Aktivistsjukan

Såg en ny musikvideo och fick en plötslig släng av aktivistsjukan. Videon som jag inte ens orkar klistra in gick ut på att en tjej lät hela världen veta hur bra hon var i sängen. Detta samtidigt som hon vred kroppen på de mest innovativa sätt.

Videon kan man tycka vad som helst om. Men när jag ser kommentarerna till videon om hur snygg och sexig hon är, och det från andra tjejer, blir jag uppriktigt jävla ledsen. För just att de som håller med säger det, men dom som inte gör det håller käften, får mig att känna mig så ensam. Som om kvinnans frigörelse och frihetskamp bara ligger på mina axlar, och ingen annans. Som om det inte finns någon annan som håller med mig om att det är helt sjukt att objektifieringen i vårt samhälle gått så långt att alla, kvinnor, barn, unga som gamla, antagit rollen som förtryckare, och alla sitter med den manliga blicken som glasögon på sig. Det känns som jag är den enda som inte tycker det är okej, och den känslan mer än videon i sig är vad som gör mig så sänkt.

För om det bara är jag. Om det bara är mig det hänger på. Så vet jag också att vi inte kommer komma någonstans. Det gör vi bara om vi är många många många som enas och som med en röst säger emot. Det är bara så jävla tyst.