Jag älskar överraskningar. Som när Tv 4 visade Mean Girls en måndag för några veckor sen. Sånt lättar upp min annars så tråkiga trista vardag. Så att Svt ikväll, precis innan The Wire visar Mitt stora feta grekiska bröllop är som manna från himlen.

Nu säger jag inte att MSFGB är den bästa romantiska komedin som gjorts , vilket för övrigt är The wedding singer, men det är en väldigt hjärtlig, charmig film och precis lagom mysig och sliskig för att en cyniker som jag ska kunna uppskatta den. Att Aidan är med skadar ju givetvis inte. Han var min favvo av Carries killar även om vem som helst fattar att det var ett förhållade som aldrig skulle funkat i längden, hur gärna de två än skulle ha viljat.

Onsdagar är en veritabel katastrof för en tv-slav som mig själv. I synnerhet nu då jag i helgen fastnade framför reprisen av Greys Anatomy och insåg att jag inte har råd att gå miste om denna säsong, även om jag är less på att den goofar ur och ska vara någon slags obskyr blandning av Scrubs, Cityakuten och valfri random sjukhussåpa. Dvs gå samma öde till mötes som DH, som ju helt ballat ur och inte längre går att kolla på. Det är ytterst besynnerligt hur en serie så kan ändra karaktär från en scen till en annan. I ena stunden ska man gråta, vilket gör att serien ständigt kommer att stämplas som en typisk tjejserie, medan man i nästa ska gråta av skratt över Christinas vilja att gå över lik för att bli vad hon vill, eller över Georges dubbelnatur när det kommer till Callie. Jag finner det för övrigt väldigt underhållande att han gängat sig med Merediths totala motsats, en tjej som med seriens mått mätt är närmast fet.

Jag hade verkligen tänkt att jag kunde lämna GA åt sitt öde men när jag såg hur Meredith för en dag fick kontakt med sin dementa mamma så kunde jag inte låta bli att önska att jag, min pappa, min faster, mina kusiner och min bror fick chans att uppleva samma sak med farmor. Hon känner inte igen mig, eller ens mitt namn. Jag saknar henne, vilket känns så overkligt för att hon faktiskt finns där. Mest saknar jag och sörjer jag det faktum att alla minnen jag och hon har tillsammans, stunder vi delat, känns som bortblåsta bara för att jag ingen har att dela dem med. Hennes ständiga omtanke för mig och min bror, hennes skratt åt mitt lillgamla sätt. Hennes blåbärssoppa, blåbärskaka, grötfrukost. Hennes nästintill orimliga spariver, som smittat av sig mer än lovligt. Hade vi bara en dag att ta igen skulle jag ha så mycket att berätta och så mycket jag skulle passa på att fråga henne.Saker som jag vet att jag aldrig kommer få svar på.

Dagens Youtubeklipp - Bruno

T pain jobbar sig igenom krogpersonalen

Först var det strippan och nu bartendern. Var kommer det här sluta? Servitrisen, hovmästaren, garderobiären, nissen, kocken,diskaren också eller ?

Meh!

Idag skulle jag prova en kofta på H&M. Döm av min förvåning då det visade sig vara en total omöjlighet eftersom personalen satt fast säkerhetsmojängen PRECIS mitt över skärpet. Detta med ursäkten/förklaringen att det skulle bli stulet annars. Vilket blev en minst sagt absurd anledning när det visade sig att skärpet var en del av kofta, som för övrigt var stickad. Hade personalen tänkt att någon skulle klippa loss två bitar stickat skärp och använda som, ja exakt vad då?

Min shoppingrunda blev inte bättre av det fullkomliga miffo till biträde som sedan betjänade mig när jag köpte kofta, då hon för att göra mig uppmärksam på att jag själv skulle dra mitt bankkort helt sonika släppte ner kortet på disken. What the fuck?

Dagens Youtubeklipp - Måsarna skrattar sig hesa

På tv ikväll

Missa inte starten av Dexter ikväll. Det är sjukt spännande,smartare och fasligt mycket snyggare än CSI. Jag gillar den för Michael C Halls totala förvandling från lite lätt psykotisk fjolla i Six feet under till fullblods psycho, en förvandling som verkligen skett från topp till tå.

Efter att ha sett bara ett par avsnitt blev nyfikenheten över hur historien slutade för stor och jag lånade den första av böckerna som serien bygger på. Bara för att upptäcka att det var en bok som i översättarens händer förvandlats till en deckare som vilken 11- åring som helst skulle ( men på grund av innehållet kanske inte borde) läsa. Översättaren tycks här ha varit fullkomligt inkompetent och inte alls lyckats med sitt uppdrag att på ett så smidigt som möjligt sätt låta textens stämning överleva översättningen. Istället kändes boken tråkig, platt och om jag någonsin läser någon av de följande böckerna blir det i originalspråk.

Även Boston Tea Party börjar ikväll, något som väl egentligen kan ha gått en ljusskygg eremit förbi. Inte nog med att killarna fick uppmärksamhet när de bevistade den där autkionen som finns med i kvällens avsnitt, för några veckor sen fick programmet ytterligare lite skjuts av deras blotta närvaro på (herr)fotbollslandslagets presskonferens. Och i Aftonbladet idag finns bilder på killarna när de lät sit hypnotiseras. Om de nu inte nått fram med att programmet börjar ikväll så beror det på att deras målgrupp är illiterata ( något min pappa är fullkomligt övertygad om då han tar varje chans att föreläsa om hur bara äkta whitetrash kan lockas av FF:s rövarhistorier), eller så har klungan frälsta helt enkelt tröttna på dem. Overexposure, eller vad det kallas.

Jag undrar varför Svt inte bröt upp Upp tll kamp i mindre delar, för att på så sätt kanske locka fler tittare. Med hälften så långa avsnitt hade serie blivit dubbelt så lång. Det är vad som håller mig vaken om nätterna.

Tv 6 visade Goodfellas i torsdags. Jag älskar den filmen och kommer nog aldrig tröttna på att se den. Det är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts och nog den bästa maffiafilmen jag någonsin sett. Jag älskar den för att allt är tiptop. Manuset, regin, agerandet, kostym, scenerier och miljöer. Allt är gjort men inget annat är perfektion i åtanke. Varenda liten biroll görs med sådan finess att man som åskådare nästan inte ens vågar blinka av rädsla för att kanske missa något för handlingen helt avgörande. Lorraine Bracco spelar galen, hysterisk maffiafru på ett sätt som sedan filmen gjordes aldrig överträffats. Och så den helt makalösa, underbara, magnifika Debi Mazar, vars ögn jag aldrig kan få nog av. När kommer hon få en riktigt bra huvudroll egentligen, hon är grym i de roller hon gör men de är ju alldeles för små!Samma gäller för Illeana Douglas, hon med dom galna ögongen som gästat Six feet under. Fram för större roller åt dessa två tack! Och så är kamelkroken,e 24-årig Michael Imperoli med, och blir skjuten i foten och allt! Hur jäkla klockrent är inte det?

När jag ändå är inne på maffiafilmer måste jag säga sälla mig till kören av människor som tycker att Sopranos är så underbart nu. Svårt att säga om det är den totala brist på gubbarna som gör att man nu tycker varje sekund är helt ljuvlig. I går visade Paulie återigen att det här med hämnd är hans grej, inte gå och älta något, vänd bara upp och ner på gräsmattan och låt det vara bygones sen. Om det ändå vore så lätt.

Dagens Youtubeklipp - Smack the pony

Dagens Youtubeklipp - Johannes Brost, MTV och oralsex

När jag i måndags såg 28 veckor senare visades denna reklamfilm strax innan och jag skrattade så jag höll på att kvävas. Lika roligt var att se hur alla över 50 ( okej, en gubbe på raden framför) lite besvärat såg sig runt och 1) undrade vem det var som skrattade så hysteriskt 2) vad det är som är så roligt med att se Johannes Brost, som åldrats med större värdighet än någon annan i sin generation, prata om metervis med kukar. Men det är ju just det faktum att vad som gör den här filmen så rolig inte går att förklara i ord som gör den så rolig.

Just nu missar jag Efterlyst, och framförallt Hasse Aros intervju med Stureplansprofilen. Detta grämer mig väldigt väldigt mycket. Jag vill höra den här så kallade profilens ursäkt, förklaring, undaflykt. Hur han än förklarar sig så kommer han ändå bli dömd av alla, för enda anledningen till att man vill se intervjun är ju att få se honom kräla i stoftet kring vad som hänt. Det är tragiskt men sant. Folk föraktar den här människan och vill ha ännu mer anledning till att göra det, varför jag ser det som rätt korkat av honom att överhuvudtaget ställer upp på intervjun. Han har ju redan blivit friad, förstår han verkligen att han inget har att vinna på att tala ut?

Dagens Youtubeklipp- Mad TV

Insidans serie om islam är ännu ett exempel på att journalister i största allmänhet inte har någon framförhållning, eller bara är så där lata att dom försöker ursäkta sina egna misslyckanden med att vad läsaren saknar inte fick plats. Åtta muslimer har med olika vinkel intervjuats om sin tro och resultatet har i Insidian blivit att de fyra kvinnorna alla förekommer i samma artikel, en artikel endast skildrar en av dem på bild och som dessutom i första hand intresserar sig för slöjan. Det här är upprörande på riktigt för det ger uttryck för precis den typ av fördomar som finns om islam. Kvinnorna får komma till tals om slöjan, det finns tydligen inget annat de kan prata om. Männen å andra sidan pratar om huslån, arbete, politik och familj. För mig är DN tidningen som tar sig tid att ge läsaren fördjupning inom ett ämne men att man så kategoriskt väljer att pressa in dessa muslimska kvinnor i bilden av de slöjbärande är så sorgligt. Om man vill leva upp till den bredd och fördjupning som man är känd för, varför inte också låta en troende muslim som inte bär slöja komma till tals, det är nog inte så svårt att hitta någon. Tråkigt DN.

I jämförelse med sin Amerikanska föregångare är svenska, eller den tidigare skandinaviska, versionen av Top Model en sorgligt exempel på vad som händer när man har alldeles för låga ambitioner. Och det är detta som är det mest provocerande när man sätter sig ner för följa spektaklet som för en vecka sedan startade.

Jag blir provocerad av hur dåligt Top Model är för att jag vet exakt hur bra det skulle kunna vara. Som tittare kan jag inte låta bli att tro att delar av programmets låga kvalité är ett tecken på att man av snålhet vill göra ett program som lockar tittare på grund av föregångarnas goda rykte, än snarare sitt underhållningsvärde. Och detta till så låg kostnad som möjligt.

För det är inte bara i jämförelse med ANTM som svenska Top Model är dåligt. Faktum är att svenska Top Model är sämre än alla andra utländska versioner. Och då i alla avseenden. Jag börjar helt enkelt tro att Sverige är ett för tråkigt och blekt land för att överhuvudtaget kunna göra program av den här typen underhållande. Det bygger för mycket på att deltagarna är medvetna om vad som förväntas av dem vad gäller intriger och dramatik och där är svenska tjejer, även om de kan vara subbor i precis samma utsträckning som amerikanskor eller för den delen australiensiskor kan vara. Den svenska jantelagen räcker inte som förklaring till varför tjejerna som ändå blir uttagna helt saknar starquality och personlighet. Ändå blir de få tjejer som under tidigare versioner ändå stuckit ut och gjort det minsta intryck, som Florina, Emma och Elin, anklagade för att vara känslokalla och fruktansvärda människor, då kanske är just deras hängivenhet och vilja som gör att de visar upp sidor som av de övriga uppfattas som galna.

Den amerikanska versionen av Top Model vilar på så väl gott som ont väldigt starkt på Tyra Banks auktoritet. Jag kan reta mig på att ANTM så tydligt målar upp en bild av Tyra som ett helgon, som någon som kan rädda dessa tjejer från en tillvaro som kanske skulle riskera att döda deras drömmar om en modellkarriär. Och just frånvaron av röster som säger emot henne är så påtagliga att det emellanåt blir pinsamt. Men i en svensk version skulle det vara intressant att se i alla fall en ambition av att placera någon med samma grad av utstrålning och interanationell erfarenhet,som ändå vågar och orkar och vill dela med sig av sina erfarenheter som programledare och inte välja de modeller som förvisso varit stora men som hos tittarna inte varit lika kända. Min drömprogramledare är Isabell Scorupco.

Bara för att det är Tv 3 som gör Top Model är det inget som säger att man måste snåla. Ändå är priserna som vinnare får också förvånansvärt snåla i ett internationellt perspektiv. Hur har man i Australien lyckats få med Vouge, när den svenska vinnare får nöja sig med ett modellkontrakt och en kampanj för Make Up Store, är för mig verkligen en svår nöt att knäcka. Är det så få företag som ser värdet i att synas i ett sammanhang som Top Model? Eller är det så att företagen redan i förväg kan se vilken i grunden kass produktion det i slutändan kommer bli för att undvika alla eventuella samarbeten? När man ser programmets hemsida kan man ju inte låta bli att böja sig för det senare alternativet då hemsidan får mig att undra om Sverige, eller snarare Tv 3 då, rest tillbaka till 90-talet och låtit en medelmåttig gymnasieklass med basala kunskaper av html, java och allt vad modernt heter göra hemsidan.

Ensam mamma söker

Ensam mamma söker är verkligen en kavalkad i allt svenskt. Svenska hits, "vanliga" svenska killar och en i mina ögon väldig extrem medelklasstillvaro. Vad gör dom på sina dejter? Jo, bestiger Kebnekaise (skulle Freud se det som en metafor för vad den lycklige utvalde kommer få göra senare i serien? ) eller åker på husvagnssemester, eller på båtsemester i Stockholms skärgård. Ett utmärkt sett att försöka sälja in Sverige, eller vad dom nu försöker göra. Och det är väl därför som somliga älskar det, folk vill att alla ska bli kära och leva lyckliga i alla sina dagar. Varför är det annars så väldigt lite fokus på eventuella konflikter och konkurrens killarna emellan? Istället dunkar dom varandra i ryggen och konstaterar att alla ju är "vanliga" killar och inte alls så där markvärdiga som dom först trodde. Jämför med Bachelor som gick för några år sedan, då det endast var snack om vilken tjej som var mest falsk ( inte sällan den som killen gillade mest, eller som den veckan ansågs snyggast,och som man såg som det största hotet).

Det jag verkligen inte förstår är hur dessa kvinnor hunnit med att klämma ut alla dom här ungarna. Hon som är 31 år har hunnit klämma ut fyra stycken och hon som är 28 tre stycken. För mig som är 25 och fortfarande barnlös är det fullkomligt ofattbart.

Det är charmigt men alldeles för pinsamt för att stå ut med i längden. I synnerhet då killarna lyckas klämma ur sig saker som att dom vill erbjuda tjejerna massage ( jag svär, det var som taget ur en Nilecitysketch eller något), pratar om tjejerna som prinsessor, lagar mat, och längtar efter sina hundar. Eller för den delen förmanar sina barn att inte slåss, hoppar av hela serien för att dom brutit foten, eller tar varje chans dom får att prata om sina egna ungar.Jag lockas verkligen inte av det här, tycker det är tråkigt och förutsägbart, i synnerhet då kvällstidnignarna hakar på och de bägge börjar gå hand i hand. Då blir det overload av hela slanten och cynisk som jag är kan jag inte låta bli att tänka att det nog ändå aldrig kommer hålla för någon av dom där mammorna med vilken kille den än välja månne.

Dagens Youtubeklipp - Smack the Pony

Läsarombudsmannens krönika i DN är emellanåt pinsamt skrattretande. Det känns som om den till att börja med underskattar läsarna något enormt, men också kämpar till det yttersta att vara den medlande parten mellan läsare och redaktion, och det med ett motto som mellan raderna bäst går att förstå som "ja men vi journalister gör så här för att det är det enda sättet vi kan göra på och ni är ju inte journalister så ni kan väl rimligen aldrig förstå".

I alla fall fick jag den uppfattning då jag läste förra veckans spalt som handlade om det alltid lika välkommna ämnet kvinnligt och manligt och hur tidningens reportrar väljer att skriva om detta. Jag har haft mina duster med DN just av den här anledningen, kvinnlig representation är inget som verkar diskuteras på tidningen och inte heller något som reportrarna verkar vara det minsta insatta i, eller ha någon som helst lust att arbeta för. I alla fall inte på sportredaktionen, som under förra VM:et försvarade det faktum att elva män fått kommentera Lasses lag med att man inte hunnit få tag på någon kvinna, eller att de kvinnor som tillfrågats haft förhinder. Men att ro fram en innebandytränare som för glatta livet kommenterade att Lagerbäck valt att ta med Källström, verkade inte vara några som helst problem.

Nu handlade det inte om sportens ovilja att låta kvinnor få tala som läsarombudsmannens krönika handlade om, utan om att Ekonomidelen valt att beskriva någon känd yrkeskvinnas familjeförhållanden men låtit en manlig ledares familjeförhållanden falla i total glömska. Jag tycker det här är intressant främst för att reportrarnas försvar till att det blivit som det blivit är så rörande lamt. Jo säger man, visst är det som läsarna påpekat, men vi har minsann frågat manliga ledare om deras förhållanden också. Jaha, så då sa han något som var mer intressant än huruvida han är gift eller frånskild? Åsa Tillberg säger att man inte vill ha gammalt könstänkande. Nä, men likväl så har man det. För att repoortrarna är lata och inte orkar ta ställning. Varför inte låta bli att skriva huruvida Eva 45, bankchef har en sexåring på dagis men istället flika in att Bertil 52, minsann skjutsar yngsta sonen till fotbollen varje onsdag, så får vi se om det inte dyker upp några som tycker att man inte ska beskriva män på det viset? Är det kanske det som man på DN är rädd för?

Någonstans finns det såklart ett värde i att kartlägga såväl kvinnors som mäns familjeförhållanden men just det sätt som det kategoriskt bara är kvinnors familjeförhållanden som beskrivs gör det så uppenbart varför man väljer att göra det. Och det är, hur paranoid jag än må låta, för att vi som läser ska kunna tänka att minsann, i Sverige går det att kombinera familj och karriär om man är kvinna. Medan man i mannens fall, de få gånger då det i någon liten ruta står att läsa att han har fru och tvillingar, ska tänka, ja men oj så gulligt, han hinner med att vara pappa också. Det är sorgligt att vi inte har kommit längre.

The kristet utseende

Idol börjar verkligen ta sig. Förra veckan blev jag grymt besviken och trodde vissa stunder att den här säsongen kommer bli den sämsta någonsin. Men efter igår har jag delvis ändrat uppfattning. Även om det är mer än lovligt misstänkt att programmet går från fjöstalanger till deltagare som är så gott som fullärda.

Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på hur juryn ständigt upprepar sig. År efter år efter år efter år så kommer dom till någon avkrok och varje gång säger Breitholdz något i stil med " Förra året blev jag lite besviken på xxx men i år tror jag att xxx kanske kan överraska" eller " Förra året så hade vi i finalen många deltagare från xxx och det visade ju att det finns talang i hela landet". Har man mitt minne så blir det sjukt trist att kolla på och jag kan inte hålla mig från att zappa över till något annat bara av ren tristess.

Så till rubriken. För igår mer än någon annan gång kände jag att tjej efter tjej, kille efter kille som kom, sjöng och gick verkligen hade " The kristet utseende". Beskedlig, söta, älskvärda och ödmjuka människor som ALDRIG skulle få för sig att lacka ur på juryn för att de gör sitt jobb. Men så kan dessa människor också, efter att ha fötts in i pingströrelsen och således ha sjungit sedan koltålder, också hålla ton. Enda problemet är att dom är för beskedliga, på gränsen till tråkiga, och inte har någon som helst personlighet.

Det är ett hiskeligt tjat om att Upp till kamp inte lockat så många tittare som Svt hoppats på.Kan det inte ha något att göra med att varje avsnitt är lika långt som en medellång långfilm? Att första avsnittet var i osexigt svartvitt? Och att somliga, kanske främst tittare i åldern 15- 30, väljer att se serien i egen takt på webben snarare än binder upp sig vid tv-apparterna i en och halv timme en vanlig måndagkväll? Måndagkväll precis vid terminstarten.Hm, får mig att tänka att serien kanske dessutom konnkurrerar med uppstarten av andra aktiviteter. Typ fotboll, kör, dans, kvällskurs, etc etc. Sett ur det perspektivet tycker jag inte det är konstigt att så få yngre tittare lockas att titta på Upp till Kamp.

Hurra!!!

På fredag börjar The Wire om. Jag längtar så ofattbart mycket, bara att se Kobraintervjun med George Pelecanos var fenomenalt. Tråkigt nog jobbar jag på fredag, och Svt har valt att lägga reprisen på lördagnatt då jag också jobbar. Oddsen för det orkar jag inte ens räkna ut. Jag har skrivit om det tidigare men en serie som The Wire ska inte sändas 22.25 fredagkväll, eller för den delen lördagar mellan 1 och 2. Serien är ju minst lika bra som Sopranos, men att Svt sände första två säsongerna under namnet I narkotikans spår, lyckades ju skrämma iväg alla potentiella tittare fullkomligt. Och de som vid det här laget upptäckte serien är såna freaks att dom följer serien i den takt den visas i USA. Vilket gör att Svt tänker att om någon fortfarande inte hunnit se sjätte säsongen, så är det en småbarnsförälder som är ledig fredagkväll och inget bättre har att göra än att kolla på tv.

Förra lördagen visade Kanal 5 Gladiator och ikväll visar Tv 3 Master and Commander. Att jag då för andra veckan i rad väljer att tipsa om ännu en rulle med Russell Crowe, kan man ju välja att tolka som att jag gillar Crowe lika mycket som Carrie, Miranda och Samantha påstådde att dom gjorde i det där avsnittet då det kommer fram att Charlotte inte ägnar sig åt självbefläckelse. Men nu är det så att jag bara råkar gilla filmerna Crowe är med i, och gillar väl honom varken mer eller mindre än någon annan skådis. Anledningen till att man ska se Master and Commander, förutom att det är en mycket bra film, är Paul Bettany. Han är söt, rar, charmig och fullkomligt oemotståndlig som skeppsläkare och vetenskapsman!

Master and Commander Tv 3, 21.00

Dagens Youtubeklipp - Dr Bill

Seriestressen del 2

Att tv-kanalerna i allt högre utsträckning väljer att sända sina senaste inköp i ett hiskeligt tempo på ungefär två avsnitt i veckan, beror ju delvis på att de vill locka tittare. I takt med att tv kommit att bli den nya filmen ville alla ta chansen att visa vad som kan komma att bli nästa stora succé.

Men det jag upplever att kanalerna glömmer att göra, mest för att de så snabbt som möjligt vill locka tittarna till tv, är att fråga sig om serien de köpt överhuvudtaget har en publik, och om den publiken vill se serien på en bestämd dag och tid, snarare än när helst de behagar.

Torchwood, som väl Tv 4 någonstans hoppades skulle bli en lika stor framgång för dem som Life on Mars blivit för Svt, har man inte haft vett att sörja för. Även om serien saknar den finess som Life on Mars har, så finns det likväl en publik för serien i Sverige. Med det undantaget att den typen av publik inte låter vänta på sig, utan snarare försöker hitta andra vägar fram till serien. Och det är i desperaration som Tv 4 därför väljer att snabbspola sig fram genom serien genom att visa två avsnitt i veckan, utan att för den delen vinna fler tittare. En annan aspekt är att när en serie visas i sådan hastiget, så minskar ju chanserna att locka fler tittare ju fler veckor som gott. Hur ska tittare hitta till Torchwodd efter tre veckor när Tv4+ bara har två avsnitt kvar att sända?

Någonstans känner jag att det är nödvändigt för tvkanalerna att stanna upp och fundera kring hur de med bibehållen kvalitén kan låta bra serier, som de tror kan locka tittare, få plats i tablån, och inte bara köpa in serie på serie för att den gått bra tidigare av rädsla för att någon annan kommer hinna före. Svt exempelvis, till skillnad från de övriga kanalerna, har haft väldigt mycket större genomslagskraft med sina storserier, just av den anledningen. Six feet under, Sopranos, Life on Mars, Veronica Mars etc etc, har alla fått en plats som funkat för dem och det är en av anledningarna till att dessa, trots att publiken redan kunnat se serierna annorstädes, ändå lockats.

But why?

I DN:s kulturbilaga kan man idag läsa mycket om filmatiseringen av Ett öga rött, som har premiär på fredag. Bland mycket annat har Betty Skawoinus träffat regissören Daniel Wallentin. I en artikel som i övrigt väl på ett ganska gott sätt beskriver hans våndor över att filmatisera en så omtyckt bok så har artikelförfattaren valt att smyga in uttrycket location. Inte on location. I texten står "på location". Jag står fullkomligt perplex över detta tilltag. För det första för att det står på och inte on och för det andra för att man i pappersupplagan valt att kursivera location. Jag försöker sätta mig in i hur, vem och varför man gjort så här för jag förstår verkligen inte. Nu kommer jag ligga sömnlös i veckor, ja kanske till och med månader. Minuter och timmar av ältande kommer gå åt till att lösa gåta varför någon valt att kursivera location i det här stycket. Och fundera över varför man valt att inte kursivera ordet i artikel som finns att hitta på webben.

Dagens Youtubeklipp - Kvartertet Skatan

I gårdagens avsnitt av Top Model så puttade 50 cent ner Jael i poolen. Så jävla fräckt. Vem tror han att han är? Okej att han gjort en bra låt ( 21 questions) men det ger honom väl inte rätt att putta ner en simpel dokusåpadeltagare i poolen.

Kunde inte Tv 4 bett om att få en kopia av Heroes utan den engelska textningen? Okej att det är lite fräckt att ser ut lite som pratbubblor men då den svenska textningen inte väljer att följa den engelska i placering är det lite jobbigt att veta vad man ska koncentrera sig på.

Idol har börjat igen och jag måste faktiskt erkänna att jag tycker det tappat mycket av sin forna glans. Efter tre år känns allt så välbekant att man verkligen hoppas och tror att programmet ska lyckas överraska med något helt nytt. Och då något nytt förutom ännu ett i raden av programledarpar.Att inte Carina och Carolina fick i uppdrag att sända hela programserien tycker jag är rent ut sagt skamligt, speciellt om man tar i beaktande vem Tv 4 valde istället. Och att Jidhe dessutom lusar ner uttagningarna med sin hemska voiceover får mig nästan att vilja byta kanal i protest.

Det finns en galen tjusning i att se andra göra bort sig på tv. Men vad jag inte förstår är hur folk orkar sitta och moralisera över att juryn är så elaka. Vi kollar ju ändå på det, då vet jag inte om det finns utrymme att tycka att Kishti är för grym, Breitholdz för ond och att Swartling verkar finna nöje i att fördumjuka dom som söker till Idol. Hallå! Hela programidé går ut på att vaska fram Sveriges bästa artist, och alla dom där människorna vi så gott skrattar åt, som varken har ton eller melodi har redan gått igenom en uttaggning, dom är utvalda för att bli våra allmänna driftkuckun resten av året. Jag vet liksom inte vem som är värst, vi som finner oss underhållna av det, som har mage och tycka att det är facism, eller produktionsbolaget som väljer att förleda människor att tro att dom har en ärlig chans, när de i själva verket bara ska underhålla oss med sin falsksång?

Personligen tycker jag att juryns grymhet börjar gå till överdrift, och att dom spelar över. Dom låter idioterna hållas alldeles för länge, som den där killen som sjöng tio låtar, trots att dom efter första tonen kunde bett honom vända och masa sig ut. Det känns krystat och tillgjort och jag är glad att autditionturnén snart är över.

I övrigt tycker jag att det är väldigt tunnsått med talang i år. Bara två program men ingen har gett gåshud även om rockbruden med sin trasighet blivit en liten favorit.

Okej att Upp till kamp är bra, välgjord och mycket sevärd men det finns ändå saker som gör det emellanåt outhärdligt att titta på serien i fråga. Som de många väldigt kaxiga och angtagligen menade att vara ungdomliga och rebelliska replikerna som Gudnasons karaktär kläcker ur sig med jämna mellanrum. Eller att en döv höna som jag själv måste anstränga mig till andnöd för att höra vad människorna säger då de ständigt pratar i munnen på varandra. Bara för att i följande scen mötas av bilder på bilder på bilder på bilder av 60tal och det till bara ljudet av varv, båtar, folkmyller, hav, spårvagnar, bilar och allt utom just repliker. Det går ju bara så fasligt långsamt och visst är det fint men det är en festival i nostalgi, ett omfamnande av ideal som man på något sätt försöker få oss att förstå inte finns idag. Jag tänker fortsätta se på serien, lika mycket för att den har vissa kvaliteer, som för att jag alltid måste läsa ut en bok bara för att få veta hur den slutar.

Två minuter kvar tills Idol börjar och jag har aldrig varit så laddad förr.Nu åker skämskudden fram.Synd att det krockar med Top Model bara.

Dagens Youtubeklipp - Smack the Pony

Tv 400 visar Stygga flickors klubb. Det är synd om mig för jag har inte den kanalen. Det är alldeles extra synd om mig eftersom jag vet vad jag går miste om, bara för att någon varit omtänksam nog att lägga ut ett litet klipp där en av subborna goes loca på Tv 400:s hemsida. Men eftersom Stygga flickors klubb är precis den typen av program min pappa föraktar mig för att jag njuter av att titta på så borde jag väl bara vara glad att jag missar det för då slipper jag höra hans förmanande stämma i mitt huvud varje gång jag kollar på det.

Men apropå det faktum att jag inte har Tv 400 så har jag huxflux fått Tv 8 och Tv 4 Sport, och detta upptäckte jag av en ren händelse då dessa nytillskott gjort att Kanal 9 bytt position. Så varför inte kasta in Tv 400 när ni ändå var i farten liksom, så att jag kan hänge mig fullständigt åt skräptv när det är som bäst, det vill säga Surreal life, Stygga flickors klubb och Ibiza ocensurerat?

Dagens youtubeklipp

I lördagskväll, strax innan jag åkte iväg till jobbet, hann jag se ungefär en timme av mastodontfilmen Gladiator. Jag tycker den är superbra och kommer nog se den några gånger till innan jag tröttnar. Även om jag inte hann se hela filmen i lördags så hann jag i alla fall se alldeles tillräckligt av Oliver Reed, för att inse att han är fullkomligt bedårande. Okej att han spelar en ganska kallhamrad slavägare i just Gladiator men jag blir fullkomligt betagen av den här mannens ögon! Varje gång jag ser Gladiator så drar jag en djup suck så fort han syns i rutan, så fina tycker jag hans ögon är. Sen så spelar Reed väldigt bra, han har en närvaro och utstrålning som är fullkomligt magnifik.Och den där lilla bögvippa han viftar runt med i tid och otid är något i en klass för sig.