Bunny Wailer på Grönan ( om allt utom själva konserten)

Efter att ha legat i solen och stekt hela dagen helt bakis och dan efter att inte ha sovit ordentligt på två dagar hann jag precis somna innan jag var tvungen att hoppa i duschen. Väl ute ur den tog det mig en kvart att dra på ett fodral, lite parfym och smycken och sen bege mig ut på stan. Till min stora förvåning tycktes SL ha förutsett anstormningen av människor som denna kväll ville besöka det kungliga djurgården och satt in extra bussar, vilket fick till följd att den jag tog inte var så packad som den normalt sett är när det är konsert på grönan.

Men så kanske publiken är lika snål som den äldre distinkte herre jag träffade ute i torsdagsnatt som lät mig veta att han minsann ämnade gå in innan klockan sex då ju inträdet var avsevärt mycket lägre. Jag argumenterade emot med att man då till att börja med tvingas utstå minst två timmars väntan, men också att man under dessa två timmar garanterat kommer konsumera om inte upp mellanskillnaden, så i alla fall en liten del av den. Men han köpte så klart inte det. Han varken drack eller åt och tänkte inte göra det en dag som denna heller.

Jag tyckte jag varit ute i god tid som anlände till grönan ungefär 20 minuter innan konserten skulle börja men vid åsynen av den kö som slingrade sig gatan fram insåg jag att det skulle bli en strid på kniven. Det var till råga på allt den värsta sortens kö, en sån som delar på hälften för att sen dela sig en gång till. Något som för någon mer ambivalent människa än mig måste innebära en rejäl mardröm. Eftersom jag, efter att ha läst en inspirerande intervju med den där bögporrstjärna Eklund i senaste numret av QX helt köpt detta med The Power of now lät jag mig bara svepas med i kön en aning, och vann minst fem minuter på det. Fem minuter på vilka jag hann gå på toa och anlända precis när Bunny Wailer i egen hög person äntrade scenen.

Få konserter i Stockholm börjar på utsatt tid. Det har snarare blivit mer regel än undantag att just reggae och hiphopkonserter inte gör det, och somliga artister har gjort mer eller mindre än grej av att se hur sena de vågar vara. Så var nu inte fallet med Bunny Wailer. Jag hann precis fram när han jazzade in åtta minuter över åtta. Detta är väl egentligen inget anmärkningsvärt. Om det inte vore för att kön när jag kom in fortfarande slingrade sig en bit upp för Allmänna Gränd, och alla dem som stod efter mig i kön alltså omöjligt kunde ha hunnit bli insläppta när han inledde konserten. Om detta kan man tycka vad man vill, och det är just det jag gör. Sånt här finner jag nämligen mycket provocerande. De människor som stod bakom mig och alltså fick köa sig igenom hans första låtar borde väl kanske ha varit ute i lite bättre tid. Samtidigt är de inte helt och hållet själva att skylla. Med ett effetivare kösystem skulle problemet aldrig ha uppstått överhuvudtaget. Lite har det ju kommit bli en ond cirkel, är en artist sen faller man lätt in i mönstret att tro att nästa också kommer vara det, och sen när undantaget som bekräftar regeln dyker upp blir det en mycket dyrköpt erfarenhet.

Nu var ju inte jag en av dem som missade inledningen av konserten, och hade det så varit tror jag nog att jag borstat av mig det lätt som en plätt, livet är nämligen för kort för att man ska orka bry sig om något så värdsligt. Då var det faktum att när jag nådde scenområdet möttes av en kompakt vägg av människor som var väldigt svårforcerad. Jag var långt ifrån nöjd med min placering men kunde inte ta mig någon annanstans är där jag kommit ifrån, vilket ledde till att jag tvingades ta en enorm omväg för att nå den högra sidan av scenen. Där det inte stod en människa. Borde det då inte vara på sin plats att placera ut någon slags publikvärdar som kunde informera om detta?

Så där stod jag, och vad som kändes som en fjärdedel av den övriga publiken och slapp trängas, såg gubben helt utmärkt, och njöt som nästan bara höga människor kan göra. Han var bra, vilket väl inte är så konstigt med hans scenvana, efter några hundra år hinner man öva upp en viss rutin. Även om arvet efter Bob, och det faktum att han återkom till reggeafamiljen, mot slutet blev en smula tjatigt, kan man inte låta bli att älska en gammal krutgubbe som får Stockholm att sjunga med i One Love, på ett som gör att man faktiskt tror det.

Efter att konserten tog slut började som vanligt, för egen del alltså, velandet kring var jag skulle ta vägen. Det var också då jag tycktes se idel bekanta ansikten i publiken som jag inte ville annat än hinna prata med, men som hade för bråttom för att hinna prata med mig. Men en gammal flört från mig vågade sig tack och lov fram, och jag får fjärilar i magen bara av att tänka på honom. Då dem de var tänkt att jag skulle möta upp vid ett telefonsamtal senare fortfarande tycktes sitta kvar i Täby och pimpla vin, och inte ville dra till Trinity, ändrades mina planer raskt. Jag gick in på efterfesten och köade villigt i över fem minuter för att få köpa ett glas vin för 67 kronor. Kan någon förklara varför i hela fridens namn Tyrol tar 67 kronor för ett glas vin? Det är inte som om det är Berns, och inte ens Berns borde ta så mycket om det inte är någon väldigt snygg sexig person som urinerat i glaset också. Det var precis när jag betalat som jag insåg vilket misstag jag gjort, och känslan av det förstärktes av att det första jag gör när jag letar mig ut från baren är att spilla ut halva glaset då jag snubblar i trappan. Man kan tycka att jag borde lämnat den dåliga energin bakom mig, men istället vandrar jag ytterligare ett varv runt och beskådar folkhopen som letat sig in. En blandning av de flesta färger, åldrar och storlekar tycks det.

När jag druckit klart går jag och möter vid dörren en kille som fortfarande tycks hata mig för något som hände för mer än ett år sedan. Något jag känner att han vid det här laget borde släppa, varför jag ger mig på att hälsa på honom, men vilket bara leder till att han ger mig en föraktfull blick och behandlar mig som luft. Jag måste stå kvar och samla mig i några minuter och under den minuten hinner det givetvis komma fram en kille och prata. Han ser snäll ut, vi byter nummer och kommer överrens om att höras senare då jag ju ska vidare. Då nämner jag att jag ska på Trinity, vilket han inte verkar fullkomligt främmande för.

När jag vi efter många om och men möts upp några timmar senare möts upp hävdar han bestämt att han under något av de otaliga telefonsamtal vi vid det här laget hunnit ha, bestämt sagt att han inte vill gå dit. Vi vandrar ändå Götgatan ner, jag velar om huruvida jag ska då dit själv, han vägrar ändra sig, men kan inte föreslå ETT enda annat ställe han hellre vill gå till. Jag börjar tro att han bara gör detta för att testa mig, men vi går ändå till Seven Eleven och handlar. Vid det laget har jag tappat lusten fullkomligt och vill åka hem, men är samtidigt för kall, hungrig och besviken för att acceptera att den fredagkväll som kunnat sluta i total eufori med svett drypandes ska sluta så här. Av dåligt samvete bjuder han mig därför på min största last här i livet, QPmål. Vårt samtal kretsar som alltid när jag är inblandad om sex, relationer och musik. Jag plågar hans ögon med mina storvulvna planer på att bli om inte Sveriges, så i alla fall Stockholms bästa kvinnliga reggaedj, och inte med ett ord låter han mig förstå att han på något sätt tvivlar på vad jag säger, så kanske låter jag en smula trovärdig när jag orerar om rytmer, cuts, one drops och bpm.

Väl hemma är det för varmt för att man ska kunna sova, och det kommer det fortsätta vara hela sommaren ut. Istället för att brottas med sina demoner, slutar natt efter natt med att man sömnlös brottas med sitt heta täcke, och inte får en blund.

...( som fucking jävla vanligt när jag inte kan komma på en rubrik)

Planetens 100 hetaste kvinnor? Vem fan bryr sig? Jag är böjd att hålla med Fotbollsfrun, jag börjar bli sjukt less på Megan Fox vid det här laget. Om jag var lesbisk är hon den sista jag skulle fantisera om. Men som skulle vara först håller jag för mig själv.

Bounce med Beenie Man

Det är ju egentligen emot mina principer att bädda in dutubklipp med stillbilder och collage men jag tycker inte det är så illa i det här fallet, och gör därför ett undantag.

Så till låten. Eftersom jag går och drömmer om att bli dj har jag den senaste dagen funderat över vilken låtordning jag skulle välja om jag skulle spela den här och kommer inte fram till något. Bara att Beenie Man blir sist ut, men sen är det jämt skägg mellan Vybz och och Lady Saw. Om det inte vore för att Mr Vegas har en liten unge som bräker i refrängen som gör att den också är med i matchen. Men så har Lady Saw två cuts på rytmen så hon skulle nog få gå först ut med Bills, sen Mr Vegas, sen Vybz och sen hon igen och så sist Beenie.

Beenie kommer ju för övrigt till Stockholm om ett par veckor, och bara därför har jag helt och hållet lagt om mina semesterplaner. Näe, inte bara därför. Jag har shoppat för mycket nagellack och har inte som planerat råd att åka till Summerjam. I synnerhet inte eftersom Festivalbussen ställde in sin resa, så jag inte kan komma dit med andra medel än sälja mig dyrt till något tyskt lågprisflygbolag. Därför åker jag efter helgen norrut, och planerar vara där tills jag tröttnar, och magrat tillräckligt för att orka se storstaden igen. Meterologen på Tv 4, inte Tone, lovade att högtrycket skulle hålla i sig nästa vecka, så det är väl bara att sätta sig på en buss och hoppas att tolv timmar på helveteskapet inte känns för outhärdligt. Väl framme i skogen tänker jag måla, hoppa hopprep, basta, läsa, skriva mitt standupmanus, drömma ännu mer om att bli dj, lyssna på Sommar, och förmodligen gräla alldeles för mycket min pappa.

Men sen kommer jag alltså tillbaka lagom till att Beenie Man spelar på Grönan. Om han inte spelar Frame I&I ( Jonkanoo riddim), eller för den delen hans cut här ovan, så vet jag inte vad jag gör. Eller förmodligen skriver jag väl en vädligt indignerad recension av konserten och sväljer förtreten genom att trösta med mig att jag i alla fall fått se honom överhuvudtaget.

Men är inte Summer Bounce sommarens rytm? I min värld, befolkad av ingen mindre än mig själv, så är den det. Och det blev den idag då jag efter många om och men hittade den för nedladdning. Jag är helt salig, den har gått på repeat i några timmar, och jag överväger att ta med mig en kopia av den till såväl Mama Africa som Trinity i helgen bara för hinta om att jag inte tycker de spelar tillräckligt aktuell musik. Med betoning på aktuell, för en rytm som kom för en månad sen, är den fortfarande ny? I ett kallt nordiskt land i norra Europa så är den ju fortfarande det, och kommer så förmodligen fortsätta vara fram till kanske nästa höst då den äntligen blivit uttjatad.

Öppet brev till Kestin Berg

Hur tänker du kvinna? Om ni nu diskuterat att byta namn på kvarteret, då borde du rimligen också förstå varför namnet på kvarteret kan uppfattas som kränkande. Och även om det finns en mycket liten möjlighet att kvarteret är döpt efter något annat än vad vi i dessa dagar förknippar med namnet det har, så vet jag inte om jag tycker det att har någon som helst betydelse.

Alltså. Hur kan man inte veta vad det betyder att ett betalkort är präglat? Det hör väl ändå till allmänbildningen? Tillsammans med den allmänkännedomen om att det är resursslöseri att koka på för stor platta, samt inte låta matlådorna svalna innan man ställer dem i kylskåpet. Det sistnämnda får man ju trots allt lära sig på hemkunskapen.

Bikini

Och så har jag, efter många om och men, hittat en bikini. Den är så snygg att jag inte vågar prova den ( av rädsla för att den inte ska passa låter jag hellre bli och suktar lite på avstånd). Den är inte dyr med någon annan än mina, min farmors och min mammas mått mätt. Men för oss är allt som inte är billigt, det vill säga på rea, dyrt. Och till och med om det är på rea ska man ta hänsyn till ursprungligt pris, samt om man skulle köpt varan till det priset. Bh:n kostar i det här fallet 260 kronor. Min smärtgräns går vid 200. Trosorna kostar 170, och där går min gräns vi 120. Kan någon bota mig från min finnesnålhet? Is there a cure?

Jag försöker nu som bäst rättfärdiga det här köpet för mig själv. Med att jag behöver den. Att gå omkring i en som är trasig, eller i en som är omaka, och därmed se ut som någon jäkla tattare ( no offense) borde ju inte finnas på kartan. Likväl låg jag så sent som idag och stekte i en multirandig halterneckbh illa kombinerad med en brunlila trosa som jag köpte på rea på Ellos, och som jag vägrade lämna tillbaka, trots att den var för liten, för att den ju var så billig. Jag trodde nämligen i min enfald att jag skulle hitta en bh i samma nyans av chokladbrunt, men har i det avseendet kammat helt noll. Jag borde alltså inrikta min bikinijakt på att hitta en bh i brunt att komplettera mina trosor med, istället seglar den här fullkomligt ljuvliga skapelsen upp och distraherar mig fullkomligt. A well, den som lever får se.

Velpottan Vera

Jag måste sluta hålla på och vela mig. Bara måste. Först det där med Samoa Mavala nr 61, som jag nu av Mavalatanten på Åhléns fått veta har tagits ur produktion. Varför finns den då fortfarande med på hemsidan? Varför var den med i nummer av Sofies mode jag vet inte när det nu var? Varför stod jag och höll i en flaska på den där syltan i Tensta Centrum? Hon försäkrade också att Hong Kong och Samoa var så gott som identiska, så det är bara i min hjärna. Finns ingen vits att jaga det. Men tell that to min samlande ekorrhjärna.

Och så hade jag tänkt köpa sololja,faktor 2, från Hawaiann Tropic. har besökt Parelle i Kista C kanske fem gånger och stått och stirrat på flaskan, men tänkt att jag ska vänta tills jag skaffat en bra grundbränna, och tills den faktorn jag har nu, nr 6, är slut. Snålfinnen ni vet. Och så idag, på Åhléns, är den så klart slut. Så nu måste jag masa mig till Kista för att inhandla denna. Vilket väl lär bli imorgon, då jag ju måste ha den till på fredag då jag ska använda den.



Och så är det inte så mycket det faktum som att den faktiskt fanns inne som gör mig förbannad, utan att den inte finns i butik, men finns på nätet, som gör att jag är lite allmänt pissed off på HM. En underbar skjortklänning i seglarblått kostar 100 spänn i butik på rea, men min ariska jättebyst sätter stopp för att jag ska komma i en 40:a med hedern i behåll. Jag har alltså kuskat Storstockholm runt i jakt på en 42:a utan någon som helst framgång. Tills jag ger efter för frestelsen och kollar på nätet och kan konstatera att det där finns gott om den, men att den kostar 124,50, och att jag ju på det måste betala frakt också. Ollon och ekblad! Nog för att jag vill ha den, men inte så mycket!

( Okej nu kostade den visst 69,50 så jag slår väl till då)

Halvtidsvilan

Har snickrat ihop en lista med årets hittills i mitt tycke bästa låtar. Några är från förra året, men släppta som singel i Sverige i år, om det nu är någon som har invändningar.

Måste samla alla !

Jag har blivit mer eller mindre besatt av att hitta Mavala nr 61, Samoa. Detta efter att jag stod och höll i en flaska i någon sjaskig butik i Tensta, men inte köpte den, och sedan när jag gjorde återbesök kunde konstatera att den den enda flaskan de haft var borta. Och den tycks vara på väg ut ur sortimentet, för den finns inte på Åhléns eller Kicks. Nk har jag inte prövat än, skall göra så någon gång veckan som kommer.

Mavalas minilack har blivit lite av en grej för mig, jag har blivit besatt av att samla på mig vartenda ett i nyansen rosa till djupt vinröd. Men det resulterar också i att jag har kanske fem stycken nagellack som ingen utom jag ser någon som helst skillnad på. Jag menar, blodröd, tomatröd, oxblod, vinröd, horröd? Vem bryr sig? Bara jag som har en sjuk vana att kombinera mitt lack med örhängen eller skor.


Jag menar, är det någon av er som ser skillnad på bilden ovan och den nedan? Näe, trodde inte det heller.

Maybach

Att rulla upp till klubben i en Maybach från Freys hyrverk med tonade rutor, är inte fullt så koolt som kanske tror, när klubben visar sig vara packad, och man inte, hur man än försöker att övertala vakten med att man kommer från någon ambassad tillhörande något land i Mellanöstern, kommer in.

Samtidigt står de få killar i kön som fortfarande hyser hopp om att få komma in, och gapar så stort att en kattuggla skulle kunna bygga bo i käften på dem. Hur kan ni vara så lättimponerade? Ser ni inte igenom det?

...

Det är när jag, och min pappa, läser sånt här som vi tappar tron på mänskligheten. Om det är något min pappa lärt mig så är det att hålla sig framme. Utan att egentligen tänka på det, är min pappa en väldigt pragmatisk feminist. Men för honom har det aldrig handlat om att jag ska hålla mig framme för att jag är tjej, utan om att jag ska hålla mig framme punkt slut.

Hur som. Han har också lärt sig att om man inte vet något, så frågar man. Annars får man helt enkelt stå ut och gå omkring ovetande, eller i fallet med den koffeinfria kaffet, gå livet igenom otillfredställd. För jag tror nämligen att det är det som är fallet. Jag vägrar tro att Gunnels väninna inte hittat ett enda café i Stockholm som inte serverar koffeinfritt kaffe. Faktum är att de flesta fik jag frekventerar gör det, men på samtliga finns den bakom disk, och förblir där så länge man inte uttryckligen ber om den. Och om man inte gör det får man enligt mig skylla sig så fint själv. Dumhet tror jag visst det kallas.

...

Jag fucking hatar klubbar som inte kan klämma ur sig vad det är för inträde. Och nej, det är inte som om arrangörerna glömt det, i så fall är har de väldigt konsekvent glömska. Varken på hemsidan, på fejan eller på något annat forum kan jag hitta vad det är för inträde. Och då kanske det finns någon som tycker att jag är snål men det handlar inte om att jag är snål, det handlar om att jag gillar att planera. Jag vill inte ha en obehaglig överraskning. Jag frågar mig varför en klubb håller inne med om inte informationen av allra största vikt, så i alla fall information av viss vikt? Är det för att arrangörerna tycker att de är för dyrt? Är de rädda att om de avslöjar att de kostar 20 - 50 kronor mer än konkurrenterna, så kommer ingen dyka upp? Vittnar det inte om en sjuk osäkerhet som arrangör? Att man inte litar på sin produkt? Men jaja, nu är det inte som att det vimlar av klubbar som vill föräras med min närvaro ikväll, så det blir väl till att gå till den där klubben som kategoriskt vägrar informera gästerna om vad det kostar.

Kvarglömt

Alla som läst Rocky lite flitigt som jag, vet att när tjejer sover över hos den där byrackan tycks det glömma minnet hemma, för han har ju en liten, föga smickrande, insamlingslåda där man kan hitta smycken, hårspännen och annat som de, när i all hast gjort sin reträtt från jyckens tillhåll någonstans på söder, glömt kvar.

Detta har fått mig att undra,om tjejer glömmer smycken och hårspännen, vad kan då killar om möjligt glömma kvar? Och jag har nu fått ett svar. För kvar efter att han gått i måndagsmorse var ett paraply. Det regnade när vi kom hem, men det regnade inte tillräckligt mycket när han gick, för att han skulle påminna sig själv om att ta det med. Nu har jag inte någon låda full av paraplyer, tack och lov, men om det blir en i flera bemärkelser blöt sommar så kan det mycket väl hända att det ändras och det snabbt. Dessvärre var paraplyet han glömde av den storleken att det inte ryms i min handväska, så det var ett verkligt nedköp. Men å andra sidan var det svart, vilket gör det till ett mycket bra komplement då de övriga två jag har( som jag köpt eller stulit själv, väl värt att notera ) är mönstrat, respektive blått.

Jag förstår för övrigt inte hela grejen med att de män som satt foten i mitt lilla kyffe dumpar allt de har för händerna ( dvs klockan, ringar, armband och även örhängen) på mitt mycket lilla och redan av böcker och tidningar överbelamrade nattduksbord. Ska jag ta det som att de känner sig som hemma? Jag antar det.

Bagarsnor

Det där gulgröna i mitten på wienerbrödet, vad kallar ni det? När jag växte upp sa vi bagarsnor, något jag förstått inte är social acceptabelt att säga. Men samtidigt är det en så träffande beskrivning, även om jag föreställer mig att en bagares snor nog är väldigt mycket äckligare än den där sörjan, som ju faktiskt är det bästa i wienerbrödet.

...

Med Svt är det helt enkelt så att man får ta det onda med det goda. Att de å andra sidan visar Sjukan och Pistvakt på bästa sändningstid fredagar uppvägs av att Hammarkullen visas på måndagar och Kvarteret Skatan visas på torsdagar, och att man också kan beskåda dem på webben. Jag kan ändå inte låta bli och fråga mig om det inte finns något annat att damma av. Och jo, det finns det. Här är ett antal serier jag tycker Svt borde visa i repris istället för Sjukan och Pistvakt.

Svensson Svensson
Storstad ( bara att det fanns en karaktär som hette Koma är väl värt det)
Rederiet
Goda Grannar ( förmodligen bara jag som vill återse Goda grannar)
Varuhuset
Nilecity
I manegen med Glenn Killing
Varan-tv
Ebba och Didrik
Dönickar och dårfinkar
Det nya landet
Tusenbröder
Glappet

Mind games

Ibland blir till och med jag rädd över mitt fotografiska minne. Som när jag för två veckor sedan var ute med en vän, och vi vinglar ner för Götgatan med riktning mot Grekisk Fastfood, för att trycka i oss en gyro. Väl framme på Medborgarplatsen ställer jag mig i kön och känner genast igen killen intill mig, som till skillnad från mig redan beställt och som nu vackert står och väntar på sin grekiska kebab.

Denna kille träffade jag redan förra sommaren. Jag vill minnas att det var i juli, denna kväll . Han kunde inte ha varit mer malplace, klädd som en random datakille på valfritt kontor, och den enda på stället över 30, om man bortser från vakterna och delar av personalen. Han var inte på något sätt min typ, men gratis är gott, och när jag är full brukar jag göra en sak av att vara så icke politiskt korrekt som möjligt, och denna kväll föll valet av försökskanin på honom. Så vi började snacka och jag gjorde mitt yttersta för att chocka denna arma killen, och lyckades en liten smula. När sedan dj:n valde att spela Ganja farmer, och jag tvingade honom att dansa, varpå han för att testa mig uttryckte sitt förakt för låten ifråga, förstod jag, inte bara för att han inte var särskilt snygg, att det nog inte skulle bli vi. Jag trodde att vår historia skulle sluta där och då.

Men så, för två veckor sedan korsades våra vägar igen. Han stod där under alkholpåverkan och såg mitt ansikte, och jag som genast kände igen honom, och till på köpet kom ihåg hans namn, kunde på långa vägar se att han även kände igen mig, men inte hade en susning om från var och när. Då vaknade spjuvern, ja vad annars kan man kalla henne, till liv. Spjuvern sa - Hej Daniel! varpå han sa hej hej. Jag skrattade och frågade om han kom på var han kände igen mig ifrån, men han bara skakade på huvudet och blev allt mer osäker, men blev också allt mer säker på att han ju faktiskt borde känna igen mig. När jag sen närmade mig honom och fick min gyro och var på väg därifrån gjorde jag saken etter värre genom att häva ur mig att minnesteknik är något vi tränar väldigt mycket på, på Säpo. När jag väl fått det sagt vet jag att jag messat fullt tillräckligt med hans hjärna och gick därifrån.

Bara för att han beställde taxi alldeles nyss. Har också pratat med Dirk Diggler när han var här för några veckor sen. Han var dock förvånansvärt bra på svenska för att vara amerikan.

Våga säga nej till (sånger om ) droger och våld

Jag röker inte på. Men eftersom jag lyssnar på reggae förutsätts det att jag gör det. Det tas mer eller mindre för givet att jag gör det, och om jag inte gör det, att jag tycker det är helt okej att andra gör det, och dessutom förespråkar legalisering av droger. Nu är så inte riktigt fallet. Jag har ett osunt intresse för narkotika så till vida att jag är intresserad av allt som kommer av dem, typ kriminalitet. Drogernas skuggsida om man så vill. Och detta för att jag aldrig haft kontakt med droger, och förmodligen, till min pappas stora besvikelse aldrig kommer ha det.( Min pappa har varit antiknark hela min uppväxt, men vill nu, när han fyllt 50, och gått på all propaganda han stött på genom livet, bilda sin egen uppfattning om knark. Jag är beredd att kompromissa och låta honom få röka på lite, men hans sambo är mer skeptisk. Han vill hur som helst att jag hookar honom med någon kan fixa detta. Vilket säger mer om honom än om mig, märk väl).

Till att börja med tycks det som om jag redan valt drug of choice. Valet föll på alkohol. Men sen har jag en sån knasig personlighet att jag, bara genom att vara mig själv, blir anklagad för att vara pundare. Jag behöver inte ens vara alkoholpåverkad för att folk ska undra vad jag går på, och undra var de kan få tag på det. Jag vet att jag kan vara lite hyperaktiv och mer än lovligt flummig, men vittnar inte det om en osedvanligt tråkig och trångsynt inställning, att inte vara öppen för möjligheten att människor faktiskt kan vara kreativa och idérika utan att vara under the influence? Skulle jag då addera droger till denna personlighet, är jag lite rädd för vilka konsekvenser det skulle kunna få.

När jag förklarar detta för folk möts jag ofta av höra att jag förhäver mig själv, att jag minsann inte alls är så speciell som jag tror, att jag är precis lika tråkigs om alla jävla andra. Janteanhängare allihopa. Nu råkar det bara vara så jag faktiskt tagit åt mig av alla de människor som genom åren påpekat för mig hur unik jag är, och tagit dem på orden, så jag har all rätt och gå omkring och tro att jag är säregen. Sen att dessa människor inte klarar av att någon har mage nog att prata högt om hur egensinnig hon är, hur kan det om möjligt vara mitt problem?

Kanske förvånas folk över att jag inte röker, för att jag så ohejdat tycks älska låtar som handlar om just att röka på. Marijuana av Richie Spice, Legalize it av Peter Tosh, och så nu då, Ganja Farmer av Marlon Asher. Men lyssnar man på reggae så mycket som jag, så är det mer eller mindre ofrånkomligt. Det må låta som en dålig ursäkt, och jag är mycket väl medveten om att jag skulle kunna låta bli att lyssna på låtar, men om jag gillar gunget, varför skulle jag? Även om jag inte uppskattar vad 50 cent rappar om alla gånger, är det ändå jäkligt kul att dansa till med jämna mellanrum.

Det tycks ändå som om en del av mig försöker rättfärdiga min drogliberalism. Detta genom att jag i takt till musiken låta kroppen vagga fram och tillbaka, samtidigt låta min hjärna famla efter varje möjlig utväg till alternativ tolkning av texten. Och i inget annat fall har jag låtit detta gå så långt som när det kommer till den numera moderna klassikern Ganja farmer. Jag hörde denna låt sommaren 2006, och den har lyckats bita sig fast. Även om de reggaeklubbar jag går på inte på något sätt är representatitiva för den svenska reggaepubliken i gemen, tror jag ändå jag vågar påstå att låten är väldigt omtyckt, detta trots att den börjar bli ett par år gammal. Det tycks finnas ett visst antal låtar som man bara måste spela under en kväll, och Ganja farmer om inte är, så håller sakta men säkert på att bli en av dem.

I min alternativa tolkning, som är på högstadienivå, ser jag gräset som en symbol för i stort sett vad som helst. Min frihet, mitt oberoende, min självständighet. Min kreativitet, min skapande kraft. Den vill om inte staten, så min omgivning döda genom att kväva, och kväva genom att inte låta mig utöva min konst, eller tvinga in mig i ett system där det finns lite eller inget utrymme för kmig att göra så. Och detta har jag alltså bara kommit på för att ge mig själv tillåtelse att gilla låten. Patetiskt, jag vet!



Marlon Asher uppträder hur som haver på Strand i Stockholm på fredag, och jag förväntar mig att få höra Ganja farmer inte bara en gång, utan minst fem. Jag är helt ointresserad av vad i övrigt han kan tänkas ha att komma med, jag är där för att höra på en låt som handlar om en olaglig substans som aldrig fallit mig på läppen, men som jag ändå gillar. Hur det blir med den saken återstår att se, jag är bara rädd att publiken, om de inte får höra låten i alla fall mer än en gång, kommer bli mer än lovligt besvikna.

Litet utbrott

I de allra flesta fall görs covers på låtar som redan varit hits, det är lite hela poängen att köra på ett vinnande koncept. Därmed inte sagt att låten man gör om är bra,men i de allra flesta fall så. Sen finns de låtar som bygger på att de blir framgångsrika för att de är så oväntade covers. Jag tror att det är det herrn här ovan vill försöka åstadkomma. Men då tycks han ha bortsett från att låten inte var bra i originaltappningen heller, och att hans cover, om än lite originell, inte är särskilt iöronfallande. Utan väldigt intetsägande, och väldigt mycket sämre än originalet. Sånt här funkar när det är Travis som gör om Britney Spears, men det tangerar alltid på gränsen.

Sen blir det ju inte bättre av att videon suger den fetaste äckligaste ballen jag kan tänka mig. Hur i hela världen pitchade man den här idéen? Jomen, vi har den här killen som sitter och plinkar på sin gitarr och så dansar en tjej vi sprayat i guld i bara bikini. Och sen kommer alla hennes kompisar också och dom blir bara fler och fler och sen anfaller dom honom och då börjar det komma ut honung ur munnen på honom. Jag tycker den är direkt motbjudande. Det enda tilltalande med videon är tjejens lugg. Sån lugg ska jag också har när jag sparat ut mitt hår.

I övrigt är jag så fruktansvärt less på överexploateringen av hud i musikvideos, eller inom populärkultur i allra största allmänhet. Det tycks aldrig finnas där för sin egen jäkla skull, utan allt beskådas med en manlig blick, till och med som kvinna har man fått eller tillskansat sig en manlig blick, och det äcklar mig å det grövsta. Det började med Ciaras LoveSexyMagic video, som följdes av nakenbilderna på Rihanna och Cassie. Nu känner jag att det börjar stå mig upp i halsen. I synnerhet eftersom jag läser blogg efter blogg som går ut på att man snackar om hur "heta" de här tjejerna är. Hur sexighet är det man tycks eftersträva i allt man gör. Att det gäller att vara "katt" framför allt annat. Jag vill inte vara katt, jag vill inte vara het. Jag vill framförallt få bestämma när och hur jag är sexig, inte behöva hämta en bruksanvisning på Youtube genom att kolla på Ciaras video. Lägg ner!

Jag har sån stor jävla lust att skrika rakt ut i ren frustration just nu. Eller slå något väldigt ömtålig väldigt hårt. Ta tio tallrikar och smasha in dem i väggen. Från att ha haft en helt okej morgon hamnade jag helt plötsligt på mupplinjen. Människor som ställer helt orimliga krav, typ inte vet var dom är men förväntar sig att jag ska göra det. Eller bara är allmänt jävla dumma i huvet. Jag knyter näven för att lusten att påpeka detta för dem inte ska ta över. Det är nämligen lite min nya grej. Det där med karma. Vilket jag ju insett bygger på den gamla devisen att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Åter till arbetet.

Oh baby I love your way

Big Mountain - Baby I Love Your Way
Uploaded by POMSNESTABOB.

Hade denna låt på hjärnan en evighet igår. Jag såg videon framför mig men kunde för mitt liv inte komma på vad vare sig låten eller gruppen hette. Hjärnklåda är så jobbigt, och den jag hade igår var inte nådig. Ju mer man tänker efter, desto svårare blir det att komma på vad svaret är. Det liksom glider en helt ur händerna. Efter tre timmar av att ha tänkt på det tio minuter, gett hjärnan vila och sen inte kunnat hålla mig ifrån att tänka på det igen, kom jag slutligen på det. Big mountain. Baby I love your way. Stor hit 1994 om man ska döma av videon. Kan vara det enda jag kommer ihåg av den sommaren. Sommaren 1996 däremot, då var det The Fugees, Ricki Martin och Peter Andree för hela slanten.

Ett väldigt dagbokigt inlägg

I dessa dagar gör jag inte annat än surfar in på Smhi:s hemsida i tid och otid. Kollar fem dygns prognosen och blir lika jäkla besviken varje gång. Förra helgen var det ju kanonväder, och nog för att jag grundade brännan bra, men den kräver att jag får mer sol för att den faktiskt ska hålla sig. Så sol, sol, sol. Plus att jag börjat läsa Vildsvinet av Renzo Aneröd, och den är om inte bra, så utmärkt för att ligga och läsa i solen. Jag skulle gissa på att den bygger på Denho Acars liv, men så har jag inte så bra koll på Göteborgs kriminella värld. Att boken inte fått mer uppmärksamhet är för mig en gåta, med tanke på hur hajpad Snabba cash blev. Gillade man den ska man läsa Vildsvinet för det är precis samma skrot och korn.

Blev övertalad att jobba igår natt, tre fjuttiga timmar, som ledde till att jag var vaken till efter fyra och vaknade först halv tre. Eftersom jag ska upp klockan sex imorgon var det inte särskilt lyckat, men vad gör man? Precis när jag vaknade ringde en kille och berättade hur mycket han saknade mig och att han tänkte på mig. Gulligt! Att han sen varit på en fest där han träffat en kille jag used to see, som han nu tror vet om oss, och som pga det betedde sig jättekonstigt, är inte lika gulligt. Börjar en nojja så nojjar snart alla!

Mina grannar kan inte källsortera. De tror att platsflaskor ska i glasskrossen. Jag har ingen aning om dom är lata eller dumma, eller bägge, det enda jag vet är att dom är helt fenomenala på att göra mig på dåligt humör. Jag vet, jag borde inte låta mig provoceras. Ta ett djupt andetag och inbilla mig att de någon vacker dag får tillbaka. Skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Nu sitter jag och kollar på Cold Case, detta eftersom Nip tuck utgår. Jag gillar inte Cold Case, användandet av musik som samtidsmarkör har gått på tok för långt. Det är pinsamt! Men det duger i väntan på Supernatural, som jag verkligen inte borde kolla på själv i mörkret. Men jag kan inte låta bli. Någonstans här emellan ska jag skura golvet i köket också men jag väntar ett tag till tills det är mindre spring.

Blev alltså inte Alborosie igår, jag hade visst mindre pengar än vad jag trodde. Men jag sörjer inte, för på söndag blir det Marlon Asher istället! Göttigt.

Im out.

Dagens!

Nu är det Indiscretions riddim som gäller. Richies cut är som vanligt bäst men jag har ju typ tjatat sönder honom fullkomligt så det får bli lite hjärtesorg istället. Jag menar, en låtrad som " You´re like a cigarett, boy you´re no good" är ju egentligen ganska patetisk, men ändå så bra. Guilty pleasure!

Obegripligt

Här sitter jag och läser morgontidningen och så hör jag hur en sur Saab ute på gatan har svårt att starta. Vad gör jag? Jo, jag springer ut på gatan i bara trosorna och skjuter, utan att så mycket som byta ett ord med föraren, på. Varför gör jag det? Jag har ingen jävla aning, men jag tror det beror på att jag har så snygga trosor på mig, för att jag är smal, och det automatiskt gör mig så sjukt självsäker att jag inte bryr mig om vad folk tänker.

Sommar i P1

Våren har gått över i sommar så fort att jag inte ens hunnit reflektera över vilka kända och okända svenskar jag ser fram emot att lyssna till när jag ligger och steker i sommarstugan i slutet på juli. Men idag avslöjades det i sedvanlig ordning vilka som får äran att prata 90 minuter strunt i P 1 och själv ser jag verkligen fram emot att lyssna till bland annat Hans Alfredsson, Cecilia Frode, Nour El-Refai, Ann Heberlein, Peter Englund och Laleh. Sen finns det självklart dem jag inte vill lyssna till, men som jag vet att jag inte har råd att missa, som exempelvis Alex Schulman. Men jag kan ändå känna att jag saknar några. Ruben Östlund? Johan Kling? Marjaneh Bahktiari? Vem saknar du?

Skandal!

Kolla in rubrikerna! Någon på redaktionen måste ha haft en fieldday. "Regeringen vill inskränka aborträtten för PUNDARE"!!! "Okej att NEKA CP på krogen"!!! Seriöst, har dessa människor ingen yrkesheder? Själv känner jag att det är just sånt här som gör jobbet så utmanande, att hitta alternativa formuleringar bortom de mest givna, och det tycker jag alla som kallar sig journalister borde försöka göra.

Dagens drama

Eftersom jag glömde att jag bokat tvättstugan i måndags blev jag tvungen att istället boka den idag. Precis när jag varit och tömt sista maskinen, langat in den i torktumlaren, och som bäst stod och väntade på hissen blev det plötsligt helt kolsvart. Svart som natten. Beckmörkt. Jag kunde knappt se handen framför mig, men lyckades famla mig fram tillbaka till tvättstugan. Väl där möts jag av två grannar som är lika förvirrade som jag. Jag lyckas dock få en av dem att förstå att det första vi måste ta reda på är om vi kommer komma in i huset igen, om vi väljer att gå ut. Vårt hus, har liksom många andra i dessa dagar chiplås, men vi kunde snabbt konstatera att låset inte påverkats av strömavbrottet. Så när jag väl tagit mig ut, och sen in igen, sakta letat mig upp för tre trappor till mitt våningsplan möter jag mina förvirrade korridorgrannar. I värsta fall hade jag alltså kunnat varit fast på källarplanet då trapporna inte går dit ner, men jag tackar så här i efterhand för teknikens under att chiplåset ändå funkade.

Mina grannar, som till hälften består av kinesiska utbytesstudenter pratar livligt men vet inget om vad som hänt. Själv går jag in på mitt rum och ringer genast 112. Jag möts av en larmoperatör som bryskt meddelar att jag om jag har strömavbrott ska ringa mitt elbolag. Jag hinner alltså inte säga att strömavbrottet inte bara gäller mitt hus utan hela mitt bostadsområde, från Tomtebodaterminalen till Ica Pampas, hans myndiga stämma skrämmer mig att ställa några som helst krav, främst eftersom jag inbillar mig att han säkert har rätt. Jag har aldrig upplevt ett strömavbrott tidigare och slog 112 i brist på annat. Efter att vi lagt på letar jag mig ut i korridoren igen för att ta reda på vilket elbolag huset jag bor i har. Men det är ju här larmpoperatörens råd faller. Hela mitt bostadsområde kan omöjligt ha samma elbolag, alltså måste 112 i såna här sammanhang fungera samordnande.

Så jag går ut på parkeringen, där det samlats ett tiotal personer och ringer larmcentralen igen, nu med hopp om att få en något mer tillmötesgående operatör. Jag säger återigen att jag har strömavbrott och får då veta att det är en elcentral som brunnit. Hur hon kan veta var jag bor vet jag inte, men hon påstår att den här elcentralen ligger någonstans i området och att hjälp är på väg. Jag frågar gång på gång var elcentralen ligger men får då till svar att det är många som ringer och lägger på.

Efter att jag berättat detta för mina grannar och sedan vandrat våning för våning och berättat för alla jag träffat på, letar jag mig tillbaka till mitt rum. Det är mörkt, min dator håller på att dö, jag har varken tv eller radio och perioden i mitt liv då jag höll på med stearinljus i alla färger och former är sedan länge förbi, så jag kan inte helantända mitt rum för att kunna läsa något. Återstår då att ringa en kompis för att snacka lite skit och få tiden att gå.

Det är först när jag pratar med henne som det slår mig att jag hade kunnat sitta fast i en hiss. Utan mobil, utan sällskap, utan minsta föraning om hur länge jag skulle vara fast där. När jag stod och väntade på hissen vet jag inte hur många sekunder den var ifrån att komma, men vi talar nog inte många minuter. Å ena sidan hade det varit en intressant erfarenhet att sitta fast i hissen, om inte annat så psykiskt. Men å andra sidan är jag fasligt glad som slapp bli den erfarenheten rikare. Strömavbrottet i sig var dramatik nog, att på det fastna i en hiss hade varit för jäkla mycket.