Dagens drama

Eftersom jag glömde att jag bokat tvättstugan i måndags blev jag tvungen att istället boka den idag. Precis när jag varit och tömt sista maskinen, langat in den i torktumlaren, och som bäst stod och väntade på hissen blev det plötsligt helt kolsvart. Svart som natten. Beckmörkt. Jag kunde knappt se handen framför mig, men lyckades famla mig fram tillbaka till tvättstugan. Väl där möts jag av två grannar som är lika förvirrade som jag. Jag lyckas dock få en av dem att förstå att det första vi måste ta reda på är om vi kommer komma in i huset igen, om vi väljer att gå ut. Vårt hus, har liksom många andra i dessa dagar chiplås, men vi kunde snabbt konstatera att låset inte påverkats av strömavbrottet. Så när jag väl tagit mig ut, och sen in igen, sakta letat mig upp för tre trappor till mitt våningsplan möter jag mina förvirrade korridorgrannar. I värsta fall hade jag alltså kunnat varit fast på källarplanet då trapporna inte går dit ner, men jag tackar så här i efterhand för teknikens under att chiplåset ändå funkade.

Mina grannar, som till hälften består av kinesiska utbytesstudenter pratar livligt men vet inget om vad som hänt. Själv går jag in på mitt rum och ringer genast 112. Jag möts av en larmoperatör som bryskt meddelar att jag om jag har strömavbrott ska ringa mitt elbolag. Jag hinner alltså inte säga att strömavbrottet inte bara gäller mitt hus utan hela mitt bostadsområde, från Tomtebodaterminalen till Ica Pampas, hans myndiga stämma skrämmer mig att ställa några som helst krav, främst eftersom jag inbillar mig att han säkert har rätt. Jag har aldrig upplevt ett strömavbrott tidigare och slog 112 i brist på annat. Efter att vi lagt på letar jag mig ut i korridoren igen för att ta reda på vilket elbolag huset jag bor i har. Men det är ju här larmpoperatörens råd faller. Hela mitt bostadsområde kan omöjligt ha samma elbolag, alltså måste 112 i såna här sammanhang fungera samordnande.

Så jag går ut på parkeringen, där det samlats ett tiotal personer och ringer larmcentralen igen, nu med hopp om att få en något mer tillmötesgående operatör. Jag säger återigen att jag har strömavbrott och får då veta att det är en elcentral som brunnit. Hur hon kan veta var jag bor vet jag inte, men hon påstår att den här elcentralen ligger någonstans i området och att hjälp är på väg. Jag frågar gång på gång var elcentralen ligger men får då till svar att det är många som ringer och lägger på.

Efter att jag berättat detta för mina grannar och sedan vandrat våning för våning och berättat för alla jag träffat på, letar jag mig tillbaka till mitt rum. Det är mörkt, min dator håller på att dö, jag har varken tv eller radio och perioden i mitt liv då jag höll på med stearinljus i alla färger och former är sedan länge förbi, så jag kan inte helantända mitt rum för att kunna läsa något. Återstår då att ringa en kompis för att snacka lite skit och få tiden att gå.

Det är först när jag pratar med henne som det slår mig att jag hade kunnat sitta fast i en hiss. Utan mobil, utan sällskap, utan minsta föraning om hur länge jag skulle vara fast där. När jag stod och väntade på hissen vet jag inte hur många sekunder den var ifrån att komma, men vi talar nog inte många minuter. Å ena sidan hade det varit en intressant erfarenhet att sitta fast i hissen, om inte annat så psykiskt. Men å andra sidan är jag fasligt glad som slapp bli den erfarenheten rikare. Strömavbrottet i sig var dramatik nog, att på det fastna i en hiss hade varit för jäkla mycket.