På smällen

Eftersom På smällen är regisserad av samma man som gett oss den grabbiga komedin 40 year old virgin vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig då jag slår mig ner i biosalongen för att se förhandsvisningen av filmen. Och inledningsvis får jag en känsla av att filmen kanske inte direkt kommer hamna på min topplista, då de första scenerna skildrar hur slackern Ben på ett effektivt sätt får tiden att gå genom att hitta på allehanda knassporter, varvat med lustiga experiment och vadslagningar. Så den här filmen är tänkt att vara satt ur hans perspektiv, hinner jag tänka innan scenerna från slackernästet förbyts i att man får se Katherine Heigls morgonbestyr i ett poolhus. Ja men kunde man inte ha växlat dessa scener lite bättre, lite snabbare, för att ytterligare förstärka känslan av filmen har två huvudkaraktärer. Jag blir förvirrad och förvirringen fortsätter. För jag gillar när det är förutsägbart och underförstått vem regissören vill att man ska känna med, vems sida man ska stå på. Här väljer Judd Apatow inte sida, istället blir det så tydligt att filmen ska vara en smidig skildring av vad dessa bägge karaktärer upplever, känner och tänker kring vad de utsätts för.

Därmed inte sagt att filmen inte är rolig. För det är den. Efter att inledningens sakta mak lagt sig och man som åskådare kastats in i den verklighet som är karaktärernas så går det emellanåt rasande fort, bara för att filmen sedan de sista 30 minuterna verkligen segnar ihop och nästan får en att somna. Jag ogillar starkt hur filmen så tydligt byter karaktär i slutet. Fram till dess har skratten kommit med jämna mellanrum av ett par minuter men plötsligt förbyts skrattet mot en allvarlighet som jag känner inte alls hör hemma i den här filmen. Men i det stora hela är filmen helt klart sevärd och är ett säkert kort för den som vill bjuda sin partner på en rolig stund i biomörkret.