A night out

Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån var att måla naglarna. Att de därför såg ut som hell innan jag ens kommit till tunnelbanan var inte direkt överraskande. Hatar att det tar hundra år för Mavala att torka. De är snygga och billiga men man får sitta som en förlamad i minst fem minuter om man inte vill repa ytan.

Men iaf. Hur mycket det än retade mig, så var det ändå så jävla mörkt på klubben, att det nog inte fanns en själ där inne förutom jag, som överhuvudtaget brydde sig om hur mina naglar såg ut. Faktum är att det var ett sånt kolossalt underskott på människor av honkön att jag nog hade kunnat gå dit med fett bakishår, mina mest slitna harembyxor, utan bh, flipflops och en risig t-tröja, och ändå fått ragg.

När jag för en sekund lämnade mitt sällskap berättade han när jag kom tillbaka att tjejerna intill honom medan jag varit borta fått påhälsning av minst, och då sa han minst, femton killar. Och då var jag borta kanske högst tre, fyra minuter. Det skulle ju förklara att det på allvar var män som stod och tryckte sitt skrev mot Anki, 50 från Skogås, som dragit på sig ett par spetsstrumbyxor och cityshorts. Själv kollade jag på henne med avsmak och undrade om hon kanske kommit fel, men sen insåg jag att det var just därför hon kommit dit. För att det var ett lätt ställe. Ett lätt ställe. Och den insikten verkligen verkligen äcklar mig.

Det talas ju väldigt mycket om att tjejer är slampor och inte har någon självrespekt, men frågan är väl vem som är den riktiga slampan. Den här bruden utstrålade inte ens särskilt mycket desperation, och kanske var det just därför hon fick napp. Men inte ens något riktigt jäkla skabb skulle nöja sig med vad som helst. Det gör man ju bara om man som den där kvinnan i Fight Club har en månad kvar och leva och bara vill knulla en sista jävla gång.

Själv vet jag inte vad som hänt. Det måste vara något med vattnet. För på mindre än en vecka har män jag hälsat på och talat med för mindre än tre månader sedan helt glömt bort vem jag är och att vi någonsin möts, och istället försökt dra någon konstig historia om var de kommer ifrån, hur gamla de är och var de bor. Har jag gått upp så mycket i vikt att jag blivit oigenkännelig?

Fast. Jag väljer ändå mina stötdämpare vilken dag som helst framför det vanligaste bantningsknepet av idag. Jag har hört att det är dyrt i drift och att det har vissa biverkningar. Paranoja är ju bara en i mängden.