Okej att Upp till kamp är bra, välgjord och mycket sevärd men det finns ändå saker som gör det emellanåt outhärdligt att titta på serien i fråga. Som de många väldigt kaxiga och angtagligen menade att vara ungdomliga och rebelliska replikerna som Gudnasons karaktär kläcker ur sig med jämna mellanrum. Eller att en döv höna som jag själv måste anstränga mig till andnöd för att höra vad människorna säger då de ständigt pratar i munnen på varandra. Bara för att i följande scen mötas av bilder på bilder på bilder på bilder av 60tal och det till bara ljudet av varv, båtar, folkmyller, hav, spårvagnar, bilar och allt utom just repliker. Det går ju bara så fasligt långsamt och visst är det fint men det är en festival i nostalgi, ett omfamnande av ideal som man på något sätt försöker få oss att förstå inte finns idag. Jag tänker fortsätta se på serien, lika mycket för att den har vissa kvaliteer, som för att jag alltid måste läsa ut en bok bara för att få veta hur den slutar.