Bunny Wailer på Grönan ( om allt utom själva konserten)

Efter att ha legat i solen och stekt hela dagen helt bakis och dan efter att inte ha sovit ordentligt på två dagar hann jag precis somna innan jag var tvungen att hoppa i duschen. Väl ute ur den tog det mig en kvart att dra på ett fodral, lite parfym och smycken och sen bege mig ut på stan. Till min stora förvåning tycktes SL ha förutsett anstormningen av människor som denna kväll ville besöka det kungliga djurgården och satt in extra bussar, vilket fick till följd att den jag tog inte var så packad som den normalt sett är när det är konsert på grönan.

Men så kanske publiken är lika snål som den äldre distinkte herre jag träffade ute i torsdagsnatt som lät mig veta att han minsann ämnade gå in innan klockan sex då ju inträdet var avsevärt mycket lägre. Jag argumenterade emot med att man då till att börja med tvingas utstå minst två timmars väntan, men också att man under dessa två timmar garanterat kommer konsumera om inte upp mellanskillnaden, så i alla fall en liten del av den. Men han köpte så klart inte det. Han varken drack eller åt och tänkte inte göra det en dag som denna heller.

Jag tyckte jag varit ute i god tid som anlände till grönan ungefär 20 minuter innan konserten skulle börja men vid åsynen av den kö som slingrade sig gatan fram insåg jag att det skulle bli en strid på kniven. Det var till råga på allt den värsta sortens kö, en sån som delar på hälften för att sen dela sig en gång till. Något som för någon mer ambivalent människa än mig måste innebära en rejäl mardröm. Eftersom jag, efter att ha läst en inspirerande intervju med den där bögporrstjärna Eklund i senaste numret av QX helt köpt detta med The Power of now lät jag mig bara svepas med i kön en aning, och vann minst fem minuter på det. Fem minuter på vilka jag hann gå på toa och anlända precis när Bunny Wailer i egen hög person äntrade scenen.

Få konserter i Stockholm börjar på utsatt tid. Det har snarare blivit mer regel än undantag att just reggae och hiphopkonserter inte gör det, och somliga artister har gjort mer eller mindre än grej av att se hur sena de vågar vara. Så var nu inte fallet med Bunny Wailer. Jag hann precis fram när han jazzade in åtta minuter över åtta. Detta är väl egentligen inget anmärkningsvärt. Om det inte vore för att kön när jag kom in fortfarande slingrade sig en bit upp för Allmänna Gränd, och alla dem som stod efter mig i kön alltså omöjligt kunde ha hunnit bli insläppta när han inledde konserten. Om detta kan man tycka vad man vill, och det är just det jag gör. Sånt här finner jag nämligen mycket provocerande. De människor som stod bakom mig och alltså fick köa sig igenom hans första låtar borde väl kanske ha varit ute i lite bättre tid. Samtidigt är de inte helt och hållet själva att skylla. Med ett effetivare kösystem skulle problemet aldrig ha uppstått överhuvudtaget. Lite har det ju kommit bli en ond cirkel, är en artist sen faller man lätt in i mönstret att tro att nästa också kommer vara det, och sen när undantaget som bekräftar regeln dyker upp blir det en mycket dyrköpt erfarenhet.

Nu var ju inte jag en av dem som missade inledningen av konserten, och hade det så varit tror jag nog att jag borstat av mig det lätt som en plätt, livet är nämligen för kort för att man ska orka bry sig om något så värdsligt. Då var det faktum att när jag nådde scenområdet möttes av en kompakt vägg av människor som var väldigt svårforcerad. Jag var långt ifrån nöjd med min placering men kunde inte ta mig någon annanstans är där jag kommit ifrån, vilket ledde till att jag tvingades ta en enorm omväg för att nå den högra sidan av scenen. Där det inte stod en människa. Borde det då inte vara på sin plats att placera ut någon slags publikvärdar som kunde informera om detta?

Så där stod jag, och vad som kändes som en fjärdedel av den övriga publiken och slapp trängas, såg gubben helt utmärkt, och njöt som nästan bara höga människor kan göra. Han var bra, vilket väl inte är så konstigt med hans scenvana, efter några hundra år hinner man öva upp en viss rutin. Även om arvet efter Bob, och det faktum att han återkom till reggeafamiljen, mot slutet blev en smula tjatigt, kan man inte låta bli att älska en gammal krutgubbe som får Stockholm att sjunga med i One Love, på ett som gör att man faktiskt tror det.

Efter att konserten tog slut började som vanligt, för egen del alltså, velandet kring var jag skulle ta vägen. Det var också då jag tycktes se idel bekanta ansikten i publiken som jag inte ville annat än hinna prata med, men som hade för bråttom för att hinna prata med mig. Men en gammal flört från mig vågade sig tack och lov fram, och jag får fjärilar i magen bara av att tänka på honom. Då dem de var tänkt att jag skulle möta upp vid ett telefonsamtal senare fortfarande tycktes sitta kvar i Täby och pimpla vin, och inte ville dra till Trinity, ändrades mina planer raskt. Jag gick in på efterfesten och köade villigt i över fem minuter för att få köpa ett glas vin för 67 kronor. Kan någon förklara varför i hela fridens namn Tyrol tar 67 kronor för ett glas vin? Det är inte som om det är Berns, och inte ens Berns borde ta så mycket om det inte är någon väldigt snygg sexig person som urinerat i glaset också. Det var precis när jag betalat som jag insåg vilket misstag jag gjort, och känslan av det förstärktes av att det första jag gör när jag letar mig ut från baren är att spilla ut halva glaset då jag snubblar i trappan. Man kan tycka att jag borde lämnat den dåliga energin bakom mig, men istället vandrar jag ytterligare ett varv runt och beskådar folkhopen som letat sig in. En blandning av de flesta färger, åldrar och storlekar tycks det.

När jag druckit klart går jag och möter vid dörren en kille som fortfarande tycks hata mig för något som hände för mer än ett år sedan. Något jag känner att han vid det här laget borde släppa, varför jag ger mig på att hälsa på honom, men vilket bara leder till att han ger mig en föraktfull blick och behandlar mig som luft. Jag måste stå kvar och samla mig i några minuter och under den minuten hinner det givetvis komma fram en kille och prata. Han ser snäll ut, vi byter nummer och kommer överrens om att höras senare då jag ju ska vidare. Då nämner jag att jag ska på Trinity, vilket han inte verkar fullkomligt främmande för.

När jag vi efter många om och men möts upp några timmar senare möts upp hävdar han bestämt att han under något av de otaliga telefonsamtal vi vid det här laget hunnit ha, bestämt sagt att han inte vill gå dit. Vi vandrar ändå Götgatan ner, jag velar om huruvida jag ska då dit själv, han vägrar ändra sig, men kan inte föreslå ETT enda annat ställe han hellre vill gå till. Jag börjar tro att han bara gör detta för att testa mig, men vi går ändå till Seven Eleven och handlar. Vid det laget har jag tappat lusten fullkomligt och vill åka hem, men är samtidigt för kall, hungrig och besviken för att acceptera att den fredagkväll som kunnat sluta i total eufori med svett drypandes ska sluta så här. Av dåligt samvete bjuder han mig därför på min största last här i livet, QPmål. Vårt samtal kretsar som alltid när jag är inblandad om sex, relationer och musik. Jag plågar hans ögon med mina storvulvna planer på att bli om inte Sveriges, så i alla fall Stockholms bästa kvinnliga reggaedj, och inte med ett ord låter han mig förstå att han på något sätt tvivlar på vad jag säger, så kanske låter jag en smula trovärdig när jag orerar om rytmer, cuts, one drops och bpm.

Väl hemma är det för varmt för att man ska kunna sova, och det kommer det fortsätta vara hela sommaren ut. Istället för att brottas med sina demoner, slutar natt efter natt med att man sömnlös brottas med sitt heta täcke, och inte får en blund.