Ikväll kommer höjdpunkten som avslutar varje dokusåpa med lite värdighet. Programmet där de tävlande får chansen att TALA ut. Hela idén med detta avsnitt bygger på de konflikter som blossat upp under programserien som tittaren nu vill ha svar kring. Jag älskar just det här programmet för att det är lika delar pinsamt och underhållande. Kanske underhållande just för att det är så pinsamt att se somliga deltagare bli helt stumma av omgivningens elaka anklagelser,eller för den delen se andra storma ut i vredesmod. Det kommer väl förmodligen inte som någon direkt överraskning att Project Runways gruppterapi kommer handla om när Jeffrey var dum mot Angelas mamma, eller det faktum att en av de bästa deltagarna fuskade och åkte ur tävlingen. Just för att Keith blev utsparkad är det ju helt omöjligt att säga hur långt han hade kunnat komma. Han var lätt en av mina favoriter, just fram till det att det uppdagades att han fuskat. Hur som, förstklassig tvunderhållning ikväll klockan 21.00 på Tv 3. Och jag måste verkligen anstränga mig för att inte göra den där tokminen som Kayne gör hela tiden. Senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att göra den bara för att känna hur det känns att spänna sig så där i ansiktet. MÅSTE.SLUTA.NU!

Seriestressen del 1

I måndags började trean visa senaste säsongen av Top Model.Och det ger mig anledning att vädra något som jag länge tänkt skriva något om. Nämligen något jag väljer att kalla seriestressen. För trean har valt att istället för som tidigare göra Top Model till något stort och bara visa det en gång i veckan beslutat sig för att stressa genom serien på tre veckor genom att visa ett avsnitt om dagen, måndag till torsdag.Så här gör trean ganska ofta. För att fylla varenda minut av dyrbar tid i kanalen så köper man in Top Model Australia, Top Model England, Top Chef och i Tv 6:s fall helt underbara Kitchen Confidential, som faktiskt förtjänade ett bättre öde. Fyran har i sommar sänt Torchwood och snabbspolade sig genom serien genom att visa två avsnitt i veckan.Fyran har till och med valt att visa så väl Torchwood som Jericho på Tv 4+ och det med start mitt i sommaren. Så väl Torchwood och Jericho har man försökt sälja in genom att påpeka vilka enorma succér de varit i sina respektive ursprungsländer, och även om Torchwood i mina ögon fallit till föga så är Jericho en bra serie som har stor potential och som bara på grundval av det förtjänar ett bättre öde än att landa i tv4+ tablå torsdagar klockan 22.00.

Att man gör så här tror jag handlar om en rädsla för att förlora alldeles för stora andelar tittare om man väljer att inte sända serien, eller för den delen visar den för sakta, eller vad som tidigare var normalt, en gång i veckan. För gör man det så kanske tittaren köper dvd:n eller laddar hem hela säsongen och då finns det ju verkligen ingen anledning att visa serien om ingen tänker kolla i alla fall.

Och det här är så jäkla irriterande. Även om jag känner mig som en gammal tant så vill jag ha något att se fram emot vecka efter vecka.En bra tv-serie ska njutas i små små doser. En gång i veckan gör det till ett nöje, jag ser fram emot att få se just den serien, just det avsnittet.

En annan sida av det hela är att med så många serier att visa så prioriterar kanalerna i bland efter eget tycke och smak. Jag följer alldeles för många serier för mitt eget bästa, det är jag fullkomligt medveten om. Men ändå finns det veckor och dagar då det är fullkomlig stiltje, det finns inget att se och kommer inte finnas något att se på veckor. Och då säger min omgivning till mig att jag ska köpa dvd:n. Ja men jag har inte råd att köpa den där förbaskade jävla dvd:n och jag vill inte ladda hem. Jag betalar fem kronor per dag för public service och om dom nu köpt in tre säsonger av den här serien redan innan så är det väl själva fan om dom inte tänker sända den femte, eller ens vet när dom kommer sända den femte. Som i fallet med The Wire. The Wire är en av de i särklass bästa serierna som någonsin gjorts, jag älskar den och allt annat George Pelecanos gjort. Just nu är jag hooked på Uppdrag Mord som visas varje vardagnatt på Kanal 9. Och det är väl vad jag kommer bli tvungen att nöja mig med då Svt på sin hemsida meddelar att dom inte vet när dom tänker visa den senaste säsongen av The wire. Vilket betyder att den kommer sändas först nästa sommar. Det samma gäller för Sleeper cell, vars första säsong visades i Svt förra sommaren. Drömmarnas tid, som man visat två säsonger av, återkommer överhuvudtaget inte vilket är så upprörande att det förtjänar ett alldeles eget lite inlägg vad det lider.

I kvällens avsnitt av Seinfeld, The letter, gästade Catherine Keener. Jag kände igen henne lite vagt men fick fuska mig till vad människan hette. Och när jag väl insåg att det var Keener så blev jag helt överrumplad över hur jäkla mycket snyggare hon är idag än vad hon var då, för tolv år sen. Som snyggast var hon dock i Being John Malkovich. Hon har också setts i Capote och Full frontal.

Dagens låt - The Gossip Listen Up!

Underbar och älskad av alla ( och på jobbet går det också bra) är visserligen charmig och väldigt gullig men det är långt ifrån bra.

Jag såg den igår och hade väldigt höga förhoppningar. Förhoppningar som inte alls infriades, snarare har jag svårt att förstå just precis vad i filmen det är som ska vara så bra som alla påstår.

Det kanske är orätt av mig att vänta mig en ny Adam och Eva, eller för den delen jämföra filmerna med varandra då de ju handlar om rätt olika saker, men den jämförelsen är, då Hannes Holm regisserat och Måns Herngren skrivit manuset, ganska ofrånkomlig. Jag håller Adam och Eva rätt högt i genre romanstisk komedi, inte bara för att vara svensk, utan för att jag helt enkelt tycker att det är en väldigt bra film. Underbar och älskad av alla kommer inte ens i närheten av lika många skratt eller gapflabb. Istället sitter jag i salongen med gråten i halsen för att jag vet hur jävla jobbigt Bella har det, arbetslös och oälskad som hon är. Är det meningen att det ska vara tragikomiskt eller?

Jag irriterar mig också på att det är svårt att veta om filmen är tänkt att vara en sanningssaga, eller bara en illusion av verkligheten. För i mångt och mycket lever Bella i en fantasivärld. Var annars skulle en arbetslös skådespelerska ha råd med en lägenhet i Gamla stan ( ja det finns hyresrätter där men ändå!), eller för den delen köpa så mycket kläder i så många olika färger? Det är väldigt puttenuttigt på ett nästan julkalenderigt vis, som väl vore för väl om det vore en film mer av typen just Adam och Eva, eller Ogifta par. Men då verkligheten Bella lever i är så krass, blir det svårt att ta henne, där hon skuttar runt i sina färgkordinerade utstyrslar, på riktigt allvar.

Fuck. Det är så jävla frustrerande. Igår när jag låg och försökte somna så kom ett underbart litet blogginlägg seglande och jag i min enfald tänkte att jag skulle kunna komma ihåg det här och skrev så klart inte ner det. Och nu kommer jag inte ihåg ett ord av det, bara att det var välskrivet och fyndigt. Så nu måste jag gå och älta det här i några timmar innan jag kan komma med en vettig uppdatering.

Jag tvättade idag.Och vardagsdramatiken visste nästan inga gränser. För när jag skulle langa in min smutstvätt i maskinen så var den upptagen, med hela tjugo minuter kvar att tvätta, skölja och centrifugera. Jag blir alltid så jävla lack på människor som inte fattar att det inte är okej att ta någon annans tvättid, eller för den delen dra över andras tid. Och det händer typ varannan gång jag ska tvätta. Då marodören aldrig finns i närheten finns det ingen att ge sig in i en diskussion med heller och då kvarstår bara att helt resolut avbryta maskinen och lägga kläderna i tvättkorgen. Vilket jag gjorde också. Och det är just att jag gör det som fyller mig med spänning. Som om jag gjorde något fel, något orätt mot den här människan, som ju egentligen får skylla sig själv helt och hållet för att inte ha läst tvättstugereglerna ordentligt. Varje gång jag tvingas göra så här så är det alltid lika spännande att efter min maskin blivit färdig, återvända till tvättstugan för att se om personen i fråga tagit ut någon hämnd på mig. Typ snott mina trosor, avbrutit min maskin, hällt klorin i tvättmedels luckan. Det har aldrig hänt och det förvånar mig lika mycket varje gång för det visar på ett lugn hos dessa människor som jag utan minsta skam kan erkänna att jag saknar. Skulle någon få för sig att avbryta min maskin, om jag nu mot förmodan skulle ha dragit över tiden, då får den personen akta sig för jag kommer ta varje chans jag får att hämnas så gruvligt jag om möjligt kan.

Stor, stor , stor humor! Och en den mest träffande förklaringen till varför jag inte tål modebloggarna.

I norr för någon månad sedan hamnade jag varje torsdag efter middagen framför Kanal 5 och programmet "How to find a husband". Och har fortsatt att göra så även sedan jag kom hem.

Programmet går ut på att Sally Gray ( blondie här intill), en sprallig skotska, ska försöka dejta sig igenom hela Storbrittanien i jakt på den rätte. Hon har tio veckor på sig att hitta sin tilltänkta och allt filmas så klart. Till sin hjälp har hon coacher som hjälper henne med vad hon behöver,allt från spådamer, terapeuter, dejtingexperter.Jag kan tycka att det är rätt underhållande men att själva grundtanken, att hon har en sportslig chans att hitta någon som är rätt för henne på tio veckor, är helt befängd. Vissa söker med ljus och lykta livet igenom men nöjer sig slutligen med den näst bäste. Det här blir som allra mest uppenbart då en av Sallys coacher påpekar att det finns studier som visar att man måste dejta i genomsnitt 430 personer innan man hittar ens EN enda som kanske ger en fjärilar i magen, eller za za zu som Carrie säger. Fatta! 430 stycken. Då har alla dom som råkat träffa på den där personen i porten, i snabbköpet, på jobbet, i skolan haft en ofattbar tur, hör ni det alla lyckliga par där ute? Ju mer jag tänker på det, desto mer svindlande blir tanken. 430 stycken!

I gårdagens avsnitt av Seinfeld, The Limo, tog det mig en evighet att känna igen Peter Krause. Han var, eller såg kanske bara väldigt mycket yngre ut. Han spelade hur som helst en vapenglad nationalist.

Att alla dessa bekanta ansikten dyker upp i Seinfeld har gjort det till lite av en sport för mig att försöka komma på var jag känner igen människan ifråga ifrån, så snabbt som möjligt utan så lite hjälp som möjligt. Och med mitt galna psykopatminne så är det egentligen inte någon konst, och antagligen vardag för asociala typer som jag själv.

Studio 60, som började på Svt igår, var ju precis så lysande som jag förväntat mig.Men med resterna av ensemblen från Vita huset, samma manusförfattare och en grym regissör går det inte att misslyckas. Amanda Peeeeet! Hon och Sarah Paulson, som spelar Harriet Hayes, var för övrigt bägge med i den nu sedan länge avsomnade dramaserien Jack & Jill, som också sysselsatte Jamie Pressly ( My name is Earl)och Justine Kirk ( Weeds). Se där vad lite vänner och ett bra minne gör med en.

Men att jag överhuvudtaget kunde se det berodde på att Weeds och Project Runway utgick, som en följd av landskampen mot USA. Så i fortsättningen får jag zappa mig galen mellan Weeds och Sorkins skapelse. Eller se på reprisen av Studio 60. Som så klart kommer fredagnatt klockan 23.15, en tid som i alla fall inte jag orkar hålla i minnet. Det är precis av den anledningen jag alltid missar Deadwood( som Sarah Paulson också gästat), eller upptäcker det för sent. Vem förväntar sig att det ska komma något bra, vettigt program efter klockan 23.00 ? Ingen, I say, ingen!

När jag läste det här så var det första jag tänkte " men åker han inte dit för rattfylla om han kör runt den där berusad?"

Och jo, det gör man. I alla fall om man heter Bill Murray och vill muntra upp sin omgivning genom att ta en tur med golfbilen mellan Cafe Opera och Scandic Hotel Anglais. Stackarn vägrade blåsa och fick följa med in på stationen. Hade jag varit snut och sett Bill Murray( eller vem som helst för delen), komma körande på golfbil sent en söndag natt hade jag halat fram mobilkameran och filmat det hela och lagt upp det på Youtube. Och sen tvingat honom att blåsa. Bara bilden av hur det måste sett ut får mig att fnissa lite för mig själv.

I samma avsnitt som Maggie Wheeler gästade beklagar sig George över att han börjat bli för tok för desperat för sitt eget bästa. Han avslutar samtalet med att erkänna att han blivit en sån där som raggar på växeltelefonister. Jag som trodde att killarna som ringer mig och inleder med att fråga hur läget är, snarare än uträtta sitt verkliga ärende är allt jag önskar i en man. Artig, väluppfostrad, charmig, rolig,smart,ödmjuk, kreativ, nyfiknen, utåtriktad,intressant,generös,lojal, ambitiös. Typ inte alls den där neurotiska typen som George är.

Kanal 5 har börjat reprisera Seinfeld igen, för typ femhundrade gången. Dom slutade tvärt i våras bara för att ersätta den men Frasier som gått nu hela sommaren. Men nu är Seinfeld alltså tillbaka, vilket jag verkligen välkommnar. I synnerhet eftersom Maggie Wheeler, annars mest känd som Janice, den där jobbiga tjejen med det irriterande skrattet från Vänner, var med i onsdagens avsnitt. Denna kvinna är fullkomligt obetalbar och så enormt underskattad. Som Elaines väninna Cynthia är hon väldigt newyorskt men långt ifrån lika galen som Elaine själv. Det var hursomhelst kul att se att även hon spelat i Seinfeld, då jag ju gjort det till lite av ett mission att känna igen alla skådisar som gästat serien och som idag nått stora framgångar. Bland annat Jennifer Coolidge( Joey, American Pie), Marlee Matlin(Vita huset), Lisa Edelstein(House) och Teri Hatcher(Desperate Housewifes) som spelat flickvänner eller dejter till Seinfeld och George. Nu kan altså Maggie Wheeler sällas till skaran.

Och bara för att jag ramlade över detta faktum när jag kollade upp vad Maggie håller på med som bäst så kan jag ju så klart inte låta bli att låta även era dyrbara hjärnor hålla kvar i minnet att Maggie varit ihop med David Duchovny.

Min blocking cookie funkar inte. Om någon vet varför och vad jag ska göra så snälla hjälp mig. Jag måste alltså ändra inställnignar VARJE gång jag går in och kollar min statstik och jag håller på att förlora förståndet fullkomligt.

Igår sändes årest sista sommarprat. Istället för att som (nästan) alltid avsluta med Lars Ulvenstam, var det i år Lena Endre som fick sista snacket. Jag tyckte hennes snack var bra men hon, liksom kanske minst tre andra sommarpratare har nämnt sin relation till Bergman, och det på ett sätt som jag har haft svårt att relatera till, då det verkligen bara handlat om hans storhet i förhållande till dem. Personligt så klart, och som det ska vara. Men när fler än en gör det så blir det inte längre originellt, hur personligt förhållandet till giganten än varit.

Bäst har dock utan tvekan Filip och Fredrik varit. Deras program var roligt,fängslande,intressant och underhållande.Retoriskt var det väl upplagt, så till den grad att jag emellanåt blev mer eller mindre förbluffad. Även om dom hade stor draghjälp av att vara två så infriade och överträffade dom alla mina förväntningar.

Sen så kommer så klart alla jag inte hade planerat att lyssna på men som stod på i bakgrunden när jag på min semester plockade sten, målade plankor, och röjde undan byggskräp. Som Jan Egeland och Sture Linnér. Bägge rörde mig till tårar och även om Egeland gång på gång påpekade sin optimism över framtiden så gjorde hans program och personliga vittnesmål mig mer missmodig än någonsin tidigare. Men bägge har fått mig att på allvar överväga att söka jobb inom FN. Har dom lyckats få fler på samma tankar har dom lyckats med något stort, hur pretto det än låter.

Jag vet att jag kanske är blödig överlag som gråter åt radio men vissa knappar behöver man bara trycka lite lätt på så faller jag i hjälplös gråt. Lena Nevander Friström och Susanna Alakoski tryckte duktigt på dessa knappar bägge två.

Sen finns de dom jag lyssnade på men som inte lämnat mig men mindre än något vagt minne, mer för att de inte var så bra, för att det de berättade var för minnesvärt för att kunna glömma. Som Levengoods penismakaroner över Johan Ulvesons balkong, eller Paolo Robertos otaliga upprepningar av ord som shit, herregud, ojojoj, när han berättade om sin tarmsköljning.

Jag ångrar att jag somnade ifrån Jessika Gedin, men hon får väl ta det som en komplimang att hon har en röst mjuk nog att somna till. Knut Knutson var rolig och precis lika entusiastisk som i tv.Martin Kellerman kanske lite förutsägbar och långt ifrån lika rolig som Rocky.

Till nästa år hoppas jag på Alex Schulman, Ken Ring, Linda Rosing, Linda Skugge,Robyn, Diabaté Dialy Mory, Viggo Cavling. Vem är överst på din önskelista?

Notes from the underbelly

Svt har ersatt The comeback med inte fullt lika roliga men i alla fall lite underhållande Notes from the Underbelly. Jennifer Westfeldt, som man kan känna igen från en av mina favoritfilmer Kissing Jessica Stein spelar den kvinnliga huvudrollen Lauren. Hon är irriterande lik Carola men jag kan inte låta bli att älska henne. Jag kan inte heller låta bli att älska hennes cyniska väninna, spelad av Rachel Harris. Och cynisk är verkligen ingen underdrift, kvinnan tar varje chans hon får att påpeka hur jävla jobbigt det är att ha barn, hur ful, fet och fattig Lauren och hennes pojkvän kommer bli nu när de väntar tillökning. Jag älskar henne lika mycket som jag hatar henne för att hon så klart påminner om mig själv. Hon avskyr äckliga små barn precis lika mycket som jag. En avsky som grundar sig i den där bottenlösa rädslan av att aldrig själv träffa någon som man ens skulle kunna överväga att klämma fram en arvinge åt.

Notes from the Underbelly Svt 2 19.30

Varje gång jag går in på en toalett och lyset är släckt så drar min fantasi iväg. Jag tänker att det läskigaste som finns måste ju vara att gå in på en släckt toa och tända lyset bara för att upptäcka att någon redan sitter där. Eller ännu värre gå in på en toa där lyset har gått och man ändå bestämmer sig för att uträtta sina behov och sen efteråt få veta att det var någon där inne samtidigt! Så här har jag tänkt sen jag såg Clerks för första gången för kanske tio år sedan och jag kan liksom inte släppa tanken på att det faktiskt skulle kunna hända.

Jag ångrar verkligen dagen då jag för första gången besökte skvallersiten Perez Hilton. Nu är jag riktigt deep in the shit och skäms som fan. Jag har precis lagom mycket självdistans för att kunna skratta åt att jag finner program som Surreal life underhållande men om det är något jag inte kan stå för att jag gör så är det att jag kontinuerligt följer skvallerflödet på Perez Hilton. Snart måste jag in på avgiftning.

Beckhams flytt till LA kommer bara så lämpligt i och med Spice Girls comeback att jag vägrar tro det är en slump. Lägg därtill den där Mels vårdnadstvist och medieexponeringen kunde inte ha varit större. Men att Tomkat och Jada Pinkett ordnar en välkomstfest är ju bara sååå fjantigt.

Idiotin som är bildtexter. Vad har hennes framgånger i gymnastik att göra med hennes framgångar som designer? Var det därför hon försökte sig på en karriär i Japan? Jag fattar verkligen ingenting.

So you think you can dance

Egentligen är ju alla typer av tävlingar i grund och botten djupt orättvisa så vad jag tänker skriva är väl inte direkt någon nyhet. Men det finns inneboende element i So you think you can dance som gör att alla inte tävlar på samma villkor. Element som samtidigt med all önskvärd tydlighet visar vem som faktiskt kan dansa och inte.

Jag har hunnit tänka lite på det här sen gårdagens program och kommit fram till följande. Även om det har blivit mycket bättre bara den senaste säsongen så är det emellanåt, om det tävlande paret aldrig dansat standard förut, nästan outhärdligt tröttsamt att se dem dra varandra fram och tillbaka över den där scenen. Men samtidigt så är standarddanserna en nödvändighet för att de visar vem som verkligen kan ta en koreografi och göra det till något eget och unikt, det vill säga till dans. Som den quickstep Lacey och vad nu hennes partner heter igår genomförde. Jag somnade inte, istället blev jag glad och kände mig underhållen! Vilket ju är hela poängen.

En annan sak jag har svårt för är det faktum att koreograferna gör så ojämna danser till de tävlande paren. Jag tycker man kan märka att insatserna höjts rejält och att vissa koregrafer verkligen gör sitt yttersta för att göra danser som verkligen är unika, underhållande och väldigt väldigt gripande. Då tänker jag framförallt på Mia Michaels och Wade Robson. Och just för att dessa är så bra tycker jag mig kunna skönja en viss revanschlust hos de andra koregraferna som har danser som inte lika mycket handlar om den typen av uttryck. Och för dessa gäller att bli tilldelade ett par som kan ta en dans som kanske inte är mycket för världen och sedan krama musten ur den.

Igår tyckte jag som vanligt att Mia Michaels koreografi var underbar och fick mig så klart att inse vilken grym dansare Shauna, tycker inte direkt hon imponerat tidigare. I Michaels nummer var hon suverän och det var nästintill pinsamt hur lite Cedric dansade. Hade han funnits där med samma närvaro som hon hade numret lätt blivit lika bra som det Lacey med partner gjorde första veckan.Nu landade det istället som ett av de bättre numren i gårdagens program men inte det bästa.

Och så älskar jag den här taxen. Men det var först igår jag insåg att han slår den där kullerbyttan på sommartorpet som hans matte köpt för pengarna hon vann.

Ingen under 11 år kan komma undan med att säga påkorn och komma undan med hedern i behåll. I alla fall inte i mina ögon.

Jag har ju inte Canal + eller någon av annan av dom där fina fina betalkanalerna som visar allt jag vill se så nu när Svt börjar visa Studio 60 on the sunset strip så jublar jag. Och att Tv 4 köpt Heroes ger mig ju ännu en anledning att total isolera mig från omvärlden i höst.

Och nu, reklam

När man tittar så mycket på tv som jag gör går det att inte att undgå reklamen. Och jag verkligen går omkring och tokhatar den där återanvändna Telefiketreklamen som går på tv just nu. Inte den med Natacha Peyre, den kommer undan med hedern i behåll. Jag tänker på den andra. Den är fullkomligt gräslig. För det första är den i svartvitt. För det andra ser tjejen ut precis som en taskig porrskådespelerska. Den här tjejen illustrerar väldigt tydligt klyftan mellan manliga 70 och 80 talister. Svenne 70-talister har ingen som helst smak och verkar inte bry sig om att tjejen har den fulaste utväxten i världshistorien, eller för den delen äckligt långa naglar, bortnoppade ögonbryn och läppkonturer markerade med vad som ser ut som en krita. Hela reklamen bygger på en illusion kring vad för slags människor som företaget hoppas ska ringa in till den här linjen, en bild jag tror ligger väldigt långt ifrån verkligheten.

När jag ändå är inne på reklam så vill jag passa på att berätta hur mycket fullkomligt tokälskar GB reklamen med barnen och trädkojan. Ingen har på ett så träffande sätt illustrerat syskonskap, eller kanske just storasysterskap. Jag börjar nästan gråta när jag ser den för jag var precis så där odrägglig när jag var liten. Min mamma höll på att bli galen av min rättviseiver. Det gick över när jag insåg att jag hade tre år till godo och att jag därför borde ge brorsan en chans att komma ikapp.

Jag gillar också den där kurragömmareklamen med bilarna. Den är charmig och lekfull, nästintill bedårande. Känns konstigt att gå igång så här på reklam men jag kan inte hjälpa det.

50 cent är härmed utsedd till veckans tönt men också veckans smartaste marknadsstrateg.Biffen mellan honom och min alltimefavorit Kanye West har vuxit under de gångna veckorna och idag så höjde 50 cent insatserna ytterligare genom att meddela att han lägger av om Kanyes skiva, som släpps samma dag som Fiddys, säljer mer. Och hur mycket jag än må älska 50 för hans kärleksförklaring 21 questions ( i love you like a fat kid loves cake!)så blir jag så less på hans utspel. Nu kommer alla småbarn bara springa ut och köpa hans skiva för att dom så klart inte vill att han ska lägga av, alltså inte ladda hem den som dom förmodligen gjort annars. Det är smart men samtidigt så jäkla taskigt att jag blir ursinnig. Jävla tönt.

Jag skrev för ett tag sedan om nakenbilderna i Filmtidningen och hur lama Expressen var i censuren av en viss fransos intimare delar. Tydligen var det precis vad SF klarade av i nakenhet för det senaste numret av tidningen har nämligen blivit indraget. Jag kan förstå att en tidning som är gratis, som delas ut på många av landets biografer, som till största del besöks av barnfamiljer, blir indragen om man finner att materialet inte är lämpligt. Men vad jag tycker är desto mer sorgligt är hur SF inte verkar ha satt upp tydliga riktlinjer för hur samarbetet mellan Expressen och Sf ska se ut. Det är då man inte gör upp avtal om vilken produkt man väntar sig som sådant här händer och det gynnar inte besökarna för fem öre. Och det tycker jag är upprörande.

Min plånbok, som jag köpte så sent som bara några månader sedan, har redan gått sönder. Jag har för vana att verkligen syna just väskor och plånböcker extra noga i sömmarna för att detta inte ska hända och jag köper ny plånbok en gång om året, det är ungefär efter ett år som dom brukar bli fula och missfärgade. Den här, som är skitsnygg, har alltså redan gått sönder, och det i myntfacket. Jag har ont att få pengarna att räcka till redan som det är, och eftersom jag är en vidskeplig jävel så tror jag att just det här att plånboken är trasig är någon slags symbolik för just detta. Pengarna försvinner i ett svart hål, dvs in i fodret, det är så jag tolkar det här. Eller så är det bara lagen om allts jävlighet som trätt laga kraft eftersom jag mot min eget bättre vetande köpte plånkan på Wedins fast det var en röst i mig som sa att jag borde gå och kolla Åhléns utbud först. För på Åhléns fanns det, uptäckte jag en vecka efter att jag köpt plånkan på Wedins, en plånka som var mer classy, bättre kvalité och någon hundralapp dyrare.

Men tänker du nu, eftersom plånkan så lämpligt gått sönder så är det väl bara att jag köper den där snyggare sexigare saken på Åhléns. Men nej. Bara för att min farmor upplevde depressionen under vinterkriget så kan jag inte göra det. Min släkt är plågad av en hemsk åkomma som förhindrar alla som helst försök till att leva i överflöd. Det ska sparas,sparas och sparas. Allt ska användas tills det ramlar ihop och det lappats och lagats hundratals gånger innan det. Så nu kan jag inte, så här 60 år efter att andra världskriget tog slut, med gott samvete gå och köpa en ny plånbok bara för att sömmen gått upp på min nuvarande. I synnerhet inte då jag ju bara använt den två månader. Farmor som, hör och häpna, tvättar ur matkassar, fruktpåsar, smörpaket, mjölkpaket, syltbyrkar, saftflaskor och min farfar som sparat allt som äntrat hemmet sedan den första dagen han satte sin fot där skulle skämmas om jag gjorde det.

Och när jag finner det för väl att med gott samvete kunna köpa en ny plånbok så kommer samma nedärvda sparmani göra att jag inte kan slänga den gamla. Följaktligen kommer den finna ett nytt hem i min byrålåda där man finner alla mina tidigare plånböcker från de senaste fyra åren, ett par trasiga solglasögon, knappar som lossnat, tre avmagnetiserade bankomatkort och lite annat smått och gott. Ja, kort sagt sånt där som vi i vår familj sparar med mottot att det ju kan komma till nytta någon dag.

Häromdagen fick jag ett utbrott av sällan skådat slag. Jag var i mitt snabbköp för att handla mjölk. Eftersom butiksbiträdet installerat ett nytt system måste han dubbelkolla allt han scannar in, han vill väl inte gå miste om en enda krona. Bara för att han gör det så blir kön supermegalång jättefort och när det här utspelade sig så var klockan typ fem och det hade precis gått förbi en tunnelbana så kön slingrade sig sakta genom hela butiken. Medan jag står och väntar på att någon gång det här århundradet få betala mina varor så noterar jag hur en kille som står framför mig, med en kund emellan, springer iväg och hämtar något han glömt. Jag blir redan nu lite irriterad men orkar inget göra. När jag sen närmar mig kassan ännu ett snäpp och det snart är nämnda killes tur så springer han iväg igen och hämtar Bregott. När han kommer tillbaka utspelar sig följande samtal

(Jag) - Nu är det andra gången du går och hämtar något, du kan väl gå och ställa dig sist.
(Han) - Näe, det tänker jag inte göra.
(Jag) - Förstår du hur respektlöst det är att göra som du just gjorde, gå och ställ dig sist.
(Han) - Jag tror nog att världen klarar sig.
(Jag) - Skulle du acceptera att någon gjorde likadant mot dig?Det tror jag inte.
(Han) - Ja, det skulle jag faktiskt.
(Jag)- Ja, men det visar ju bara på vilken typ av människa du är.

Vid det här laget håller killen på och betalar. Kunden framför mig hade en vara och jämna pengar och ilar ut ur affären snabbt som attan. Själv står jag där och ska betala mina varor och gör så under djup tystnad. Bredvid mig står alltså muppen och vågar nu inte säga någonting eftersom ju jag redan omyndigförklarat honom. Han ser minst sagt generad ut. Själv tar jag min matkasse och går hem.

I efterhand har jag gått omkring med dåligt samvete och varit minst sagt skuldtyngd. Varför då? Jag vet innerst inne att jag gjorde rätt. Inte bara var det sjukt respektlöst, han ökade ju väntetiden för oss andra med några millisekunder genom att hämta ytterligare varor. Så varför har jag då så dåligt samvete?

Rocky

Eftersom jag genom att ha läst Martin Kellermans myspaceblogg redan visste att nya numret av tidningen skulle innehålla gamla strippar, samt vara felmonterad så var besvikelsen inte så där hiskeligt stor. Jag skulle vilja påstå att jag tog det med osedvanligt lugn. Där ser man vad lite förutseende kan göra. Jag syftar då på att Kellerman varnat för det hela, samt att han uttryckt sin uppriktiga besvikelse över det inträffade. Känns som om många har att se och lära.

Men till tidningen då. Den är nästintill obegriplig, om man i första hand ska se till Rockystripparna. Och det ska man väl då de ju trots allt är huvudinnehållet i tidningen. Det börjar bra och som det vanligtvis brukar men sen kommer stripparna huller om buller, utan någon som helst ordning. Det blandas mellan strippar som redan förekommit i tidningens tidigare nummer eller som fanns på tidigare sidor i samma tidning. För någon som inte känner till vad som hänt måste det kännas helt bisarrt att bläddra i blaskan. Därför är det ännu besynnerligare att Egmont Kärnan beslutat att låta tidningen gå ut i butik. Hur fan tänkte man då? Jag kan förstå att den går ut till prenumeranter. Men att försöka sälja på kunder en tidning som är felmonterad? Respektlöst som bara den, och dumsnålt också. Som läsare skulle jag känna mig grundlurad. Fast egentligen är det väl inte så konstigt. Hade man inte ork nog att rätta till tidningen trots att någon, efter Kellermans blogg att döma, såg att den var helknasig, så ska det väl till att skicka ut den till några aningslösa kunder också. Kombinationen av dumhet och lathet upphör aldrig att förvåna.

På smällen

Eftersom På smällen är regisserad av samma man som gett oss den grabbiga komedin 40 year old virgin vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig då jag slår mig ner i biosalongen för att se förhandsvisningen av filmen. Och inledningsvis får jag en känsla av att filmen kanske inte direkt kommer hamna på min topplista, då de första scenerna skildrar hur slackern Ben på ett effektivt sätt får tiden att gå genom att hitta på allehanda knassporter, varvat med lustiga experiment och vadslagningar. Så den här filmen är tänkt att vara satt ur hans perspektiv, hinner jag tänka innan scenerna från slackernästet förbyts i att man får se Katherine Heigls morgonbestyr i ett poolhus. Ja men kunde man inte ha växlat dessa scener lite bättre, lite snabbare, för att ytterligare förstärka känslan av filmen har två huvudkaraktärer. Jag blir förvirrad och förvirringen fortsätter. För jag gillar när det är förutsägbart och underförstått vem regissören vill att man ska känna med, vems sida man ska stå på. Här väljer Judd Apatow inte sida, istället blir det så tydligt att filmen ska vara en smidig skildring av vad dessa bägge karaktärer upplever, känner och tänker kring vad de utsätts för.

Därmed inte sagt att filmen inte är rolig. För det är den. Efter att inledningens sakta mak lagt sig och man som åskådare kastats in i den verklighet som är karaktärernas så går det emellanåt rasande fort, bara för att filmen sedan de sista 30 minuterna verkligen segnar ihop och nästan får en att somna. Jag ogillar starkt hur filmen så tydligt byter karaktär i slutet. Fram till dess har skratten kommit med jämna mellanrum av ett par minuter men plötsligt förbyts skrattet mot en allvarlighet som jag känner inte alls hör hemma i den här filmen. Men i det stora hela är filmen helt klart sevärd och är ett säkert kort för den som vill bjuda sin partner på en rolig stund i biomörkret.

Veckans video

Vet inte vilken ände jag ska börja när det kommer till den här artikeln. För det första tycker jag det är jobbigt att överhuvudtaget behöva länka för nu kommer jag bli länkad för att jag länkar och det ger mig ångest.

Hursom. Det jag reagerar på i artikeln är den här jeppen Martin Rosborgs arrogans. Killen är VD för Stockholm Visitors Board, han sitter mest hela dagarna och funderar på vad som kan göras för att Stockholm ska lyckas bli Nordens främsta turistmål. Och någon gång i våras kom han och hans kollegor på att turistinformationen på centralstationen skullle väck. Turistinformationen skulle ersättas med datorrer men dessa installerades först för några veckor sedan. De stackars turister som anlänt till Stockholm har fått fråga sig till råds bland personalen på bland annat Coffe cup, som utrustats med kartor. Personal som nu lessnat på att vägleda turister. Och jag klandrar dem inte, det är ju inte deras jobb att. Men på klagomålen från dessa individer bekommer inte Rosborg, han håller fast vid att det var ett bra beslut att stänga informationen och försvarar sig med att han ser framåt och inte kan ta till sig av ett fåtal individers klagomål. Men alla arma turister då, som det första dom måste göra när de anländer stan måste kånka sina tunga väskor till Kungsan. Du tror inte att dom kanske också är lite missnöjda Rosborg?

I senaste numret av Filmguiden, som är en bearbetad version av Expressen Fredag och som finns på alla SF:s biografer uppmärksammar jag hur Expressens censurregler i praktiken fungerar. Som alltid innehåller tidningen mängder av paparazzifotografier där kändisar petar näsan, rastar hunden och what not. På ett uppslag görs en ordentlig genomgång av de gånger då kändisar ertappats med byxorna ner, eller någon annan intim kroppsdel skådat kamerablixternas ljus. Vad som är intressant är hur tidningen utan tillstymmelse till den misnta tvekan visar kvinnors behag, vårtor och allt men döljer Lohans och Spears springor med en svart tass. Något som blir fullkomligt obegripligt då samma uppslag har en stor bild på Gerard Depardieu som tydligt illustrerar exakt hur Gud skapade denna fransos. Muttor är inte okej, i alla fall inte om de tillhör kända tjejer runt 25. Men man gör inget för att bespara oss läsare från en fetlagd blek fransos snopp med tillhörande pung. Jag undrar givetvis varför och på vilka grunder man gjort denna avvägning. Är det en fråga om att måna tjejernas integritet? Och varför då inte Gerards också när man ändå håller på? Då kanske man inte borde publicera bilderna överhuvudtaget. Eller tänker redaktionen att man vi läsare har tillräckligt mycket fantasi för att kunna föreställa oss vad som döljer sig bakom den där braskande tassen, men att det vore att lämna för mycket till fantasin att sätta en likadan tass på Gerards pillesnopp?

Dagens låt- Feist 1234

- Var det en man och en kvinna ?

- Det vet man aldrig den här veckan. Ett par står det i rapporten.

När jag var liten avskydde jag GB Sandwich. Jag minns i synnerhet en gång då jag och pappa varit och badat på Vitbergsbadet och svängde in på macken som ligger precis vid Solbacken. Han springer in och kommer tillbaka med en GB Sandwich.Jag blev verkligen besviken. För jag hade väl på känn att det var glass på gång och hoppades innerligt på en Daimstrut, det var min och pappas favorit men vi unnade oss den väldigt sällan för den var då, och är än idag en av de dyraste glassarna GB har. Så då blev det en GB Sandwich och jag blev så besviken att jag inte kunde ta en enda tugga.

Martin Kellerman skriver på sin blogg att nya numret av Rocky är typ fullt av gamla strippar, eller att de som förekommer är med två gånger. Och detta är i sanning verkligen sorgligt. Mitt liv är emellanåt piss och då är det underbart att ha små saker att glädjas åt. Som att komma hem efter en jobbig dag och hitta Rocky i postlådan och för 35 minuter driva iväg i en lite bubbla full av skratt, med någon som är minst lika cynisk som jag. Men inte den här gången. Så den närmaste månaden kommer jag vara extra vresig bara för att jag inte fått min normala dos Rocky. Om det inte vore för att Little Brittain visas på Svt tisdagar 19.30 så skulle jag var fullkomligt miserabel.

Thorchwood var verkligen superbra de första två avsnitten, perfekta som piloter. Men nu har jag kommit ikapp några avsnitt efter att ha missat tre avsnitt då jag var på landet. Och jag är verkligen hänförd över att Tv 4 under påan kallar serien något av det största som hänt i Storbrittaninen. Och då framförallt för att effekterna är så fruktansvärt fula och fantasilösa. Oavsett om de ska föreställa älvor eller utomjordingar så är ser dom precis likadana ut och har något självlysande kring sig. Om det inte vore för just detta skulle jag också tycka serien var superbra men nu blir det mest skrattretande. Och det är så synd för serien är emellanåt rätt spännande, jag gillade verkligen zombieavsnittet,och tycker att det är sådant som manusförfattarna borde spinna vidare på istället för att komma med någon lila , kriminell utomjordning som förför människor.

Den rökande gravida whitetrashkvinnan dök upp igen i tisdags och kommer väl fortsätta dyka upp tills jag tar mod till mig och säger precis vad jag tycker om henne och hennes rökande. Senast nöjde jag mig med att blänga lite på henne, och hon var väl antagligen så korkad att hon inte förstod varför.

Det har flyttat in en kvinna 35+ med familj som är pedant som tydligen inte verkar ha något emot att diska vad andra människor lämnat efter sig och dessutom inte blir passivt aggresiv av att göra det, medan jag och å andra sidan vill slå människan som rotat i mitt skåp och lånat diskmedel och stekpanna. Kalla mig missunnsam men efter att ha blivit behandlad som skit under alla år i grundskolan och typ då låtsas som ingenting så överreagerar jag så gärna när någon "lånar" grejer utan att fråga för det är ju så sjuuukt respektlöst. Men kul att tanten flyttat in för nu slipper jag vara pissed på människan som fimpar i diskhon.

So you think you can dance är verkligen helt superduperbra. Det mest irriterande av allt är försnacket där nästintill alla dansare pratar om hur svår koreografi de fått och hur illa den passar dem med deras förkunskaper. OCh när dom kommer ut på dansgolvet så tror man att det kanske inte alls kommer gå så lysande för paret i fråga, att de kommer få rampfeber, hamna i otakt med musiken etc, etc. Lacey gnällde igår på att hon inte kunde vara så där lealös som Mia Michaels ville men sen så sopade hon banan med alla de övriga deltagarna. Och just hur jäkla enkelt hon och hennes partner fick det hela att se ut är det mest retsamma av allt. Jo men, det ser ju vem som helst att du verkar ha haft väldigt problem med den här koreografin för att du är pardansare och inte alls har någon erfarenhet av sån där konstdans som Mia Michaels håller på med.Ja, jag är bara avundsjuk. Tidigare har jag haft problem med Mia Michaels koregrafier för att de är just så intensiva och utlevande och få av de tävlande verkligen besitter den där närvaron att förmedla hennes vision. Tills igår. För i Laceys tolkning gick ingenting förlorat och det var något av det i särklass vackraste och sorgligaste jag sett i dansväg.