mina hemtrakter. Allas vår favoritprofessor Leif Gustav Willy Persson gästar programmet. Det börjar likna något.

Och som om inte det vore nog så gästar den samma Boston Tea Party imorgon. Vilken underbar start på en ny vecka!

Favorit i repris

Kitchen confidential, mina kära små vänner, som bygger på boken med samma namn av Antony Bourdain, där huvudrollen spelas av Bradley Cooper som sägs dejta trollungen Cameron Diaz, visas nu för eonde gången på tv, på en lika usel sändningstid som varenda gång tidigare.Nämligen lördag från 12.50 på Tv 3 och 14.35 på Tv 6, och söndag klockan 14.35 på Tv 6. Alltså de där så avgörande timmarna då man endera kan välja mellan att fastna i sängen hela resten av dagen, eller få arselt ur vagnen och faktiskt hitta på något.

Ikväll visar Svt en konsert med Salem Al Fakir. Se den! Och imorgon visar Tv4 Collateral, den får man heller inte missa. Jag gillar varken Jamie Fox eller Tom Cruise men Michael Mann är ett geni!

Ken Ring gästbloggar på Rodeos hemsida.Om man gillar att läsa om utdragna vårdnadstvister, gnäll om dåligt betalda klubbspelningar och annat jidder.

Vad blir det för mat?

Ja, så som Morberg flänger fram och tilbaka framför kameran så är väl frågan minst sagt berättigad. Jag har under den senaste tiden, då hajpen kring Morberg och hans kokkonster vuxit i kapp med tittarsiffrorna, försökt förstå just vad det är med Per som lockar så. Kanske främst för att jag upplever honom som överdriven och pinsam i sättet som han tar sig an matlagningen på. Men kanske är det just det som lockar. Att han lite lagar mat som folk gör mest. Där jag ser någon som är överdriven ser andra någon som låter bli att vara käck och tillrättalagd. Han spiller, smakar och låter oss veta det. Vad som är dne allra tydligaste skillnaden mellan Morberg och dom andra matmänniskorna i tv är att man inte bara får se hur han lagar maten. Resultatet blir ett notalnörderi där Morberg styckar gris på bästa sändningstid och gör sitt eget ströbröd.Något som undanhållits publiken tidigare och därför lämnar dem helt hänförda. Även om det är en kvalificierad gissning så har jag själv erfarenheter från att ha delat med mig mina egna bästa tips till matlagningsnoviser och lämnat dem totalt mållösa.Lite blir det som om man som tittare får följa med bakom kulisserna och därför ökar också känslan av autencitet. Han lagar mat åt sin familj, sina vänner, inte redaktionen som sitter i rummet intill. Barnen blir utsjasade för att dom är i vägen, ställer jobbiga frågor eller för maten helt enkelt inte är till dem, istället får dom göra chokladbollar. Och där någonstans, i försöken att få privatlivet att gå ihop, lyckas folk identifiera sig med Per, även om han verkar mer än lovligt galen emellanåt.

När man i media nu slår på stora trumman om att Jihde och Kirschsteiger väljer Tv 4 framför Svt så känns det som om det vore något fullkomligt nytt att folk faktiskt byter arbetsplats, och då i synnerhet vara första gången som någon inom tvbranschen gör det. Lever man kvar i föreställlningen att programledare och tvprofiler ska arbeta på samma företag hela sitt yrkesverksamma liv? Förstärks denna föreställning av att man lever i en liten bubbla där Svt och Tv 4 tycks vara de enda två kanalerna som räknas? I så fall kanske man borde ta sig en kalldusch för det är knappast första gången någon byter arbetsplats, eller för den skull uppdragsgivare.

Alice Bah var bland dom första i mitten av 90-talet som bytte från Svt till Tv 4. Under en föreläsning med henne som jag besökte under min gymnasietid berättade hon också att hon var en av väldigt många idag rätt stora och etablerade profiler som utbildades på Svt i allt från ljus till ljud, och att Svt som plantskola var oöverträffad, medan man på Tv 4 förväntades fokusera på sitt jobb och bara sitt jobb. Två av de andra som också lärdes upp på det här sättet var Clas Runheim, som idag jobbar åt Tv 3 och Tv 6, och Kattis Ahlström, som ju är redaktör för Ica Kuriren.
Men vad som förvånar mig allra mest är att folk helt verkar ha glömt att Jihde faktiskt började på Tv 4 sporten och gick över till Svt för att, vad jag förstått, fick bättre betalt.Och nu är han alltså tillbaka där han började, men med erfarenhet från Svt och med fokus på något helt annat än sport, om än med ett inbyggt tävlingsmoment.

Till vad som förmodligen är mn pappas enorma förtret så fullkomligt älskar jag Boston Tea Party. Och jag önskar att pappa också kunde göra det. Eller åtminstone ge Filip och Fredrik, superfemman och husbandet skuggan av en chans.

Pappa ogilar den dynamiska duon för att han tycker dom fjantar runt och mest ägnar sig åt skrönor. Han tror också att lejonparten av F& F:s fans tillhör unga män och kvinnor hemmahörande i den demografiska subgruppering kallad whitetrash. Och att jag, som ju är högutbildad, akademiker, inte borde nedlåta mig till att titta på skiten. Men saken är den att Filip & Fredrik i och med Boston Tea Party nu en gång för alla tagit steget fult ut och blivit reklamtv:s eget svar på Svt:s Anders och Måns, de två rödlätta übernördarna man kunnat höra i P3. Och det med lite kredd och trovärdighet dom inte kunnat få om dom inte gjort allt det där som får min pappa att vilja slå över till någon annan kanal och börja muttra om att judiska barn ( som vi ju alla vet hålls ifrån skräptv och istället spelar schack och därför i vuxen ålder förräras nobelpriset) minsann inte kollar på dem.

Där Anders och Måns går till överdrifter och emellanåt hittar på svar till de gåtor de i programmet är ämnade att lösa väljer F&F att istället skriva till det ytterligare och istället skämta kring det hela. Bägge paren lyckas på det här sättet förta allvaret från ämnet, på ett sätt som lämnar en del tillfrågade experter mållösa.

Även om jag kan retat mig på att Hammar och Wikingsson blir mer än lovligt pubertala, på gränsen till plumpa och då främst i sina kommentarer som för det mesta kretsar kring snoppar, förhud och onani, så kan jag inte låta bli att tycka att deras sätt att göra folkbildnng ; om kanske nte särskilt djuplodande sådan, till underhållning ändå är beundransvärt. Och med gäster som Kjell A Nordström, som jag är säker på att du pappa haft vett att uppskatta, är det svårt att misslyckas. Nu är måndagkvällar klockan tio ingen bra tid för dig pappa, jag vet, men det går i repris på fredagkvällar, vid sjusnåret.

Det här däremot, det är riktigt, riktigt roligt.

Jag förstår inte hur Babbens program är tänkt att vara roligt. På det där pinsamma sättet eller? Jag har gett det både två och fyra chanser men det slutar med att jag byter knal för att inte ens skämskudden hjälper. Och så finns det folk som på allvar tycker att det är underhållande. Det är det som får mig att undra om det vid 40årsåldern sker en hjärnblödning på alla människro som gör att man helt plötsligt blir folklig och vill se på bred underhållning, och hur jag fasar över vad jag själv kommer titta på då, till vilka nivåer jag då har sjunkit.

Det är minst sagt provocerande att Stockholms stad använder skattepengar och polisens resurser för att bli kvitt vad dom anser är olaglig affischering. Provocerande för att polisen väl, i alla fall i mina ögon, har långt mycket större problem att ta itu med. Provocerande för att metoderna för att motverka vad man betekcnar som skadegörelse är så skrattretande. Tipstelefon? Smstjänst?

Stockholms stad har i ett avtal med JC Decaux nu satt upp tavlor ämnade för vad de valt att kalla "fri affischering", där de affischörer som de senaste månaderna fått affischer runt om i stan nerrivna, nu under en del villkor kommer få informera om arrangemang. På vilket sätt affischeringen är fri, som ju sker på givna villkor, framgår inte.

Jag tycker det är löjligt, för att inte säga befängt. På det här sättet kommer man lyckas vända affischörerna emot varandra, då de tavlor som införskaffats inte på något sätt hindrar att affischörerna försöker täcka varandra. Snarare kommer de göra just det därför att utrymmet är så begränsat.
En annan aspekt som jag tror gör hela projektet verkningslöst är att stora delar av den marknadsföring som blivit nedriven har haft större företag som avsändare, företag som på det här sättet, trots stora summor att röra sig med i marknadsföringsbudget, ändå väljer en kanal som i Stockholms stads ögon inte är acceptabel. Dessa företag misstänker jag, kommer att fortsätta affischera just för att de kan ta konsekvenserna av sitt agerande, böta, eller helt slå sig fria från anklagelserna under förevändning att deras medarbetare affischerat utan företaget medgivande.

Jag kan inte förstå hur en affisch fäst på ett träd kan drabba någon. Hur kan det överhuvudtaget räknas som skadegörelse? Vem äger trädet? Och är det då ägaren till trädet som har rätt att sälja rätten att affischera på det? Man kan också fråga sig var gränsen mellan affischering och utsmyckning går.För om man så tydligt vill ta avstånd från affischering från klubb och konsertarrangörer är jag rädd att nästa steg blir ett krafttag mot den utsmyckning av vår offentliga miljö vi valt att kall streetart. Och detta gör det hela till en fråga om makt. Om vem som har rätt att uttrycka sig, var och på vilka villkor.

Videokväll med Luuk

Andra omgången av Videokväll med Luuk var visserligen väldigt mycket bättre än förra men jag kan inte komma ifrån känslan av att det inte kännts genuint. Frågorna Luuk ställer känns repeterade och inövade. Och att han ställer dem på ett sätt där han lindar in svaret i frågan och på så sätt egentligen bara fiskar efter en kommentar tycker jag blir lite lätt plågsamt efter ett tag.

Jag tycker Svt gjorde ett misstag i att låta satsningen börja med Sahlin som gäst, och det för att hennes program bara tog upp sorg. Sorgen över hennes son, sorgen över Anna. Jag försöker inte på något sätt förringa hennes känslor i sammanhanget, men det skickar väldigt konstiga signaler kring vad man vill säga med programmet, vad man vill att det ska vara. Med Fredrik Lindström blev det annorlunda, men bisarrt på ett helt annat sätt då man ju vet att han och Luuk har en gemensam historia och väl nog känner varandra väldigt mycket bättre än vad de där och då låtsades om. Istället har Luuk tagit på sig rollen av programledare som inget vet, istället för att ta utgångspunkt i deras gemesamma erfarenheter. Det blir lite platt och inte alls så underhållande som jag tror att man hade hoppats på.

En annan sak som slagit mig är att delar av medieetablisemangets ovilja att erkänna bloggarnas kraft och makt grundar sig i total fåfänga. Nu finns det äntligen möjlighet för var och en av oss att öppet kritisera tidningarna på ett tidigare helt oöverträffat sätt. Enda utrymmet som tidigare getts oss läsare har varit insändarsidorna, sidor redigerade och censurerade av tidnignarna själva av gatekeepers väldigt måna om att ge svar på tal, och närmast förlöjliga dem som haft mod nog att på goda grunder kritisera. Med bloggarna finns nu tusentals som kan påpeka alla korrfel, slarvfel, faktafel och i största allmänhet bara ifrågasätta utseendet och utformingarna på tidningarna. Det måste ju vara väldigt jobbigt för alla journalister som hela tiden trott att dom jobbat på tidningar som i alla avseenden är om inte den bästa tidningen i världen så i alla fall den bästa blaska i Sverige.

I vad som känns som hundra år har jag gått till Cafe Solo i Solna C och fikat. Okej. Vår gemensamma historia sträcker sig runt ett år tillbaka i tiden och med tiden har jag kommit att uppskatta stället, som väl precis som de flesta liknande ställen har sina brister. Jag har lärt mig känna igen de andra stammisarna, deras rutiner och vanor.

Länge har mitt stående val vad gäller menyn varit en kopp kaffe. Jag har haft för vana att dricka en kopp där istället för hemma medan jag läser DN, skriver lite och pluggar. Och sedan jag först började gå dit har jag aldrig behövt betala för påtåren. Och sedan länge tillbaka har jag kanske försökt provocera fram en reaktion på hur långt jag kan gå i mitt kaffesörplande utan att krävas på ersättning. Jag har följdaktligen tagit både påtår, tvåtår och tretår men aldrig någonsin blivit tillsagd att betala. Och därför också vant mig vid att få göra så utan att stöta på minsta motstånd. Kanske har jag varit naiv och trott att mitt kaffedrickande varit okej för att andra knappt tar en halvkopp eller för att andra rätter på menyn är dyrare än normen.

Men så kom då dagen d. Dagen jag vissa gånger väntat spänt på, men som nu så här i retrospektiv så klart tog mig på sängen. Jag hade verkligen sett fram emot att sitta på Solo med mina hundra DN kulturbilagor, mjölka dem på uppslag till blogginlägg, förstrött läsa Pause, reta mig på föräldralediga mammor och deras pansarvagnar till barnvagnar.Redan vid min första kopp, då jag som vanligt tog en rejäl slurk mjölk till kaffet, kommenterade servitrisen det med att fråga om det inte blir väldigt kallt med så mycket mjölk varpå jag genast började ana att något var i görningen. Jag svarade att visst blir det det men att det också blir mindre starkt och att det var en smaksak. Sen när jag återkom vid tretåren säger samma människa lite i förbifarten att det minsann kostar. Något som alltså under året jag regelbundet frekventerat detta ställe helt gått dem förbi att meddela mig. Jag undrar stilla vad hon egentligen menar och hon hasplar ur sig att det är okej, att hon försöker vara schysst men jag förstår fortfarande inte, varpå hon säger att hon inte anklagar mig och jag säger att jag känner mig anklagad men inte fattar för vad, och undrar varför ingen sagt något tidigare, att dom varit otydliga, att det är dålig stil men att om det är så ska jag sluta komma, att jag ska betala och går tillbaka till min plats.

För så är det. I samma stund som jag känner mig kränkt och förorättad, anklagad och mest av allt vill ställa till med en ordentlig scen så letar jag också febrilt efter möjliga sätt att hämnas på. Och i min värld blir det enklast möjliga sättet att göra det på att aldrig nedlåta mig själv att någonsin sätta min fot på Solo igen. Så som de sårat mig, ska de aldrig mer få såra mig resonernar jag i stundens hetta. Jag sitter kvar och komplemneterar hela händelsen. Tänker att jag som ju så ofta sagt till om att mjölken är slut, att det saknas toapapper, väl borde få ta en kopp kaffe eller två för att jag bidrar till att ge stället den trevliga atmosfär det har. Att servitrisen väl inte förstår ställets bästa, inte kan se vad det kan komma att kosta.
För någonstans hoppas en befängd del av mig att hon så klart ångrar sitt tilltag och ska vilja ha mig tillbaka, böna och be om ursäkt och gottgöra mig. Men så är det en del av mig som ser det här som en chans att äntligen bli kvitt behovet, och beroendet, av koffein en gång för alla.

The Riches avbetat. Och jag är väl mer eller mindre såld även om jag hade hoppats på mer skratt och mindre drama. Vill inte ha med ngt deppoknarkande. Där har serien mycket att vinna på att snegla ännu lite mera på Weeds, som serien ju känns mer än lovligt lik.Plus i kanten för att Mitchum Huntzburger fortsätter spela elakt kapitalstsvin, den rollen klär honom verkligen.


Shannon Marie Underwood som spelar dottern Di Di är i mina ögon rena rama kopian av Linda Cardellini, mest känd som Samantha i Cityakuten, de kunde ju vara systrar.

Att trean väljer att visa The Riches på fredagar blir än mer oförklarligt när man betänker att femman passar på att reprisera Myggan, Boston Tea Party. Som om de redan valt att kapitulera inför fyran och Idol.Trean väljer alltså att mitt emellan reprisen av Skilda morsor/ Svenska hits och Extra, Extra, att visa The riches, som väl att döma av sändningstiden ingen på kanalen verkar tro på. Eller så tror man på allvar att folk väljer bort Idol framför Eddie och Minnies klåpare.

Nu fortsätter jag med Criminal Minds. Dåligt men på ett bra sätt.

Ikväll börjar The Riches på Tv3. Hade det inte varit för att jag såg det som min uppgift att lusläsa DN:s tv-bilaga, just för att undvika att missa något av yttersta vikt, hade jag missat programmet för det har fått helt sjukt sugig sändningstid. Eller vad sägs om fredagar 19. 50 ? Alltså inte 20.00 prick utan tio i jävla åtta. Helt obegripligt. Men jag kan leva med att det går på fredagar, jag stannar ju ändå hemma fredagkvällar då ju The Wire börjar halv elva.

Peppen är rätt stor, jag har inte ens sett en enda liten teaser, så risken att jag blir besviken är ju rätt överhängande. Å andra sidan så har serien allt jag önskar hos en bra komediserie. Jag älskar Minnie Driver, för så väl Good Will Hunting men också Grosse Point Blank, och Eddie Izzard har vad jag förstår skippat brittiskan i den här serien och sånt är ju så härligt, det är härligt hur han och HouseHugh kan kasta av sig allt engelskt och för ett ögonblick ta sig an amerikansk tvunderhållning.

Dagens Youtubeklipp - Hipp Hipp

Idag är det kanelbullens dag. Bara för att trotsa detta har jag lust att för ett kort ögonblick ge upp min totala absolutism med socker för att proppa mig full med chokladkaka. Så jävla less är jag på allt detta tjat om kanelbullen. Overexposure är bara förnamnet. Redan för två dagar sedan inleddes denna "tradition" med att Punkt Se testade vilka köpesbullar som var bäst.Sedan har test på test på recept på recept på sockerbagareintervju på recept på test följt. Och allt är bara ett enda stort gigantisk mediejippo startat för åtta år sen för att fira Hembakningsrådets 40-årsjubileum. Någon som lyckats läsa sig till det i all denna bullpropaganda?

Mycket media

I dagens DN På stan går att läsa om akustik och ljud i samband med mat och måltider. En mycket intressant och läsvärd artikel.

I A-delen fortsätter Lars Weirups artikelserie om krogkriminalitet med en artikel kring JK:s arbete att kartlägga vakterna och deras samarbeten med polisen. Även det en intressant artikel. Det som jag dock gått och retat mig på nu sedan jag läste det igår är artikeln om hur kriminella jobbar som entrevärdar, och då har jag i synnerhet kliat mig galen på en kommentar från Pelle Gratschev, som säger att det är ett problem att värdarna nekar vissa gäng på grund av deras bakgrund och att värdarna borde ta det som sin uppgift att låta killarna få komma in på krogen ifråga men också förklara under vilka villkor de får vistas där, med hot om att polisen kommer tillkallas vid bråk. Är inte det lika illa att neka någon inträde på grundval av deras utseende som att också förutsätta att det kan bli bråk kring denna grupp på grund av detta? Jag får det verkligen inte att framstå som att man är mer humanbara för att man öppet medger att man tror att denna kommer ställa till bråk, och då hota med polisen, än att neka inträde på grund av samma anledning.


I Aftonbladet går det att läsa en utmärkt debattartikel, men också bra analys, kring bloggarna och varför dessa så kraftigt ifrågasätts av etablissemanget. Pontus Schultz har väldigt rätt i att det handlar om rädsla från just journalisternas sida, och jag vill också påstå att det i viss mån är fråga om en generationsfråga. Jag ser ingen som helst fara i bloggarna, och tror verkligen att de kan hjälpa till att nyansera debatten. Vad som väl får så många att ohejdat kritisera dem, utan att se vad de faktiskt tillför, beror väl på att bloggarna i sig ändrar dagordningen, men också följer helt andra tendenser kring vad som är aktuellt och vad som ska tas upp till debatt. Det är lätt att förfasas över att modebloggarna fått så stor genomslagskraft men precis som inom alla andra områden finns det också där bra och dåliga bloggar, och vad som gör dem bra och dåliga är inte objektivt, går inte att peka ut. Just det faktum att det här råder en strikt demokratisk ordning som medieetablissemanget inte rår över är väl mest skrämmande av allt. Om läsarna flyr tidningarna för att tillskansa sig kunskap och information från källor väldigt mycket mer insatta, vad blir det då kvar för journalisterna att göra?

Debattartikeln blir intressant i ett ännu större perspektiv om man samtidigt tar i beaktandet att tidningsläsandet minskat. Bloggen är till sin art sådan att den i vissa fall snabbt blir daterad. Det handlar om dagsaktuella händelser som inte gör sig i press. Men just medvetenheten om att det gäller att agera i stunden för att locka läsare gör ju dem också så mycket mer hungriga. För de stora papperstidningarna blir detta ett problem, ett problem som man kan se att de försöker avhjälpa genom att publicera delar av bloggar i tidnignarna, eller locka läsare till hemsidorna genom bloggar, men då inte har vett att ta tillvara på kompetensen och kunskapen hos de bloggare som redan finns och kan mediet, utan tvingar sina kanske något förändringsfientliga redan anställda reportrar att försöka blogga, med resultat att de tror att de kan skriva där som de gör i tidningen.

Apropå dagens youtubeklipp vill jag påpeka att Linus på linjen är något som jag allra tydligast förknippar 80-talet med. Jag och min pappa älskade att kolla på Linus på linjen, i alla fall minns jag det som så. Men jag minns också hur synd jag tyckte om Linus för att han alltid råkade ut för olyckor och grejer och hans ilska var alltid så ursinnig. Han kände sig förorättad och där förstod jag och tog till mig av hans känslor. Varför hålla på och jävlas med honom? Det var ju som att man gjorde det med flit.

Dagens Youtubeklipp - Linus på linjen

Shayne Ward och hiphopsmurfen

Shanye Ward har gjort en låt som hade den släppts i maj kunnat bli sommarens verkliga plåga. Men av någon outgrundlig anlendning släpps If it´s ok with you istället nu. En plåga har den blivit likväl, kanske bara en lite mindre sådan.

I ett led att nå framgångar har Shayne gjort som så många andra innan honom, nämligen tagit hjälp av den kanske största doldisen, men väldigt ofta anlitade,allas vår hiphopsmurf. Genom åren har han hörts på låtar med Kanye West, MOP, men framförallt har han samarbetat väldigt nära med Akon.
Jag förvånas över Shaynes samarbete med hiphopsmurfen därför att Shaynes tidigare låtar placerat honom i flickidolsfacket, med gulliga ballader om hur jobbigt det är att vara kär( kort sagt låtar som man stretchar till på gymmet). Kanske är samarbetet med hiphopsmurfen en del i arbetat att bredda allmänhetens uppfattning om Shayne.Vem vet?

Låten osar dock av försök till streetcred då den inte bara gästas av hiphopsmurfen, utan videon dessutom innehåller dans och strandraggning av klasiskt manér. Och jag kan inte låta bli att tycka att låten är bra, även om jag skäms förfärligt över det. För när man tar ner den i små små bitar är det en väldigt dålig låt. Hur någon som uppenbarligen är född och uppvuxen i England inte kan uttala thank utan får det att låta som sänk är för mig en gåta. Visst, Shayne, sänk min mamma allt du vill.

Varje gång jag hör låten är det en strid mellan viljor, en som vill släppa loss och dansa, en annan som står och muttrar över hur jobbigt det är Shayne vill sänka mamma. Aldrig tidigare har en låt gett mig såna skamkänslor, ett sällan tidigare skådat guilty pleasure med andra ord.

Feelgoodjournalistik så det förslår

Men det finns också skyltar som luras, säger Elsa. Som McDonald's-m:et. En gång såg hon en reklamskylt för hamburgerkedjan på en öde liten gräsplätt, men det var ju inget McDonald's där!

- Det tycker jag var konstigt.

Även om det om möjligt lämnar en irriterande eftersmak att DN konsekvent väljer en så uppfodrande och nedlåtande ton i intervjuer med ungdomar oc barn, inte minst på familjesidorna är gång på gång ett exempel på detta. Ingen annnastans uppelver jag att frågorna oman ställer är så korkade eller så grovt underskattar den intervjuade ifråga. Men kanske blir detta tydligt eftersom frågorna på familjesidorna allt som oftast publiceras tillsammans med den typ av osammanhängade, fragmentariska svar som barn ger.

Ikea en vanlig torsdagseftermiddag är fullt av lugna timida pensiönärer, föräldralediga, deltidsarbetande, studenter, och medelålderspar som bråkar om vilken soffa dom ska köpa, vem som är hungrigast eler vem som för tillfället, till en följd av alla typiska medelålderskrämpor, slipper skjuta vagnen. Så som de sista ljudligt påminner hela sin omgivning om att tvåsamhet också innebär att stå ut med varandra bruster kanske de för ett ögonblick också får en och annan singel att överväga att leva resten av livet i ensamhet.

Påfrestningen av just dessa människor är vad som gör att man väljer Ikea en torsdag, ihopp om att slippa de Norénska familjedramerna som hör till. Men likväl omringas man av dem. Och är det inte par som är bittra över att ha valt ett liv med varandra, och 30 år senare insett att de valt fel, så förfäras man över de föräldrar som på allvar klätt sig identiskt som sitt barn, i jeans och randig tröja.

Var det dessa människors skådespel som så till den milda grad distraherade mig, att jag inte förrän efter 20 minuters kö upptäckte att jag av misstag tagit någon annans gula shoppingkasse? Eller kanske allmän tankspriddhet? Genast stiger jag ur kön och stressar mig motströms för att byta ut alla de saker någon annan plockat, och konstaterar samtidigt att jag och denna andra inte kunde varit mer olika. I kassen ligger en förglad plasttablett, en rödrosa bordslöpare och en diskborste. I min , den jag tappat bort och som väl förmodligen någon varit smart nog att inte ta, låg lunchlådor, ugnsformar och kökshanddukar.

Jag fnittrade av genans där jag gick och bytte ut alla mina saker, just för att jag gått och tänkt den tanken! Tänkt att det vore jobbigt att ta fel vagn, att jag borde försäkra mig om at inte göra det och slutligen ändå vara den som gör just det, och kanske just därför.

Dagens Youtubeklipp - Kvartertet Skatan

Idoljesus

Så. Christoffer Hilding ser ut som Jesus. Något som jag först trodde var en slump, men som när han outat sig som helkristen, visar sig vara helt och hållet meningen.Vad jag dock undrar är varför Tv 4 så hårt bryr sig om att lägga ner tid och pengar på att medieträna dem som Breitholdz gång efter annan kallar "artisterna", när de ändå går ut i pressen och spyr ut om bilolyckor, rattfyllor och idolträffar med Carola? Eller är medieträningen ett led i att få dem att inse värdet av att ta upp just alla dessa saker för att flytta fokus från andra ämnen? Vad gäller Hilding så kanske han förlorar några röster, men vem vet, han kanske får jobba med Carola i framtiden.

Precis som alla andra redan hunnit påpeka så ser den där Daniel fullkomligt galen ut på scenen. Som om det inte vore nog att hans armar fladdrar som på en parkinsonspatient, intrycket av honom som mentalpatient förstärks ytterligare av att stylisten någon gång förra veckan satte på honom en kofta som om man inte mer än bara gav honom en hastig blick såg ut som sån där tvångströja ämnad just för att hålla armarna i styr. Att stylisten på Idol går lite wild and crazy är väl inget nytt, tidigare har detta blivit väldigt tydligt när man sett vad tjejerna haft på sig, men att detta nu även börjat drabba killarna är inget välkommet inslag.

Varför Sam är så omtyckt är verkligen beyond me. Han är 33 men ser ut som 18, och det inte alls i någon positiv bemärkelse. Han saknar fullkomligt personlighet och utstrålning, vilket verkar vara en grundförutsättning för att få vara med, kolla bara på vilka ytterligheter man har tagit till för att göra Andreas mer idolig, men jag hoppas innerligt att han åker ut snabbt som bara ögat.

Dagens Youtubeklipp - Smack the Pony