Våga säga nej till (sånger om ) droger och våld

Jag röker inte på. Men eftersom jag lyssnar på reggae förutsätts det att jag gör det. Det tas mer eller mindre för givet att jag gör det, och om jag inte gör det, att jag tycker det är helt okej att andra gör det, och dessutom förespråkar legalisering av droger. Nu är så inte riktigt fallet. Jag har ett osunt intresse för narkotika så till vida att jag är intresserad av allt som kommer av dem, typ kriminalitet. Drogernas skuggsida om man så vill. Och detta för att jag aldrig haft kontakt med droger, och förmodligen, till min pappas stora besvikelse aldrig kommer ha det.( Min pappa har varit antiknark hela min uppväxt, men vill nu, när han fyllt 50, och gått på all propaganda han stött på genom livet, bilda sin egen uppfattning om knark. Jag är beredd att kompromissa och låta honom få röka på lite, men hans sambo är mer skeptisk. Han vill hur som helst att jag hookar honom med någon kan fixa detta. Vilket säger mer om honom än om mig, märk väl).

Till att börja med tycks det som om jag redan valt drug of choice. Valet föll på alkohol. Men sen har jag en sån knasig personlighet att jag, bara genom att vara mig själv, blir anklagad för att vara pundare. Jag behöver inte ens vara alkoholpåverkad för att folk ska undra vad jag går på, och undra var de kan få tag på det. Jag vet att jag kan vara lite hyperaktiv och mer än lovligt flummig, men vittnar inte det om en osedvanligt tråkig och trångsynt inställning, att inte vara öppen för möjligheten att människor faktiskt kan vara kreativa och idérika utan att vara under the influence? Skulle jag då addera droger till denna personlighet, är jag lite rädd för vilka konsekvenser det skulle kunna få.

När jag förklarar detta för folk möts jag ofta av höra att jag förhäver mig själv, att jag minsann inte alls är så speciell som jag tror, att jag är precis lika tråkigs om alla jävla andra. Janteanhängare allihopa. Nu råkar det bara vara så jag faktiskt tagit åt mig av alla de människor som genom åren påpekat för mig hur unik jag är, och tagit dem på orden, så jag har all rätt och gå omkring och tro att jag är säregen. Sen att dessa människor inte klarar av att någon har mage nog att prata högt om hur egensinnig hon är, hur kan det om möjligt vara mitt problem?

Kanske förvånas folk över att jag inte röker, för att jag så ohejdat tycks älska låtar som handlar om just att röka på. Marijuana av Richie Spice, Legalize it av Peter Tosh, och så nu då, Ganja Farmer av Marlon Asher. Men lyssnar man på reggae så mycket som jag, så är det mer eller mindre ofrånkomligt. Det må låta som en dålig ursäkt, och jag är mycket väl medveten om att jag skulle kunna låta bli att lyssna på låtar, men om jag gillar gunget, varför skulle jag? Även om jag inte uppskattar vad 50 cent rappar om alla gånger, är det ändå jäkligt kul att dansa till med jämna mellanrum.

Det tycks ändå som om en del av mig försöker rättfärdiga min drogliberalism. Detta genom att jag i takt till musiken låta kroppen vagga fram och tillbaka, samtidigt låta min hjärna famla efter varje möjlig utväg till alternativ tolkning av texten. Och i inget annat fall har jag låtit detta gå så långt som när det kommer till den numera moderna klassikern Ganja farmer. Jag hörde denna låt sommaren 2006, och den har lyckats bita sig fast. Även om de reggaeklubbar jag går på inte på något sätt är representatitiva för den svenska reggaepubliken i gemen, tror jag ändå jag vågar påstå att låten är väldigt omtyckt, detta trots att den börjar bli ett par år gammal. Det tycks finnas ett visst antal låtar som man bara måste spela under en kväll, och Ganja farmer om inte är, så håller sakta men säkert på att bli en av dem.

I min alternativa tolkning, som är på högstadienivå, ser jag gräset som en symbol för i stort sett vad som helst. Min frihet, mitt oberoende, min självständighet. Min kreativitet, min skapande kraft. Den vill om inte staten, så min omgivning döda genom att kväva, och kväva genom att inte låta mig utöva min konst, eller tvinga in mig i ett system där det finns lite eller inget utrymme för kmig att göra så. Och detta har jag alltså bara kommit på för att ge mig själv tillåtelse att gilla låten. Patetiskt, jag vet!



Marlon Asher uppträder hur som haver på Strand i Stockholm på fredag, och jag förväntar mig att få höra Ganja farmer inte bara en gång, utan minst fem. Jag är helt ointresserad av vad i övrigt han kan tänkas ha att komma med, jag är där för att höra på en låt som handlar om en olaglig substans som aldrig fallit mig på läppen, men som jag ändå gillar. Hur det blir med den saken återstår att se, jag är bara rädd att publiken, om de inte får höra låten i alla fall mer än en gång, kommer bli mer än lovligt besvikna.