Igår sändes årest sista sommarprat. Istället för att som (nästan) alltid avsluta med Lars Ulvenstam, var det i år Lena Endre som fick sista snacket. Jag tyckte hennes snack var bra men hon, liksom kanske minst tre andra sommarpratare har nämnt sin relation till Bergman, och det på ett sätt som jag har haft svårt att relatera till, då det verkligen bara handlat om hans storhet i förhållande till dem. Personligt så klart, och som det ska vara. Men när fler än en gör det så blir det inte längre originellt, hur personligt förhållandet till giganten än varit.

Bäst har dock utan tvekan Filip och Fredrik varit. Deras program var roligt,fängslande,intressant och underhållande.Retoriskt var det väl upplagt, så till den grad att jag emellanåt blev mer eller mindre förbluffad. Även om dom hade stor draghjälp av att vara två så infriade och överträffade dom alla mina förväntningar.

Sen så kommer så klart alla jag inte hade planerat att lyssna på men som stod på i bakgrunden när jag på min semester plockade sten, målade plankor, och röjde undan byggskräp. Som Jan Egeland och Sture Linnér. Bägge rörde mig till tårar och även om Egeland gång på gång påpekade sin optimism över framtiden så gjorde hans program och personliga vittnesmål mig mer missmodig än någonsin tidigare. Men bägge har fått mig att på allvar överväga att söka jobb inom FN. Har dom lyckats få fler på samma tankar har dom lyckats med något stort, hur pretto det än låter.

Jag vet att jag kanske är blödig överlag som gråter åt radio men vissa knappar behöver man bara trycka lite lätt på så faller jag i hjälplös gråt. Lena Nevander Friström och Susanna Alakoski tryckte duktigt på dessa knappar bägge två.

Sen finns de dom jag lyssnade på men som inte lämnat mig men mindre än något vagt minne, mer för att de inte var så bra, för att det de berättade var för minnesvärt för att kunna glömma. Som Levengoods penismakaroner över Johan Ulvesons balkong, eller Paolo Robertos otaliga upprepningar av ord som shit, herregud, ojojoj, när han berättade om sin tarmsköljning.

Jag ångrar att jag somnade ifrån Jessika Gedin, men hon får väl ta det som en komplimang att hon har en röst mjuk nog att somna till. Knut Knutson var rolig och precis lika entusiastisk som i tv.Martin Kellerman kanske lite förutsägbar och långt ifrån lika rolig som Rocky.

Till nästa år hoppas jag på Alex Schulman, Ken Ring, Linda Rosing, Linda Skugge,Robyn, Diabaté Dialy Mory, Viggo Cavling. Vem är överst på din önskelista?