Sakta i backarna

Kan någon (läs Majja) förklara logiken i den här låten? Å ena sidan ska jag sakta i backarna, vilket väl är den vettigaste översättningen av hold your horses. Men sen säger hon att alla är där och att jag ska släppa loss. Fullkomligt ologiskt.

Och hur kommer det sig att jag funderat på detta? Well ja, när man står i en så kallad uppförsbacke, svetten lackar, och instruktören vill att man ska öka motståndet, då vandrar tankarna lätt iväg.

Orka!

Jag tycker det är minst sagt upprörande att Kanal 5 lagt ut första avsnittet av fjärde säsongen av Mad Men på sin webbtv, men sen inte mer. Jag kan alltså inte se Mad Men. Jag måste alltså ladda hem skiten. Orka!

Huka er!

Okej. Så jag har en granne som är så stressad när han käkar att han inte kan sätta sig ner utan står och slafsar i sig maten ståendes. Och sen har jag en annan granne som gått på den där skiten om att man inte ska äta ståendes, utan konsekvent måste sitta, om det så bara är för att ta ett glas vatten. Detta har föranlett honom att när han tar just ett glas vatten men inte kan sätta sig vid bordet, hukar sig. Där sitter han alltså på huk i några sekunder för att dricka det där vattenglaset. Vi pratar tre klunkar. Det här kan hända när som helst. Han går runt med ett glas, bestämmer sig för att ta en klunk och vips, så sitter han där nere på golvet och hukar. Det är väldigt absurt och emellanåt lite obehaglig.

Lackat och klart

Jag har en tendens att snöa in på saker. Det är dampbarnet i mig som hittar en grej och sen måste ha allt, veta allt eller bara gå ner sig totalt i en grej. Det är nörden i mig. Genom åren har det varit allt från seriemördare ( min topp tre sjukaste seriemördarna genom tiderna är Jeffrey Dahmer, Andrej Tjikatilo och Ed Gein) till att banka in vilka som är bas och toppnoterna i mina favoritparfymer.

Normalt håller det i sig i kanske någon månad, sen tröttnar jag och går vidare till nästa grej. Nu har grejen blivit nagellack.

För en tjock tjej är det här med mode visserligen kul, men av följdaktliga skäl ganska begränsande. Man ser ut som en badboll på styltor när man försöker ta sig i ett par stuprörsjeans, och att jag ens skulle komma på tanken att köpa jeggings, som för övrigt väl måste vara det fulaste som finns, näst efter harembyxan, finns liksom inte på kartan. Och eftersom jag begåvats med små, breda fötter med högt fotvalv kan jag inte heller bli någon skofetischist. Jag får vara glad när jag hittar ett par högklackade skor jag kan ha, och som dessutom är snygga.

Men nagellack. Nagellacket bryr sig inte om hur man ser ut, eller vad man väger. Nagellack piffar upp utan att för den delen kräva att man späker sig samtidigt. Visst att det ser snyggare ut om man har fina långa naglar, och jag jobbar på den biten. Men helt kört för någon vars naglar ständigt går av, och som för att hon växt upp med en ensamstående pappa och därför saknar finmotorik, är det ändå inte.

Eftersom jag är en snål jävla finne som tycker att saker inte ska få kosta mer än vad som är rimligt, vilket är helt och hållet godtyckligt, har jag givetvis valt det billigaste märket som finns, Mavala. Mavalas minilack kostar 45 kronor flaskan, på vissa ställen till om med 39. Snålfinnen jag är tror jag gjort ett bra köp, i jämförelse med märken som OPI och China Glaze. Det har tagit mig tre månader att inse att dessa två innehåller tre gånger så mycket som Mavala. Jag har därför tänkt fasa ut mina Mavalalack, och byta upp mig.

Men det tar ändå emot att lägga 150 spänn på ett jävla nagellack. Så jag började kolla på tradera, och där fanns så klart mängder av lack jag ville ha, och till en väldigt mycket mindre penning. Så kom då min första jävla auktion, då detta gick ut.



Jag har kanske tre andra lack som påminner om detta, men det är just det brunröda jag är ute efter. Och det var verkligen snorbilligt. Så jag ledde auktionen i vad som kändes som en evighet tills det såklart, i sista minuten kom in en jävla sugga och bjöd över mig. Väldigt snopet. Jag vet att jag är en newbie, men jag hade inte räknat med att jag skulle vara en så dålig förlorare. Jag blev verkligen sur. Jag ville ha det där förbannade lacket, och jag ville ha det billigt.

Nu har jag mina eyes set på kanske femton andra lack så vi få hoppas att jag turen med mig. Men ändå! Jag vill ha lite flow. Någon som har lite över?

Dagens skratt

Oh lord vad roligt!!!

...

Jag känner mig som sju svåra år. Att gå från Medis till Slussen i vad som kändes som minus 26 men som var minus 7 var inte en särskilt lyckad idé. Så nu sitter jag här och fryser och snorar, med huvudvärk på det. Ni vet den där typen av huvudvärk som handlar om att hjärnan känns uttorkad? Någon som känner igen sig.

Ska jag kasta ihop en recension av Seranikonserten eller? Antecknade en hel massa i alla fall, så det vore ju onödigt om de gick till spillo.

I övrigt försöker jag fixa morgondagens set, men är lite för trött. Denna kommer jag hursomhelst spela, för den är så fin. Den går i 84 bpm om någon undrar.

Det tar emot som fan, men det här var den minst jobbiga mixen. De andra hade bättre collage, men då var det såna sjukt enerverande effekter att jag fick lust att skära mig. Min favoritcut är den första. I övrigt är det väl två till som är okej, annars är det väl som det alltid är, att resten är ren skit.

Till den det berör

Hela poängen med den här bloggen är att jag ska skriva vad jag tycker om saker och ting. Att då folk retar sig på det kan jag göra väldigt lite åt, det är liksom hela poängen. Det är väl bara att inte läsa den kan man tycka? Men när det visar sig att folk läser bloggen, för att med flit sätta dit mig, och få mig att framstå i dålig dager, och gång på gång googlar mitt namn och med jämna mellanrum läser min blogg, bara för att man inte kan hejda sin nyfikenhet, då börjar jag fundera på om det verkligen står helt rätt till i huvudet? Och det på arbetstid, på en dator som ligger på arbetsplatsens företagsnamn? Jag vill med andra ord göra alla dem som tror att de är så jävla smidiga och sitter på sin arbetstid och anstränger sig för att försöka hitta något de kan använda emot mig, som om jag faktiskt inte kan stå för vad jag tycker, tänker eller känner, att jag kan se exakt när de är inne på min blogg, och varifrån de surfar. Så mitt förslag är väl att de ägnar sig åt sina arbetsuppgifter istället, vad nu de må vara. När de har tid att sitta och läsa detta istället kan det väl inte vara särskilt svåra saker vi pratar om? Är du uttråkad så skulle jag råda dig till att byta jobb. Och läsa min blogg på din fritid, inte tid som du får betalt för! Over and out.


Tillägg: och nej. Jag tänker inte blogga om er hur gärna ni än vill tro det. Och gör jag det kommer jag göra det på ett så utstuderat jävla sätt att ni kommer att nojja er galna över om det verkligen är er jag syftar på. Så jävla intressanta är ni trots allt inte, även om ni verkar tro det.

Det tycks inte spela någon som helst jävla roll hur snygg den här killen är i håret, dom kan trots numrerärt överläge inte kunna trycka in bollen i mål. Så. Jävla. Besviken.

Jag tror jag behöver anger manegment. Den minsta lilla småsak kan få mig att tända till fullkomligt. Som att p-tangenten inte funkar. Seriöst. Jag är mer eller mindre gråtfärdig. Det är så frustrerande. Jag vill bara skrika. Sparka på något. Slå sönder något eller någon. Kasta ut datorn genom fönstret. Jag vet att det beror på att jag inte tar tag i andra konflikter som de här små grejerna gör mig galen. Så vad jag borde göra är väl sluta svälja och säga ifrån på en gång. Men orka liksom.

Det är ju faktiskt ganska fint

Ge mig!

Vad är det för fel på mig? Kan någon snälla förklara? Jag behöver en bokstavskombination att skylla på. Den här låten kom för ett halvår sen. Jag har ett klart och tydligt minne av att jag hörde den, men förkastade den för att den lät för hård, för dålig, för digital, för icke dancehallig antagligen. Hur fan kunde jag göra det? Den är ju fullkomligt genial? Om någon gav mig ett dansgolv med 250 pers skulle jag pumpa den så hårt att alla skulle spräcka trumhinnorna, så jävla bra är den här låten. Och om jag inte hade ett dansgolv, utan stod på ett och svankade skulle jag hota med självmord om den som bestämde inte spelade den.

Ja, vad ska man säga om videon då? Jag är ändå förvånad över hur pass hög klass den håller. Tjejerna ser väl helt okej ut, men ingen av dem får mig att vilja kräkas för att jag känner mig så fet i jämförelse. Och sen håller ju Beenie stilen genom att inte falla riktigt lika lågt som Vybz som nog är den i särklass äckligaste jävla juckaren från Jamaica. Nu ska jag jucka lite framför spegeln med denna på störningsjoursvarningshög volym, sen ska jag äta!

Oh vilket skägg han har!!!

You just got to love the swedish journalistkår. Jag vet inte hur många dagars tjat om hennes förbannade väska och sen kommer det fram att hon fått den i present. Någon som hört talas om research? Man kan ju ogärna tacka nej till en väska on account of Nej jag är socialdemokrat skänk pengarna till välgörande ändamål. Hur kommer det sig att de här människorna ha jobb medan jag, som ju är en utmärkt supersnokare och dessutom en i mina ögon god stilist går utan?

....

Fredagkväll innan löning och vad gör jag? Jo, jag sitter och knaprar morötter ( Beach 2010!) till På spåret, och väntar på att Big Bang Theory ska börja. Sen ska jag kolla Mad Men och sista avsnittet av Jersey Shore. Hade tänkt hyra film men med allt detta känner jag att jag klarar mig. Sen har jag en setlista att renskriva också. Smida planer. Skulle kunna gå ut om jag vill men jag ska spinna imorgon ( Beach 2010) och kan ändå inte dricka eftersom jag hädanefter ska lyda min kloke fars råd att bara dricka på sin höjd en gång i månaden. Kanske att jag unnar mig lite (osötad) nyponsoppa med smulanedi senare ( Beach 2010). Vore ju kul om Tönten ringde, men det lär nog inte hända. Förra veckan var det hektiskt, vilket det varit sedan vi började träffas för snart fem månader sedan, och då behöver man inte ha läst He is not that in to you för att förstå vartåt det barkar.

Det är så vi gör det

Dagens tvångstanke

Att jag skulle råka tappa ner min bettskena i ett virrvarv av bajs, kiss och mensblod. Som sagt, kanske borde söka hjälp. Har ju trots galenskap i släkten ( no joke).

Läser jag ett blogginlägg, statusuppdatering eller twittring till om att jag ska sms:a LIV till 72någonting, eller gå på HM och runda av uppåt så går jag i taket. Det är nästan så att cynikern i mig hoppas på att alla fattiga länder i hela världen drabbas av en gigantisk jävla jordbävning, om det är det som krävs för att få folk att öppna ögonen. Nämen seriöst. Det här jävla hycklandet går mig på nerverna!

For those about to rock, we salute you

Vid det här laget har jag redan hunnit igenom halva setet, men för dem som inte kan närvara har jag kastat ihop denna. Mix it!

Guidos & Guidettes

Jag vet. Han är inte snygg. Han är söndersolad amerikanskitaliensk stekare som förmodligen mest lyssnar på äcklig house. Men ändå.Det är något med honom. Jag känner mig dragen till honom.

Nu är det väl ingen som ens vet vem människan är. Det här är maffiabossen John Gottis barnbarn, Carmine. Alltså. Han heter Carmine! Och han är min favoritguido.

Jag skulle gissa på att Growing up Gotti bara var en liten liten fingervisning om vad som komma skulle. För just nu visas Jersey Shore på MTV och det är en serie som ytterligare utforskat Guido-fenomenet, men också fått väldigt mycket uppmärksamhet.

Hela programidén är att samla åtta guidos i ett strandhus i New Jersey under två sommarmånader. De får jobba i en tröjbutik för att tjäna sitt uppehälle. Vad som händer är att folk slåss, super och raggar om vartannat. Det är som Big Brother blandat med Real World, med den lilla twisten att alla tillhör samma subkultur.

Jag har försökt komma underfund med varför jag gillar Jersey Shore. Om det är dekadensen. Om det är effektsökeriet. Men näe. Det är bara oerhört fascinerande att beskåda den bilolycka till underhållning som den här serien ändå är. Se den på MTV.com

Jag känner verkligen med de drabbade i Haiti. Men. Den här insamlingsivern. Den äcklar mig. Haiti är ett av västra halvklotets fattigaste länder. Var har den solidariteten varit när landet plundrats på allt av värde? När despot efter despot sugit ur befolkning allt vad kraft och vill säga? I mina ögon är det en minst lika stor katastrof som den landet precis drabbats av, men människor oförmåga att faktiskt sätta sig in samhälleliga problem gör mig närmast mållös. Det är för att vi inte hjälpt till tidigare, som vi nu måste hjälpa extra mycket. Och visst att vi gör det, men jag tycker det är så tragiskt. Hur hade det varit om vi faktiskt ställt upp lite lite tidigare. Då hade inte landet varit utelämnat endast till vår goda vilja.

.....

Jag som tyckte att jag uttryckligen sa att 2010 skulle bli ett bra år? Inte då. Jag gjorde misstaget att hämta min tenta i Filmkritik. Jag fick visserligen C på kursen, precis som jag väntat mig. Men min lärare tycker jag har varit väldigt hård i min kritik av mina kurskamrater. Eh. Det var det som var själva uppgiften! Jag blir så less. Vi fick i uppgift att skriva tre recensioner. Varje recension avhandlades under ett seminarium. Och jag är jag. Jag håller inget inne. Har någon gjort något fel så säger jag det. Okej att jag kanske skulle kunnat linda in skiten men jag tycker väl att folk kan köpa lite skinn på näsan också. Det är inte som om jag bara varit negativ. Faktum är att jag alltid kommit med konstruktiva förslag. Och kommit med en del beröm.

Men sen kan jag bli så less på mig själv. För mina recensioner berömde hon ändå. Hon tyckte dessutom en av dem var riktigt bra. Ändå är det enda jag fokuserar på att jag varit väldigt hård. Väldigt hård. Det liksom går på repeat i min hjärna.

Well. Sen då. Skulle jag låna en bok jag behöver till tentan jag ska skriva som ska vara inne nästa torsdag. Ja men då har jag en skuld på 127 kronor vilket gör att jag inte får låna boken. Och jag har inga pengar på mig, bibblan tar inte kort, jag har inte tid att hämta ut och bibblan stänger sju, och jag jobbar till sju.

Jaha. Okej. Jag försöker bounca tillbaka. Ringer för att kolla om det finns platser kvar till ABF-kursen i jag tänker inte berätta vad för ni kommer ändå få reda på det sen när jag är rik och berömd. Men näe. Jag blir tredje reserv. Tilläggas bör att det bara finns tio platser. Men ändå. Den startar inte förrän i mars, jag tyckte jag var tidigt ute. Och det som retar mig allra allra mest är att jag varit på väg att anmäla mig hur länge som helst. Jag vill seriöst skjuta någon eller något. Det finns andra kurser i samma ämne men då är det någon som redan blivit rik och berömd och som tar endera 6 eller tio tusen. Jag tänker inte betala tio loppor för något som skulle kunna kosta mig under tusingen.

Jag har tänkt att det finns någon mening med det här sistnämnda. Att det här betyder att jag ska få växa till mig och samla på mig en massa saker som sen när jag får chansen kommer vara alldeles lagom. Men samtidigt var det verkligen det här jag ville göra nu. I vår. Målet var liksom att ha fixat det till i maj och gjort debut innan sommaren. Men som dom säger. Människor planerar, gud skrattar.

Egentligen vill jag bara gå och lägga mig så den här dagen tar slut någon gång men måste nog plugga ett par timmar så att jag med gott samvete kan träna imorgon. Hade tänkt gå ut men jag fick mens och och stinker järn så det vore bara rent självplågeri att gå ut.

Jag har i alla fall fått se bilder på nästan helt nyanlända brorson. Han anslöt oss på planet jorden i onsdags morse och är jättesöt. Inget namn än men jag hoppas det blir en Valle, Ville, Ossi eller Malte.

Skinnhandsken, please go away

What´s up med att ha en avkapad skinnhandske? Jag känner att det börjar gå lite långt när till och med Whitney, lilla söta rara Whitney som ständigt blir överkörd av sina vänner, i The City har en. Och det till en jättepuffig cocktailklänning. Det ser ut som Carola skulle dra på sig ett nitskärp för att hänga med.

Jag kan köpa att det är kontrasten som gör det hela roligt, men det är väldigt svårt att få det att funka. Än så länge kan jag inte komma på någon lite piffigare som fått det att funka. Och det lite mindre piffigare tjejer jag sett ha det, har gjort misstaget att blanda alla möjliga material, mönster och grejer, vilket gett intrycket av att de varit i behov av sluten psykiatrisk vård. Sorry, jag är värsta stilfascisten, skulle aldrig få för mig att blanda två olika nyanser av någon färg, minst av allt säg svart. Jag får klåda!!!

Ah well, det är väl bara att acceptera att den där förbannade skinnhandsken tycks vara vinterns, och i värsta fall vårens accesoar, för inte fan kan det väl längre räknas som en hyllning till Michael Jackson? Och visst finns det väl rimligen bättre sätt att hylla Michael Jackson på än att dra på sig en skinnhandske? Och det helt oövervägt, det vill säga utan att fråga sig om man 1) tycker det är snyggt, 2) passar i det och kan bära upp det, och 3) har något som det passar till? Låt oss be för att denna trend blir synnerligen kortlivad.

I fredags tappade jag bort en tjuga. Jag vet inte var den tog vägen, men jag skulle gissa att den ligger i en snödriva någonstans i Västra skogen. Så den som tycker att det är långt till löning kan ju alltid ge sig ut på skattjakt.

Men det här gjorde jag att började fundera lite på det här med borttappade pengar. Det händer ju nämligen emellanåt att man hittar en femtiolapp eller hundring på gatan. Men med tanke på hur sällan det händer måste det ju vara tusentals kronor som varje år försvinner. Bara ligger någonstans och ruttnar bort. Och jag skulle gärna vilja veta exakt hur mycket som varje år går till spillo. Det är sånt här jag funderar på innan jag somnar.

Jag tror jag ska lägga av med skrivandet och bli ett levande ultraljud. Jag har haft tre rätt av tre möjliga på barnets kön den senaste månaden. Okej att det är femtio procents chans att jag har rätt, men kom igen. Jag tror det finns pengar och tjäna. Man får dock inte pengarna tillbaka om jag har fel, då skyller jag bara på att jag blivit stressad eller något sånt. Vad tror ni om det?

...

När folk sätter sekretess på sin facebook och inte vill att fejan tar deras bilder för att de "värnar sin integritet" så kan jag inte låta bli att le inombords. Jag vet inte var det svenska skolsystemet misslyckats men låt mig upplysa dem de gått förbi att jag kan ta reda på mer om nästan vem som helst UTAN internet, än vad jag kan med. Det enda jag behöver är människans namn, och eventuellt personnummer, om det av händelse är så att det finns två eller fler människor som heter likadant. Och genom det kan jag få reda på adress, barn, man, fru, lån, körkort, fordon, fastigheter, brottsregister. ALLT! Det här är inte svårt. Visst att det kräver mer tid och engagemang att kolla upp det här utan internet, men att tro att man skydda sig själv genom att bara göra sig osynlig på internet, det är vara riktigt jävla naiv.

Sen kan jag tycka att de där människor som försöker vara hemliga på nätet är pretentiösa av en helt annan anledning. Genom att vara lite hemlighetsfulla väcker de självklart nyfikenhet, men det är alltbra förmätet att inbilla sig att någon annan bryr sig ens det minsta. Hur självupptagen får man egentligen bli?

Det är väl för väl att hans barn kom i vägen för vad som skulle kunnat bli något, för de här barnen har de mest förutsägbara och två av de i särklass fulaste ghettonamnen två ungar av Sverige, Stockholm, kan ha. Inte nog med att de helt enkelt inte är särskilt fina namn, eller bara inte är namn jag aldrig skulle välja. Dessutom matchar de inte något av de namn jag har på min mycket långa lista över namn på eventuella framtida barn.

PMS

Min pms går inte av för hackor. I torsdags började jag nästan gråta när jag satt och kollade på videon till Call on me med Jah Cure för att det var en gullig unge med. Mot bättre vetande gick jag ändå ut på såväl torsdag som fredag, trots att jag vet att det är då jag spårar ur. Nu gick det ju ändå bra, men det är som att leka med elden för mig att gå ut när jag har pms.

Under helgen var den ändå okej. Under kontroll om man säger så. Men nu. Igår vägrade jag gråta för jag fyllde ju tamefan år, inte fan sitter man och lipar på grund av pms på sin egen födelsedag. Men idag. Bläää. Kollade på den där Something new och tyckte den var djupt, djupt sorglig. Verkligen. Och så började jag tänka på Tönten som varit bortrest en evighet och kommer hem i veckan men säkert istället för att vilja vara med mig kommer gå på någon av de hundra klubbar han SÄKERT blivit bjuden till. I just know. Jag håller på att snoka runt lite nu men har inte hittat något han rsvp:at till än så länge.

Den goda nyheten är att jag nu vet att det bara är när jag har pms som jag obsessar över Töntens och mitts ickevarande. Det är då jag börjar tvivla och tänka en massa dumma jävla saker som jag inte borde. Mitt nyårslöfte var att ta det mer chill och det har so far gått asbra, mest för att vi ända inte kunnat ses men också för att jag vant mig vid att inte höra något på två veckor. Å ena sidan tänker jag att det ändå aldrig skulle funka, men sen kan jag tänka att jag väl ändå måste tro på kärleken. Våga tro.

I perioder blir jag uppriktigt deppad för att det inte kommer något nytt. Jag går och nöter samma jävla grejer som jag redan lyssnat på till leda. Men sen ba kapow, så kommer det massa nytt fräscht och jag hittar en anledning att leva igen.

Bäst är ändå Broken dreams. Väldigt mycket godnattsaga över hela låten men jag tycker ändå den andas hopp, paradoxalt nog.

A night out

Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån var att måla naglarna. Att de därför såg ut som hell innan jag ens kommit till tunnelbanan var inte direkt överraskande. Hatar att det tar hundra år för Mavala att torka. De är snygga och billiga men man får sitta som en förlamad i minst fem minuter om man inte vill repa ytan.

Men iaf. Hur mycket det än retade mig, så var det ändå så jävla mörkt på klubben, att det nog inte fanns en själ där inne förutom jag, som överhuvudtaget brydde sig om hur mina naglar såg ut. Faktum är att det var ett sånt kolossalt underskott på människor av honkön att jag nog hade kunnat gå dit med fett bakishår, mina mest slitna harembyxor, utan bh, flipflops och en risig t-tröja, och ändå fått ragg.

När jag för en sekund lämnade mitt sällskap berättade han när jag kom tillbaka att tjejerna intill honom medan jag varit borta fått påhälsning av minst, och då sa han minst, femton killar. Och då var jag borta kanske högst tre, fyra minuter. Det skulle ju förklara att det på allvar var män som stod och tryckte sitt skrev mot Anki, 50 från Skogås, som dragit på sig ett par spetsstrumbyxor och cityshorts. Själv kollade jag på henne med avsmak och undrade om hon kanske kommit fel, men sen insåg jag att det var just därför hon kommit dit. För att det var ett lätt ställe. Ett lätt ställe. Och den insikten verkligen verkligen äcklar mig.

Det talas ju väldigt mycket om att tjejer är slampor och inte har någon självrespekt, men frågan är väl vem som är den riktiga slampan. Den här bruden utstrålade inte ens särskilt mycket desperation, och kanske var det just därför hon fick napp. Men inte ens något riktigt jäkla skabb skulle nöja sig med vad som helst. Det gör man ju bara om man som den där kvinnan i Fight Club har en månad kvar och leva och bara vill knulla en sista jävla gång.

Själv vet jag inte vad som hänt. Det måste vara något med vattnet. För på mindre än en vecka har män jag hälsat på och talat med för mindre än tre månader sedan helt glömt bort vem jag är och att vi någonsin möts, och istället försökt dra någon konstig historia om var de kommer ifrån, hur gamla de är och var de bor. Har jag gått upp så mycket i vikt att jag blivit oigenkännelig?

Fast. Jag väljer ändå mina stötdämpare vilken dag som helst framför det vanligaste bantningsknepet av idag. Jag har hört att det är dyrt i drift och att det har vissa biverkningar. Paranoja är ju bara en i mängden.

Mitt kontrollebehov är ju sedan länge väldokumenterat. Så då lär det väl inte komma som någon direkt överraskning att jag fick nippran när jag skulle rengöra tangentbordet på min bärbara. Det började med att min datorn var så trög att starta att jag blev galen medan internet höll på att laddas så jag började peta med ett gem mellan tangenterna. Och upptäckte att där fanns massa damm. Stora damtussar som satt fastkilade mellan tangenterna. Och då försökte jag ta loss tangenterna, och vet ni, det gick jättebra. Det gick också nästan jättebra att sätta tillbaka dem. Om man undantar b och p tangenterna, som gått sönder i processen och nu lutar helt fel, vilket betyder att jag mer eller mindre måste stå på dom tangenterna för att få något sagt. Mmm. Det är jag det. Kanske dags att söka hjälp, eller vad säger ni?

Först hörde jag en annan cut och tyckte att det var förfärligt. Men som vanligt kommer Beenie Man och styr upp siten som min pappa skulle säga. Okej att han låter lite trött, men jag gillar det ändå.

Johan Falk och gruppen för särskilda insatser

...illustrerade ju väldigt väl exakt vad som är fel med svensk film just nu. Till att börja med pratar Jakob Eklund väldigt konstigt. Om han inte viskade så pratade han i kommandon, även när han inte skulle ge kommandon. I övrigt var dialogen så skrattretande. Ett exempel


Månsdotter - Ja och med anledning av tillslaget har vi nu gripit hela gänget och tagit in dem till förhör.
Johan Falk - Och ni uppdaterar oss givetvis så fort ni får reda på någonting?
Månsdotter - Självklart meddelar vi er omgående så fort läget förändras.

Problemet är att INGEN vid sina sunda vätskor pratar så här. Ingen. Jag vet att det är svårt att skriva dialog, det är bland det svåraste som finns att göra det och få det att låta trovärdigt. Men det är en manusförfattares jobb. Här tycks det som om man lagt ner allt jobb på att beskriva miljöer och liknande, sånt som vi tittare ju kan se med våra egna ögon, och ägnat sista kvarten åt dialogen. Pinsamt!

Jag kollade mest för att Kinnaman var med, men inte ens han var ju särskilt bra. Okej att han är söt, och han kommer breaka gigantiskt i år oavsett hur dålig Svenska Cash är, men övertygade gjorde han inte. Han är dock lite jobbigt lik en kille som jag aldrig fick. Dessutom pratar dom precis likadant. Exakt samma stockholmstugg. Kusligt.

Längst upp på prioriteringslistan

- Koka menskoppen.
Den blänger på mig från handfatskanten och skriker Koka mig snälla! Men det är bara det att det är folk i mitt korridorkök HELA TIDEN, och jag orkar inte svara på frågor på vad den här plastmojen är för något och vad man använder den till och varför i hela friden jag tar mig friheten att ens ta in den i köket. Men jag ska, jag ska! Förmodligen bryr dom sig inte ett jäkla skit.

På spåret

När jag kom hem från jobbet igår natt och inte kunde somna för att jag var så förbannat jävla hungrig, då jag inte ätit annat en kebabrulle på hela dagen, kollade jag på På spåret. Jag blev helt chockad över att F&F inte visste vad afk och brb stod för. Jag kan köpa att Lena och Bo Sundström inte vet det av någon anledning, men F&F borde väl ha hjärnkoll på sånt? Det är väl deras jobb att hålla kontakt med sin fanbase? Eller är det bara som jag inbillar mig. Jag vet att det är mycket svårare när man sitter där och är stressad men när jag säger att jag är chockad är jag helt uppriktig.

För övrigt kan jag ändå förstå lite av tjusningen med På spåret, även om det är det sista jag skulle kolla på en fredagkväll. Man lär sig något, kan pröva sin tidigare kunskaper och det är lite lagom småmysigt. Och så tyckte jag det var jättekul när Lindström pratade med svensk finnebrytning. Sjukt roligt! Aldrig hört.

Men Ane Brun? Skulle hon på en begravning efteråt eller? Jag älskar hennes cover av True Colors, men hon var så sjukt okarismatisk att jag storknade.

Band of Brothers

Här trodde jag att det där magiska avtalet som Svt slutit med HBO skulle innebära att jag kan ligga och peta mig i naveln och kolla på Band of Brothers NÄR JAG VILL. Men tji fick jag. Så nu måste jag kolla på reprisen ikväll nästan lite för sent istället som alla vanliga dödliga som inte fattar hur det här med webbtv funkar. Lite besviken kan jag säga.

Och är det någon som mot förmodan missat Band of Brothers, så finns det inga ursäkter. Det är helt enkelt en av de bästa serierna som gjorts. Lätt på min topp tio tror jag. Okej att det är hundra karaktärer man förväntas hålla reda på men med tanke på hur snygga i alla fall merparten av dem är, vem bryr sig?

....

Har gått och väntat på att jag ska få det där förskräckliga kedjebrevet som uppmanar mig att skriva i min statusupdate vilken färg min bh har. Men sen när det väl hände, och min newsfeed sakta men säkert förvandlades till en vägg av olika färger, så var det inte ens lite irriterande. Det vara enormt påfrestande.

Och jag känner mig som jordens tråkmåns som tycker det. Jag skulle bara låta det gå mig förbi, och tro mig, jag jobbar på den biten. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är så ofattbart patetiskt. Patetiskt! Skulle någon man vid sina sunda vätskor komma på tanken att mejla ALLA killar i sin vänlista och uppmana dem att skriva vilken färg de har på kalsongerna? Nu kommer ju det förmodligen hända, men då bara för att vi började.

Det jag absolut inte förstår är vad i detta som är tänkt vara roligt? Att det sitter killar och undrar varför alla tjejer helt plötsligt postar en färg? Om de ens bryr sig? Ligger kittlingen att de inte ska veta? För jag förstår det inte.

Seriöst. Det finns kvinnor som inte har rösträtt, varje dag våldtas hundratals kvinnor systematiskt som ett led i krigföring och vad gör vi? Jo vi postar färgen på vår bh på Facebook.

Det låter ju så gulligt. Och påminner om något från åttiotalet, men jag kommer så klart inte å vad.

Dansscenen på sängen går ju inte av för hackor. Riktigt grym modern dans det där med kontaktövningar och grejer. Me löv. Och sen trummorna i låten, gör mig helt salig!

Dagens ord

Statsvetarbroiler: Någon som har utbildning och ofta politisk förankring, och som snackar en himla massa, men egentligen inte har något vettigt att säga.

Alltid retar det någon

Jag gillar att provocera. Jag har det efter min far. Jag kan tycka att vad som provocerar människor är lika intressant, som att det faktiskt provocerar dem. Det är det som gör provokationen så intressant. Vidare är det intressant att fundera över huruvida folk faktiskt frågar sig själva om de bara är ute efter att provocera, eller om de har något annat syfte med att tycka som de tycker, säga det de säger, och så vidare. Även om det är lite tråkigt, är det ju lite väl trist om själva provokationen är ett självaändamål i sig. Men samtidigt. Det är intressant, för att det ju för det mesta, i synnerhet i Sverige som ju är så litet, är så svårt att säga vad som kommer provocera. Det finns saker man kan förvänta sig kommer provocera människor, och som kanske också gör det, men inte i den utsträckning man kanske hade hoppats, och så finns det saker som provocerar i mycket högre utsträckning än vad man någonsin hade kunnat föreställa sig.

Jag kan uppleva att det har kommit att bli allt mer uppenbart när folk verkligen bara är ute efter att provocera. Det landar i ett sorgligt försök till effektsökeri som faller lika platt som en pannkaka, just för att det är så förutsägbart. Men förvånande som det är uppenbart, är det att folk fortfarande orkar bli upprörda. När det ju är så uppenbart att det är just upprördheten dessa människor jagar efter.

Pappa brukar säga "Alltid retar det någon", oavsett om det så handlar om att inte ta någon kasse till vinare från systemet, till att han inte rakat sig på en månad. Och så kan jag höra hur han skrattar väldigt högt inombords.

Kanske bottnar det i någon slags känsla av att man inte låter sig kontrolleras. Man retar folks kontrollbehov. Retar gallfeber på deras föreställningar om hur världen är, och framförallt hur den borde vara. Man bevisar för dem att samhället inte är just så, och förmodligen aldrig kommer vara det heller.

Så jävla irri

Jag vet att ni inget hellre vill än veta vad som irriterar mig allra jävla mest just nu. Jo, just nu retar mig det något så fruktansvärt att femman och trean inte kan enas om att en av kanalerna ska visa Harry Potterfilmerna, och det i KRONOLOGISK ORDNING. Nej, istället turas de om att visa filmerna lite huller om buller så att man blir helt snurrig. Fett jävla irriterande.

Kära dagbok

Såg snuttar av K special om just Buffy Sainte Marie. Det var väl helt okej, även om hennes person är långt mycket mera fängslande än vad dokumentären lyckades förmedla. Bland annat fick man se hur hon spelade ett instrument hon kallade munbåge. Nog det konstiga instrumentet, inklusive munfiol, jag sett i hela mitt liv.

Jag upptäckte Buffy när jag i åttan fick höra Soldier Blue på engelskan. Har inte vågat se filmen än, jag kommer förmodligen bara bli arg och ledsen.

För övrigt har någon ringt elva gånger från dolt nummer. Jag förutsätter att det är samma person, men jag undrar verkligen vad som hindrade personen ifråga från att lämna ett meddelande. Näe, istället ska jag behöva gå här och fundera på vem som ringt. Jag lyckades nämligen med snilledraget att glömma mobilen hemma igår innan jag drog ut på baluns.

Det är väldigt antiklimax det här med nyår. Jag har många gånger undrat varför vi inte bara fortsätter räkna dagarna. Att allt är ett enda år, och det bara är ytterligare en dag som läggs till handlingarna. Det här med månader och dagar gör ju onekligen att det känns som om vi bara börjar om från början hela tiden. Sjukt tråkigt.

Kuhmitza stylin

Nytt år, med nya löften. Jag ska försöka bli av med den där baddräkten av fett som täcker min mage och rygg. I övrigt är jag ändå relativt nöjd med min kropp. Ingen vits med att hata på sånt som är utanför ens kontroll, eller hur?

Well hursomhelst. Vill ni följa mina vedermödor så kan ni göra det här.