När Täppas tappar tålamodet

Ring P1 är programmet som folk ringer till för att ventilera evenutella aggresioner de kan tänkas ha. Man behöver inte lyssna många dagar i rad för att inse hur känslig programmet är för vad som debatteras i största allmänhet i tidningar, fikarum, skolgårdar. Så lunda har det de senaste dagarna flitit debatterats om man ska tillåta slöja i skolan, Lordis schlagervinst osv.

De flesta som ringer är föga förvånande ganska reaktionära. Men som program är det minst sagt underhållande just av den anledningen. Bara det faktum att folk ringer in för att klaga på programledaren Täppas Fogelberg är ju skrattretande. Detta var vad som hände i morse. En äldre dam, närmare sjuttio om jag fick gissa, ondgjorde sig över att Täppas kallat jobbet som städerska för "skitjobb". Detta tyckte tanten var respektlöst mot dem som städade men vad Täppas försökte få fram var att få som jobbar som städare har valt att jobba som det. Tidigare har han också fört fram åsikter om hur tråkigt det är att många av våra multikultitaxichaffisar egentligen har högskoleutbildning men inte får tillgång till arbetsmarknaden.Men tanten tyckte Täppas var elak mot städare. Och elak som gjort misstaget att önska en nazist en dålig dag för att alla människor förtjänar ett vänligt bemötande. Hennes ilska gick inte att ta miste på och om jag inte visste bättre skulle jag gissa på att hon var släkt med tanten som hör röster i 100 höjdare inslaget. Efter tanten följde dock en herre som helt klart fringt in fick Täppas att tappa tålamodet helt då herren ringt in flera gånger tidigare och alltid vill prata om hur Estoniakatastrofen egentligen var ett misstag av militären som nu staten gör sitt bästa för att mörka. Vi snackar högkvalitativ underhållning av bästa slag. Hur Täppas försöker få mannen att inse att han kanske är ute och cyklar på nyis och hur mannen mer och mer börjar tappa tron på att Täppas verkligen är så trevlig som han varit de hundra andra gångerna han ringt in för att påpeka samma sak.

Samtidigt kan jag ju passa på att kommentera valet av P1:s sommarvärdar. Jag hade tänkt ha en gissningslek men jag hann aldrig. Dock har jag länge trott att Zanyar Adami eller Carlos Rojas skulle få sina två timmar av blattesvenska att frälsa resten av världen med och så blir det nu då den förstnämnde fått en dag till förfogande. Fett nice bre! Och Ayesha som jag ser fram emot att höra. Men Charlotte Perelli hade jag gärna velat slippa. Bara hennes aktuella Zetterlundsamling och pressen med den är nog.

Som lite avslutning. När jag för några veckor sen handlade på DagLivs på Fridhemsplan köpte två kvinnor framför mig minst TIO kilo smör. Vilket väl inte vore så anmärkningsvärt om det inte varit för att när jag var där igen förra veckan stod bredvid en kvinna som köpte typ TJUGO limpor bröd. Fatta vad kul om dom handlat samtidigt. Toastparty!

Den bästa av mödrar

Igår var det Mors dag. Två opublicerade inlägg vittnar om svårigheterna att kunna göra min mamma rättivsa i något slags hyllning. Det tog en dags funderingar innan jag insåg vad som skulle vara det rätta.

Jag gav mig själv utmaningen att försöka hitta en tv-mamma minst lika god som min egen men har bara mött bevikelse efter besvikelse. Visst är det tur att verkligheten överträffar dikten! För mammorna på tv har alla slags bekymmer, bekymmer som nästan alltid gör dem till sämre mammor än vad de skulle vilja vara. Jag tänker framför allt på Christin Lahti i Bobby & Jack. Hon saknar förmågan att leva upp till bilden av hur en bra mamma ska vara för att hon ständigt påminns av sina bägge söner om vilken dålig mor hon är, och vilka dåliga val hon gjort. Eller för den delen mamman i Sjunde himlen. Inte bara är hon en god hustru, en underbar dotter och syster. Hennes sju mer eller mindre regerliga barn vittnar om en helt makalös förmåga att uppfostra barn till goda kristna. Även om barnen emellanåt beger sig ut på egna äventyr så är Annie Camden tvmammornas svar på MacGyver och kan göra en balklänning av en kökshandduk. Inte tröttnar hon hellre på att ständigt förmana sina barn. Men hon skulle inte kunna vara mamma åt mig.

En som dock gärna skulle kunna få pröva är en blåhårig mamma från Springfield. Marge Simpson påminner med sitt sunda bondförnuft om min egen mamma. Hon kan leva med att Bart är busig, Homer lat och ser Lisas potential men ställer inga krav. Viktigast av allt är nog att hon aldrig kommer sluta älska sina barn, oavsett vad de att gör av sina liv. Precis som min egen mamma. Med den skillnaden att min mamma faktiskt finns i verkligheten.

Ett par kinaskors död

Jag och kinaskor är snart ett minne blott. För snart tre veckor sedan köpte jag det för sommaren obligatoriska två praen i en ickenamngiven, dock säkert för många bekant butik på Drottninggatan. Jag prövade ut vad jag trodde var en lämplig storlek. Men när jag sedan söndagen som följde skulle ta en jungfrufärd i det ena paret så hann jag knappt till Cafe Dello Sport innan jag upptäckte att de spruckit i sömmarna.

Väl hemma igen lät ja dem ligga död på golvet i en vecka innan jag gjorde ett återbesök för att reklamera dem. Affärsbiträdet lät mig utan pardon ta ett nytt par men lät mig veta att han ofta rådgav sina kunder att köpa ett större par för att de kunde just spricka. Något han dock undlåtit sig meddela mig vid min tidigare besök. Och när jag kontrade med att mitt andra par faktikst inte gått sönder svarade han bara att det nog ändå var mig själv jag mest av allt jag kunde skylla.

Det nya paret nu på fötterna har hållit i sömmarna så här långt, utom den vänstra som vid ankelbandsfästet börjat ge upp. Mitt tålamod med dessa skodon är dock slut och jag kommer aldrig igen köpa skor av liknande slag. Som krona på verket ha det ena paret snart nog gjort sitt efter att jag för två dagar sen, utan att betänka det regn som fallti de senaste dagarna, tog på mig dem att promenera Popagandaområdet runt. Ett område som efter ihållande regn hunnit förvandlats till en lervälling jagpå flera år inte bekantat mig vidare med. Allt jag tänkte vid den första anblicken var att om jag mot förmodan skulle halkat och förstört hela min otufit för kvällen hade detta varit ett bevis för att ingen gud fanns, eller att denna då tyckte jag hade en läxa att lära.

Jag gav upp försöket att hålla dem rena men avundades den man som varit klok nog att slå in sina skor i plastpåsar. Ett alternativ som varit även mig värdigt hade jaghittat några som inte skar sig mot min gammelrosa jacka. Plastpåsarna han tejpat vid skorna påminde mig samtidigt om hurmin bror någon gång för snart tio sommrar sedan var tvungen att på ett liknande sätt slå in hela sitt högra ben i plastpåsar för att av vår far få dispans att ta ett dopp, då han blivit illa angripen av de för den finländska lappmarkens fauna så vanligt förekommande myggorna.

I min brors fall fungerade dock ej plastpåsarna och han nekades att bada. Ett beslut som möttes av stor klagan och gråt. Hade jag slagit in mina fötter i påsar hade jag mötts av inget annat än misstänksamma blickar, samt kanske av samförstånd av andra som gjort likadant.

The Boondocks

Jag är en av de till synes få människor som, alla tablåkollisioner till trots, försökt följa den tecknade serien "The Boondocks" på Ztv. Serien som bygger på en dagstidningsserie ritad av Aaron McGruder, berättar historien om två afroamerikanska pojkar som av nöd får prova på livet i en typisk amerikansk villaförort. Deras något excentriske morfar( kan lika gärna vara farfar) visar prov på en något annorlunda uppfostringsfilosofi. Riley och Huey själva tröttnar aldrig på att försöka driva sin morfar till vansinne.

Serien driver med såväl politik som populärkltur i gemen och efter 11/9 blev serien stoppad i flertalet amerikanska dagstidningar till följd av sitt provocerande innehåll. Och nu, då Ztv bara över en natt blivit Tv6, har serien försvunnit helt ur tablån även här. Och Tv6 lämnar oss trogna tittare helt utan svar på om serien överhuvudtaget kommer dyka upp igen. Inte heller har serien tillräckligt med tittare för att röra upp en tittarstorm. Men det kan ju alltid vara värt ett försök.

Pantertanter

Jag pendlar ständigt mellan öde och slump. Nu lutar det mer åt det förstnämnda dock. Det började med att jag på Mats Strandbergs blogg kunde läsa om hur han ägnade tiden åt att gå genom den nyligen släppta dvdutgåvan av Pantertanter.

Jag minns Pantertanter som en serie jag ständigt zappade förbi i Tv3:s barndom. Jag föredrog Grannar, som dock gick i samma dassiga färgskala som Pantertanter. Jag hade inte mycket för några av de gråhåriga tanterna som mest ägnade dagarna åt att spela bridge och sörja sin xmän.

Sen såg jag en repris av OC, ett avsnitt där söte Seth Cohen utan vidare framgång tappert försökte jonglera såväl Ana som Summer. I en scen stod de bägge på toaletten och som av en händelse började Summer nynna det för alla så välbekanta ledmotivet från Pantertanter. Och på det följer en diskussion där flickorna ivrigt redogjorde för vem av de 4 tanterna de mest identifierade sig med. Jag är minst fem år äldre än Ana och Summer och Pantertanter sändes med minst ett års fördröjning vilket skulle innebära att Ana och Summer inte kan ha varit mer än tre år gamla när de såg Pantertanter. Snacka som perceptiva treåringar med intresseområden långt ifrån vad som brukar vara normalt för åldersgruppen.

Och sen då Nöjesguiden. På tv-sidan står att läsa en liten notis om släppet av dvdutgåvan.

Jag känner mig omringad av tecken på att jag borde ta mig tid att faktiskt lära känna tanterna lite bättre. Men det kanske bara är en slump.

van Nistelrooy och Nederländerna

Bara nördar och viktigpettrar retar sig på bryderier av det här slaget men irriterar sig likväl på bryderier av det här slaget bara för att det går. Och nederlänningarna själva som då inte bor i vad alla hela tiden väljer att kalla Holland har nog hunnit ställa sig helt likgiltiga inför det faktum att ingen verkar ta sig tid att lära sig skilja på de bägge. För Nederländerna är alltså ett samlingsnamn för hela området som är indelat i regioner varav två är nord respektive syd Holland. När man då felaktigt säger Holland och syftar på hela landet så benämner man egentligen bara dessa två regioner. Vad jag inte förstår är varför det inte pågår en mer högljudd diskussion om det här. Det retar mig. På gymet visade dom i fredags fotboll från Frankrike där Tolouncupen eller något i den stilen pågår och Nederländerna mötte Mexico. Kommentatorn hoppade kategoriskt mellan att säga Nederländerna och Holland, och det var som tittar helt sjuuuukt irriterande. Snacka om att skapa förvirring. Även TT som idag meddelade att Ruud Van Nistelrooy kan vara på väg att lämna Manchester United, skrev att Ruudi var holländsk stjärnforward, detta trots att Ruud är född i Oss som ligger i regionen Nord Brabant och alltså varken i nord eller syd Holland. Blir jag tillräckligt upprörd ringer jag väl P1. Den som lever får se.

Heja Heye del 2 !

För några dagar sedan gnällde jag över hur stora delar av mediesverige lyckats negliera nyheten om hur Uwe-Karsten Heye varnat personer med annan hudfärg från att bevista valda delar av Tyskland under VM under förevändning att om de så gjorde kunde bli utsatta för rasistiskt våld.

Vid närmare efterforskningar har jag dock kunnat läsa artiklar i bland annat Aftonbladet om Heyes uttalande och idag följer DN upp med en ny artikel i ämnet efter det att en tysk politiker med turkisk bakgrund blivit svårt misshandlad i Östberlin och nu vårdas för allvarliga skallskador. Tyvärr finns artikeln inte återgiven i nätupplagan men där står vidare att läsa om hur en afrikansk invandrarorganisation planerar att ge ut en broschyr som varnar för våldet och dela ut denna under VM.

Franz Müntefering, socialdemokratisk minister i Merkels regering, bekräftar hotbilden som Heye målat upp men försäkrar också att ingen ska behöva vara rädd på grund av hudfärg eller ursprung. Något som i mina öron inte låter som något annat än en motsägelse. Eller så är det kanske sorgligt nog så att de tyska nynazisterna inte provoceras av utlänningar som i deras ögon inte utnytjar landets resurser såsom landets invandrare gör. Och att de som ligger i riskzonen är de tyska invandrarna och inga andra. Sorgligt nog lär vi snart bli varse exakt var de drar gränser för vad som är provocerande och inte, eller om de gör det överhuvudtaget.

La la Lordi

Patriotism är allt en rolig känsla. Hur annars ska jag beskriva känslan av stolthet som jag känner över att Lordi nu för första gången någonsin kammat hem segern i Eurovisionsschlagerfestivalen för Finlands räkning ?

Hockeyfinalen i OS mellan Sverige och Finland fick mig att sitta och bita naglarna. Speciellt då Finland som bäst ledde. Och när det sedan sakta började gå utför för Finland och det stod klart att Sverige återigen slagit Finland så höll jag nästan på att börja gråta. Då hade jag verkligen viljat se Finland vinna och ännu bättre slå Sverige. Det var nästan så att en eventuell vinst över Sverige hade gjort segerns sötma ännu sötare.

När nu Lordi så oväntat väntat går och vinner hela rasket så är jag stolt bara för att de kommer från Finland. Inte för att jag tyckte låten var bäst, showen mäktigast eller artisten den mest skickliga. Jag är bara så där löjligt fånglad som när man råkar vinna på skraplotten. Inget man väntat sig men ändå något man hoppats på.

Samtidigt så visar Lordis vinst på hur vad som är att beteckna som schlager håller på att urholkas. Länge har det funnits en formel de flesta länder följt kring vad som tros funka och följt denna formel. Men då Ruslana för två år sedan vann med en låt som lite bröt avvek från formeln, då hennes mer byggde på en underhållande scenshow, så skickade nästföljande år flera länder bidrag med en så kallad etnisk touch och satsade mer på scenshowen än låtmaterialet. Ändå vann Grekland.

I år var det så återigen dags att mer låta showen än låten tala. Det här är roligt för det kan göra festivalen musikaliskt bredare och mindre förutsägbar. Men det blir samtidigt enklare för riktigt dåliga låtar att gömma sig under en scenshow utöver det vanliga. Och då bortser jag från att folk ändå proteströstar på bidrag av Litauens slag. För någon annan förklaring kan det väl rimligen inte finnas till att låten lyckades ta sig vidare ? Att showen spelar allt större roll blev extremt tydligt ikväll då Frankrikes bidrag, som musikaliskt sätt var det bästa i hela startfältet, kom sist utan en enda röst. Hade showen och startnumret varit annorlunda tror jag det gått betydligt bättre.

Det är intressant att se hur olika länder resonerar och vad de vill ska representera dem. Spaniens bidrag var rent ut sagt gräsligt men å andra sidan så hade landet vad jag förstått ingen riktig uttagning utan bestämde sig helt sonika bara för att skicka Las Ketchup med en låt utan att låta befolkningen säga till om något. Jag hade kanske föredragit vad som helt med Juanes före Un Blody Mary men så gick det ju inte så bra för Spanien heller så då kanske de lär sig till nästa år. Då lär det bli en show utan dess like.

Heja Heye!

Det har blivit mycket fotbollsrelaterade inlägg senaste dagarna och så lär det fortsätta. När VM väl sätter igång kommer det inte finnas någon hejd på mig.

DN skrev igår, i en notis så liten att den inte finns delgiven i nätupplagan, om hur Schröders forne talesman, Uwe-Karsten Heye varnat folk av annan hudfärg från att besöka eller vistas i Brandenburg då man utsätter sig för en risk att drabbas av rasistiskt våld av nynazister. Tydligen står Brandenburg för majoriteten av hatbrott i området och bara den senaste tiden har två attacker blivit kända även utanför Brandenburg. För två månader sedan misshandlades en man av etiopiskt ursprung svårt och även polska turister har blivit attackerade då de besökt Brandenburg. Även mordbränder skall förekomma.

När nu Heye, som leder en antirasistisk kampanj, så tydligt tar avstånd från rasism och nynazism, har han istället för beröm mött anklagelser om att smutskasta Tyskland. Men vem är det som egentligen som smutskastar Tyskland om man tänker efter?

Likväl blir jag själv så arg och ledsen när jag läser nyheter av det här slaget. För det första är det trist att det inte blir en nyhet större än en lite notis i Sveriges största morgontidning. En nyhet som knappt nämns i kvällspressen men som dock återgetts i viss etermedia. Är det för att vi tror att problemet inte angår oss ?

Rasistiskt våld är nog något av det dummaste som finns på jorden, och det säger jag trots att det låter som tagit ur en världsvan tolvårings mun snarare än en högskoleutbildad tjugofemårings. Men så länge det finns idioter som slår innan dom tänker och för den delen inte tänker alls så tåls det att upprepas. Och att dom här idioterna ser sin chans att få spöa upp mörkhyade turister bara för att deras hemland är värdnation för ett mästerskap gör ju saken så fruktansvärt mycket värre. För mig kommer fotboll alltid vara glädje. Hur vågar dom förstöra den glädjen ?

Hur jag avskyr bloggar där folk gnäller om allehanda i-landsproblematik. Ändå hemfaller jag själv i och med detta inlägg åt just denna typ av tragiska inlägg.

Jag hade tänkt ägna dagen åt att sörpla kaffe på Blåbär möttes i dörren av kvalmig luft som stank av matos varpå jag vände i dörren. Lunchstinna gäster gjorde mig stressad och att luften knappt gick att andas gjorde den smygande känslan av klaustrofobi än mer närvarande. Jag fann dock på råd snart då jag istället tog en kaffe på det intillliggande Coffehouse by George då jag sedan tidigare har endast positiva erfarenheter av ett annat i staden etablissemang med samma namn. Dock hade det här stället kaffet bakom disk vilket gjorde den snyltare som jag är något besviken då ju detta skulle innebära att jag inte obemärkt kunde sörpla i mig kopp efter kopp utan att väcka misstanke och framstå som snål. Likväl fann jag mig i mitt öde och tog den kopp kaffe som mitt verkande huvud så desperat skriat efter redan timmen tidigare. Slog mig ner vid ett bord och började så läsa de tidningar jag medtagit men blev snart avbruten då det vid det intilliggande bordet var ett barn, till åldern cirka 5 år gammal, som med skrik och gråt gjorde sin omgivning varse om sitt eget missnöje med tillvaron. Hans skrik översteg vid en punkt vad jag annars skulle tolerera men jag fann mig fångad i ett hörn då jag ju som bäst njöt av mitt kaffe och min tidning. Jag försökte sätta mig in den arma moderns position men fann det svårt då hon i mina ögon inte tillräckligt försökte sätta stopp för sin gaphals till son. Jag har normalt sätt svårt för barn och när de så här bryskt stör min tillvaro med sin sura uppenbarelsen blir det svårt att uthärda. Sällan får jag chans att ge uttryck för hur svårt jag kan ha för dessa varelser då det ju i vårt samhälle inte är socialt accepterat att inte gilla barn, med förklaring att vi ju alla varit det och att vi därvidlag borde ha överseende. Nåväl. Efter att den unge mannen slutat skrika fick jag några minuters ro innan ett spädbarn på min andra sida även han satte igång att högljutt demonstrera exakt hur hemsk han fann världen vi lever i. Hans mor fann dock på råd då detta ägde rum precis som sällskapet de bägge var en del av var på väg att lämna cafét. Jag trodde att i samma stund som det skedde skulle jag kanske få den ro jag ändå behövde för att till fullo kunna njuta av mitt kaffe men då förvandlades cafét istället raskt till något som närmast kan liknas vid en fritidsgård då elva ynglingar i gymnasieålder trängde ihop sig vid bordet intill så till den grad att jag vänligt makade på mig för att samtliga av dem skulle få plats. Av de elva var det endast två som dristade sig till att köpa något, den ene en milkshake och den andre glass. Något som påkallade personalens uppmärksamhet då de kom fram för att fråga om någon fler tillhörande sällskapet ämnade inhandla något. Det var strax efter det som jag hörde en röst vid ett bord intill till sin vän på andra sidan mobiltelefonen säga att han befann sig på ett "barnvagnscafé". Fram till dess hade det bara slagit mig att där var många barn och att jag nog aldrig tänkt bevista stället igen. Men då han sa det gick det upp för mig att jag gjort ett ödesdigert misstag. Ett barnvagnscafé! När jag med bestämda steg lämnade lokalen muttrade jag för mig själv att det borde funnits ett anslag som informerade sådana som mig, som ännu inte hör min biologiska klocka klämta och därför inte finner den fröjd i små telingar som så många andra, till min stora förundran verkar göra.

Poor, poor Pires

Som underhållning så var det inget fel på matchen igår, det var istället nervpirrande spännande. Och även om jag blev sjukt besviken över att Arsenal inte vann, då det verkligen kämpade sig igenom minut efter minut i underläge, så är det allra mest synd om Robert Pires. Redan innan matchen började stod vi och spekulerade i och om han skulle få spela och jag hann tänka hur bittert det skulle kännas att bli petad från två lag på en vecka. För i måndags när Frankrike presenterade laguppställningen till VM i Tyskland var Pires borta ur startelvan. Vilket måste kännas minst sagt tungt för en spelare som varit ordinarie i ett av världens bättre landslag. Och just den här petningen gjorde nog CL-finalen så mycket viktigare för Pires. Det här var en chans att försöka visa att han hade krafter kvar. Men den chansen utblev då Lehmann blev utvisad och den som fick bära hundhuvudet blev ingen mindre Robert Pires. Besvikelsen gick inte att ta miste på och efter att han suttit och tjurat på bänken några minuter hann jag tänka att det här var en spelare som kommer spela i en annan klubb nästa säsong. Vilket mycket riktigt visade sig stämma då Pires ryktesvägen sägs vara på väg till Villa Real. Man skulle kunna säga att igår inte var hans dag fast kanske snarare att den här veckan inte var hans vecka.

Tillbaka på ruta ett

Jag försöker på intet sätt förringa Bobbys öde. Men som den stora mediakonsument jag är, så har jag under bara en vecka skummat igenom fyra krönikor som på ett eller annat sätt behandlar just Bobby och hur han togs av daga. Och nu gör jag ju det själv genom att skriva om hur folk skriver om det.

Samtidigt som det pratas om att en del detaljer är för brutala för att ens få förekomma i den bevakning som pågår medan andra tidningar helt ogenerat delger just nämnda detaljer. En intressant diskussion viktig inte minst för att just detaljer som dessa har en benägenhet att hämma läsarna och mer verkar för att locka läsare, inte för att bara rapportera om vad som hänt. Tänker man längre än så är det lite tragiskt på vilket sät somliga tidningar tagit tillfället i akt att utnyttja den råhet som omger fallet med Bobbys död. Och de tidningar som låter bli att rapportera om dem vet att när de gör omskrivningar som inte lika ärligt utan mer byråkratiskt beskriver skeendet har ständigt i sitt medvetande att de inte behöver säga rakt ut vad alla redan vet. De väljer andra ord bara för att de vet att läsarna redan vet detaljerna och på så sätt slipper de anta rollen av dem som för fram den hemska sanningen.

Men alla dessa krönikor, hur angelägna de än är, gör också mig som konsument så trött. Alla har något att tycka. Oftast tycker det dessutom samma sak, vilket dock inte hindrar landets redaktörer från att ta in krönikor som behandlar exakt samma ämne ur nästan exakt samma vinkel med skillnaden att de är skrivna av olika skribenter.Men risken med den här typen av rundgång där åsikter snurrar runt i en karusell av medier är att man blir mätt och till slut inte orkar ta in något om Bobby överhuvudtaget. Inte likgiltiga för vad som hänt Bobby, men trötta på att alla inget annat gör än bara tycker om honom. I sammanhang som dessa blir alla alltid lika indignerade och det pratas överallt om hur vi måste se barnen som far illa. Likväl, och jag försöker på intet sätt vara någon domedagsprofet, så kan man vara nästan säker på att det om ett år, tio år eller tjugo år kommer hända igen, och då kommer alla tänka på Bobby och så kommer parallerna dras mellan då och nu och prata om hur barn måste synas och vilket vi ansvar vi vuxna har. Och då är vi tillbaka ungefär där vi började. På ruta ett.

Istället för omväxling - upprepning !

Jag har prenumerat på Elle i snart två år. Redan efter mindre än några månader märkte jag en viss brist på fantasi när det kom till vem som skulle pryda omslaget på tidningen. Mindre än halvår efter det att hon senast prytt omslaget möttes jag av Caroline Winbergs leende från hallmattan. Något jag tog i akt att påpeka för redaktionen. Svaret jag hoppats på uteblev dock. Ett år efter att hon prytt det för andra gången kommer hon igen. Men vid det laget hade jag redan vant mig. Jag hyser inget annat än beundran än Caroline Winberg och lade hennes namn på minnet redan innan jag såg henne på Elles omslag, då hon gjorde en kampanj för Filippa K som gick att beskåda i tunnelbanan. Men att Elle så oförblommerat tror att läsarna inte har bättre minne än att man kanske lär sig känna igen en modell om den återkommer allt för ofta.

Därför är det så förvånande att fallet är detsamma med två andra svenska fotomodeller, nämligen Mini Andén och Filippa Palmstjerna-Hamilton. Precis som med Caroline W så förekommer Mini två gånger med mindre än sex månaders mellanrum. Filippas omslag har dröjt ett år för att sedan återkomma efter ännu fyra månader då även hon gjort tre omslag.

För en prenumerant blir det nästan skrattretande när modellerna återkommer med så korta mellanrum. Och någon förändring verkar inte vara på ingående.

Vackra spelare som spelar vackert

Så fort man som tjej har mage att påstå att man är intresserad av fotboll så rynkar givetvis omgivningen på näsan. Vad som sedan följer är en misstro av sällan skådat slag. En misstro som bara smälter i takt med antalet namn man kan droppa och i vilken takt. Och väl där så får man likväl leva med att skrattas lite åt, alla vet ju att tjejer bara kollar på fotboll för dom snygga killarnas skull. Så väl dom på som utanför planen. Och vad som nu följer lär väl bara bekräfta alla dessa fördomar. Men det är en risk jag är beredd att ta.

Alla spelare är faktiskt inte snygga. Långt ifrån. Och skulle det vara så att tjejer bara kollar på fotboll för de stiliga spelarnas skull så förklarar det fortfarande inte varför en del tjejer kollar på matcher med lag vars snyggaste spelare inte ser så mycket bättre ut än vilken svennebanankille som helst. Som typ Allsvenskan.

I de fall de faktiskt råkar vara mer än bara duktiga på att sparka en boll kan jag inte låta bli att le lite för mig själv. Som igår då jag med en vän besökte Café Dello Sport för att se slutet av Serie A. Roma mötte Milan borta. Och i andra halvlek kliver så en av de vackraste av fotbollspelande män på planen. Rui Costa.En man som gör den vackraste av uttrycksformer ännu lite vackrare. Jag suckar högt för mig själv så fort han kommer i bild. Och när jag ska försöka förklara varför min hjärta bultar så mycket snabbare med Rui på planen är det som om orden inte räcker till. Det är svårt att sätta ord på exakt vad med Rui som är så betagande. Jag kan inte förklara det med annat än att han ser ut som en hundvalp. Som en labrador med kinder till för att nypas i. Men som sagt, ord som de är inte nog.

Där drömmarna bor

Efter månader av förberedelser är då äntligen (?) dagen då jag ska göra ett försök att få vara med i Idol äntligen här. Och trots en tidig start med väckarklockan på kvart i sju, möts jag av meter efter meter av köande människor när jag anländer till Berzeli Park. Kön slingrar sig fram och tillbaka runt Wallenbergmonumentet som får tjänstgöra som bänkar för de väntande. Redan efter halvtimman har jag lyckats tjyvlyssna tillräckligt på några bakom mig för att lägga mig i och på så sätt också få sällskap. Under de första två tre timmarna rör sig kön några meter men inte för att något händer utan för att den kön tunnas ut av de framförvarande. Några japaner kommer förbi och frågar vad det är folk väntar på och blir inte så mycket klokare av svaret. Istället kommer de bilder de ville ha av Wallenbergmonumentet istället befolkas av musikgymnasister med gitarr och fula sovsäckar.

Ryktena i kön är många. Det pratas om hur hård juryn kommer vara, hur lång tid det kommer ta, att man kan komma tillbaka imorgon, att det bara är en prejury. Man vet inte vad man ska tro då alla rykten har haft chans att traderas hundratals gånger innan de nått ens egna öron.

En helikopter flyger för några minuter över folkmassan och en liten chef som bestämmer mycket regiserar oss att vinka när den flyger över, något som jag tyckte var bara fånigt men som verkar falla de övriga väntande i smaken med tanke på hur de tjoar och tjimmar.

När jag står där och det är för mycket som distraherar för att jag ska kunna koncentrera mig på något annat, som att läsa eller lyssna på musik, försöker jag trösta mig med att kön snart vuxit sig lika lång bakåt som framåt. Vilken den aldrig kommer göra, istället kapas den ungefär 30 köande bakom mig runt ett tiden då vi som fortfarande står kvar uppges vara ungefär vad prejuryn orkar med idag. Teamet skickar alltså hem folk med löften om att de får komma tillbaka nästföljande dag. Själv står jag kvar även om tanken på att ge upp slår mig gång på gång på gång. Man hinner bli hungrig, missmodig, trött, få huvudvärk, nervös, irriterad.

Lång väntan är så mycket mer uthärdlig än kort väntan. Så länge man sätter en övre gräns för vad man tål och sedan lever med att man inget annat har att göra att kanske stå på samma plats i 40 minuter så går det an att få en hel arbetsdag att gå. Men den typ av väntan som plågar tunnelbaneresenärer, den när man aldrig vet när man kommer bli befriad från sitt helvete, då varje besked som kommer är till ens nackdel, är nästan värre.

Efter klockan två, då de två tjejerna som stått framför mig de tidigare sex timmarna av väntan ger upp börjar jag fråga mig själv när min gräns är nådd. Kön framför mig har börjat röra sig snabbare än någonsin tidigare på dagen. En enkel överslagsräkning ger vid handen att jag borde få komma in i värmen innan fyra och om inte är jag beredd att offra de åtta timmar jag då stått och väntat och istället gå hem. Men jag är en sån som fullföljer, tacka sisun för det, och som av en händelse släpps jag in precis kvart i fyra.

Väl inne hjälper inte ytterligare två timmar av väntan för att värma upp min kropp. All den där väntan, de sista timmarna i skugga, har gjort mig så frusen att jag mest sitter och skakar. Jag försöker öva på min låt och värma upp genom att provsjunga några andra låtar. Sen så har jag så klart ett jättefint formulär jag ska fylla i med frågor av typen - Har du några udda talanger ?

-Vilken händelse har påverkat dig mest i livet ?- Beskriv dig själv med tre egenskaper ? - Vad gör dig speciell ? Frågor som jag,om jag besvarar dem, besvarar kort då all fantasi och uppfinningsrikedom runnit ut på gatan där jag stått och väntat.

Den nervositet man hinner bygga upp under åtta timmars väntan råder inget bot på. Likväl är jag nöjd med min insats och tycker det gick förhållandevis bra men jag gick inte vidare. Självklart är jag bitter med tanke på att jag väntat så länge men det var samma för alla. Och jag var inte den enda som inte gick vidare. Det är sånt man tröstar sig med. Det enda man har att trösta sig med.

Där verkligheten överträffar dikten

En av förra årets bästa läsupplevelser var John Backderfs "Den unge Jeffrey Dahmer". John Backderf har i och med den bearbetat sina erfarenheter av att gå i samma skola, och tillhöra samma umgängeskrets, som en av USA:s värsta seriemördare .

Serieromanen, som är tecknad i en stil typisk för serier med en speciell, bisarr typ av humor som jag i övriga sammanhang har minst sagt svårt för, visar med all tydlighet hur oöverträffat seriemediet kan vara som kulturform. Med läskig detaljrikedom tar Backderf sina läsare tillbaka till hans ungdoms 70-tal då han gick samma skola som den nu så ökände seriemördaren. Han låter oss ta del av dennes alla speciella egenheter, som om de kanske upptäckts i tid hade kunnat spara några livet, men visar också på hur väl alla i den sammes närhet visste att allt inte stod rätt till. Och också hur skrämmande det är när det går upp för en exakt vad man varit del av. Som när Backderf och en vän ger Dahmer lift hem för att åratal senare förstå att samma natt måste varit natten då denne mördade sitt första offer.

Samtidigt som boken framställer Jeffrey Dahmer som ett freak och ett socialt missfoster så självförhärligar Backderf sin egen roll i det hela. Men det går inte heller att lita på Dahmer och hans galenskap. Skicklig på att maniupulera som han är blir man som läsare osäker på om han verkligen är det sociala missfoster han målas upp att vara eller om är en galning besatt att utforska exakt hur det mänskliga psyket fungerar. Som vilka andra mobbare som helst vet även Backderf nu och framför allt då att i ungdomens värld gäller det att mobba eller låta sig mobbas, något som framgår tydligt. Boken visar på den kluvenhet som författaren kände över Dahmers egenheter samtidigt som han så väl vet att han var en av dem som uppmuntrade till dem.

Samtidigt som boken skriker om kollektiv skuld och om hur alla kring Dahmer visste att han var mer eller mindre galen så kan jag inte låta bli att väcka tankar kring om det finns vissa som är utom räddning. Om det kanske är så att vissa föds onda. Som har ondskan i sig och väljer att låta den ligga eller väljer att utforska den närmare. Och hur Dahmer gör det med en sådan precision i boken. Till en början på fiskar, katter och hundar. För att åratal senare bli en fullblodad kannibal med smak för mänskligt kött.

Och hur typiskt det är att hur extrovert han än beter sig, desto mer retad och hånad blir han av sin omgivning. Samtidigt som det är någon slags uppmärksamhet han törstar efter är den sortens uppmärksamhet han får inte den rätta. Och att det är därför det går fel. Men att tanken på att kanske det gått fel oavsett. Att dom som kanske borde skänkt honom en tanke gör misstaget att ignorera honom.

Hans dåd överträffar dikten även om det kanske är svårt att tänka sig. För vi vill så gärna intala oss själva att de som begår dåd av det här slaget är sjuka människor. Men var hittar dikten sin inspiration ifrån om inte verkligheten? Film efter film bygger helt eller delvis på vad seriemördare som Dahmer, Gacy, Gein och Tjikatilo gjorde men när vi sitter där vi vår egen härd kan vi inte för vårt liv tänka oss att någon faktiskt är så sjuk som karaktärerna i filmerna.

Ändå har filmer som "När lammen tystnar" och "Citizen X" många tittare och fashinationen för seriemördare är stor. Det är med skräckblandad förtjusning vi läser om deras illdåd och missgärningar. Lagom till att det börjar vända sig i magen på oss och vi inte mer vill veta. Trösklen för vad som är äckligt och går att se eller läsa om blir högre och högre för varje gång och till slut blir man istället likgiltig och hämmad. Något som gör att galningarna börjar tänka på än värre saker att utsätta sina offer för då det blivit en tripp att få uppmärksamhet av att vara precis så galen som ingen annan tidigare varit.

Kär i en kändis

1993 vann Arvingarna Melodifestivalen med dansbandshiten Eloise. Själv var jag elva och gillade inte ens dansbandsmusik, jag diggade Irma, Pontus och Amerikanarna och Magnus Uggla. Men av någon anledning föll jag likväl för en av gitarissterna i Arvingarna och var månaderna som följde efter Arvingarnas vinst helt upp över öronen förälskad i Kim Carlsson. Eftersom min kärlek inte stämde överrens med vad som ansågs för tillfället socialt accepterat bland min omgivning sa jag inte till någon hur jag kände för arvingen. Än idag skäms jag över hur jag kände då, över att jag, bortsett från musiken, inte hade bättre smak än så. För Kimpan är så diametralt motsatt min nuvarande manssmak det går att komma.

Sedan dess har jag dock aldrig varit kär i en kändis igen. Om man nu överhuvudtaget kan säga att jag de facto var kär i arvingen. Men tanken har slagit mig. Hur pubertalt det än må vara så finns det vissa kända män så vackra att man inget annat önskar en att få gå ner för altaret med dem. Eller i alla fall få hålla dem i handen.

Och så har vi Ross Gellers fem fria lista som stituerar att varande i ett förhållande upprättar bägge parter en lista på fem personer, oftast av de mer kända slaget, som man, om tillfälle ges får idka sexuellt umgänge med utan att förhållandet tar någon egentlig skada. Som Ross jobbade på sin lista har även jag gjort, trots att jag inte ens har något förhållande att ta hänsyn till.

Det finns dom man inte ens vill ha med på listan för att man så önskar att det finns i alla fall den minsta lilla chans att man av en ren händelse hamnar i en alldeles egen version av Notting Hill, med någon minst lika eftertraktad som Anna Scott.I alla fall inte på min lista för jag tror att om jag sätter ord på känslor så finns risken att jag jinxar hela grejen och det aldrig kommer hända.

Men jag undrar hur man skulle närma sig dem som i blivit mer än kändisar, som blivit till personligheter. Som man tror att man känner och uppskattar för vilka de verkligen är, oavsett om det är en fasad man läst sig till i veckotidningar och skvallersiter. Hur dejtar man om man är känd, hur raggar man ? Går det ? Och hur raggar de som raggar på kända människor ? Okej att killarna som jag gillar kanske bara är lite kända och i en liten skara av människor. Hälften av mina vänner vet inte ens vem jag menar när jag förklarar att jag spanar på någon som jag tror alla vet vem det är. Så jag skulle lika gärna kunna spana på vilken random kille som helst. Men killar som är helt galet kända. Typ Ljungberg? Finns det tjejer som inte vet vem han är och ser honom på stan och tänker "Oj vilka söta skrattgropar han har " och sen bjuder ut honom på en fika, eller låtsas man som om att man inte vet exakt hur känd personen ifråga är? Och vad är det för slags människor som är så självsäkra att dom vågar stöta på en kändis utan en tanke på hur det kan skada deras ego? Och om man nu låtsas som ingenting, när kläcker man ur sig att man vetat om kändisskapet hela tiden ?

Själv skulle jag vara helt livrädd att hamna i groupiefacket så jag lär aldrig våga mig på att stöta på någon ens tillnärmelsevis lite känd. Och skulle någon som är ens tillnärmelsevis lite känd stöta på mig skulle jag inte veta vad jag skulle göra för att han inte skulle tro att jag var intresserad av honom bara för att han är känd. Om jag nu var intresserad. Skulle jag vara det skulle jag ju vara det på grund av hans personlighet. Inte för att han är känd.

Favorit i repris

Jag är inte Janne Josefssons största beundrare. Frågan är om jag överhuvudtaget hyser någon beundran för honom alls. Men självklart är det intressant att se hans program för att kanske få idéer till egna uppslag, eller möjligtvis förundras över hur han lyckas provocera folk utan att göra något speciellt anmärkningsvärt. Så av den anledningen tyckte jag att det kunde vara intressant att se hans nya serie "Josefsson" och då i synnerhet det senaste programmet där han gör uppföljningar av programmet om några niondeklassare i Göteborg som han intervjuade för första gången för nästan 20 år sedan.

Men programmet går samtidigt som "Veronica Mars" och jag hur illa jag än pratar om Veronica och hennes pappa och deras hund så kan jag inte lämna dem åsidosatta till förmån för Josefsson. "Josefsson" sänds alltså samtidigt som "Veronica Mars" för att repriseras söndagar klockan 13.00. Vilket är minst sagt upprörande. Jag, som helst gör något annat än sitter inne och kollar på tv en söndag strax efter lunch tillhör tydligen inte målgruppen för "Josefsson". Det är minsann inte första gången Svt gör en sådan missbedömning.

"Little Brittain" sändes på onsdagar klockan 20.00 för att repriseras runt 23 på lördagar."The Wire", som precis avslutats, gick på fredagar klockan 22.30. Målgrupperna för "Little Brittain" respektive "The Wire" är långt från homogen. De sträcker sig från 15 år och uppåt. Men om man får generalisera så tror jag att majoriteten av "The Wires" tittare är mellan 20 och 33. Vad gör människor mellan 20 och 30 helst en fredagkväll klockan 22.30 ? Jag känner mig själv och min omgivning tillräckligt väl för att kunna påstå att vi helst av allt i alla fall inte sitter hemma och kollar på en kriminalserie, oavsett hur bra den är. Men smurfarna på Svt tänker att gruppen är ekonomiskt ståndaktiga och ändå köper serien när den kommer på dvd. Och att om man verkligen gillar serien så kan man ju se reprisen. Som dom väljer att sända lördagkvällar efter ett,ett på natten alltså, en sändningstid som är etter värre en den ordinarie. För även om man kanske halv elva på fredag som bäst sminkar sig för att sedan springa runt på stan hela natten så är det en katastrof och komma hem lite salongsberusad och se slutet av en serie man älskar och inte fatta ett dyft. Men det är ju då självförvållat.

Sändningstider och repriseringar är en sak. Repriseringar är dessutom av godo. Desto värre då serier som inte går i repris krockar med andra serier som inte går i repris och de bägge är helt oumbärliga. Krockarna är väl inget annat än en kraftmätning från tvkanalernas sida och emellanåt rätt så uppenbara sådana. Som när "Prison Break" tidigare i våras krockade med "The Boondocks" som nu krockar med "E.R". "Prison Break" visades i repris på onsdagar efter elva men det gör varken "The Boondocks" eller "E.R" och den sistnämndas senare halva krockar dessutom med "Kobra" som lyckligtvis repriseras inte bara en utan två gånger och dessutom finns att beskåda på Svt:s hemsida. Men att sitta och titta på en fullskärmsbild med kornig bildkvalité får mina ögon att blöda.

Det är fint att även reklamkanalerna har förstått hur mycket de har att vinna på att faktiskt visa somliga program i repris men det är desto sorligare att det tagit sådan tid för dem att nå hit och att det fortfarande finns serier som man bara har en chans att beskåda. Även om jag är besatt av tv, speciellt då bra tv, så har till och jag lärt mig prioritera bort tv:n. Även om det sker på bekostnad av att inte veta vad som händer Dr Pratt, Dr Neela och Dr Kovac eller exakt vad Riley och Huey hittat på. Och vill man vara krass så kan man lägga in en genusaspekt till varför "Prison Break" men inte "E.R" repriseras. En konspirationsteori så klart men likväl fullt möjlig.

Svt har all anledning att bekymra sig över de sjunkande tittarsiffrorna hos yngre tittare. Samtidigt som jag kan förstå varför man väljer de sändingstider som man gör så är det just valet av dessa sändningstider som gör att man tappar tittare. Och då spelar det ingen roll att man kan kolla på programmen om och om igen på webben. Vid det laget är det nog redan försent.

Rundgång

Curtis Sittenfeld är en för tillfället aktuell författare. Hennes debutroman ”I en klass för sig” har precis kommit ut på svenska. Och precis som vanligt går det att läsa nästan allt om henne och boken var man än vänder sig. Själv dök jag på henne för första gången i DN tidigare i veckan.

Mest för att ett namn som Curtis i min lilla bubbla till verklighet oftast tillfaller män och inte kvinnor som henne.

Hajpad som ingen annan har de flesta inte bara chansen att läsa om en överallt. Folk har precis samma möjlighet att tröttna på att inte kunna läsa om något annat eller inte ges tillfälle att läsa om vad personen gör när denne inte är så aktuell som man är när man får folk att bara genom en genombläddring av några valda dagstidningar tröttna på den samma. Så fort man inte längre är aktuell med en ny film, bok, skiva, turné eller vad det nu vara månde så faller man in i en medieskugga av sällan skådat slag till förmån för de som är aktuella med en ny film, bok, skiva, turné etc. En taktik som pressfolket tror funkar för då blir intresset så mycket större när artisten väl är aktuell. Att någon kanske spyr av ännu ett inslag där man står och nasar sin skiva verkar inte ha slagit dem. Kanske för att dom tror att man har någon som helst valmöjlighet men nej, det är bara möjligt om man stänger in sig i en stuga ute i skogen.

Så efter att ha snubblat över henne i DN snubblar jag idag över henne igen i Metro. Eftersom den tidigare artikeln i DN fått mig lite nyfiken på vad som gör henne så speciell läser jag intervjun. Och den är rent ut sagt förskräcklig. Jag vet att när någon är så här hajpad kan det vara svårt för den bäste att göra objektet ifråga rättvisa men den här intervjun är bara konstig.

Kanske var svaren som reportern fick inte tillräckligt bra men likväl har han en hel sida han måste fylla. Bland annat lyfter han fram ett stycke ur boken där några pojkar pratar om hur flickor luktar ost eller fisk. Detta taget ur Sittenfelds egna erfarenheter. Jag är inte dummare än att jag fattar precis hur tjejer luktar ost eller fisk men i texten är det dolt mellan raderna och knappt det. Sen är det inget jag vill läsa om på morgontåget, då vaknar mitt reaktionära jag till liv.

Curtis berättar ”-Det fanns studenter på min skola som kom från väldigt förmögna familjer, sådana som har massor av hus, åker skidor i Schweiz på vårlovet och reser till Kina på sommaren.”

Eh, Kina ? Så trevligt. Men för någon så medieskadad som jag inte det minsta trovärdigt. Varken då Curtis gick i skolan eller idag. Om jag fick gissa tror jag att överklassen åker till Västindien, i alla fall tjejerna i Rich Girls som ligger på sin egen strand på sin egna ö och lapar sol och dricker drinkar och gnäller över hur de lika rika killarna behandlar dem illa och inte vill ha dem. Men hej, om Curtis säger att Kina is the shit så är inte jag den som är den.

Sen läser jag ytterligare en artikel om Curtis i dagens DN och fram träder en helt annan Curtis. Okej att utrymmet var desto större men jämförelsen är helt ofrånkomlig. Visst framstår hon som lika amerikansk och även i den intervjun väljer reportern att lyfta fram ett exempel på hur Curtis egna erfarenheter letat sig in i boken och även den här gången är det sexuellt relaterat. Och då förstår man så klart att det bara kan vara på ett sätt som tjejer luktar fisk eller ost. Och kanske var det så Metros reporter tänkte, att då det ändå är en sådan rundgång så lär var och en säkert med tiden förstå. Kanske är det den nya devisen för medierna och för dem som förekommer i medierna. Att låta mediekonsumenterna lägga ett pussel av bitar genom att läsa allt material man kommer över. Detta för dem som är mediekonsumenter av stora mått. För de som inte är det blir luckorna desto knepigare.

Mycket mat

Allmänna Galleriet har länge varit en snackis i många kretsar och precis i tid till att allt snack om stället nästan tystnat så har jag nu äntligen förärat etablissemanget ett besök. Och jag kan instämma i den kör av röster som prisar stället.

Allt började med bröd och smör vilket givetvis gjorde att man fick höga förhoppningar om fortsättningen. Efter en stunds väntan kom så förrätten, örthalstrad oxfilécarpaccio med örtolja, ruccola och färska fikon, in på bordet. Jag har aldrig ätit fikon och även om jag tycker det smakade gott så upplever jag denna frukt nu efter att jag smakat den kanske en smula överskattad. Köttet var gott, med god sälta och smak av örtoljan.

Framförallt var det en till storleken väldigt lagom förrätten då man även efter att ha ätit hela tallriken hade smak efter mer.

Efter förrätten följde till varmrätt kalvlägg med vaniljdoftande pot au feu. Kalvläggen påminner på gott om min farmors köttgryta och på ont om den köttsoppa med klimp jag med jämna mellanrum serverades som elev på Sunnanåskolan. Det goda på den tiden var att man fick välja om man ville ha klimp, en gastronomisk upplevelse jag avstod och aldrig ångrat. Pot au feun av rotfrukter knappt doftar vanilj men annars så känner man den väldigt distinkta lukten som kokta grönsaker avger, därav påminnelsen om min farmors dylika skapelse. Till smaken har vaniljen knappt trängt in i morötterna, kålroten och potatisen, den sistnämnda väldigt snålt tilltagen, men likväl förnimmer man den emellanåt. Till det här får man även en chiliröra som är stark men inte speciellt smakrik eller nyanserad. Hade vaniljen varit mer distinkt hade kanske balansen mellan den heta chilin och mer söta vanlijen blivit mer distinkt.

Sorgligt nog var jag en av dem i sällskapet som inte fick någon märg och kan därför inte heller delge min eventuella smakupplevelse av denna, något som är verkligt synd. Från det att jag med skräckblandad förtjusning läst om hur Matti och hans släktingar på bröllopet i "Populärmusik från Vittula" suger i sig märg som fanns det ingen morgondag har jag bara väntat på tillfälle att själv få stifta bekantskap med denna kulinariska säregenhet men så inte nu heller. Köttet smakar med eller utan märg dock utmärkt och påminner mig mest om en väl lagad porterstek där köttet till sin konsistens inte bara släpper fiber för fiber utan också nästan smälter i munnen redan innan man hunnit ta en riktig första tugga.

Till efterrätt blev det två tryfflar, alldeles för goda för att hinna fångas på bild men tänk er en vit och en mörkbrun boll så är ni inte alltför långt från verkligheten, den ena med kokosrullad vit choklad och den andra mörkare med smak av lakrits. Detta tillsammans med ett dessertvin jag saknar uppgifter på. Inte mycket till riktig krogresenscent här, snacka om bassning till nästa gång!

Då jag var del av ett mycket större sällskap så stort att de flesta finare krogar tvekar på om de vill ha som gäster, fick vi allesammans äta likadant. Men det hindrade givetvis inte mig från att titta på vad AG erbjuder i övrigt. En titt som hur mätt jag än var fick det att fortsätta vattnas i munnen. Avokado och magnosallad! Panacotta med espressogelé! Jag kommer fantisera om dessa smaksensationer tills jag får alla mina föreställningar bekräftade men jag är nästan säker på att det är precis så gott som det någonsin kan vara. Någon som vill henka och ta notan ?