Läsarombudsmannens krönika i DN är emellanåt pinsamt skrattretande. Det känns som om den till att börja med underskattar läsarna något enormt, men också kämpar till det yttersta att vara den medlande parten mellan läsare och redaktion, och det med ett motto som mellan raderna bäst går att förstå som "ja men vi journalister gör så här för att det är det enda sättet vi kan göra på och ni är ju inte journalister så ni kan väl rimligen aldrig förstå".

I alla fall fick jag den uppfattning då jag läste förra veckans spalt som handlade om det alltid lika välkommna ämnet kvinnligt och manligt och hur tidningens reportrar väljer att skriva om detta. Jag har haft mina duster med DN just av den här anledningen, kvinnlig representation är inget som verkar diskuteras på tidningen och inte heller något som reportrarna verkar vara det minsta insatta i, eller ha någon som helst lust att arbeta för. I alla fall inte på sportredaktionen, som under förra VM:et försvarade det faktum att elva män fått kommentera Lasses lag med att man inte hunnit få tag på någon kvinna, eller att de kvinnor som tillfrågats haft förhinder. Men att ro fram en innebandytränare som för glatta livet kommenterade att Lagerbäck valt att ta med Källström, verkade inte vara några som helst problem.

Nu handlade det inte om sportens ovilja att låta kvinnor få tala som läsarombudsmannens krönika handlade om, utan om att Ekonomidelen valt att beskriva någon känd yrkeskvinnas familjeförhållanden men låtit en manlig ledares familjeförhållanden falla i total glömska. Jag tycker det här är intressant främst för att reportrarnas försvar till att det blivit som det blivit är så rörande lamt. Jo säger man, visst är det som läsarna påpekat, men vi har minsann frågat manliga ledare om deras förhållanden också. Jaha, så då sa han något som var mer intressant än huruvida han är gift eller frånskild? Åsa Tillberg säger att man inte vill ha gammalt könstänkande. Nä, men likväl så har man det. För att repoortrarna är lata och inte orkar ta ställning. Varför inte låta bli att skriva huruvida Eva 45, bankchef har en sexåring på dagis men istället flika in att Bertil 52, minsann skjutsar yngsta sonen till fotbollen varje onsdag, så får vi se om det inte dyker upp några som tycker att man inte ska beskriva män på det viset? Är det kanske det som man på DN är rädd för?

Någonstans finns det såklart ett värde i att kartlägga såväl kvinnors som mäns familjeförhållanden men just det sätt som det kategoriskt bara är kvinnors familjeförhållanden som beskrivs gör det så uppenbart varför man väljer att göra det. Och det är, hur paranoid jag än må låta, för att vi som läser ska kunna tänka att minsann, i Sverige går det att kombinera familj och karriär om man är kvinna. Medan man i mannens fall, de få gånger då det i någon liten ruta står att läsa att han har fru och tvillingar, ska tänka, ja men oj så gulligt, han hinner med att vara pappa också. Det är sorgligt att vi inte har kommit längre.