Onsdagar är en veritabel katastrof för en tv-slav som mig själv. I synnerhet nu då jag i helgen fastnade framför reprisen av Greys Anatomy och insåg att jag inte har råd att gå miste om denna säsong, även om jag är less på att den goofar ur och ska vara någon slags obskyr blandning av Scrubs, Cityakuten och valfri random sjukhussåpa. Dvs gå samma öde till mötes som DH, som ju helt ballat ur och inte längre går att kolla på. Det är ytterst besynnerligt hur en serie så kan ändra karaktär från en scen till en annan. I ena stunden ska man gråta, vilket gör att serien ständigt kommer att stämplas som en typisk tjejserie, medan man i nästa ska gråta av skratt över Christinas vilja att gå över lik för att bli vad hon vill, eller över Georges dubbelnatur när det kommer till Callie. Jag finner det för övrigt väldigt underhållande att han gängat sig med Merediths totala motsats, en tjej som med seriens mått mätt är närmast fet.

Jag hade verkligen tänkt att jag kunde lämna GA åt sitt öde men när jag såg hur Meredith för en dag fick kontakt med sin dementa mamma så kunde jag inte låta bli att önska att jag, min pappa, min faster, mina kusiner och min bror fick chans att uppleva samma sak med farmor. Hon känner inte igen mig, eller ens mitt namn. Jag saknar henne, vilket känns så overkligt för att hon faktiskt finns där. Mest saknar jag och sörjer jag det faktum att alla minnen jag och hon har tillsammans, stunder vi delat, känns som bortblåsta bara för att jag ingen har att dela dem med. Hennes ständiga omtanke för mig och min bror, hennes skratt åt mitt lillgamla sätt. Hennes blåbärssoppa, blåbärskaka, grötfrukost. Hennes nästintill orimliga spariver, som smittat av sig mer än lovligt. Hade vi bara en dag att ta igen skulle jag ha så mycket att berätta och så mycket jag skulle passa på att fråga henne.Saker som jag vet att jag aldrig kommer få svar på.